En del föddes till ofrihet?

 

»Och måhända kunna vi i den hittills skedda utvecklingen skönja konturerna av en annalkande tid, då den dystra bilden av ett samhälle, vilket i sitt trevande efter skydd mot samlevnaden störande handlingar icke kommit längre än till inspärrning av den som missbrukat sin frihet, har fått vika för en lyckligare gestaltning av rättsvården, så att den felande i regel bibehåller en relativ frihet under insiktsfull tillsyn och vård . . .»
    Så skrev en utredning i början av 1930-talet (SOU 1933:11). Det skulle emellertid lika väl kunnat vara skrivet idag. Vi »löser» fortfarande många samhällsproblem genom att helt enkelt spärra in folk!
    Varje dag döms i Sverige cirka 50 personer till fängelse eller annat frihetsberövande. Vi har så vant oss vid hur det ska se ut och gå till i en rättssal, att vi nog har svårt att föreställa oss något annat. Vi ser domaren sitta där i högsätet representerande samhället. Framför honom står den som brutit mot samhällets regler och åkt fast. Han är ynklig eller också är han en skurk. Ett samhällsproblem föreligger. Den ene vet nu inte något annat sätt att komma till rätta med det aktuella problemet än att säga till den andre: »Jag dömer Dig till att vara inspärrad i ett år!»
    Är inte detta en inkompetensförklaring för samhället och rättsvården? Det är också djupt ovärdigt inte minst därför att vi vet bättre. Men vi har blivit så vanda att det är svårt att se bildens djupdimension.
    En av dem (30 år) som vi dömt till inspärrning berättade så här: Jag var inte gammal när jag förstod att mina föräldrar inte var lyckliga. Misshandel och alkoholmissbruk var vanligt hemma. Jag kom till ett upptagningshem och sedan ungdomsvårdsskola. Det blev upphovet till mina stora brott. Sedan blev det ungdomsfängelse. Sedan straff på straff. Så småningom begick jag de flesta brotten under narkotikamissbruk. Man lärde sig snabbt alla vägar för smuggling av sprit och narkotika på anstalterna. Fängelseåren lärde mig bara en sak: att hata samhället. Bara den som själv varit på anstalt och som vet hur det är på anstalter kan förstå hur det är och hur jag känner det. Vem kan ge mig en annan livssyn? När får jag träffa människor som vill mitt bästa? Är jag född till ofrihet?
    I skenet av dessa brutna ord kan man se ofrihetens elände, man kan se problemets djupdimension . . .
    »Vi måste utöva humanitet utan att räkna med att få något i gengäld. Den bör ses som en förpliktelse mot medmänniskan, vad som än följer. Inom kriminalpolitiken har vi särskild anledning att hårdnackat hålla fast vid detta, eftersom hämndkänslorna har så lätt att göra sig gällande i detta av fördomar så starkt behärskade område. Behandlingen av brottslingen bör inte utformas efter vad han själv kan anses vara värd, den bör vara värdig samhället självt. Jag är rädd för att vi här i Sverige, liksom på alla andra håll i världen, nödgas medge att våra metoder på detta område ännu inte är samhället fullt värdiga.» Detta sade justitieminister Herman Kling vid öppnandet av världskongressen i Stockholm 1965.

