Svensk rättspraxis

 

Obligationsrätt: Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1962—1966

 

Av professor FRITJOF LEJMAN

 

Förutsättningarna för skadestånd

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

Ersättning för immissioner m. m. ...................................................................293

Skada å byggnad genom grävning, sprängning m. m. ................................... 294

Skada orsakad av djur .....................................................................................295 

Ansvar gentemot djurägare ............................................................................ 296

Skada i följd av järnvägsdrift .......................................................................... 296

Skada i följd av biltrafik .................................................................................. 296

Skada i följd av luftfart .................................................................................... 301

Rörelseidkares m. fl:s ansvar gentemot utomstående ................................... 301

Fastighetsägares ansvar .................................................................................. 302

Väghållares ansvar .......................................................................................... 303

Ansvar för olycksfall i arbete .......................................................................... 305

Skada i militära förhållanden ......................................................................... 308

Ansvar för stat och kommun .......................................................................... 308

Skada genom tjänstefel ................................................................................... 309

Skada orsakad av eller åsamkad minderårig .................................................. 310

Skada vid sport och under lek i övrigt ............................................................ 311

S. k. tredjemansskada ..................................................................................... 312

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  i m m i s s i o n e r  m. m. I NJA 1962 s. 567 (FFR s. 131) ägde nybyggnad av riksväg rum i närheten av en minkfarm, varvid arbetsledningen efter samråd med farmens ägare förbjudit sprängning under viss tid å viss sträcka av väganläggningen. Sedan emellertid i samband med röjningsarbete å denna sträcka enstaka sprängskott ändock avlossats under berörda tid, minskade antalet födda valpar å farmen. Vederbörande hovrätt hävdade att arbetsledningen, som till följd av de förhandlingar somförts med ägaren blivit medveten om de menliga följderna av enstaka sprängskott, haft starka skäl att noggrant övervaka att man iakttog sprängningsförbudet. Kronan vore på grund härav skyldig till s. k. culpa in inspiciendo och ansvarig för skadan. HD:s majoritet, som påpekade att ifrågavarande enstaka sprängskott ej varit kända för arbetsledningen, fann emellertid icke culpa föreligga vare sig hos arbetsledningen eller annan personal i ansvarig ställning. Icke heller ansåg HD utrett att kronan förbundit sig att avstå från sprängning under berörda tid på ifrågavarande sträcka. Slutligen föranledde enligt HD vägföretagets beskaffenhet icke ansvar. HD ogillade följaktligen talan. Man torde här ansett att sprängningsverksamheteni fallet ej var förenad med den grad av farlighet som motiverade strikt ansvar. (Se Lejman, Festskrift för Ussing s. 309.) Intressant är en skiljaktig

 

Föregående översikter återfinnes i SvJT 1942 s. 300, 1946 s. 401, 1954 s. 366 och 434, 1959 s. 313 och 521 samt 1965 s. 314 och 635.

HD-ledamots votum, som bygger på arbetsledningens culpa in inspiciendo och motiverar skadeståndsansvar med rimlig intresseavvägning. Majoritetens dom står i överensstämmelse med HD:s dom i det mål, som refereras i NJA 1951 s. 55; den skiljaktige ledamoten i nu refererade mål upptar synpunkter från vederbörande hovrätts dom i sistnämnda mål.
    NJA 1963 s. 162 (FFR s. 53) rör skadestånd på grund av immissioner. I detta rättsfall ålades en stad skadestånd med anledning av att stank och kväljande lukt till följd av otillfredsställande utrötning av slam, som avskilts i ett av staden anlagt reningsverk för avloppsvatten, tidvis spritt sig till reningsverkets omgivning. Lukten ansågs för vissa i trakten boende personer ha inneburit större men än de med hänsyn till förhållandena i orten och omständigheterna i övrigt kunde anses pliktiga att tåla. Staden ålades dessutom vid vite att inom viss tid vidtaga åtgärder för att i framtiden förekomma denna olägenhet. Däremot har i FFR 1965 s. 189 (hovrättsdom) toleranspunkten för vad som kan tålas icke ansetts överskriden i ett fall, då genom ombyggnad av en enskild väg dess vägbana höjts 30—40 cm i förhållande till en intilliggande fastighet med påföljd att grus från vägen rasat ned mot ett staket och trängt in i trädgården och där orsakat skador å rabatter, träd och blommor. Se även FFR 1966 s. 191 (NJA C 918) (vållande till förorening av grannes brunn genom utspridande av flytande gödsel å åkerskifte).

 

 

S k a d a  å  b y g g n a d  g e n o m  g r ä v n i n g, s p r ä n g n i n g  m. m. I NJA 1964 s. 523 (FFR s. 102) hade ägaren av tomt i Ronneby låtit verkställa schaktningsarbete för en tillämnad byggnad, varvid genom ras en å angränsande fastighet befintlig äldre byggnad skadades. Arbetet ansågs av HD:s majoritet ha varit såväl av mer än vanligt ingripande beskaffenhet som ock eljest av den natur att det medförde särskild risk för omgivningen.Det tillades, att det förhållandet att omgivande byggnader av äldre ursprung vilade å grunden och ägde konstruktion som ej uppfyllde nutida tekniska fordringar, icke borde tillmätas avseende annat än såsom en förutsebar riskförstorande omständighet. Skadestånd utdömdes alltså i enlighet med den praxis, som varit förhärskande sedan NJA 1936 s. 557. Bristfällig grund å grannfastigheten ansågs här liksom i NJA 1943 s. 343 icke föranleda minskning eller upphävande av ansvaret.
    Ett synnerligen betydelsefullt prejudikat har tillskapats genom HD:s dom i NJA 1966 s. 248 (FFR s. 66), som rörde sprängningsarbeten. Här befästes till en början nyssnämnda praxis från NJA 1936 s. 557 och enligt grannelagsrättsliga grundsatser ansågs fastighetsägaren, Stockholms stad, striktansvarig för de omfattande och riskfyllda arbeten det rörde sig om, sprängningar för tunnelbanestation. Stadens invändning att sprängningarna utförts av en entreprenör såsom självständig företagare ogillades. I denna del var domen enhällig. Men det intressanta var, att majoriteten i HD (3 röster mot 2) även pålade entreprenören strikt ansvar för farlig verksamhet. Ansvaret motiverades med att de avsedda arbetena var av den mera ingripande och långvariga beskaffenhet som gör att riskerna för omgivningen ökar och blir så beaktansvärda, att en företagare i regel bör svara oberoende av vållande. Ett sådant ansvar torde icke tidigare ha klart fastslagits i rättspraxis. (Jfr NJA 1947 s. 31 och 1955 s. 264, där denna fråga icke blivit

aktuell, samt Lejman, Skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare i Skadeståndsrättsliga spörsmål, Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, särskilt s. 101 ff.) En föregångare till ifrågavarande fallutgör dock FFR 1963 s. 222 (NJA C 407), som ej föranlett referat men där utgången blev densamma. Det var här fråga om grundsprängning i berg, varigenom vibrationer åsamkat skador å en villabyggnad på c:a 75 m. avstånd. Hovrätten motiverade det strikta ansvaret med sprängningens omfattning och sprängningsplatsens belägenhet i förhållande till annan bebyggelse och HD beviljade ej prövningstillstånd.

 

S k a d a  o r s a k a d  a v  d j u r. Beträffande skada genom hund ansågs i FFR 1964 s. 263 (hovrättsdom) en hundägare, som cyklade på en föga trafikerad väg inom Landskrona stad med hunden springande okopplad vid sidan av cykeln, förfallen till ansvar och vållande till en trafikolycka, som skett genom att hunden sprungit på en i motsatt riktning förd motorcykel med påföljd att dess förare skadats till döds. Då föraren emellertid icke befanns exculperad, jämkades skadeståndet till 3/4.
    I några fall har skadeståndsanspråk väckts mot ägare av hästar. I FFR 1963 s. 195 (NJA C 168) gällde det ett föl som tagit sig upp på en länsväg från angränsande betesmark och vållat trafikolycka. Stängslet mot vägen bestod av mellan stolpar spänd tråd, delvis två trådar och delvis —där betesmarken låg 40 å 90 cm. under vägens nivå — av blott en tråd. Med hänsyn till denna nivåskillnad och till att fölet fortfarande diade sin moder ansågs stängslet tillfyllest, varför skadeståndstalan ogillades. I FFR 1964 s. 252 (hovrättsdom) utdömdes till hälften jämkat skadestånd i ett fall, då ägare av sto på ett olämpligt sätt anordnat ett s. k. brunstprov med påföljd att ägaren till en medverkande häst skadats genom sparkar från stoet.
    I fråga om skada av kreatur märkes FFR 1965 s. 115 (NJA C 186), som rörde ett fall där kreatur tagit sig ut från beteshage till allmän väg och vållat skada på bil. Talan mot ägaren ogillades, då det ej visats vare sig att denne försummat stängselskyldighet eller att utfodringen av djuren eftersatts så att risk uppstått att de velat bryta sig ut. I två fall FFR 1962 s.224 (NJA C 118) och 243 (NJA C 240) var det fråga om bilars påkörning av kreatur som av sina ägare drivits över väg. I det förra fallet rörde det sig om fyra kor, som djurägaren i mörker drivit över en betydligt trafikerad väg utan annan hjälp än sin hustru och utan annat varningsmedel än en vanlig ficklampa. Djurägaren friades här från skadestånd, då hans ovarsamhet ansågs ringa i förhållande till bilistens. Bilisten hade hållit högfart. I det senare fallet rörde det sig om två kor, av vilka den ena letts i grimma men den andra fått följa lös efter. Djurägaren ålades här fullt skadestånd, trots att bilisten icke var exculperad. Jfr FFR 1963 s. 212 (NJAC 207), anfört nedan under skada i följd av biltrafik (särskilda åtgärder av bilförare).
    Ett säreget skadeståndsfall refereras i FFR 1962 s. 249 (NJA C 245), där en bilägare som brukade parkera sin bil i närheten av viss arbetsplats, fått bilen skadad av kalkoner, som åstadkommit så svåra repor att bilen måst lackeras om. Kalkonernas ägare, som kände till att bilägaren brukade parkera invid arbetsplatsen och tidigare fått sin egen bil skadad av kalkonerna, ålades skadestånd, då han ansågs ha bort varna för skaderisken.

