STEN NIKLASSON. Rätt och beslut i EEC. Lund 1969. Studentlitteratur. 125 s.

 

Till skillnad från våra skandinaviska grannländer1 har vi i Sverige inte haft någon samlad framställning över EEC:s rättssystem. Då det otvivelaktigt även hos oss finns ett behov av och intresse för en sådan framställning såväl inom undervisningen som i det praktiska rättslivet, är Niklassons bok mycket välkommen.
    Niklasson behandlar inte alla juridiska problem som knyter sig till EEC. Han begränsar sig i huvudsak till en orientering om ämnets »allmänna» eller »strukturella» del. I boken skildras gemenskapens organisatoriska uppbyggnad, beslutsförfarandet i rådet, gemenskapsrättens källor, gemenskapsdomstolen och dess verksamhet, förhållandet mellan gemenskapsrätt och nationell rätt, verkställigheten av gemenskapsrätten i medlemsstaterna samt lagharmoniseringen inom gemenskapen. Tyngdpunkten i framställningen ligger vid domstolen; åt denna ägnas hela 8 av bokens 16 kapitel. Utanför ämnet faller EEC-rättens materiella del, d. v. s. de regler som tillkommit genom organisationens verksamhet på olika sakområden: tullfrågor, jordbruk, etableringsrätt, kapitalrörelser, konkurrensrätt, skatterätt o. s. v. Det enda undantaget är EEC:s verksamhet för lagharmonisering, vilken ju hör naturligt hemma i en bok som denna. Å andra sidan behandlas inte heller allt som kan sägas ligga inom ämnets »strukturella» del. Det saknas sålunda en framställning av gemenskapens yttre relationer (gemenskapens traktatkompetens, associering med och vinnande av medlemskap i EEC m. m.).
    Den sålunda gjorda begränsningen av bokens ram är i och för sig både begriplig och försvarlig. De från juridisk, i synnerhet folkrättslig, synpunkt intressantaste problemen finns i den allmänna delen, som bildar en naturlig enhet. I jämförelse här med företer den materiella delen av EEC-rättenen blandad och brokig bild, och det är måhända lämpligast att behandla

 

1 På danska finns M. Sørensen, Internationale Organisationer i Vesteuropa (1963—65), varav s. 53—137 a handlar om EEC. På norska föreligger F. F. Gundersen, Introduksjon till EEC (Oslo 1968).

