FOLKE SCHMIDT. Politiska strejker och fackliga sympatiåtgärder. Sthm 1969.Norstedts. 77 s. Kr. 7,50.

 

Med denna skrift har professor Folke Schmidt kommit en hel del arbetsrättslig debatt åstad. Han har undersökt om rättsordningen tillåter strejk, blockad eller annan s. k. ekonomisk stridsåtgärd för att främja ett politiskt syfte. Till den livliga reaktionen på hans bedömning har säkert bidragit att framställningen i så hög grad formats till en anklagelse mot Landsorganisationen för att oriktigt ha antagit att aktioner av detta slag möter lagligt hinder.
    Hos oss har arbetsmarknadens organisationer tillåtits agera friare än i många andra länder. I fråga om de kollektiva konfliktvapnen behöver man som Schmidt pekar på blott gå till Danmark för att finna en avsevärt strängare samhällsattityd; i Norge och Finland har förhållandena varit mer likartade. Överlag har organisationernas verksamhet blivit starkare samhällspolitiskt betonad än förut. Arsenalen av vanliga fackliga stridsmedel har dock här i Sverige mycket återhållsamt utnyttjats för ändamål utanför de egentliga partsrelationernas ram. Av stor betydelse har härvid givet-

vis varit arbetarrörelsens starka inflytande och fackliga och politiska enhetsfront. Det är betecknande att den senaste omfattande politiska strejken var den som ägde rum 1928. Eftermiddagen den 22 maj, några dagar före riksdagsbehandlingen av de för arbetarrörelsen så förhatliga förslagen till arbetsfredslagstiftning, förekom särskilt i Stockholm mäktiga demonstrationer i förening med arbetsnedläggelse. Ett fall av annan typ att erinra om är den 1945 vidtagna blockaden för att hindra saluförandet av den tysksympatiserande tidningen Dagsposten.
    Under de sista åren har det likväl vid flera tillfällen varit nära att arbetsnedläggelse tillgripits som politisk manifestation. Både på arbetar- och på tjänstemannahåll har framträtt behov av att med fackliga stridsåtgärder protestera mot utvecklingen i länder som Sydafrika, Grekland och Tjeckoslovakien. Man har också önskat bisträcka t. ex. manskapet på fartyg under bekvämlighetsflagg och de kaliforniska druvarbetarna; i sådana fall kan gränsen mellan facklig och politisk inriktning vara mycket flytande.
    Hösten 1968 föranleddes LO till ett principiellt ställningstagande. På hemställan av internationella transportarbetarfederationen hade flera fackförbund beslutat vidta blockader som sympatiyttring till förmån för de tjeckiska transportarbetarna och det tjeckiska folket. Det gick nu aldrig till verkställighet men Sjöfolksförbundet såg sig föranlåtet att efterlysa ett besked om LO:s inställning till blockader eller liknande sympatiåtgärder i samband med politiska konflikter mellan olika länder eller inom ett land. I ett cirkulär till medlemsförbunden förklarade LO att organisationen med hänvisning till lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol inte hade möjlighet att ställa sig bakom sympatiåtgärder av angivet slag. Till cirkuläret fogades en rättspromemoria av LO-juristen Ove Kjellgren.
    Transportarbetareförbundet ville inte nöja sig härmed utan uppdrog åt professor Schmidt att utreda ämnet. I föreliggande skrift uttalar denne med stort eftertryck att varken arbetsfredslagstiftningen eller andra rättsregler i princip hindrar politisk strejk eller liknande åtgärd riktad mot den svenska statsmakten eller svensk myndighet eller mot främmande makt eller myndighet. Undantag görs dock bl. a. för de offentliga tjänstemännen och, givetvis, för avtalsmässigt fastställda inskränkningar. Författaren har även något gått in på stridsåtgärder mot enskilda personer eller företag som är föremål för politiskt misshag. Han har dock inte tagit närmare ställning till sådana åtgärder, vilkas tillåtlighet måhända tarvar ett mer mångfasetterat rättsligt övervägande.
    I det följande vill jag begränsa mig till några synpunkter på och kring tolkningen av kollektivavtalslagen (KAL), den för frågans bedömande centrala aspekten.
    Må emellertid först inskjutas att det är sannolikt att LO-ledningen i grunden varit obenägen att lämna fritt fram för politiska aktioner av förevarande typ. Förmodligen har inställningen varit densamma som utrikesminister Torsten Nilsson gav uttryck för i riksdagen hösten 1963 i ett interpellationssvar om svenska arbetares rätt att vägra lossning av fartyg med sydafrikansk last. Han varnade för riskerna med att införa ett nytt element i opinionsbildningen som kunde verka störande på arbetsmarknaden. En annan anmärkning må också göras. Inför demonstrationsstrejken 1928 förklarade LO och socialdemokratiska partiet i ett manifest att denna inte var avtalsstridig. I sin skrift framställer Schmidt det så att LO 1968 ut-