A n s v a r  g e n t e m o t  d j u r ä g a r e. I FFR 1963 s. 189 (NJA C 128) refereras ett fall angående kreatursförgiftning genom färg, som runnit utfrån bil. Fallet har beröringspunkter med NJA 1958 s. 247. Se härom vidare nedan under skada i följd av biltrafik.
    Angående påkörning av kreatur å järnväg se nedan under skada i följd av järnvägsdrift.

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  j ä r n v ä g s d r i f t. I två fall, FFR 1962 s. 291 (NJA C 867) och NJA 1963 s. 28 (FFR s. 10) blev järnväg ansvarig enligt 6 § 2 st. järnvägsskadelagen gentemot ägare av kreatur, som tagit sig in på järnvägens område och blivit överkörda. I det förra fallet rörde tvisten huruvida stängslet — som varit försett med grindar, lätta att lyfta av —varit av beskaffenhet att kunna utestänga hemdjur, och i det andra fallet huruvida hästar, som förflyttats ut efter en 5 km lång väg, befunnit sig under betesgång. I senare fallet förklarades också järnvägsskadelagen tillämplig på trafik med dieseldrivna motorvagnar, s. k. rälsbussar, och detta tydligen oberoende av om trafik på den berörda bandelen ifrån början helt hade ombesörjts av vanliga ångtåg och oberoende av om sådana alltjämt trafikerade bandelen. Utgången i denna senare del förefaller rätt självklar.
    Ett praktiskt betydelsefullt mål refereras i FFR 1962 s. 297 (NJA C 1055), som rörde skada å passagerare i ett tunnelbanetåg till följd av häftiga inbromsningar av tåget. Talan ogillades här, då det ej styrkts att de ifrågavarande inbromsningarna varit onormala.

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  b i l t r a f i k. I fråga om begreppet bil märkes NJA 1965 s. 468 (FFR s. 68), där en s. k. gaffeltruck av viss beskaffenhet ansågs som bil enligt bilansvarighetslagen, då marktransporter ingick såsom ett väsentligt led i det arbete som utfördes med fordonet.
    Beträffande bristfällighet å fordon, som föranlett trafikolycka, märkes hovrättsdomarna i FFR 1963 s. 308 (hästskjuts, som icke var försedd med föreskriven belysning, ansvarig till 2/3 vid kollision i mörker med mötande bil i samband med högersväng vid vänstertrafik) och 1966 s. 309 (grävmaskinsförare, som i mörker fört maskinen med vetskap om att den saknade reflexer och att dess arbetsbelysning ej var tänd, ansvarig till hälften vid påkörning från bakom kommande bil i samband med högerväjning vid vänstertrafik).
    Vad angår begreppet förande av bil kan hänvisas till FFR 1963 s. 345 (hovrättsdom), där startande av bils motor för att få värme i bilen men utan avsikt att bilen skulle komma i rörelse ansågs som förande av bil, då bilen rullat 30 m. nedför en sluttande gata, och FFR 1966 s. 262 (SvJT 1967 rf s. 2), där trampning av moped, som på grund av motorfel endast kunde framföras på detta sätt, icke ansågs ha inneburit förande av motorcykel i trafikbrottslagens mening.
    Spörsmålet om skada inträffat "i följd av biltrafik" har varit föremål för flera avgöranden. Fallet i NJA 1962 s. 172 (FFR s. 75) avgjordes helt i överensstämmelse med det bekanta fallet NJA 1949 s. 195. Det rörde sig här om startande av en bils motor i samband med reparation av motorn i verkstadslokal med påföljd att bilen kom i rörelse och skadade en arbetare. Skadan ansågs uppkommen i följd av biltrafik.
    I några fall av s. k. seriekrockar har frågan gällt om sådant samband

förelegat mellan å ena sidan en viss bilförares körning eller åtgärder och å andra sidan skada som inträffat genom kollision mellan andra bilar, att skadan kunde anses uppkommen jämväl genom trafik med den ifrågavarande bilförarens bil. Ett sådant samband förnekas — egendomligt nog — i FFR 1962 s. 410 (hovrättsdom), där det rörde sig om en omkörning, som kunde sägas ha skapat en farlig situation för de omkörda bilarna. Jfr den motsatta utgången i NJA 1954 s. 105. I ett annat fall, FFR 1965 s. 247 (hovrättsdom), hade föraren av en bil, som efter dikeskörning blivit stående bredvid vägbanan och föranlett att en annan bil stannat därinvid, gått ut på andra sidan av vägbanan, när den senare åter startade, i syfte att hejda kommande bilar. Denna åtgärd föranledde emellertid en krock, där såväl den startande bilen som två kommande bilar blev inblandade. Krocken ansågs icke uppkommen i följd av trafik med den hejdande förarens bil. Avgörandet står i överensstämmelse med NJA 1944 s. 203.
    Ytterligare två säregna fall, där skadan icke ansågs uppkommen genom biltrafik, må här refereras. I NJA 1963 s. 507 (FFR s. 115) hade föraren av en traktor haft ett laddat hagelgevär liggande i sitt knä. Vid en inbromsning föll geväret ned mot traktorns fotstöd, varvid ett skott råkade gå av och döda föraren. I målet, som rörde s. k. förarplatsförsäkring, diskuterades vilken betydelse för målets utgång det kunde ha om gevärets spärrhakar fungerat tillfredsställande eller icke. Sålunda förmenade underrätten i målet att — även om skottet framkallats genom inbromsningen — olyckan icke inträffat i följd av biltrafik, eftersom dessa spärrhakar fungerat otillfredsställande. Hovrättens och HD:s majoriteter kom till samma resultat men oberoende av "om gevärets säkringsanordningar vid tillfället icke befunnit sig i bristfälligt skick". I det senare målet, FFR 1963 s. 189 (NJA C 128), anmärkt ovan under ansvar gentemot djurägare, hade vid en lastbils färd på en utfartsväg genom en betesmark färg från några färgburkar, som transporterades å bilen, runnit ut på flaket och delvis ned på marken. Föraren stannade och skrapade ned ytterligare färg från flaket till marken. Sex à sju veckor senare insjuknade några kor, som förtärt avfärgen. Korna måste nedslaktas. Vederbörande hovrätt fann icke sådant samband föreligga mellan lastbilens framförande å vägen genom betesmarken och de flera veckor senare inträffande förgiftningarna att skadan kunde anses ha inträffat i följd av biltrafik. Icke heller ansågs bilföraren vållande, då han icke känt till eller bort känna till färgens giftighet. I senare hänseendet står utgången i överensstämmelse med NJA 1958 s. 247.
    I åtskilliga fall har domstolarna haft att taga ställning till spörsmålet om och i vilken utsträckning bilförare varit vållande till skada.
    I fråga om ouppmärksamhet beträffande vägbana har i flera fall bilförare ansetts vållande eller i varje fall icke exculperad vid påkörning av andra vägtrafikanter. Se sålunda FFR 1963 s. 246 (NJA C 768) (påkörning i Lycksele stad av fotgängare, som i mörker gått på körbanan utanför en med snömodd belagd trottoar och på oriktig sida av körbanan; skadeståndet jämkat till hälften på grund av medvållande), FFR 1964 s. 134 (NJA C 510) (påkörning av fotgängare, som vid övergångsställe i stad sprungit ut från refuge i gatans mitt; bilföraren ansågs ej exculperad men skadeståndet jämkades till hälften på grund av medvållande), FFR 1964 s. 200 (hovrättsdom) (påkörning i mörker av fotgängare, som icke var försedd med reflexband e. d., medförde fullt skadestånd), FFR 1964 s. 256 och

