Lagstiftningsfrågor vid 1969 års riksdags höstsession

 

I nedanstående översikt redovisas de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under höstsessionen med 1969 års riksdag. Liksom i tidigare redogörelser av samma slag har endast sådana ärenden medtagits, som kan antas särskilt intressera SvJT:s läsekrets.

 

F a m i l j e r ä t t. Delvis vittgående ändringar har vidtagits inom tre centrala områden av den familjerättsliga lagstiftningen, nämligen beträffande reglerna om efterlevande makes ställning i ekonomiskt hänseende, om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Ändringarna har trätt i kraft vid årsskiftet.
    I fråga om efterlevande makes ställning innebär reformen att den s. k. 6 000-kronorsregeln i 13 kap. 12 § GB ändrats så, att efterlevande make i princip alltid har rätt att vid bodelningen få egendom till ett värde motsvarande minst fyra basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, eller f. n. 24 000 kr. Samtidigt som värdegränsen sålunda höjts, har bodelningsregelns tillämpningsområde vidgats; den skall tillämpas i alla andra fall än då den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma barn. Samtidigt har gjorts vissa ändringar i 104 § försäkringsavtalslagen. Vidare har giltighetstiden för 1959 års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad förlängts till utgången av år 1974.
    De nya bestämmelserna om f a s t s t ä l l a n d e  a v  f a d e r s k a p till utomäktenskapliga barn innebär en uppmjukning av den tidigare presumtionsregeln i 3 kap. 2 § FB. Enligt den nya faderskapspresumtionen, intagen i 3 § i samma kapitel, skall rätten förklara en man vara fader till barn utom äktenskap, om det är utrett att han haft samlag med barnets moder under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom. Av regeln, som således innebär en övergång från negativ till positiv faderskapsbedömning, följer att talan i en och samma rättegång kan väckas mot flera män. I FB har vidare gjorts den ändringen att faderskapserkännande alltid skall lämnas skriftligen och godkännas av barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, av barnavårdsnämnden. Godkännandet får lämnas endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.
    Närmare bestämmelser om förfarandet har meddelats i en särskild lagom fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Liksom tidigare ankommer det i första hand på barnavårdsmannen att göra utredning i faderskapsfrågor. Barnavårdsmannen har ålagts som en tjänsteplikt att stämma in varje man som skäligen kan komma i fråga som fader. I vissa undantagsfall får dock påbörjad utredning läggas ned. I samband med att talan väcks skall barnavårdsmannens utredning inges till rätten. Rätten skall enligt uttryckligt stadgande vaka över att bördsfrågan blir tillbörligt utredd