tryckt motsatt uppfattning beträffande lovligheten av politiska stridsåtgärder mot vad som uttalades 1928. Detta är dock missvisande såtillvida som arbetsfredslagarna mellankommit; det är ju till dessa LO hänvisat i sitt cirkulär.
    Vid en granskning av KAL:s tillkomsthistoria, relaterad till förhållandena på kollektivavtalsområdet sedda i utvecklingsperspektiv, är det mycket svårt att inte acceptera Folke Schmidts uppfattning — som överensstämmer med den mening som tidigare uttalats av flera andra författare— att den legalt stipulerade fredsplikten endast har avseende på konflikter av vanlig facklig ekonomisk art. Också inom denna konfliktkategori är förbudssfären kraftigt begränsad. Belägg saknas för att vid lagens antagande skulle ha varit förutsatt att även stridsåtgärder av exempelvis politisk art skulle kunna inrymmas under restriktionerna. Som Schmidt framhåller hade man vid riksdagsdebatten i kamrarna en politisk arbetsnedläggelse alldeles för ögonen; den berördes av flera talare men såvitt framgår utan rättsliga fördömanden.
    I en diskussion med författaren i Dagens Nyheter den 15, 25 och 29 november 1969 har docent Tore Sigeman ifrågasatt om inte deltagande i politiskt syftande stridshandlingar, om än inte stridande mot KAL, dock utgjorde brott mot det enskilda arbetsavtalet. Utifrån den situation som förelåg vid tillkomsten av 1928 års lagstiftning förefaller det dock naturligast presumera att den genomförda lagregleringen gav uttömmande uttryck för den samhälleliga förbudsinställningen. Parter och rättstillämpande organ fick skäl att uppfatta det samlade rättsläget på detta sätt och inrätta sig därefter.
    Denna tydning synes ytterligare plausibel om man ser till de fortsatta ansatserna att lagstiftningsvägen beskära stridsmöjligheterna. Som Schmidt erinrar om motionerade 1929 SAF-direktören von Sydow förgäves i riksdagen om en utvidgning av KAL till att omfatta förbud mot sympatiåtgärd till förmån för part i utländsk facklig konflikt. 1933 avgav professor Ragnar Bergendal ett betänkande angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter (SOU 1933:36). Detta begränsades till konflikter av ekonomisk art med följande motivering (s. 150): »Visserligen är det både möjligt och av erfarenheten bestyrkt, att blockad och liknande ekonomiska stridsåtgärder kunna användas för syften som icke äro av ekonomisk natur, utan hänföra sig till motsättningar av allmänt politisk eller liknande art (t. ex. bojkott mot inköp från ett visst land eller från dem, som tillhöra viss ras) eller bero på rent personliga förhållanden, såsom privat hämndlystnad eller dylika motiv. Beträffande blockad på politisk eller liknande grund lär gälla att den, liksom motsvarande stridsmedel vid ekonomiska konflikter, ibland kan framstå såsom jämförelsevis befogad, ibland åter måste anses vara av sådan beskaffenhet, att ett mera upplyst rättsmedvetande måste reagera däremot med ogillande. Även i de fallen äro emellertid skälen för ett legislativt ingripande jämförelsevis svaga».
    Efter ytterligare utredningar framlade den socialdemokratiska ministären 1935 ett förslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (proposition nr 31) som bland annat upptog ett förbud mot förföljelse på politisk grund. Förbudet hade dock relativt begränsad räckvidd, och hela förslaget föll igenom; dock skulle det komma att ge stoff till huvudavtalets reglering av tredjemansskyddet bland annat i politiskt hänseende.

