Ett spörsmål om fördelning av arvsskatt mellan fideikommissbo och fideikommissariens enskilda dödsbo
I 7 § 1963 års förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss stadgas:
Vad i 19 § arvsskatteförordningen sägs om sammanläggning med tidigare förvärv skall avse jämväl från samme arvlåtare (testator) härrörande lott, för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt med skattskyldigheten för den lott om vars beskattning är fråga.
Sammanläggning skall i intet fall ske av vad som tillfaller efterträdare i denna hans egenskap (efterträdarandel) med annan lott eller av annan lott med efterträdarandel, ej heller av efterträdarandelar i fideikommiss härrörande från skilda stiftare.
Lagbestämmelsen är såtillvida till sin innebörd klar, att efterträdarandelen alltid beskattas utan sammanläggning med annan lott eller med efterträdarandel i annat fideikommiss, vilken tillkommer samme efterträdare i fideikommissrätten.1
Visserligen stadgas i 35 § 1963 års lag om avveckling av fideikommiss att, om två eller flera fideikommiss upphör med anledning av samma dödsfall, skall de vid avvecklingen anses såsom ett enda fideikommiss, om efterträdaren är samma person. Men denna bestämmelse synes ej taga sikte på läget vid arvsbeskattningen. Att flera fideikommiss upphör samtidigt under angivna förhållanden torde endast medföra, att de vid avvecklingen skall ingå i ett gemensamt fideikommissbo och sålunda upptagas i en och samma fideikommissbouppteckning.2
Då fideikommissarie avlider skall sålunda regelmässigt upprättas två bouppteckningar efter honom, en för det enskilda boet och en för fideikommissboet, vilka i princip ligger till grund för arvsbeskattningen, varvid är att beakta 16 § i arvsskatteförordningen (AGF) och 6 § förordningen om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss.
I och för sig innebär kumulation av dödsbodelägares arvslotter i det enskilda boet och fideikommissboet samt arvsskattens beräkning i anslutning härtill icke något problem. Emellertid skall uppenbarligen vid arvsskatteärendenas avgörande arvsskatten på behållningen i det enskilda dödsboet anges för sig och arvsskatten på behållningen i fideikommissboet försig, och här inställer sig då spörsmålet: var skall den merskatt, som föranledes av kumulation av arvslott i det enskilda boet och lott i fideikommissboet, läggas? Skall den upptagas i det ena eller andra boet? Eller skall en särskild fördelning av arvsskatten ske, och i så fall efter vilka grunder? Någon ledning synes ej kunna hämtas ur lagtext eller förarbeten.3
Till en början må erinras att det ur såväl allmän som enskild synpunkt må vara likgiltigt var kumulationsförhöjningen i arvsskatt lägges; arvsskattens uttagande säkerställes enligt lagbestämmelserna och den enskilda totala skattebördan påverkas ej.
Emellertid är det uppenbarligen ofrånkomligt att i skattemyndighetens beslut fixera den skatt, som belöper å respektive dödsbon. Då behållningen i fideikommissboet i övervägande antalet fall torde vara mest betydande, och då möjligheterna att erhålla anstånd med arvsskattens erläggande jämlikt 55 § AGF torde vara större för fideikommissboet än för det enskilda boet, synes det med hänsyn till den enskilde dödsbodelägaren vara den rimligaste och enklaste lösningen att hela kumulationsförhöjningen i arvsskatt lägges å fideikommissboet.
Skulle åter behållningen i det enskilda boet vara större än behållningen i fideikommissboet, torde nyss redovisade skäl tala för att hela kumulationsförhöjningen i arvsskatt lägges å det enskilda boet.
Kan här angivna lösningar ej godtagas, synes ligga närmast till hands, att kumulationsförhöjningen i arvsskatt proportionellt fördelas som tillägg till den enligt vanliga grunder uträknade arvsskatten för respektive fideikommissboet och det enskilda boet. En sådan ordning medför emellertid uppenbarligen mera omständliga räkneoperationer och synes knappast vara att föredraga. Wilh. Penser