Ove Lindh 157och kan förelägga barnavårdsmannen att komplettera utredningen. Vittnesförhör får enligt lagen inte äga rum i syfte att styrka att vittnet haft samlag med modern under konceptionstiden. Svaranden har emellertid möjlighet begära att rätten prövar den utomstående mannens faderskap. I sådant fall utfärdar rätten stämning på mannen i fråga.
    De nya faderskapsreglerna har också påkallat vissa särskilda regler om rättegångskostnaderna och om processen i högre rätt, vilka också de fått sin plats i den nya lagen. Här må nämnas att i stället för bestämmelserna i 18 kap. 1 och 2 §§ RB gäller som huvudregel att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad och att högre rätt alltid är skyldig att pröva faderskapsfrågan i hela dess vidd, om talan förs mot lägre rätts avgörande i denna del. Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma i fråga som fader till barnet skall domen på yrkande av part undanröjas och målet återförvisas till underrätten för förnyad prövning. I fråga om underhåll till barnet eller modern innebär den nya lagen bland annat att i flermansfallen talan om underhållsbidrag inte får slutligt prövas innan faderskapsfrågan fastställts genom lagakraftvunnen dom.
    I denna del skall också nämnas att bestämmelserna i 20 kap. 13 och 13 a §§ FB om återbetalning av belopp, som utgivits på grund av interimistiskt beslut, kompletterats och överförts till en särskild lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag. Vidare har i lagen angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap tillagts en regel om ersättning för medicinsk undersökning i faderskapsfrågor innan rättegång inletts.
    I fråga om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt innebär de nya reglerna att dessa barn i arvshänseende blivit helt likställda med barn i äktenskap. Även fadern och dennes släktingar har erhållit arvsrätt efter utomäktenskapligt barn och dess avkomlingar i samma utsträckning som i fråga om barn i äktenskap. Lagtekniskt har arvsrättsreformen genomförts på det sätt att de särskilda bestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt i 4 kap. ÄB utgått och att reglerna i 8 kap. om dessa barns rätt till underhållsbidrag upphävts.
    Enligt övergångsbestämmelserna skall som förutsättning för den vidgade arvsrätten gälla att arvlåtaren har avlidit efter ikraftträdandet. Däremot förutsätts inte att barnet skall vara fött efter den 1 januari 1970. En sådan regel skulle ha medfört att reformen slagit igenom först efter ett femtiotal år eller mera, d. v. s. inte förrän åtskilliga år in på 2000-talet. Lösningen har därför avvisats. I stället har man stannat för regeln att barn utom äktenskap, som fötts före ikraftträdandet, och dess bröstarvingar får ärva barnets fader och dennes släktingar med endast den inskränkningen att det förutsätts att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller att anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt. De uppställda villkoren är avsedda att minska verkningarna av tidigare brister i registreringen av utomäktenskapliga barn och att underlätta en smidig och praktisk tillämpning.
    I anslutning till arvsrättsreformen beträffande de utomäktenskapliga barnen har i fråga om barns rätt till släktnamn gjorts den ändringen i 2 § andra stycket namnlagen att barn utom äktenskap genom anmälan hos pas-

158 Ove Lindhtor kan antaga faderns släktnamn. Genom att barn utom äktenskap sålunda likställts med barn i äktenskap i arvsrättsligt hänseende och dessutom generellt getts rätt att förvärva faderns släktnamn, medför den omständigheten att barn har avlats i trolovning numera inte annat än övergångsvis några särskilda rättsverkningar för barnets del. Bestämmelserna om trolovningsbarn i 1 kap. 4 §, 3 kap. 3 och 4 §§ samt 20 kap. 3 § FB har därför upphävts.
    Reformen utgör den andra etappen i en översyn av vissa begränsade frågor på familjerättens område. Den första etappen, som innefattade frågor om ingående och upplösning av äktenskap, genomfördes hösten 1968. Det fortsatta reformarbetet förbereds av särskilda sakkunniga som i augusti 1969 tillkallats för att företa en allmän översyn av den familjerättsliga lagstiftningen (se SvJT 1969 s. 898).
    Genom ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention och i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption har reglerna om äktenskaps ingående i internordiska sammanhang förenklats.

 

F a s t i g h e t s r ä t t  m. m. 1947 års lag om uppsikt å jordbruk har ersatts av en jordhävdslag. Avsikten med den nya lagen är att anpassa bestämmelserna om vanhävd till den nya jordbrukspolitiken. Jordbruk skall sålunda få läggas ned, om det inte strider mot allmänna jordbruksintressen. Ingripande på grund av bristande hävd får enligt lagen ske endast för att skydda jordbruk som har förutsättningar för rationell drift eller för att tillvarata möjligheten till strukturrationalisering. Kravet på hävd skall inte längre omfatta byggnader. För att hindra matjordstäkt, som kan äventyra rationaliseringssträvandena, har lantbruksnämnden fått möjlighet att meddela förordnande med förbud mot täkt av matjord.
    Jordhävdslagen har föranlett vissa ändringar av huvudsakligen formell natur i 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.
    Jordhävdslagen och ändringarna i lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom har trätt i kraft den 1 januari 1970.
    Enligt 3 kap. 15 § andra stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom är hyresvärd skyldig att ombesörja det löpande underhållet av bostadslägenhet. Riksdagen har antagit ett förslag till lag som innebär, att länsstyrelse, om särskilda skäl föreligger, skall få medge undantag från bestämmelserna om hyresvärds reparationsskyldighet i fråga om lägenhet som innehas på grund av upplåtelse av andelsrätt i bostadsförening eller bolag som drivs utan eget vinstintresse. Lagen har trätt i kraft.
    Genom lagen om förlängning av tiden för vissa servitut fick vissa tidsbegränsade servitut, avseende rätt till skogsfång och mulbete, i norrlandslänen en giltighetstid till den 1 januari 1970. Giltigheten för ifrågavarande servitut har förlängts till den 1 januari 1972.
    Kungl. Maj:ts fullmakt att införa krav på igångsättningstillstånd för vissa byggnadsarbeten har förlängts till utgången av år 1970.