1965 s. 193) (hovrättsdomar) (påkörning bakifrån i mörker av fotgängare som gått i körbanan på samma sida som bilen; i båda fallen ansågs bilisten och fotgängaren lika vållande under åberopande även av att bilens hastighet varit för hög), NJA 1965 s. 443 (FFR s. 61) (påkörning av fotgängare vid övergångsställe, som ej ansetts obevakat, medförde till 1/3 jämkat skadestånd på grund av bristande exculpation) och FFR 1966 s. 156 (NJA C 356) (påkörning i mörker av fotgängare, som korsat och nästan hunnit över europaväg vid ställe där hastighetsbegränsning till 50 km i timmen rådde, föranledde fullt skadestånd).
    Däremot ansågs i FFR 1966 s. 162 (NJA C 385) fotgängare, som korsat livligt trafikerad europaväg med skilda körbanor (ej motorväg), ensam ansvarig för att hon påkörts av bil med hög hastighet, och likaledes för ytterligare en i samband därmed stående olycka; om denna senare se översikt i ett kommande häfte under kausalitet.
    Beträffande alltför hög hastighet har bilförare, som vid färd under mörker påkört en mötande skördetröska, som dragits av två traktorer men därvid saknat egen belysning, i NJA 1964 s. 279 (FFR s. 42) friats från skadestånd, då hans hastighet enligt icke vederlagd uppgift varit 50 km i timmen (dissens). Å andra sidan har bilförare ansetts helt eller delvis vållande vidför hög hastighet i FFR 1962 s. 216 (NJA C 105), även anfört nedan under särskilda åtgärder av bilförare (påkörning i skymd kurva av sandningsbil), 1962 s. 224 (NJA C 118), anmärkt ovan under skada, orsakad avdjur, 1963 s. 227 (NJA C 573) (påkörning av 7-årig pojke, som sprungit ut i vägbanan), även anmärkt under skada genom barn, samt hovrättsdomarna i FFR 1962 s. 353 (påkörning av sparkstötting i snöväder), 1962 s. 395 (framförande av plogbil på order av förman; invändning om att plogningen förutsatte viss hastighet för att effektivt kunna genomföras), 1964 s. 195, anmärkt nedan under olycksfall i arbete, och 1966 s. 255 (påkörning av traktortåg i dimma).
    Beträffande sammanstötning mellan fordon vid vägkorsning har i många fall fråga uppstått vilken betydelse som skall tillmätas den då gällande vänsterregeln. Intrycket av fallen blir att man under den period denna översikt omfattar tagit större hänsyn till denna regel än som skett under närmast föregående år. Den speciella regeln om särskild försiktighet för den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med livligare trafik synes följaktligen ha förlorat något i betydelse och har ju numera efter trafikomläggningarna också ersatts av en särskild regel om allmän försiktighet vid vägkorsning.
    I flera fall har emellertid den som haft huvudregeln vid korsande möte mot sig undgått skadeståndsansvar, såsom i SvJT 1963 rf s. 14 (FFR 1962 s. 302) (kollision i hörnet av Drottninggatan och Jakobsgatan i Stockholm, därvid den å Drottninggatan norrut körande bilisten helt friades från vållande), SvJT 1964 rf s. 49 (FFR s. 166) (bilist, som kört å bred gata i Södertälje i en bortre fil och hunnit långt fram i en gatukorsning, friad från skadestånd vid kollision med bil vars blinkanordning enligt hans uppgift markerat sväng in på den närmaste filen å den breda vägen) och FFR 1964 s. 213 (hovrättsdom) (kollision med bil, som kommit från väg å enskild tomtmark). Fall, där huvudregeln synes ha blivit avgörande eller tillmätts betydelse, är å andra sidan NJA 1962 s. 700 (FFR s. 172) (kollision i Göteborg mellan bilist och mopedist, vars färdsätt ej kunnat närmare ut-

redas; bilisten endast till 1/3 vållande; dissens i HD), FFR 1962 s. 372 (hovrättsdom) (bilist frikänd från vållande till cyklists död trots att han vid tillämnad högersväng ej hållit helt till vänster om gatans mittlinje), samt NJA 1963 s. 290 (FFR s. 75) och FFR 1965 s. 91 (NJA A 15) (bilister som haft huvudregeln mot sig ansågs till 2/3 vållande trots att den gata å vilkende färdades var betydligt mera trafikerad än den korsande gatan). Se vidare FFR 1963 s. 166 (NJA B 23) och FFR 1965 s. 86 (NJA A 14) (bilister,som haft huvudregeln för sig och kolliderat med mopedister, ansågs till 1/3 medvållande) samt FFR 1966 s. 221 (hovrättsdom).
    I fall då en av de bilar som kolliderat förts å huvudled, har dess förare i flertalet fall friats från skadestånd trots att han haft huvudregeln vid korsande möte mot sig. Ett principiellt viktigt avgörande träffades i NJA 1963 s. 388 (FFR s. 89), där båda bilisterna vid kollision å riksväg varken ansågs vållande eller exculperade men skadeståndet med 3 röster mot 2 i HD jämkades så, att den från sidoväg kommande skulle bära 2/3 av skadan. Härför åberopades särskilt, att hans bil på grund av motorstopp — som alltsåej föranletts av hans vållande — utgjort ett trafikhinder å huvudleden. Fall,där den å huvudled kommande helt friats från skadestånd, utgör hovrättsdomarna i FFR 1963 s. 320, 324 och 341 samt 1966 s. 230. Se även hovrättsdomen i FFR 1965 s. 185 (den å genomfartsled kommande bilisten ansågs endast böra bära 1/3 av skadan).
    Flera rättstvister har föranletts av trafikolyckor i samband med omkörning. I många fall har olyckan inträffat i samband med plötsliga manövrar av det omkörda fordonet, framför allt svängar över vägbanan, exempelvis för fortsatt körning in på någon — ofta mindre trafikerad — avtagsväg. I flera fall har den som ämnar företaga dylik manöver förklarats ensam böra bära skadan, även om den omkörande bilen icke alltid ansetts fri från vållande. Se sålunda hovrättsdomarna i FFR 1964 s. 217 och 229 samt 1965 s. 148 och 1966 s. 263. Jfr även FFR 1966 s. 276 (sväng över vägbana, därvid kollision inträffat med mötande bil, som befunnit sig under omkörning). I några fall har den omkörande på grund av medvållande fått bära en del av skadan, såsom i NJA 1962 A 33 (1/3 av skadan på grund av för hög hastighet), FFR 1962 s. 367 (hovrättsdom) (1/4 av skadan vid omkörning av mopedist, som svängt mot avtagsväg, där trafiken med hänsyn till uppsatt vägvisare icke kunde antagas vara obetydlig), FFR 1965 s. 202 (hovrättsdom) (1/3 av skadan på grund av bristande exculpation vid omkörning av 11-årig pojke som skolat svänga över vägen till obetydlig markväg), NJA 1966 A 60 (1/2 av skadan på grund av bristande exculpation vid omkörning av cyklist i gatukorsning) och FFR 1966 s. 279 (2/3 av skadan vid omkörning i hög hastighet av lastbil, som svängt över riksväg mot mindre avtagsväg och kunnat beräknas företaga denna manöver; lastbilsföraren ansågs å sin sida ha bort räkna med en dylik omkörning åriksvägen och iakttaga utomordentligt skärpt uppmärksamhet i enlighet med avgörandet i NJA 1957 s. 631). — Ensam skadeståndsskyldig blev i NJA 1963 s. 317 (FFR s. 80) föraren av en lastbil med påhängsvagn, som i en långsträckt kurva å Nynäsvägen sökt köra om en annan lastbil med tillkopplad släpvagn. Omkörningen, som skett i hög fart, ansågs oförsvarlig och den omkörde bilföraren ej medvållande, trots att hans fordon något överskridit vägens mittlinje. Likaledes ensam vållande blev i FFR 1966 s.217 (hovrättsdom) en bilist, som i en rondell i Lunds stad kört om en cyklist, vilken i rondellen skolat svänga in på den korsande vägen.

    I fråga om påkörning av djur se ovan under skada, orsakad av djur.
    Angående särskilda åtgärder av bilförare, ägnade att framkalla olycksfall, kan först anmärkas några fall, där bilförare vid möte styrt över på fel sida av vägen men invänt att en sådan manöver med hänsyn till den mötande bilens körsätt varit den bästa för undvikande av kollision. I FFR 1962 s. 238 (NJA C 226) godkändes med 2 röster mot 2 i hovrätten en sådan invändning i ett fall då föraren haft kort tid till besinning. Föraren ansågs icke styrkt vållande, om än jämlikt sitt medgivande skyldig utgiva halvt skadestånd på grund av bristande exculpation. Däremot ansågs i FFR 1964 s. 113 (NJA C 12) en bilförare som gjort en dylik manöver vållande med motivering att han "åsidosatt en av trafiklagstiftningens viktigaste regler, vilket kan anses ursäktligt endast därest av omständigheterna framgår, att ingen annan rimlig möjlighet stått honom till buds." Jfr FFR 1962 s. 216 (NJA C 105) (förare av sandningsbil, som å huvudled i en tvär och skymd kurva förts mitt på vägen till 2/3 vållande vid kollision) och 1965 s. 140 (hovrättsdom) (överskridande av gatas mittlinje).
    En principiell bevisfråga avgjordes i SvJT 1967 rf s. 34 (FFR 1966 s. 295) (hovrättsdom). Efter frontalkollision mellan två bilar på landsväg kunde endast den ene bilföraren lämna uppgift om händelsen men ansågs dock vid skadeståndstalan mot den andres försäkringsgivare, huvudsakligen genom sina egna uppgifter, exculperad.
    I flera fall har bilförare dömts för olämpligt uppställande av sin bil och därigenom ansetts medvållande till kollisioner mellan andra bilar, såsom i NJA 1962 A 14 (förare av militärt fordon "i viss mån" vållande — ehuru den skuld, som åvilade den militära sidan" i jämförelsevis mindre grad drabbade honom personligen — i fall då fordonet, som under mörker måst stanna på grund av motorstopp, hade bristfälliga reflexanordningar och stod 1 1/2 m ut i körbanan; vissa varningsåtgärder hade vidtagits), NJA 1963 A 1 (förare av lastbil med släpvagn till 2/3 vållande, då lastbilen under mörker stannats å huvudled, varvid bakifrån kommande trafik endast varnats genom reflexanordningarna och en å släpvagnen upphängd lampa)och i detta avsnitt tidigare nämnda FFR 1964 s. 113 (NJA C 12) samt FFR 1962 s. 389 (hovrättsdom) (uppställande av personbil vid kurvas yttre kant å väg, som i stor utsträckning användes för timmertransporter) och 1963 s. 250 (NJA C 978) (stannande av bil på riksväg omedelbart efter ett backkrön i och för sväng över vägen till en äng, varvid bilen påkörts bakifrån), även som hovrättsdomarna i FFR 1964 s. 169 (stannande av sandningsbil — försedd med varningsljus — under mörker på motorväg, varvid påkörning bakifrån skett; den stannande ansågs till 2/3 vållande), 1965 s. 214 (stannande av bil på riksväg, där parkeringsförbud gällde, i följd av punktering) och s. 217 (ägare av lastbilssläp, som uppställt släpet med släckt parkeringsbelysning i mörker och dimma i en kurva på enväg, där belysningen bestått av gatlykta med lysrör, ansågs skyldig bära hela skadan i förhållande till bilist som påkört släpet bakifrån).
    Se jämväl i förevarande sammanhang de speciella fallen FFR 1963 s. 212 (NJA C 207) (förare av sandningsbil med höjt lastflak och påkopplat sandningsaggregat, som ej stannat vid möte med hästskjuts, med påföljd att denna dikeskörde, har ansetts exculperad, då körsvennen ej visat tecken till påkallande av försiktighet och ej heller hästen visat tecken till oro) samt hovrättsdomarna i FFR 1964 s. 173 (mopedist, som i halt väglag