    Dessa betydelsefulla ord är förpliktande och måste anses som en uppfordran till reformer. I bilden som nyss antyddes dömde domaren till fängelse. Skulle han dömt något annat, skulle kanske domen efter överklagande bli ändrad. För underrättsdomare upplevs inte sällan ändringar av ådömd skyddstillsyn eller kraftigt bötesstraff till fängelse som beklämmande. Jag har varit med om att tillsammans med häradsrätts nämnd med ytterlig omsorg välja ut en övervakare för en person. Ett val som kunnat göras med sådan omsorg tack vare personkännedom. Sedan har hovrätt åberopande hänsyn till allmän laglydnad sopat undan alltsammans och i stället berövat den dömde friheten . . .
    Vanligen är det skyddstillsyn som skulle kunna vara alternativet till frihetsstraff. Men det är åtskilliga önskemål beträffande påföljden som en skyddstillsyn inte uppfyller. Den fyller inte måttet ur allmänpreventiv aspekt. Detta torde vara orsaken till de flesta fängelsedomar. Men inte nog med det. Inte heller ur individualpreventiv aspekt fyller vår skyddstillsyn måttet.
    Det torde inte vara svårt att se orsakerna till bristerna i vår skyddstillsynsinstitution. Övervakningsarbetet sköts till största delen av lekmän som bisyssla eller en hobby. Dessa lekmän gör ofta så gott de kan och många har gjort behjärtansvärda insatser. Men det räcker inte, eftersom det är fråga om ett oerhört komplicerat arbete. Det räcker inte med lekmän, som ofta rör sig på ett för dem främmande arbetsfält, oftast med liten eller ingen erfarenhet av asocialitet och kriminalitet. Det är fantastiskt att ett så viktigt arbetsområde överlämnas åt lekmän och deras intresse och välvilja. De fördelar, som ett system med icke-professionella övervakare kan ha, kan icke uppväga erfaren yrkesskicklighet. Fördelen skulle framförallt vara att medborgarna i gemen engageras i stor omfattning. Men ett sådant syfte får inte vara ett självändamål. Syftet måste vara en effektiv påföljd utan att frihetsberövande måste tillgripas och då fyller inte vårt nuvarande övervakningssystem måttet. Den verkliga bakgrunden till vårt nuvarande övervakningssystem torde vara missriktad sparsamhet.
    Det gäller alltså att få till stånd en påföljd, som kan vara ett mer effektivt alternativ till fängelse än vår nuvarande skyddstillsyn. Det räcker då naturligtvis ej att bara byta ut icke-professionella övervakare mot professionella. Själva benämningen skyddstillsyn kan behållas tills vidare, men hela institutet behöver formas på ett nytt sätt och ges mera innehåll än nu. Benämningen övervakare bör ändras. Man kan tänka sig kontaktman eller liknande i stället. Kontaktmannens arbete med de dömda skall alltså vara hans yrke. Han måste ha god utbildning. Säkerligen kan många av dem som nu har övervakning som en fritidssysselsättning efter utbildning gå över till att ha det som sitt yrke. Utbildningen kan förläggas till socialhögskola.
    Varje kontaktman skall bara ha ett fåtal dömda att ta hand om. Enligt vad som strax skall framgå föreslås här ett system där kontaktmännen arbetar två och två gemensamt. Kontaktmännens arbete med sin grupp skall vara en samvaro som spänner om det mesta. De skall ägna hela sin arbetstid åt gruppen. En sådan gestaltning skulle kristallisera ut en helt annan skyddstillsynspåföljd än vad vi nu har. Den skulle kunna fylla stora, mycket stora individualpreventiva krav lika väl som allmänna laglydnadens intressen skulle bli väl tillgodosedda.
    Praktiskt kan det utformas på olika sätt. Här skall följande skisseras. En kontaktgrupp bestående av cirka sex dömda förefaller lagom. Varje sådan

grupp skall skötas av två kontaktmän. Detta för att möjliggöra kontinuerlig kontakt. Varje kontaktgrupp behöver en egen lokal som bas för sin verksamhet. Det skall vara en trivsam, gästvänlig miljö, där man t. ex. kan samlas vid en öppen brasa. Där bör också finnas plats för tillfällig övernattning. Man skall kunna träffas där när som helst. De som är arbetsföra skall ju få arbeta i den fria marknaden om dagarna eller kanske ägna sig åt studier. Det blir därför kvällstid, lördagar och söndagar som särskilt blir kontaktmännens arbetstid. En av kontaktmännen bör dock alltid finnas tillgänglig för samtal, råd och så vidare. Med gruppgemenskapen som grund skall man bygga upp tillvaron. Kontaktmännen skall vara medmänniskor och samtidigt en sorts borgensmän.
    Det skisserade systemet skulle naturligtvis kosta mer än vår nuvarande bristfälliga frivård. Antalet anställda skulle dock bli mycket mindre per dömd än det är t. ex. i sjukvården per patient. I gengäld kunde vidare de flesta fängelser stängas. Fängelse skulle man behöva ådöma blott i undantagsfall, såsom när någon utgör en fara för annans personliga säkerhet.
    Det blir domstolarnas viktiga uppgift att sovra ut dessa undantagsfall. Domstolarnas kompetens behöver härför ökas på olika sätt, t. ex. i fråga om psykologi, psykiatri och sociologi. Då domaren avkunnar domen bör han inte bara vara väl insatt i saken utan verkligen känna den tilltalade väl. Bristerna nu är oftast avsevärda. Man lär ej känna en person genom att läsa en personundersökning om honom och träffa honom vid en huvudförhandling. Förberedande inställelser, som liksom i tvistemålen förberedde målet för huvudförhandling, borde övervägas även för brottmålen. På senare år har fördelarna av specialdomstolar uppmärksammats i vårt land (t. ex. fastighetsdomstolar, hyresdomstolar). Man frågar sig om ej detta är det mest effektiva systemet även för brottmålens del. Den nuvarande ordningen synes föråldrad, en kvarleva från den tid då det allmänna tinget var platsen där en bygds alla problem togs upp, hästköpet och arvstvisten såväl som upphängandet av missdådaren i galge . . . Olof Darell