 

P r i v a t r ä t t  i  ö v r i g t.  Riksdagen har antagit förslag till lag om postbanken. Lagen innehåller bland annat motsvarighet till de enhetliga rörelseregler som gäller för övriga banker. Samtidigt har genom ändringar i 1 och 12 §§ lagen om dödande av förkommen handling denna lags regler gjorts

Lagstiftningsfrågor vid 1969 års riksdags höstsession 159tillämpliga även i fråga om postsparbanksbok och detta oavsett storleken av innestående belopp. Lagen har anpassats till de smidigare regler som hittills gällt för postsparbanksbok. Motsvarande ändring har genomförts i fråga om dödande av livförsäkringsbrev. Lagändringarna gäller från årsskiftet men äldre lag skall tillämpas om efterlysning skett dessförinnan.
    Svårigheterna, framför allt i storstäderna, att anskaffa tillräckliga förvaringsutrymmen för den allt större mängden hittegods har föranlett en förkortning av de tidsfrister, inom vilka ägare och upphittare enligt hittegodslagen har att göra gällande sin rätt till hittegods. Fristerna, som före årsskiftet var sex månader för okänd ägare samt tre månader för känd ägare och för upphittare, uppgår numera till tre månader respektive en månad. Motsvarande ändring har genomförts i fråga om preklusionstiderna för ägare i lagen om flyttning av fordon i vissa fall.
    Försäkringsgivarens ansvarighet enligt trafikförsäkringslagen för varje händelse som medför skada täcker skadestånd om tillhopa 25 milj. kr. med anledning av personskada. En tidigare individuell begränsning till 1 milj.kr. för varje skadad eller dödad person har slopats från årsskiftet. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ansvarighet för händelse som inträffat dessförinnan.

 

S t r a f f r ä t t.  Riksdagen har antagit en lag om förbud mot professionell boxning. Förbudet, som trätt i kraft den 1 januari 1970, avser i första hand den som här i riket deltar i tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch i professionell boxning men gäller också den som här anordnar, upplåter lokal för eller ekonomiskt understödjer sådan match, i egenskap av manager ingår eller främjar tillkomsten av avtal om matchen eller tjänstgör som domare eller sekond. Ekonomiska vinster, som kan uppkomma inom professionell boxning, skall enligt lagen förklaras förverkade till kronan om det inte är uppenbart obilligt. Tanken på ett förbud också mot amatörboxning har avvisats för närvarande. Det har emellertid förutsatts att skärpta säkerhetsföreskrifter genomförs för denna boxningsform.

 

P r o c e s s r ä t t.  I syfte att rationalisera utredningsförfarandet i brottmål har företagits vissa ändringar i rättegångsbalken. Ändringarna, som trätt ikraft vid årsskiftet, innebär bland annat att den största väglängden för att hämtning skall få ske till förhör eller förundersökning utsträckts från 30 till 50 km samt att reglerna i 23 kap. 18 § RB om underrättelse till den misstänkte och hans försvarare mjukats upp. Beträffande enskilt anspråk på grund av brott har skyldighet införts för åklagare att föra talan om sådant anspråk även för den som har övertagit målsägandens anspråk. Sådan talan får nu väckas utan stämning.
    Flera ärenden har gällt rättegångskostnad i brottmål. Genom ändring i 31 kap. 1 § första stycket RB har möjligheten till jämkning av den tilltalades återbetalningsskyldighet utvidgats. Jämkning får enligt den nya lydelsen ske om full ersättningsskyldighet i fråga om kostnadsbeloppen inte framstår som rimlig i förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor. Genom ändring i andra stycket av nämnda paragraf har införts en ordning som innebär att lagöverträdare i åldern 15—17 år skall åläggas återbetalningsskyldighet bara i undantagsfall. Ett nytillkommet tredje stycke i paragrafen innehåller att kostnad, som den tilltalade skulle vara skyldig ersätta men som understiger visst av Kungl. Maj:t fastställt belopp — till