ej kunnat bemästra mopeden utan fallit mitt i vägbanan, ansågs vållande till att han påkörts av buss, som framförts 10 m bakom honom, och fick bära hela skadan i förhållande till bussföraren, som icke ansågs vållande) och 1966 s. 245 (underlåtenhet att ha belysning tänd å traktor innebar medvållande och medförde jämkning till 2/3).
    Angående ägareansvaret kan anföras FFR 1965 s. 135 (NJA C 887), anfört nedan under skada i följd av luftfart.
    Spörsmål angående bilansvarets fördelning mellan förare och passagerare har förekommit i hovrättsdomarna i FFR 1963 s. 271, även anfört nedan under skada genom barn (den omständigheten, att bilföraren lämnat sin bilutan att draga åt handbromsen, medförde ej att han ansågs medvållande till olycka som skett genom att minderårig råkat beröra växelspaken så att bilen råkat i rullning) samt s. 291 (skadestånd, som yrkats av 15-årig bilpassagerare mot den 16-årige föraren jämkat till 2/3, då passageraren ägt vetskap om att föraren saknade körkort och brukat bilen olovligen, men med hänsyn till den förres ålder och den senares körkunnighet ansågs ytterligare jämkning ej böra ske).

 

 

S k a d a  i  f ö l j d  a v  l u f t f a r t. Beträffande frågan om skada inträffat i följd av luftfart märkes FFR 1962 s. 229 (NJA C 199), där en flygtekniker genom åsidosättande av säkerhetsbestämmelser förorsakade att kanoner i ett å flygfält uppställt militärflygplan avlossades med påföljd att två värnpliktiga dödades och kronan tillhörig materiel skadades. Skadan ansågs icke uppkommen i följd av luftfart och kronan, som icke påstått att teknikerns vållande var grovt, tilldömdes ojämkat skadestånd. — I FFR 1965 s. 135 (NJA C 887) hade en lastbil med uppfällt flak förts så nära en nyss landad helikopter, att ett av dennas roterande rotorblad träffats av flaket. Skadan ansågs uppkommen jämväl till följd av helikopterns begagnande i luftfart, varför grunderna för 1 § luftfartsskadelagen i och för sig borde beaktas. Med hänsyn till lastbilsförarens betydande oaktsamhet tilldömdes emellertid helikopterns ägare ojämkat skadestånd från kronan såsom lastbilens ägare — alltså en jämkning ned till noll för helikopterns ägare.
    I fråga om kollision mellan luftfartyg och bil bör förutom det sist anförda rättsfallet anmärkas FFR 1965 s. 227 (hovrättsdom), där föraren av ett flygplan, som kolliderat med en bil å en väg vid bortre ändan av planets startbana, fälldes till ansvar för vållande till bilpassagerares död och jämväl ålades skadestånd till flygplanets ägare, då han oaktat begränsad erfarenhet av planet och startbanan icke utnyttjat banans hela längd.

 

R ö r e l s e i d k a r e s  m .  f l : s  a n s v a r  g e n t e m o t  u t o m s t å e n d e. Beträffande ansvar för försäljare märkes FFR 1963 s. 287 (hovrättsdom). Skada hade här inträffat genom att ett boggiehjul på en traktor, försedd med s. k. halvbandsutrustning, lossnat under färd med påföljd att föraren skadades svårt. Hovrätten förklarade här att konstruktionen av nämnda utrustning måste anses mindre lämplig samt att det jämlikt 45 § arbetarskyddslagen ålegat tillverkaren och försäljaren att tillse att den erbjudit betryggande säkerhet mot olycksfall. Icke desto mindre blev talan mot försäljaren — en grossist, som var den ende mot vilken talan riktades —

ogillad. I motiveringen framhölls bland annat att konstruktionen till honom levererats i monterat skick och att det ej kunde anses att han, som ej haft anledning misstänka konstruktionens olämplighet, vid undersökning bort uppmärksamma bristen i konstruktionen. Det förefaller som om domstolen här ansett att ansvaret i detta fall riktigast borde åvila tillverkaren, som emellertid ej instämts i målet. (Jfr Karlgren, Skadeståndsrätt s. 165.)
    Såsom egentligen kontraktsrättsliga fall kan här nämnas NJA 1964 s. 517 (FFR s. 94), där resebyrå ansågs ansvarig för reseledares försummelse att i enlighet med av honom gjord utfästelse svara för bevakning av resedeltagarnas bagage under rundvandring i Nicosia på Cypern, samt NJA 1965 s. 124 (FFR s. 10), där bortfraktare vid godsbefordran med bil ombesörjd av åkare som bortfraktaren anlitat blev skyldig ersätta kroppsskada, som vid lossning tillfogats lastemottagaren. I båda dessa fall åberopades från svarandesidan klausuler om friskrivning från skadeståndsskyldighet men utan framgång. Se vidare FFR 1963 s. 182 (NJA C 126) och 1964 s. 124 (NJA C 64), det senare anfört nedan under fastighetsägares ansvar.
    Slutligen skall här anmärkas ett fall av skadeståndstalan mot arrangör av festtillställning, nämligen FFR 1962 s. 278 (NJA C 632), där en folkparksförening blev skadeståndsskyldig med anledning av att en person bland publiken träffats i ögat av papperssplitter från fyrverkeri. Föreningen ansågs vållande på den grund att valet av avskjutningsplats icke skett med tillräcklig omsorg, varför publiken i avsaknad av avspärrningsanordningar kommit att stå för nära denna plats. I målet hade också åberopats att avfyrandet av fyrverkeri vore att betrakta som farlig verksamhet men härpå ansåg sig domstolarna tydligen icke ha anledning att ingå.
    Se jämväl NJA 1963 s. 21 (FFR s. 1) angående skada vid lotsning och 1965 s. 80 (FFR s. 1), anförda nedan under ansvarighet för stat och kommun.

 

F a s t i g h e t s ä g a r e s  a n s v a r. Först må här anmärkas, att under denna rubrik behandlas även ansvar för innehavare av butiker, verkstäder och andra lokaler gentemot deras besökare. Skada genom halkning å vägbana behandlas såsom i föregående översikter skett i ett sammanhang nedan under väghållares ansvar, liksom också olyckshändelser på grund av brister i vägbana.
    De fall som förtjänar att omnämnas i här avsedda avsnitt rör fall från stege, trappa etc. I flera fall har talan ogillats. Så skedde i FFR 1962 s.253 (NJA C 380), i vilket besökare av lokal, som tidigare begagnats till kafé och där auktion skulle hållas å kaféinventarierna, fallit nerför en källartrappa, som saknade trapplan och ledstång. Fastighetsägaren ansågs icke skyldig svara för skador som uppstått genom lokalens tillfälliga upplåtande åt allmänheten för auktionsändamålet och lokalinnehavaren undgick skadeståndsskyldighet, då han haft rätt att av auktionspubliken förvänta försiktighet vid besök i byggnad, som ej vore känd för den och som i vanliga fall ej begagnades av allmänheten. Likaså ogillades i FFR 1965 s. 109 (NJA C 148) skadeståndstalan mot ägaren av en verkstad från en kund som fallit ned i en smörjgrop inne i lokalen. Till stöd för talan hade åberopats underlåtenheten att förse smörjgropen med skyddsanordningar. Domen motiverades dels med att den skadelidande ägt förhandskännedom om smörjgropen och dels med att han, om han iakttagit normal aktsamhet och för-