Lennart Pålsson 315dessa frågor i anknytning till specialframställningar över resp. rättsområde. Icke desto mindre har den av författaren gjorda begränsningen sina nackdelar, särskilt om boken skall användas vid elementär undervisning. Framställningen av rättsbildnings- och rättstillämpningsmetodiken i EEC kommer i viss mån att »hänga i luften», i och med att man inte får veta något om vad det är organisationen sysslar med. Allmänt sett är det nog en viss risk för att den materiella EEC-rätten kommer i kläm, därför att man inte inom något läroämne vill riktigt kännas vid den. Medan de strukturella sidorna av gemenskapsrätten någorlunda tvångsfritt låter sig absorberas av folkrätten, ligger de materiella delarna mer eller mindre fjärran från vad en folkrättslärare i denna sin egenskap kan väntas behärska eller intressera sig för. Detta skulle inte vara någon olycka, om hithörande frågor i stället bereddes plats i de andra discipliner (civilrätt, förvaltningsrätt, skatterätt etc.) där de från saklig synpunkt närmast hör hemma. I varje fall i Sverige torde denna förutsättning dock inte i nämnvärd mån vara uppfylld, åtminstone om man bortser från konkurrensrätten.
    Inom den ram författaren sålunda, på gott och ont, dragit upp för boken har hans framställning många förtjänster. Sakuppgifterna synes på det hela taget vederhäftiga. Liksom nästan alla som skriver om gemenskapsrätt är Niklasson positivt engagerad i de europeiska integrationssträvanden, i vilka EEC är ett led. Till skillnad från många andra författare låter han emellertid inte detta snedvrida sin analys de lege lata, vilken genomgående är nykter och balanserad. Boken är också i stort sett väldisponerad och lättförståelig. Vissa svårigheter har jag dock haft med kap. XIII: Förhållandet mellan gemenskapsrätt och nationell rätt. Detta är väl också den teoretiskt mest svårbemästrade delen av ämnet, och den låter sig knappast tillfredsställande behandlas på några korta sidor.2
    Författaren har ibland en tendens att uttala sig alltför kategoriskt om frågor som ger utrymme för delade meningar. Så t. ex. sägs det vara »uppenbart» att företag och andra enskilda rättssubjekt saknar möjlighet att anföra besvär till gemenskapsdomstolen över de rättsakter som kallas direktiv (s. 42, 70). Det kan hända att denna mening, som stöder sig på ordalydelsen av Romfördragets art. 173, överväger i den gemenskapsrättsliga litteraturen, men den är i alla händelser inte obestridd. Det kan med fog hävdas att enskilda rättssubjekt bör kunna angripa inte bara beslut som utfärdats »i form av förordning» (art. 173 st. 2) utan också rättsakter som utfärdats i form av direktiv till medlemsstaterna men som berör enskild klagande direkt och individuellt.3 Denna ståndpunkt är i överensstämmelse med grundsatsen att det är rättsaktens reella karaktär, inte dess formella beteckning, som skall vara avgörande för rättsskyddets omfattning.
    Den här nämnda frågan hänger nära samman med spörsmålet om och i vad mån gemenskapsrättsliga regler som formellt riktar sig endast till medlemsstaterna likväl kan vara omedelbart gällande även för enskilda rättssubjekt och således direkt tillämpliga i medlemsstaterna (self-executing). Såsom författaren framhåller på s. 83 f., har gemenskapsdomstolen i sin rättspraxis antagit att vissa bestämmelser i själva Romfördraget

 

2 Se om denna problematik numera M. Zuleeg, Das Recht der Europäischen Gemeinschaften im innerstaatlichen Bereich (Köln 1969).

3 Se t. ex. D. Ehle, Klage- und Prozessrecht des EWG-Vertrages (Herne/Berlin 1966 ff) art. 173 nr. 48.

316 Lennart Pålsson(bl. a. art. 12, 37:2, 53, 95) har sådan verkan. Författaren säger i anslutning härtill (s. 83) att domstolen vid sin tolkning av fördraget torde följa »de principer som är allmänt erkända i modern folkrätt» och att folkrätten numera erkänner inte endast stater utan även enskilda såsom rättssubjekt. Dessa uttalanden synes mig tämligen missvisande. Utmärkande för gemenskapsdomstolens praxis i detta sammanhang är snarare ett nytänkande som bjärt kontrasterar mot de tolkningstraditioner som varit gängse i internationella domstolar, och som ger den enskilde en ställning som han i stort sett saknar under den allmänna folkrättens regler. En annan sak är att domstolens djärva praxis hör till de nutida revolter mot det bestående som kan hälsas med odelad tillfredsställelse.
    Vad åter angår direktiv och andra sekundära gemenskapsrättsakter som riktar sig endast till medlemsstaterna (d. v. s. även beslut riktade till dessa), synes författaren utgå från att de kan skapa rättigheter och skyldigheter endast för dessa och således ej kan vara self-executing (se t. ex. s. 83, 85). Återigen har författarens mening stöd i fördragets ordalydelse, särskilt art. 189. Emellertid har det ifrågasatts, som det synes på goda grunder, om detta inte är en för snäv tolkning.4 Direktiv och beslut riktade till medlemsstaterna kan innehålla bestämmelser av samma typ (t. ex. en standstillklausul) som de regler i själva fördraget, vilka — ehuru de formellt förpliktar endast medlemsstaterna — enligt gemenskapsdomstolens mening har karaktär av self-executing. Vad kan det finnas för saklig grund att vid bedömningen av denna fråga göra skillnad mellan primär och sekundär gemenskapsrätt? Spörsmålet har såvitt bekant ännu inte »knäckts» av domstolen.
    Författarens begreppsbildning är inte alltid så stringent som önskvärt vore. Ett besvärligt begrepp är »beslut», som i Romfördraget användes dels i den tekniska mening som avses i art. 189 (på tyska »Entscheidung»), dels som en ospecificerad beteckning för alla typer av /bindande/ gemenskapsrättsakter (tyska »Beschluss»).5 I sistnämnda fall talar Niklasson om »beslut i generell mening» (s. 46). Något förvirrande verkar det därför när han säger (s. 42) att begreppet beslut i fördragets art. 173, i vad avser enskildas talerätt, användes i generell mening. Härmed avser författaren säkerligen inte att säga att enskilda har talerätt mot alla gemenskapsrättsakter, ty detta vore uppenbart felaktigt. Vad författaren menar är sannolikt, att det inte spelar någon roll att rättsakten ev. betecknats som förordning, m. a. o. att det är dess reella karaktär som är avgörande för besvärsrätten.
    Bruket av termerna »dispositiv» och »indispositiv» (s. 93) — för rättsakter varigenom gemenskapsinstitutionerna bemyndigat resp. förpliktat medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder — synes ej särskilt lämpligt.
    Ett par uttalanden på s. 30 om rådets och kommissionens »viljeyttringar» synes kunna ge anledning till missförstånd. Det sägs att rådet med stöd av Romfördragets art. 155 ofta till kommissionen »delegerat rätten att utfärda de förordningar som kräves för att manifestera Rådets vilja». Bortsett från den i detta sammanhang föga adekvata »vilje»-terminologin (varför inte använda mindre metafysiskt klingande termer såsom rättsakter eller åtgärder?), borde det nog framhållas att kommissionens på delegation