160 Ove Lindhen början 50 kr. — skall stanna på statsverket. Även dessa ändringar har trätt i kraft den 1 januari 1970. — I anledning av motioner rörande tilltalads vittneskostnad har riksdagen uttalat att — om man inte stannar för att i princip låta varje vittneskostnad utgå av allmänna medel — regeln i 31 kap. 2 § RB om frikänd tilltalads rätt till kostnadsersättning bör erhålla en för den tilltalade generösare avfattning.
    Ändringar har vidare gjorts i 4, 8 och 14 §§ lagen om fri rättegång. De innebär bl. a. att ersättning för tidsspillan till rättegångsbiträde inte behöver fastställas särskilt utan kan inräknas i arvodet. Motsvarande ändring har vidtagits då det gäller offentlig försvarare (21 kap. 10 § RB) och rättegångsbiträde som avses i 20 kap. 19 § FB. De nya bestämmelserna har trätt i kraft.
    Förra våren beslöt riksdagen om en reform av de allmänna underrätternas organisation. Under höstriksdagen har antagits åtskilliga följdändringar till reformen. De mera centrala lagar som berörts därav är giftermålsbalken, föräldrabalken, ärvdabalken, konkurslagen, lagen om utmätningsed, lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, lagen om fastighetsbildning i stad, lagen om delning av jord å landet och lagen om dödande av förkommen handling. Ändringarna är i stor utsträckning av terminologisk natur men även sakliga jämkningar har gjorts. Dessa sammanhänger i flertalet fall med att olika regler nu gäller för rådhusrättsstäder och för landet i övrigt. Den nedre åldersgränsen om 25 år för valbarhet till överförmyndare har slopats och ersatts med krav på att vederbörande är myndig. — Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1971. Kungl.Maj:t har emellertid tillagts befogenhet att beträffande vissa av dem förordna om tidigare ikraftträdande.

 

S o c i a l f ö r s ä k r i n g.  Från och med innevarande år skall ett radikalt förenklat ersättningssystem inom sjukförsäkringen tillämpas för all den öppna läkarvård som lämnas i samhällets regi. Systemet innebär att patient vidbesök hos läkare i offentlig sjukvård — i stället för att, som han tidigare gjort, erlägga hela arvodet till läkaren och därefter få återbäring från försäkringskassan — skall betala en enhetlig läkarvårdsavgift som tillfaller sjukvårdshuvudmannen. Avgiften uppgår till 7 kr. per besök på sjukhus eller hos provinsialläkare och 15 kr. vid hembesök hos den sjuke. Samtidigt skall försäkringskassan betala 31 kr. per besök direkt från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen. Det nya ersättningssystemet beräknas omfatta cirka 15 milj. läkarbesök per år eller cirka tre fjärdedelar av alla läkarbesök i landet. För återstående fjärdedel, som gäller besök hos privatpraktiserande läkare, avses tidigare återbäringssystem tills vidare skola gälla. Arbete pågår dock med att inordna även dessa läkarbesök under ett system med enhetlig läkarvårdsavgift. Som en följd av att sjukvårdshuvudmännen höjt dagavgiften på allmän sal vid sluten sjukvård från 5 till 10 kr. har även sjukförsäkringsskyddet för pensionärer förstärkts. Ersättning för sjukhusvårdskall numera kunna utgå under 365 dagar, vartill kommer rätt till sjukpenning i 180 dagar. Tidigare gällde att pensionär hade rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård endast i sammanlagt 180 dagar. Den redovisade reformen finansieras genom att procentsatsen för arbetsgivarnas avgift till sjukförsäkringen höjs från 2,6 till 2,9 procent av avgiftsunderlaget.
    Med anledning av motionsyrkanden angående ändrade beräkningsgrun-