siktighet, borde i betraktande av belysningsförhållandena ha upptäckt gropen. Med liknande motiveringar ogillades också talan i hovrättsdomarna i FFR 1962 s. 325 (ledstång i livsmedelsaffärs trappa var svåråtkomlig men den skadelidande väl förtrogen med förhållandena på platsen) och 1963 s. 338 (garagenedfart saknade skyddsräcken och en närbelägen gatlykta, för vilken fastighetsägaren ej ansvarade, var tillfälligt på grund av fel ur funktion men nedfarten ansågs under normala förhållanden tillräckligt väl upplyst). — Däremot bifölls i FFR 1964 s. 124 (NJA C 64) skadeståndstalan, då en trappa, som från en butikslokal ledde ned till en för allmänheten tillgänglig lagerlokal, befanns ha en ur säkerhetssynpunkt mindre lämplig placering, samt utdömdes till hälften jämkat skadestånd i FFR 1965 s. 171 (hovrättsdom), då en öppen källartrappa i en villafastighet befanns placerad på ett riskfyllt sätt och i avsaknad av skyddsanordning. Se jämväl FFR 1965 s. 243 (hovrättsdom), där hyresgäst som fallit från balkong tilldömdes till 2/3 jämkat skadestånd från hyresvärden, en kommun, med anledning av att balkongräcket ansågs för lågt — endast 78 cm högt.
    Intrycket av rättsfallen på här ifrågavarande område blir att kraven på den ansvariges aktsamhet satts tämligen lågt.

 

V ä g h å l l a r e s  a n s v a r. Ett principiellt spörsmål om ansvar för underlydande har blivit aktuellt i FFR 1962 s. 342 (hovrättsdom), där några underordnade vägarbetare, anställda hos vägförvaltning, vid fällning av alléträd längs en länsväg genomsågat ett träd men sedan lämnat platsen vid arbetstidens slut utan att vidtaga säkerhetsåtgärder med påföljd att trädet på kvällen föll omkull tvärs över vägen och påkördes av en motorcyklist. Skadeståndstalan fördes mot kronan och mot vederbörande vägmästare under åberopande i första hand av verksamhetens farliga natur och i andra hand av culpa in inspiciendo hos vägmästaren. Domstolarna fann arbetet med fällning av träd icke i och för sig ha varit av särskilt farlig beskaffenhet men ansåg arbetarnas förfarande ha medfört en betydande risk för trafiken å länsvägen. Med hänsyn härtill och då arbetarna ålagts att på egen hand utföra ifrågavarande arbete ansågs kronan gentemot trafikanterna böra svara för skador genom arbetarnas vårdslöshet. Däremot friades vägmästaren, då culpa icke kunde läggas honom till last. Hovrätten tillade för sin del att jämkning av skadeståndet med hänsyn till omständigheterna ej borde äga rum, även om den skadelidande genom eget vållande i någon mån medverkat. Rättsfallet har väl sin närmaste förebild i NJA 1960 s. 215, däräven ansvar med åberopande av trafikfara statuerades för en helt underordnad vägarbetare, och ligger i linje med det bekanta telegraftrådrullemålet NJA 1929 s. 520. Rättsfallet bör också kunna ses ur synvinkeln att kronan borde svara för underordnade arbetare, som betrotts med att på egen hand utföra en ansvarsfull uppgift.
    Ytterligare ett rättsfall, där principiella spörsmål berördes, utgör NJA 1963 s. 415 (FFR s. 95). Vid reparation av en avloppsledning i Göteborg hade staden måst anordna en brygga över ett schakt för att lastbilstrafik för transport av betong skulle kunna försiggå till en tomt, där ett byggnadsbolag uppförde en byggnad. Lastbilarna måste härvid föras med hjulen över bryggans bärande balkar. Vid ett tillfälle fördes en lastbil vid sidan av balkarna med påföljd att den sjönk ned i schaktet och blev skadad. Bilens ägare, ett åkeribolag, yrkade skadestånd av staden och gjorde gällande, att

staden ej vidtagit erforderliga åtgärder till förebyggande av olyckan. Staden invände, att byggnadsbolagets verkmästare gentemot staden åtagit sig att lotsa bilar över bron och att staden icke kunde göras ansvarig för att detta ej skett. HD förklarade emellertid staden ansvarig för uraktlåtenhet att vidtaga erforderliga säkerhetsåtgärder i form av varningsmarkering eller lotsning genom vakt. Det tillades därvid att även om ett åtagande som nyss nämnts gjorts, så hade icke med avseende å förhållandet mellan åkeribolaget och byggnadsbolaget någon omständighet framkommit, som kunde befria staden från ansvar för försumligheten gentemot åkeribolaget. Domen synes i främsta rummet markera stadens — om man så vill — politirättsliga förpliktelse att i anledning av ifrågavarande gatuarbete svara för biltrafikens säkerhet. Något ansvar för självständig företagare i utomobligatoriskt förhållande kan domen följaktligen icke anses innebära. Byggnadsbolaget kunde väl för övrigt knappast här betraktas såsom någon självständig företagare i fråga om trafikens övervakning utan det förelåg eventuellt endast en mindre tydlig utfästelse av dess verkmästare. (Jfr härom NJA 1949 s. 704 och Lejman i Skadeståndsrättsliga spörsmål s. 92 och 106 ff.) Utfästelsen var vidare icke av den art, att den kunde ses som en specificerad utfästelse till förmån för tredje man, genom vilken staden kunnat friskrivas och åkeribolaget erhålla självständig rätt gentemot byggnadsbolaget. (Se Karlgren, Skadeståndsrätt s. 165.)
    I anledning av bristningar och ojämnheter i vägbana har skadeståndstalan förts mot väghållare i flera fall. Utgången synes i större utsträckning än under föregående period ha lett till fällande domar, vilket kanske kan ses som en skärpning av aktsamhetskravet på detta område. I denna riktning går sålunda rättsfallen i FFR 1962 s. 315 (hovrättsdom) (väghållare skyldig utsätta varningsmärken för spårbildning å vägren utanför riksvägs betongbana, då bilar enligt vad som var känt för vägmästarna haft benägenhet gå utanför betongbanan), 1963 s. 280 (hovrättsdom) (väghållare ansvarig för ojämnheter å bro, föranledda av att bron nybelagts med plankor av olika storlek; cyklist hade på grund av lerbemängt vatten å bron icke kunnat upptäcka nivåskillnaderna), 1965 s. 121 (NJA C 313) (väghållare ansvarig för svackor å vägbanan, som medfört sladdning av bil, vilken vid sladdningen framförts med en hastighet av 80 km/tim) samt 1966 s. 239 (hovrättsdom) (stad ansvarig för att fotgängare under mörker snavat på en vattenpost, som skjutit upp några cm över markytan på en gångbana; bristfälligheten å gångbanan hade före funnits under många år före olyckan).
    Vad därefter beträffar vägtrafikolyckor, som inträffat till följd av underlåten sandning eller snöröjning från väghållarens sida, märkes NJA 1962 s. 1 (FFR s. 1), där skadeståndstalan fördes mot kronan på grund av försummad sandning, som orsakat att bil kört omkull å länsväg i Bohuslän. Olyckan hade inträffat tidigt på morgonen så sent på året som den 10 april vid nedfarten till ett färjeläge, där trafiken vid denna årstid var ringa, frånsett en del arbetarresor vid ifrågavarande tidpunkt på morgonen. Väderleksutsikterna kvällen innan hade givit anledning antaga risk för halka. Under åberopande av den ringa trafiken, årstiden och den omständigheten att de som trafikerade vägen vid nämnda tidpunkt vore väl bekanta med förhållandena, ogillades talan av HD:s majoritet. Det förefaller som om väghållaren här bedömts förhållandevis milt, särskilt i jämförelse med vissa rättsfall från 1950-talets början. Två ledamöter av HD och en enhällig hovrätt gick också på annan linje och ville ålägga skadestånd.