    Fråga är dock om angivna tolkning låter sig förena med avgörandet i det enda mål vari arbetsdomstolen ställts inför en klart politisk stridsåtgärd, Dagspostsmålet (AD 1945 nr 62). I detta fall var visserligen den politiska udden inte direkt vänd mot statsmakt eller myndighet utan närmast mot det företag som blockerades. Schmidt vill i princip även frånkänna fallet betydelse av den anledningen att domstolen uttryckligen skulle ha förklarat sig ej behöva ta ställning till lovligheten av politisk stridsåtgärd. Vad domstolen förklarade sig kunna bortse från var dock endast om den omstämda blockaden, vilken vidtagits till stöd för en annan, ostridigt lovlig blockad, överhuvud skulle få gälla som sympatiblockad enligt KAL:sregler för sådan. Hade den varit att anse som primär, skulle den enligt vad som utsades otvivelaktigt ha varit stridande mot arbetsgivarens lagskyddade rätt till affärsledning. Nu befanns den emellertid också otillåten som sympatiblockad betraktad därför att den var anlagd på permanens. Den majoritet som fällde utslaget i målet avstod alltså, till skillnad från en reservant, från att bedöma om stridsåtgärd med ifrågavarande syfte till äventyrs vore helt olovlig men fann i vart fall restriktionerna i KAL ange maximigränsen för vad som kunde tänkas tillåtet. Ett tredje alternativ innefattande total frihet diskuterades ej.
    Det spörsmålet inställer sig då, om man kan differentiera lagstiftarens intentioner med avseende på olika typer av politiska stridsåtgärder. Såvitt jag kan se saknas grund härför och enligt mitt bedömande borde följaktligen även en sådan stridsåtgärd som i Dagspostsmålet betraktas som tilllåten från renodlat legal synpunkt vare sig den framträder som sympatiåtgärd eller som primäråtgärd. Det synes emellertid inte kunna uteslutas att arbetsdomstolen med ledning av Dagspostsdomen skulle vilja på negativt sätt skära alla politiska stridsåtgärder över en kam. I sin promemoria byggde Ove Kjellgren framför allt just på denna dom.
    Schmidt har likväl i så måtto velat ta hänsyn till Dagspostsmålet att han i anslutning till det uppställda permanenskriteriet övervägt om man inte bör skilja mellan den korta demonstrationsstrejken och den permanenta åtgärden; endast i det förra fallet vill han uttala sig bestämt för att den politiska strejken är fri. Mig synes det dock mest i konsekvens med antagandet att politiska stridsåtgärder ej är lagreglerade att inte räkna med något permanenskriterium. Därigenom slipper man också gränsdragningssvårigheter,och stridsrätten blir generellt mer meningsfull.
    Bortsett från berörda rättsfall kan framkastas om inte en domstol även skulle vara benägen att angripa frågeställningen från andra utgångspunkter än som erbjuder sig vid en analys av rättsläget i anslutning till kollektivavtalslagstiftningens genomförande. Kanske skulle domstolen också vilja anlägga ett nuperspektiv, i varje fall om det ursprungliga rättsläget ej befinnes tillräckligt entydigt?
    Vid en dylik friare rättsprövning synes skäl tala för att stridsåtgärd mot svensk samhällsmakt inte bör anses legitim. De fackliga organisationerna är så väl tillgodosedda med opinionskanaler och statsmakter och myndigheter så disponerade för att lyssna till dem att aktioner av detta slag inte ter sig »socialadekvata» för att tala med tysk doktrin. När det däremot gäller utrikespolitiskt betingade åtgärder kunde utvecklingen mot större internationell solidaritet anföras som motiv för att organisationerna inte skall vara betagna att reagera med till hjälp av fackliga stridsmedel åtmins-

tone då mera ordinära vägar framstår som mindre tjänliga. Men kanske anmäler sig också andra synpunkter.
    En styrka hos Folke Schmidt som arbetsrättslig författare är inte minst hans känsla för de synsätt och traditioner som gjort sig gällande på arbetsmarknaden och hans stora förtrogenhet i övrigt med rådande förhållanden. Den föreliggande undersökningen hade vunnit på mindre polemisk uppläggning men ger en mycket insiktsfull och tankeväckande belysning av ett ämne som var i stort behov av vetenskaplig utredning. Det återstår att se om problematiken omsider skall komma upp på domstolsnivå eller bli föremål för preciserande reglering på partsplanet. I pressen har även höjts röster för lagstiftning. Sten Edlund