Betalning till förmånsberättigade (särskilt företagsinteckningshavare) och återvinning

 

Institutet återvinning avser att skydda gäldenärens borgenärer. Det minsta som kan fordras för att återvinning skall medges är att den åtgärd som angrips var ekonomiskt ofördelaktig för gäldenären, dvs. försämrade hans ekonomiska ställning, eller för vissa borgenärer. Här får dock göras det tillägget att viss åtgärd kan vara ekonomiskt neutral i och för sig men medföra skada i förening med samtidigt planerade senare åtgärder, t. ex. om gäldenären förbereder att föra bekommen valuta ur landet.
    En åtgärd kan vara ekonomiskt välmotiverad vid den tidpunkt då den företas men senare visa sig ha varit olycklig. Ett extremt exempel är, att gäldenären säljer premieobligationer till dagskurs och att en av obligationerna därefter utfaller med stor vinst. Ju längre tid som medges för återvinning, desto oftare kan en väsentlig värdeförändring inträda mellan åtgärden och gäldenärens konkurs.
    I princip kan det knappast råda någon tvekan om att egendomens värde skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då åtgärden vidtogs. Huruvida ett avtal som betecknats köp skall med hänsyn till missförhållande mellan de ömsesidiga prestationerna betraktas som gåva måste t. ex. bedömas med hänsyn till prestationernas värde när avtalet slöts.1 Motsvarande måste antagas gälla, om betalning sker mot återfående av pant och panten därefter sjunker i värde.
    Welamson2 har uttalat, att man i fråga om alla former av återvinning måste uppställa den förutsättningen att gäldenären, när åtgärden skedde, var eller genom åtgärden blev insolvent. Senare har han emellertid blivit tveksam.3 För egen del har jag inte ansett det möjligt att för alla återvinningsbestämmelser lägga in i lagtexten eller underförstå ett dylikt allmänt rekvisit.4 Men även om man endast uppställer ett sådant rent ekonomiskt skaderekvisit beträffande själva transaktionen som jag inledningsvis nämnt uppkommer problem. Dessa har delvis kommit i ett nytt läge genom 1966 års lagstiftning om företagsinteckning.
    Innan jag går in härpå vill jag fästa uppmärksamheten vid ackord utan konkurs. Vid ackordsförfarandet förutsätts, att förmånsberättigade borgenärer skall få full betalning. (Här bortses från det fallet att den egendom,vari förmånsrätten gäller, inte förslår.)5 Det sagda gäller även när förmånsrätten inte beaktas vid utmätning utan endast i konkurs, såsom beträffande löner enligt 17:4 HB och förlagsinteckning före 1966 års lagstiftning. Förmånsrätten för löner är tidsbegränsad. Även andra förmånsrätter och bland

 

1 Jfr Welamson, Konkursrätt 1961 s. 210.

2 A. a. s. 210.

3 Welamson, Konkurs 1967 s. 64.

4 SvJT 1962 s. 719.

5 Jfr lagberedningens förslag i SOU 1968:41, s. 9 (11 §).

 