    Slutligen bör i detta sammanhang anmärkas ett flertal fall, där gångtrafikant kommit till skada vid halka å is. Här har det särskilt blivit aktuellt vilka krav som bör ställas på väghållare — ofta en stads renhållningsverk — efter en plötsligt inträffande väderleksförändring med snöfall eller kyla. I FFR 1963 s. 328 (hovrättsdom) hade en kvinna halkat vid 19,30-tiden en söndagskväll i januari å en gångbana i Göteborgs centrum. Sandning hade icke företagits på dagen för olyckan, eftersom temperaturen sedan middagstiden varit över fryspunkten och stadens renhållningsverk först vid 17-tiden fått rapport om s. k. blixthalka. Skadeståndstalan ogillades. Likaså ogillades talan i NJA 1966 s. 497 (FFR s. 121) rörande en fotgängare, som en dag i början av mars månad vid 13-tiden halkat på en gångbana i Östersund. Renhållningsskyldigheten ålåg här fastighetsägaren och genom dennes försorg hade gångbanan sandats tre timmar före olyckan. En minoritet av två ledamöter i HD var skiljaktig och ville ålägga skadestånd särskilt med hänsyn till att gångbanan var smal med icke obetydlig lutning och tidvis livligt trafikerad. Se jämväl FFR 1965 s. 153 (hovrättsdom), där kvinnlig fotgängare halkat, då hon vid passage över en gata i Osby skulle ta sig över en snövall, och talan ogillats, eftersom hon kunnat passera snövallen genom några öppningar i denna och dess bortskaffande följaktligen icke varit erforderligt för trafikens framkomst. Däremot har talan bifallits i FFR 1964 s. 181 (hovrättsdom), där olyckan inträffat vid 15-tiden en novemberdag i ett bostadsområde i Norrland och sandning ägt rum vid 7,30-tiden på morgonen samt invändning om att senare snöfall under dagen skulle gjort ytterligare sandning otjänlig, ansågs vederlagd, och 1965 s. 103 (NJA C 94), där olyckan inträffat kl. 14 en decemberdag å ett övergångsställe i det centrala Göteborg och sandning ägt rum tidigt på morgonen, varefter ingen nederbörd förekommit och temperaturen legat vid ca –2,5°, även som i hovrättsdomarna i FFR 1966 s. 265, där olyckan inträffat vid 10-tiden en decemberdag å en gångbana i Göteborg och sandning likaledes ägt rum tidigt på morgonen, varefter ingen nederbörd men dimma förekommit och temperaturen legat något över nollpunkten, och s. 287, där olyckan inträffat vid 15-tiden en februaridag å en gångbana i det centrala Stockholm och sandning ävenledes ägt rum tidigt på morgonen, varefter temperaturen under förmiddagen och vid middagen legat kring nollpunkten och dagsmeja förekommit. — Intrycket av fallen på ifrågavarande område blir att domstolarna ställt relativt stränga krav beträffande sandningsskyldigheten.

 

A n s v a r  f ö r  o l y c k s f a l l  i  a r b et e. Flera fall rör bristande skyddsanordningar. Fråga uppstår här liksom på övriga områden av ansvaret för olycksfall i arbete ofta om den som gjort sig skyldig till försummelse kan jämställas med arbetsledning. I NJA 1962 s. 683 (FFR s. 160) hade en arbetare skadats vid nedläggning av rör i en uppschaktad rörgrav till följd av ras. Såvitt kunde utrönas hade olyckan berott på att en av arbetsledningen utsedd s. k. lagbas icke efterkommit en order om s. k. stämpning, dvs.uppsättande av virke som skydd mot ras. En kärnfråga i målet blev huruvida denna s. k. lagbas var att jämställa med arbetsledning eller intog en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull befattning. Om så varit fallet skulle ju arbetsgivaren — i detta fallet kronan — bli ansvarig. Även andra grunder för kronans ansvar åberopades, nämligen direkt strikt ansvar enligt 40 § g) arbetarskyddskungörelsen, ansvar för farlig verksamhet och ansvar för ar-

 

20—703005. Svensk Juristtidning 1970

betsledningens underlåtenhet att kontrollera att given order efterföljdes. Talan ogillades på alla punkter. Utgången innebär framför allt att en lagbas i princip icke är att jämställa med arbetsledning, i varje fall icke då det gäller olycksfall i arbete. Motiveringen härför lär väl ha varit att lagbas icke i allmänhet har rätt att bestämma över lagets medlemmar, arbetarskydd etc. utan främst är en lagets förtroendeman. Detta torde i princip få anses gälla även när arbetsledningen icke kan hålla direkt uppsikt över arbetsplatsen. Se vidare särskilt yttrande i målet av just.rådet Conradi, Karlgren, Skadeståndsrätt s. 168 och Schmidt, Tjänsteavtalet 1954 s. 160 ff. samt Hellner i NFT 1967 s. 62 ff.
    Ansvarighet för arbetsgivare med anledning av olycksfall har statuerats i hovrättsdomarna i FFR 1964 s. 245 (för byggnadsföretag på grund av underlåtenhet att föranstalta om skyddsanordningar då en av företagets arbetare arbetade i ett järnverk, där han var obekant med förhållandena, och blev påkörd av en travers) och 1965 s. 177 (för kriminalvårdsstyrelsen på grund av bristande instruktion och övervakning, då en intern skadats till följd av att skyddsbleck å en s. k. rikthyvel ej påsatts; jämkning till 2/3 på grund av medvållande). Se jämväl SvJT 1962 rf. s. 10 (ingen jämkning oaktat skadelidande medvetet utsatt sig för faran).
    Vid skada genom fall har talan till övervägande del ogillats. Så har skett i FFR 1963 s. 241 (NJA C 736), där byggnadsarbetare stigit på en mellan två s. k. kolvningsbräder utlagd regel som brustit i följd av kvistar i virket. Det ansågs icke kunna läggas arbetsledningen till last såsom åsidosättande av arbetarskyddsstyrelsens anvisningar att arbetarna fått begagna formvirke som ej granskats. Vidare uttalades — såsom i tidigare praxis skett — att arbetsmetoden överensstämde med vad som var brukligt och att arbetet varav rutinmässig karaktär. I samma riktning går NJA 1964 s. 491 (FFR s. 82), där en arbetare, som anlitats att utföra ett mindre murningsarbete å ett villabygge, föll från en provisorisk trappa och skadade sig. Bygget utfördes huvudsakligen med ägarens eget arbete och för hans eget bruk. Arbetaren ansågs trots detta som arbetstagare i arbetarskyddslagens mening i förhållande till ägaren. Trappan fyllde icke kraven enligt denna lag. Ogillandet motiverades emellertid med att man icke kunde kräva mera ingående planering och reglering för ett arbete av förevarande slag, där endast för kortare tider främmande arbetskraft begagnas för enklare arbeten. Arbetaren ansågs följaktligen själv böra svara för skadan, särskilt med hänsyn till att han tidigare arbetat i huset och kände till förhållandena, och arbetsgivaren ansågs ej skyldig varna honom. Se vidare Hellner i NFT 1967 s. 68 ff. Se jämväl FFR 1963 s. 299 (hovrättsdom) (kontroll av s. k. bendsel ej påkallad) och 1965 s. 101 (NJA C 38) (varning för halkning ej påkallad i ett fall, då städerska halkat i lokal där annan städpersonal skurade golvet). —Såsom exempel på bifallande domar kan nämnas hovrättsdomarna i FFR 1962 s. 383 (huvudentreprenör skadeståndsskyldig för sin arbetsledningsförsummelse att vidtaga skyddsåtgärder för öppning i byggnadsställning, varigenom måleriarbetare, anställd hos underentreprenör, råkat trampa ned) och 1966 s. 132 (NJA A 40) (ställningsbyggarfirma, som anlitats av en målerifirma, skadeståndsskyldig för att en alltför smal planka utlagts å byggnadsställning, varigenom en hos målerifirman anställd arbetare råkat falla ned från ställningen; jämkning till hälften på grund av medvållande).
    Av särskilt intresse på detta område är slutligen FFR 1964 s. 195 (hov-

rättsdom). Här hade vid av vägförvaltning bedrivet arbete för spärrlinjemarkering på riksväg begagnats en paketbil, som fördes av en vägarbetare, medan en annan vägarbetare satt baklänges å bilens flak och höll i en mätlina som släpade å vägen. Vid möte med en lastbil gick dennas hjul över linan och bromsade upp denna, så att den arbetare som höll i linan föll av och skadades. Föraren av bilen hade hållit alltför hög hastighet och med hänsyn till att han haft en särskilt ansvarsfull uppgift, blev kronan såsom arbetsgivare ansvarig. Fallet utgör följaktligen ett exempel på att vanlig arbetare, då han sysslar med så farlig verksamhet som biltrafik, jämställts med arbetsledning. Se jämväl FFR 1963 s. 234 (NJA C 685) (skada genom drunkning i isvak, vari bil kört ned).
    Vad beträffar olycksfall inom industri m. m. märkes främst NJA 1962 s. 86 (FFR s. 45). Här hade en lagerarbeterska genom vårdslöshet förorsakat att en stege fallit omkull och skadat en arbetskamrat. Den skadevållande, som var timanställd, fullgjorde mestadels inga andra uppgifter än en lagerarbetares vanliga men hade att i lagerföreståndarinnans frånvaro övertaga vissa av hennes uppgifter och härvid ansåg sig övriga arbetare skyldiga åtlyda henne. Övertagandet synes dock icke ha rört uppgifter, som avsåg personal och arbetarskydd. Vid olyckstillfället var föreståndarinnan tillfälligt frånvarande. Fråga uppstod om arbetsgivaren här skulle svara för den skadevållande såsom för arbetsledning. Detta förnekades av HD:s majoritet,varav en ledamot fann den skadevållande ha i viss mån arbetsledande funktioner men icke i den aktuella situationen. Just.rådet Karlgren var skiljaktig och ansåg under åberopande av den enligt hans mening till grund för ansvaret för arbetsledning liggande kontraktsrättsliga synpunkten, att arbetsledarebegreppet icke borde bedömas snävt. Jfr härom Schmidt, Arbetsgivarens skadeståndsansvar vid olycksfall i arbete i Skadeståndsrättsliga spörsmål s. 204 ff., Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet s. 405, och Hellner i NFT 1967 s. 62 ff.
    Vidare bör här anmärkas de ogillande domarna i FFR 1963 s. 316 (hovrättsdom) (skyddsställning eller säkerhetsbälte med livlina ej bruklig och därför ej erforderlig vid arbete på sluttande botten i stenkrossficka) och 1964 s. 142 (NJA C 710) (isbildning normal företeelse i bryggeris lagerkällare och den därmed förenade risken för halka därför uppenbar för där sysselsatta arbetare) samt den bifallande domen i FFR 1965 s. 157 (hovrättsdom) (ansvar för arbetslednings underlåtenhet att övervaka sprängningsarbete; jämkning till 2/3 på grund av medvållande).
    Beträffande olyckshändelser i lantbruk o. d. må nämnas SvJT 1963 rf s. 1 angående skada under jakt, som emellertid anmärkts i den närmast föregående översikten SvJT 1965 s. 333.
    Angående olyckshändelser genom lastning och lossning förtjänar att anföras FFR 1963 s. 204 (NJA C 197) (arbetare skadad, då han som stöd under arbetet fattat tag i ett rör i en bils ramkonstruktion, vilket lossnat; åkeriägaren, som ägde bilen, ej vållande då det använda förfaringssättet vid lastning med hänsyn till ändrade förhållanden befunnits ändamålsenligt), 1966 s. 169 (NJA C 443) (stuveriarbetare skadad, då han genom felaktighet i wire blev indragen i en "spelanordning" för förflyttning av järnvägsvagnar å en kaj i Gävle hamn; stuveribolaget vållande genom underlåtenhet att tillse att sådan wire icke användes; talan mot staden, som kostnadsfritt tillhandahöll anordningar å kajen däremot ogillad, då ifrågavarande