 

4 Se t. ex. D. Oldekop, Die Richtlinien der EWG (Göttingen 1968) 178 ff.

5 Se om de tolkningsproblem som föranledes härav R. Thierfelder, Die Entscheidung im EWG-Vertrag (Hamburg 1968) 36 ff.

Anm. av Sten Niklasson, Rätt och beslut i EEC 317från rådet grundade förordningar som regel har en utpräglad karaktär av tillämpningsföreskrifter till de grundläggande rådsförordningarna. Delegation av beslutanderätt i de »stora» frågorna på ett område torde knappast förekomma och ej heller vara förenlig med fördraget.
    Vidare säger författaren på s. 30, att man ur fördragets art. 172 härlett en allmän rätt »för institutionerna» att använda sanktioner för att garantera efterföljden av förordningar i medlemsstaterna. Detta stämmer såtillvida, att rådet i sina förordningar anses kunna inta bestämmelser härom (såsom också skett i några fall) och därvid även delegera till kommissionen att tillämpa dessa bestämmelser i enskilda fall (såsom också skett i praktiken). Däremot äger kommissionen inte någon rätt att besluta om sanktioner utan att i varje särskilt fall ha stöd av en dylik rådsförordning. Det är vidare minst sagt tvivelaktigt om förordningarnas sanktionsregler bör betecknas som »straffbestämmelser».
    Några påfallande lapsus calami finns också i boken. Ett exempel är att författaren kallar den brittiske premiärministern år 1961 för Heath (s. 15). I den översta tabellen på s. 75 klassificeras stämningsansökningarna till gemenskapsdomstolen efter de såsom »svarande» agerande företagens nationalitet, i stället för »kärande» eller »klagande».
    Boken avslutas med en bibliografi som är ganska utförlig men något ojämn, i det att hänvisning saknas till flera viktiga verk på området. Påfallande är t. ex., i en bok som till så stor del handlar om domstolen, att den viktigaste bibliografin häröver (Bibliographie de jurisprudence européenne, 1965 med senare supplement) ej är nämnd.
    Det finns åtskilligt annat i boken som vore värt en diskussion. Att jag här dröjt vid några sådana punkter får på intet sätt undanskymma bokens betydande förtjänster. Ingen kan begära att första upplagan av ett pionjärarbete som detta skall vara perfekt. Boken är enligt min mening ett värdefullt tillskott till vår alltför magra internationellträttsliga litteratur.
Lennart Pålsson