21—703005. Svensk Juristtidning 1970

322 Gösta Walindem också sådana som beaktas vid utmätning är i viss utsträckning tidsbegränsade. Så är t. ex. fallet med fordringar som avses i 17:6 HB och meden del räntor på inteckning.
    Det är inte alltid som ackord genomförs. Om gäldenären då försätts i konkurs, uppkommer frågan, huruvida betalning som i samband med ackordsuppgörelsen skett till förmånsberättigade borgenärer kan återvinnas. Att återvinning i viss utsträckning kan äga rum även om den betalningsberättigade hade förmånsrätt är klart, t. ex. om betalningen kränkt borgenärer med samma eller bättre förmånsrätt. Frågan är emellertid huruvida betalning överlag skall gå åter, om det medför någon fördel för boet. Återvinning behöver ju, även frånsett nyssnämnda fall, inte vara meningslös därför att vederbörande var förmånsberättigad. Det saknas kanske, när konkurs inträder, egendom i boet vari förmånsrätten efter återvinning skulle kunna göras gällande. Vidare kan det på grund av antydda tidsbegränsningar lätt inträffa att fordringen inte längre är förenad med förmånsrätt o. s. v. Det enda rimliga måste vara, att återvinning inte äger rum när borgenären vid tiden för betalningen skolat ha förmånsrätt om gäldenären varit i konkurs och betalningen då inte kränkte andra borgenärers rätt. En motsatt ståndpunkt skulle stå i strid med det syfte som uppbär ackordsreglerna såvitt angår förmånsrätt, nämligen att de förmånsberättigade skall tillgodoses och inte behöva störa ackordsförfarandet genom att sätta gäldenären i konkurs. Om deinte bör eller får sätta gäldenären i konkurs, måste givetvis den betalning de helt i sin ordning får utan konkurs kunna stå sig.
    Flertalet ackord är frivilliga. Det är endast en bråkdel som genomförs tvångsvis med hjälp av lagen om ackordsförhandling utan konkurs. Betalning till förmånsberättigade bör rimligen godtagas även om betalningen sker i samband med frivilligt ackord. Och det synes inte finnas något skäl som gör att man överhuvud måste förutsätta att betalningen till förmånsberättigad sker i samband med ackord. Lönefordringar bör t. ex. kunna betala sin i det sista utan att det föranleder återvinning, om därmed inte borgenärer med samma eller bättre rätt blir lidande. Dessa antaganden stöds av vad som numera gäller om företagsinteckning.
    Genom 1966 års lagstiftning har underlaget för företagsinteckning, jämfört med de tidigare instituten förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier, vidgats betydligt. Den nya lagstiftningen har också medfört den förändringen att företagsinteckning ger skydd även vid utmätning.
    Företagsinteckning gäller i utestående köpeskilling för såld företagsintecknad egendom men ej i till gäldenären influtna medel.6 Som rättsfall visar kan man emellertid i viss utsträckning skydda inteckningshavaren även sedan köpeskillingen för företagsintecknad egendom betalts, om man ser till att betalningen inflyter inte till gäldenären utan till någon som är redovisningsskyldig till den intressent som har förmånsrätt i egendomen.7 Det torde också vara säkert, att den som har organställning hos juridisk person

 

6 Till förlagsinteckningskommittén framfördes från bankhåll önskemål om att förmånsrätten skulle gälla inte blott i utestående köpeskilling för såld förlagsintecknad egendom utan även i influten köpeskilling som hålls avskild enligt 1944 års lag om redovisningsmedel. Kommittén ansåg emellertid, att detta önskemål var en del av spörsmålet under vilka förutsättningar förmånsrätt bör kunna åtnjutas i substitut för egendom vari den ursprungligen gällt. SOU 1964:10 s. 110 f.