fel icke kunde läggas staden till last såsom försummelse; jämkning till 2/3 på grund av den skadelidandes medvållande, då han observerat felaktigheten i wiren) och 1966 s. 300 (hovrättsdom) (jämkning i skadestånd till 17 årig arbetare, som med sin skjortärm fastnat i kraftöverföringsaxel under lastningsarbete å en lastbil, ej tillämpad med hänsyn till användningen av minderårig och ovan arbetskraft i ett riskfyllt arbete). Se jämväl FFR 1964 s. 148 (NJA C 969), anfört nedan under skada i militära förhållanden.
    Inte heller under den nu avsedda perioden synes någon markant ändring i principerna för utdömandet av skadestånd i mål om olycksfall i arbete ha skett. Ansvar har förutsatt culpa hos arbetsgivaren eller arbetsledningen och någon avsevärd utvidgning beträffande dem som kan jämställas med arbetsledning har ej skett.

 

S k a d a   i  m i l i t ä r a  f ö r h å l l a n d e n. I fråga om vållande å militärlednings sida må anföras FFR 1964 s. 148 (NJA C 969) (16-årig radiolärling vid kustartilleriet skadad då han på militärt område hittat ett för honom obekant föremål som han tillvaratog och som befanns vara en mintändare; kronan ansvarig på grund av militärbefälets underlåtenhet att varna för påträffade ammunitionseffekter; jämkning ansågs ej böra ske på grund av den skadades ålder och därav följande naturliga obetänksamhet),och s. 206 (hovrättsdom) (värnpliktig deltagare i hinderlöpning skadad då han med ett rep skulle ta sig över en mur därigenom att en ögla i repet glidit ur den järnten vari repet fastsatts; kronan ansvarig på grund av culpa in instruendo i fråga om repets begagnande).
    Beträffande ansvarighet för militärpersonal är att nämna FFR 1962 s. 229 (NJA C 199), anmärkt ovan under skada i följd av luftfart, och NJA 1966 s. 70 (FFR s. 19). I det senare fallet hade en rikoschetterande gevärskula vid fältskjutning inom hemvärnsområde träffat en person, som ej deltog i skjutningen, med påföljd att han avled. Åtal och skadeståndstalan väcktes mot skjutledaren, en lantbrukare, som var hemvärnsområdets chef. Det befanns att den bristande säkerheten väsentligen var att tillskriva organisatoriska brister inom hemvärnet, såsom otillräcklig orientering om instruktionen. Skjutningen hade anordnats på i huvudsak samma sätt som tidigare under en lång följd av år. Åtalet ogillades därför och HD:s majoritet friade också från skadestånd. En ledamot, justitierådet Conradi, var emellertid skiljaktig och ansåg sig oförhindrad att trots ogillande av åtalet utdöma skadestånd. Han åberopade därvid i fråga om culpabedömningen, att hemvärnschefens handlande icke mera "objektivt" sett gick fritt från anmärkning. Det förhållandet att kronan måhända kunde dömas skadeståndsskyldig — en möjlighet som synes framskymta i majoritetens dom — borde enligt hans mening med hänsyn till reparationssynpunkten icke medföra att hemvärnschefen friades också från skadestånd. Se hans artikel i SvJT 1969 s. 320 f.

 

A n s v a r  f ö r  s t a t  o c h  k o m m u n. I NJA 1962 s. 674 (FFR s. 149) hade en polisman i Göteborg åsamkat skada å lastbil under provkörning av denna i samband med flygande inspektion. Polismannen var ej i befälsställning. Vederbörande hovrätt åberopade att polismannen emellertid hade att handla självständigt i en ansvarsfull uppgift, och eftersom skadan var en typisk sakskada ansåg hovrätten det allmänna ansvarigt efter i stort sett sam-

ma regler som gäller för privat verksamhet. HD förklarade helt kort att skadan uppstått medan förordnad polisman företog kontroll av bilen och att därför staden måste i egenskap av huvudman för polisväsendet anses ansvarig under förutsättning att skadan vållats av polismannens vårdslöshet.— Det torde icke kunna bestridas att rättspraxis under senare tid börja trucka på den tidigare hävdade principen, som innebär att det allmänna svarar för felaktiga beslut eller felaktig myndighetsutövning endast i sådana fall där det rör sig om verksamhet som har likheter med enskild sådan, såsom sjötrafik, väghållning, tullväsen etc. HD:s dom synes emellertid icke ge klart uttryck för en utvidgning av det allmännas ansvar. Domen åberopar icke såsom hovrättens uttryckligen analogien med privat verksamhet, men såsom ett domskäl upptages dock att skadan skett medan bilen omhänderhades av polismannen, vilket kan indicera statuerandet av ett vårdnadsansvar. — Häremot kan ställas NJA 1962 s. 689 (FFR s. 167), där varupartier, som lossats i Stockholms frihamn och tulltaxerats men icke anmälts till uppläggning å allmänt frihamnsupplag, förkommit innan vederbörande varuägare mottagit godset. Då tullverkets befattning med godset här inskränkt sig till åtgärder för tullbehandling ansågs verket icke hava omhänderhaft godset under sådana förhållanden att det på grund härav blivit gentemot varuhavaren ansvarigt för godset, varför skadeståndstalan mot kronan ogillades. Även talan mot frihamnsbolaget ogillades, här på grund av friskrivningsklausul i frihamnsreglementet. Jfr också NJA 1963 s. 21 (FFR s. 1) (lotsmyndighet ej vållande till skada genom felaktig manöver av lots, varför talan mot kronan redan på denna grund ogillades och dess ansvar i övrigt ej prövades).
    I NJA 1965 s. 80 (FFR s. 1) uppstod en fråga om ansvar för Nacka stad såsom innehavare av badanläggning. I en dylik situation är parallellen med ett enskilt rättssubjekt påtaglig. En badare hade här gjort ett simhopp från en brygga till en plats, där vattnet var så grunt att han slog huvudet i bottnen och skadade sig. Skadeståndstalan ogillades av HD:s majoritet, eftersom det icke ansågs ligga staden till last att varningsmärke ej uppsatts på platsen. Denna ansågs så belägen att staden icke skäligen bort räkna med att någon badande kunde förledas att tro att han där kunde dyka på huvudet.
    Frågan om skadestånd på grund av myndighets felaktiga beslut prövades i FFR 1963 s. 231 (NJA C 627). Det rörde sig här om ett beslut av exekutionsdirektören i Stockholm om införsel för underhållsbidrag, som i anseende till 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag och tolkningen i praxis av densamma blivit meddelat med för lågt belopp. Domstolarna uttalade lakoniskt att skadan icke var av beskaffenhet att för staden, som svarade för exekutionsväsendet, föranleda skadeståndsskyldighet. Utgången står i överensstämmelse med hävdvunnen praxis rörande offentligrättslig verksamhet. Se även FFR 1966 s. 207 (NJA C 1111) (talan ogillad om skadestånd med anledning av visst beslut av ordföranden i en hamnstyrelse).

 

S k a d a  g e n o m  t j ä n s t e f e l. I FFR 1964 s. 161 (NJA C 1163) har förordnad boutredningsman dömts att utgiva skadestånd motsvarande det belopp, som undandragits dödsbo genom hans underlåtenhet att göra boets medel — frånsett visst belopp för löpande behov — räntebärande.