Lagstiftningsfrågor vid 1969 års riksdags höstsession 161der för basbeloppet inom den allmänna försäkringen har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt att frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen tas upp till förutsättningslös prövning.

 

V ä r n p l i k t s l a g s t i f t n i n g.  Ett särskilt olycksfallsskydd har införts för värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och vissa civilförsvarspliktiga. Skyddet avser skador som medför bestående arbetsoförmåga och utgår i form av ett engångsbelopp. Vid fullständig invaliditet utfaller ersättning med 150 000 kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp. Reformen har givits tillbakaverkande kraft på det sättet att den omfattar skador som inträffat fr. o. m. den 1 januari 1969.

 

T r a f i k l a g s t i f t n i n g.  Riksdagen har lämnat utan erinran åtskilliga förslag till ändringar i vägtrafikförordningen och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. En viktig ändring avser införande av straffansvar för fordonsägaren vid parkeringsförseelser. Den har motiverats med att parkeringsärenden i allt större utsträckning måst avskrivas därför att det inte kunnat ledas i bevis vem som fört fordonet. De nya bestämmelserna, som införts i 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen, är endast tillämpliga på förseelser där parkeringsbot kan användas. De innebär att ansvaret för felaktig uppställning av motorfordon i första hand skall vila på föraren. Kan det inte utredas vem som vid tillfället fört fordonet, inträder ansvaret för ägaren. Denne är dock fri från straff, när omständigheterna gör sannolikt, att fordonet då var frånhänt honom genom brott.
    Enligt ändringar i bl. a. 18 och 19 §§ förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik har kommun fått särskild rätt att överta tillstånd till linjetrafik med buss. Trafiktillstånd skall sålunda kunna återkallas och i stället meddelas kommunen när den gör sannolikt att trafikförsörjningen i orten eller bygden främjas om trafiken utövas av kommunen. Bifalles kommunens ansökan, är kommunen skyldig att på begäran av den förre tillståndshavaren lösa in tillgångar som använts i rörelsen eller i vissa fall rörelsen som sådan. Frågan om villkoren vid inlösen skall avgöras av en särskild värderingsnämnd, gemensam för hela landet. Samma rätt att överta trafiktillstånd skall tillkomma landstingskommun, kommunalförbund och kommunalt trafikföretag. En motsvarande företrädesrätt skall gälla vid nyetablering.
    Bestämmelserna om det s. k. förmyndaransvaret — innebärande ansvar för förmyndare om omyndigs fordon brukats i bristfälligt skick eller i strid med vissa bestämmelser om registrering m. m. — har utgått ur 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen och 37 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.
    Den som för sparkstöttning skall enligt 60 § vägtrafikförordningen i fortsättningen vara likställd med gående och företrädesvis färdas på vägens vänstra sida. När sparkstötting framförs under mörker skall den enligt 7 § 3 mom. vara försedd med reflexanordning.
    Med hänsyn till att det generella förbudet i vägtrafikförordningen mot att ställa upp fordon vid vägkorsning inom tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant i vissa fall kan te sig orimligt i s. k. T-korsningar har trafiknämnd i 61 § 1 mom. fått befogenhet att i lokal trafikföreskrift meddela undantag från bestämmelsen. Vidare har förbudet i 49 § 3 mom. mot parkering på bro eller viadukt upphävts.

 

11—703005. Svensk Juristtidning 1970

162 Lagstiftningsfrågor vid 1969 års riksdags höstsession    Samtliga i detta avsnitt berörda ändringar har trätt i kraft vid årsskiftet.
Ove Lindh1