7 NJA 1956 s. 562 och 1959 s. 128.

Betalning till förmånsberättigade och återvinning 323som är gäldenär kan förena denna egenskap med egenskapen av förvaltare av kontanter som han mottager under redovisningsansvar i förhållande till borgenär. I den förra egenskapen är han förtroendeman åt den juridiska personen/gäldenären och i den andra egenskapen är han förtroendeman åt den som hade säkerhet i den sålda egendomen.
    Den nu berörda frågan har visst samband med spörsmålet om återvinning av betalning som gäldenären gör till företagsinteckningshavare. Som 1966 års lag är konstruerad anses ju gäldenären, när han betalar till företagsinteckningshavaren med inneliggande kontanter, inte betala med företagsintecknad egendom.
    Bankdirektör Erik Burling har i SvJT 1957 s. 204 ff behandlat de svårigheter som 1883 års förlagsinteckningsförordning medförde, när intecknad egendom såldes och det var angeläget att valutan tillfördes den som hade inteckning. Burling redovisade i sin uppsats två tolkningsalternativ, det ena mycket formalistiskt och det andra enligt Burling mera sakenligt. Enligt den förra tolkningen skulle undantag från rätten till återvinning (under eljest stadgade förutsättningar) kunna föreligga endast om det vid konkursutbrottet fanns annan förlagsegendom motsvarande det uppburna beloppet. (Med förlagsegendom avses här även fordran på utestående köpeskilling för såld sådan egendom.) Enligt den andra meningen, till vilken Burling anslöt sig, borde — oavsett i vad mån vid konkursutbrottet fanns kvar annan förlagsegendom — återvinning inte äga rum, om förlagsinteckningshavaren inte i samband med förlagsintecknad egendoms försäljning gottgjorts med belopp som översteg vad han skulle ha fått om han i stället försatt gäldenären i konkurs. Burling redogör för rättsfallet NJA 1945 s. 552 som rör återvinning av betalning efter utmätning och utgår från att rättsfallet är i princip förenligt med den av honom förordade lagtolkningen.8 Rättsfallet skulle enligt Burling förutsätta att skedd betalning står sig, om inteckningshavaren styrker att utmätning — och motsvarande bör gälla betalning — inte länt borgenärerna till förfång. HD hade därvid lagt bevisbördan på svaranden i återvinningsprocessen.
    Det bör uppmärksammas, att HD utan stöd i lagtexten uppställde ett krav på förfång för att återvinning efter utmätning skulle komma i fråga. Beträffande återgång av betalning som erhållits genom utmätning sägs också i 1911 års konkursbetänkande (s. 223) att villkor för återgång givetvis är att betalningen länt övriga borgenärer till förfång, något som ingalunda alltid var förhållandet. Borgenären kan ju ha haft sådan förmånsrätt i det utmätta att övriga borgenärers ställning icke genom betalningen försämrats. På motsvarande sätt leder t. ex. betalning av fordran för vilken finns full säkerhet i pant tillhörig gäldenären regelmässigt inte övriga borgenärer till förfång.
    Till stöd för den omkastade bevisbörda som HD tillämpade i rättsfallet kan inte anföras, att återvinningssvaranden har lättare än konkursboet att bevisa hur gäldenärens ställning var i betalningsögonblicket. Något annat sakligt skäl för total omkastning av bevisbördan kan inte heller gärna åberopas.9 Det förefaller som om rättsfallet inte längre borde anses prejudicerande. Svaranden bör emellertid bidraga till utredningen med alla upplys-

 

