ERIK CASTRÉN. Civil War. Annales Academiæ Scientiarum Fennicæ. Suomalainen Tiedeakatemia. Helsingfors 1966. 244 s.
Professor Erik Castréns arbete om folkrättsliga frågor som hänför sig till inbördeskrig och uppror har sedan det kom ut fått en, som det tyvärr vill synas, ständigt ökande aktualitet. Tillgripande av krig för lösande av internationella tvister och som medel för nationell politik förbjöds i den s. k. Briand—Kellog-pakten 1928. När efter andra världskrigets slut FN:s stadga i artikel 2 upptog ett förbud mot hot om eller bruk av våld i internationella förbindelser och som undantag från detta krigsförbud endast uppställdes en rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av väpnat angrepp, ansågs det aggressiva kriget ha blivit klart och slutgiltigt förbjudet. Krigsförbudet anses numera — så säger i varje fall den folkrättsliga doktrinen — tillhöra allmän folkrätt och vara bindande för alla stater vare sig de är medlemmar av FN eller ej. En konsekvens kunde då vara att de regler som brukar kallas "krigets folkrätt", d. v. s. regler om krigföring och om neutralitet, förlorat sin aktualitet.
Men om "internationella krig" i klassisk mening förbjudits och inte uppenbarat sig under de senaste 25 åren annat än som hotfulla skuggor över efterkrigsvärldens fred, har i ganska stor omfattning "väpnade konflikter" inträffat. De växlar till sin typ. Det mer än tvååriga kriget i Mellersta Östern kännetecknas av att det av parterna inte alltid betecknas som "krig"och av bristande möjlighet för FN:s säkerhetsråd att handskas med fallet med tillämpning av FN:stadgans procedurer. Likväl är det en väpnad konflikt med i längden förödande verkningar för de berörda staterna och deras folk. Nyligen har ett inbördeskrig bragts till sitt slut i Nigeria, men liknande "wars of secession" är inte uteslutna i Afrika, där statsgränserna allmänt betraktas som högst otillfredsställande med hänsyn till att ras, tradition, språk och andra faktorer ofta skiljer snarare än förenar dem som nödgas leva inom samma statliga gräns. Det långt utdragna kriget i Vietnam undandrar sig folkrättslig definition; det torde vara både ett "internationellt krig" — kanske illegalt men tolererat — och ett inbördeskrig. Namn som Kongo, Jemen, Cypern, Aden och löpande reportage från Latin-Amerika erinrar både om väpnade konflikters förekomst och, åtminstone ibland, brott mot folkrättens regler om både krigföring och neutralitet.
Erik Castréns arbete behandlar inte i första hand krigets och neutralitetens lagar — det har han gjort i det tidigare stora verket "The Present Law of War and Neutrality" (1954) — utan förutsättningarna för dessa lagars tillämpning vid sådana väpnade konflikter som betecknas som inbördeskrig eller uppror. En intressant bakgrund lämnar en historisk översikt av de revolutionära krigen under två gångna århundraden. Därpå följer en systematisk genomgång av de ur folkrättslig synpunkt skilda typsituationer som kan inträda. Det är fråga om inbördeskrig, där de upproriska inte av någon erkänts som krigförande part, där de erkänts i denna