S k a d a  o r s a k a d  a v  e l l e r  å s a m k a d  m i n d e r å r i g. I fråga om skada genom skjutvapen, åstadkommen av minderårig, märkes FFR 1965 s. 222 (hovrättsdom). Här hade tre pojkar i åldern 12, 10 resp. 8 år i 12 åringens bostad roat sig med att skjuta till måls med luftpistol, som tillhörde 12-åringens fader men som fadern förbjudit honom att handskas med. Om detta förbud saknade de båda andra pojkarna vetskap. Vid olyckstillfället hade 10-åringen, sedan han laddat pistolen, oavsiktligt råkat röra vid dess avtryckare, varvid ett skott avgick och träffade 8-åringen i ena ögat, som måste bortopereras. Såväl 12-åringen som 10-åringen ålades skadestånd under förklaring att de var "förvunna till vårdslöshet". Detta synes till sitt resultat överensstämma med en inom doktrinen hävdad åsikt. (Se här framför allt Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 153 ff.) Emellertid jämkades skadeståndet för 12-åringen med hänsyn till hans minderårighet till 3/4 och för 10-åringen "oavsett att för 12-åringen gällde ansvarsförsäkring" med hänsyn till 10-åringens ålder och till att skadeståndet kunde oskäligt betunga honom, till hälften. 8-åringen ansågs med hänsyn till sin ålder och ringa erfarenhet icke medvållande.
    I två fall har skada uppstått genom sprängämnen. Mest känt är NJA 1963 s. 39 (FFR s. 24). Här hade fyra ynglingar i åldern 16—18 år utfört en experimentlek med sprängämne, därvid en av ynglingarna skadades. HD:s majoritet, bestående av 3 ledamöter, ansåg de tre övriga ynglingarna visserligen förfallna till ansvar jämlikt KF 1949 om explosiva varor, men beträffande ansvar och skadestånd för vållande till kroppsskada förklarade majoriteten att den skadade själv deltagit i leken i väsentligen lika mån som de övriga och i samma grad bort inse faran. I följd härav kunde någon omständighet icke förebringas, som ledde till ansvar och skadestånd för nämnda vållande för de övriga på den grund att de inlåtit sig på en lek av ifrågavarande art. Det tillades, att de ej heller under leken i något särskilt hänseende förhållit sig på sådant sätt att de ådragit sig ansvar eller ersättningsskyldighet. Minoriteten, bestående av 2 ledamöter, ville i betraktande av det allmänna intresse som nämnda KF skulle tillgodose döma till ansvar jämväl för vållande till kroppsskada. Fallet har sedermera i doktrinen föranlett livlig debatt. Den i rättsfallet segrande meningen synes taga fasta framför allt påden skadelidandes medverkan eller samtycke till risktagande — bl. a. med motivering att skadestånd ur allmänpreventiv synpunkt rent av skulle kunna uppmuntra till farliga lekar — medan den motsatta uppfattningen skulle innebära, att en leks farlighet redan i sig medförde skadestånd — ev. såsom innebärande culpöst handlande. Se härom närmare uttalanden i SvJT av Bengtsson 1963 s. 274, Karlgren 1964 s. 45 ff, Agell 1965 s. 418 och 1966 s.412 (med vissa teoretiska synpunkter på fallet) samt Strahl 1967 s. 407. —Se vidare FFR 1964 s. 129 (NJA C 400), där en bilmekaniker förvarat några sprängkapslar i en öppen verktygslåda i ett olåst garage. Sedan en minderårig pojke tillgripit tre av kapslarna, kom en av dem i händerna på en 14-årig pojke, som — enligt uppgift utan att förstå vad det rörde sig om —satte en tändsticka till kapseln med påföljd att den exploderade och skadade honom i händerna. Bilmekanikern dömdes till ansvar enligt KF om explosiva varor och jämväl till skadestånd för vållande till kroppsskada, vilket jämkades till hälften på grund av medvållande. Endast den skadelidande hade överklagat i HD.
    Beträffande skada genom kast, stick o. d. bör anmärkas FFR 1962 s. 285

(NJA C 806), där 9-årig pojke, som viftat med ett metspö nära ansiktet på en 5-årig pojke, råkat skada denne i ögat med spöet och dömdes att "såsom vållande" svara för hälften av skadan, bl. a. med hänsyn till att 9-åringens beteende icke ingått såsom ett led i någon lek (domen i första instans ej överklagad av den skadelidande), FFR 1963 s. 314 (hovrättsdom), där vid tävlingslek mellan två 15-åriga pojkar, som bestod i att kasta en på ett spöanbragt potatis, den ene råkade skada den andre i ögat med spöet men friades från skadestånd, då leken varit av tämligen ofarlig natur och skadan uppkommit mera av våda än av vållande, samt NJA 1964 s. 12 (FFR s. 1), där skada, uppkommen genom att 13-åring under inledning till brännbollspel slagit till bollträet med en mössa, så att träet träffat en 9-åring i ögat, icke ansågs ansvarig för skadan bl. a. därför att 13-åringen varnat de kringstående för slaget och att det i den aktuella situationen icke kunde säkert avgöras, om det berodde på själva slaget att träet icke for i beräknad riktning. Se jämväl FFR 1962 s. 364 (hovrättsdom) (person, som under arbeteför uppsättande av TV-antenn borrat hål genom en vägg och sedan skolat rensa hålet med en borr, ålades ojämkat skadestånd på grund av underlåtenhet att varna 10-årig pojke, som följt arbetet med stort intresse och därvid på andra sidan väggen tittat in i hålet, med påföljd att han skadats iögat av borren).
    Angående barns medverkan i trafikolyckor bör här noteras en del fall, som delvis redan anförts under olika rubriker i samband med skada i följd av biltrafik och där frågan framför allt gällt om och i vilken mån skadeståndet till barnet skulle jämkas. I detta avseende kan här anföras FFR 1962 s. 347 (hovrättsdom) (bilförare, som å gata i Västervik påkört pappkartong, i vilken 6-årig flicka dolde sig, dömd till skadestånd, som med hänsyn till flickans ringa ålder och omständigheterna i övrigt icke jämkades), 1963 s. 227 (NJA C 573) (samma utgång beträffande bilförare, som påkört 7-årig pojke, som från infarten till en skola, där barn uppehöll sig invid vägen, sprungit ut på körbanan), och s. 291 (hovrättsdom), anfört ovan under bilansvarets fördelning mellan förare och passagerare, 1964 s. 240 (hovrättsdom) (åkare dömd till skadestånd för olämpligt uppställande invid avgångsplatsen för en skolbuss av s. k. lastmankar, i vilka en 8-årig pojke klättrat upp och skadat sig; med beaktande jämväl av pojkens ålder ansågs jämkning ej böra ske), 1965 s. 202 (hovrättsdom), anfört ovan under omkörning, och 1966 s. 227 (hovrättsdom) (bilförare har ansetts exculperad, då 5-årig pojke sprungit upp från ett dike ut på en väg, där gångtrafik var avlyst, och skadats).
    Beträffande skadeståndstalan mot barns vårdnadshavare må hänvisas till FFR 1963 s. 271 (hovrättsdom), även anfört under bilansvarets fördelning mellan ägare och passagerare (bilpassagerare, som medan föraren under uppehåll tillfälligt lämnat bilen, suttit kvar i denna med sin treårige son, vållande till skada å bilen genom bristande tillsyn av sonen, som kommit åt bilens växelspak så att bilen kommit i rullning).

 

S k a d a  v i d  s p o r t  o c h  u n d e r  l e k  i  ö v r i g t. I NJA 1965 s. 474 (FFR s. 76) hade vid en travtävling på Solvalla travbana föraren av ett ekipage genom sitt körsätt föranlett att hästen i annat ekipage skadades. Under framhållande att dylika tävlingar anordnades i vinstsyfte och med yrkesmässigt verksamma deltagare, varför tävlingsbestämmelserna måste

noggrant följas, ålades skadestånd på grund av klar överträdelse av dessa bestämmelser. Det tillades, att sådana omständigheter icke förelegat att överträdelsen kunde bedömas såsom allenast en i tävlingsivern gjord felbedömning, som finge ursäktas eller i vart fall tolereras. — På grund av nämnda särskilda förhållanden i målet har man alltså här frångått den eljest liberala inställningen att fria från skadestånd vid skada å deltagare i sport, vilket motiverats med samtycke till risker etc. Se angående ytterligare synpunkter på dylika fall Karlgren, Skadeståndsrätt s. 91, Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv s. 112 ff, och Agell, Samtycke och risktagande s. 144 ff.

 

S.  k.  t r e d j e m a n s s k a d a. Ett synnerligen intressant och viktigt avgörande träffades i NJA 1966 s. 210 (FFR s. 44). Det var där fråga om skada å en kraftledning, som tillhörde ett bolag inom en koncern och som begagnades för att överföra kraft till andra bolag inom koncernen. Skadan hade skett genom trädfällning, för vilken skogsvårdsstyrelsen var ansvarig. Fråga uppstod om styrelsen skulle vara skyldig ersätta den allmänna förmögenhetsskada, som uppstått genom de förluster kraftabonnenter lidit genom driftsförlust. Resultatet blev att skadestånd utdömdes av enhällig HD. Majoriteten motiverade detta med att bolagen hade konkreta och närliggande intressen, knutna till kraftledningen, och att detta varit välkänt för skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till förhandlingar om tidigare skador. En minoritet i HD ansåg sig kunna uppfatta dessa förhandlingar såsom innebärande ett åtagande att svara för ifrågavarande skador genom ansvarighetsförsäkring, som emellertid ej kommit till stånd. Den anlade alltså kontraktsrättsliga synpunkter. Se i målet avgivet utlåtande av preceptor Ulf Persson och Hellner i SvJT 1969 s. 357 ff. Jfr FFR 1964 s. 187 (hovrättsdom) (ersättningsanspråk för kostnader till följd av driftsavbrott vid skada genom bilspåkörning av ett kabelskåp har ansetts sakna laga grund).