8 Welamson, Konkursrätt 1961 s. 211 f, tycks godtaga denna tolkning.

9 Welamson, a. a. s. 215 f, behandlar rättsfallets ståndpunkt i fråga om bevisbördan med viss skepsis.

324 Gösta Walinningar som han kan sitta inne med, på samma sätt som annars brukar krävas av part som vill försvara en rättshandling.
    Om rättsfallet i själva sakfrågan tolkas som Burling antagit, ger det stöd för vad ovan sagts om betalning till förmånsberättigad borgenär. Utmätning eller betalning bör i detta hänseende komma på ett ut. Och enligt min mening framstår Burlings tolkning i huvudsak numera inte bara som den bättre utan som den enda rimliga, sedan 1966 års lagstiftning fastslagit att företagsinteckning skall beaktas även vid utmätning.
    Till stöd för detta påstående kan bl. a. åberopas, att inteckningshavaren kan bli tvungen att mot sin vilja ta emot betalning med anledning av att företagsintecknad egendom utmätts för annan fordran, om han inte skall lida skada genom utmätningen (jfr 139 § UL).10 Om nu t. ex. utmätning och försäljning sker av en maskin värd en halv miljon och företagsinteckningshavaren med anledning därav nödgas — i enlighet med utsökningslagens regler — ta betalt med 450 000 kr medan utmätningssökanden får 50 000 kr, kan utbetalningarna på tillhopa 500 000 kr uppenbarligen inte utan vidare få återvinnas med resultat (enligt den formalistiska ståndpunkt som Burling antytt och bekämpat) att inteckningshavaren hänvisas att ta ut sin fordran ur återstående företagsintecknad egendom, om det finns någon i behåll, resp. i övrigt få utdelning som oprioriterad. Det skulle ju stå stick i stäv med vad som åsyftats med det nyinförda skyddet vid utmätning.11 Betalningen till inteckningshavaren måste alltså stå sig, om den inte var till skada för borgenärer med lika eller bättre rätt (åtminstone om man bortser från konkurskostnaderna, jfr nedan). Det bör här framhållas att företagsinteckningshavaren inte har den rätt att söka gäldenären i konkurs, när den intecknade egendomen tas i mät, som före 1967 tillkom förlagsinteckningshavare.
    Att i förevarande hänseende göra principiell skillnad mellan betalning efter utmätning och frivillig betalning torde inte vara motiverat.12 De nya reglerna om företagsinteckning synes därför vara ett slutligt avgörande bevis för att den av Burling beträffande äldre lag förordade sakenliga tolkningen i huvudsak är riktig. För att återkomma till problemet med bevisbörda vill jag också anse, att omkastad bevisbörda är oförenlig med den tryggade ställning som man avsett att ge inteckningshavaren.
    Med det sagda är dock inte alla problem ur världen. När det gäller betalning efter utmätning av företagsintecknad egendom, kan konstateras, att det just är den egendomen som använts till att bereda företagsinteckningshavaren betalning. I fråga om frivillig betalning är det inte alltid lika lätt att utröna, huruvida det var realisation av företagsintecknad egendom som möjliggjorde betalningen. När sambandet är klarlagt, bör betalningen godtagas även om pengarna passerat gäldenärens kassa, åtminstone om dröjsmål ej föreligger (jfr lagen om redovisningsmedel).13 Vidare märkes, att det ingalunda alltid är behövligt att man överhuvud kan göra en sådan härledning som nu nämnts. Om nämligen inteckningshavaren t. ex. i betalnings-

 

10 Jfr SOU 1966:7 s. 105 ff.

11 Se SOU 1966:7 s. 112 f.

12 F. ö. bör uppmärksammas, att återvinning från inteckningshavaren i exemplet rör återvinning av betalning och ej har med utmätningen att göra. Den skall hållas strängt skild från återvinning från utmätningssökanden.

13 Jfr Welamson, Konkursrätt 1961 s. 212.

Betalning till förmånsberättigade och återvinning 325ögonblicket hade täckning för hela sin fordran i företagsintecknad egendom, friställdes genom betalningen en motsvarande del av hans säkerhet. Att kontanter som ej omfattas av företagsinteckningen används till betalning av den intecknade fordringen innebär då inte, att oprioriterade borgenärer tillskyndas skada. De får valuta genom att motsvarande del av egendomen friställs. Det nu sagda gäller ej det mera komplicerade fallet att det finns företagsinteckningshavare med sämre rätt som rycker upp med anledning av betalningen.14
    Burling har trott sig böra räkna med att skada för borgenärerna skulle kunna anses föreligga, om kostnaderna i en konkurs skulle medföra att någon del av vad som gått till inteckningshavaren behövde tas i anspråk för att täcka dem.
    För egen del vill jag även här understryka, att man inte till skada skall räkna annan skada än sådan som drabbade borgenärerna i det ögonblick då transaktionen ägde rum. Om någon skada inte inträdde i det ögonblicket, bör transaktionen anses fullt i sin ordning. Det synes vara att driva saken för långt, om man under alla omständigheter skall ta hänsyn även till kostnaderna i en eventuell konkurs. Så finkänslig behöver man knappast vara vid handhavandet av ett så grovt instrument för att skydda borgenärerna som återvinning under alla omständigheter måste bli. Man torde dock få beakta kostnaderna åtminstone i fall då konkurs var oundviklig och borgenärer med lika eller bättre rätt skulle bli lidande genom att konkurskostnader åvältras dem. Gösta Walin

 

14 Jfr Welamson, Konkursrätt 1961 s. 211 not 15.