Den tysk-allierade skiljedomstolen

 

Genom en konvention sluten den 23 oktober 1954 mellan Amerika, England och Frankrike å ena sidan samt Västtyskland å den andra (Vertragzur Regelung aus Krieg und Besatzung entstandener Fragen) upprättadesbl. a. Die Schiedskommission für Güter, Rechte und Interessen in Deutschland. För denna och dess verksamhet skall här lämnas en kortfattad och givetvis ofullständig redogörelse, varvid jag kommer att använda beteckningen Kommission, ehuru den var en verklig domstol och namnet valts uteslutande för att skilja den från andra samtidigt upprättade internationella domstolar.
    Kommissionen upprättades för en tid av tio år, som skulle börja att löpa från dagen för konventionens ikraftträdande, d. v. s. från den 5 maj 1955. Efter utgången av tioårsperioden skulle Kommissionen fortsätta sin verksamhet till dess den avgjort alla då anhängiga mål. På grund av dröjsmål med utnämning av Kommissionens ledamöter kunde dess verksamhet börja först på hösten 1956. Denna upphörde med utgången av år 1969. Beträffande Kommissionens sammansättning och dess procedur gavs en del föreskrifter i dess statuter, och dessa kompletterades genom en av Kommissionen själv utarbetad arbetsordning.
    De permanenta ledamöternas antal var nio: tre tyskar, en amerikan, en engelsman och en fransman, som utnämndes av respektive länders regeringar, samt tre "neutrala", undersåtar i länder som ej varit med i kriget, vilka utnämndes av alla fyra makterna gemensamt. I fall av bristande enighet skulle utnämningen göras av Presidenten för den Internationella Domstolen. Av de tre neutrala ledamöterna var en schweizare och två svenskar: hovrättsrådet, sedermera hovrättspresidenten Gunnar Lagergren och jag. Bland dessa skulle Kommissionens ledamöter välja en president för två år i sänder, och denna ställning innehade jag under hela tiden. De två andra var vicepresidenter.
    Kommissionen arbetade i första hand på tre avdelningar, kamrar, med presidenten och vicepresidenterna som ordförande samt två andra ledamöter, varav en tysk och en "allierad" domare. När en stat, som biträtt konventionen, eller en undersåte i en sådan stat var part i ett mål, ägde denna stat rätt att utnämna en ledamot, som i detta mål tjänstgjorde i vederbörande kammare i stället för den "allierade" domaren. Belgien, Grekland, Holland och Italien begagnade sig av denna rätt. Plenum skulle däremot blott bestå av de permanenta ledamöterna. Det sammanträdde i de flesta fall med alla nio ledamöterna men var domfört med fem eller sju, varvid antalet tyska och "allierade" ledamöter skulle vara lika stort. En kammares dom kunde, då det gällde en rättsfråga, överklagas hos plenum, därest tillstånd därtill gavs. Kammaren som fällt domen kunde bevilja detta tillstånd eller hänskjuta frågan till plenum. Beviljades tillstånd, fick parterna utväxla nya skrifter innan målet upptogs till avgörande. Som regel skulle det vara muntliga förhandlingar såväl inför en kammare som, därest full-

följdstillstånd givits, inför plenum, men om båda parterna önskade avstå därifrån kunde detta medgivas och målet avgöras på handlingarna. Kommissionens officiella språk var engelska, franska och tyska, och alla domar och beslut skulle avfattas på alla tre språken. Emellertid kunde vid muntliga förhandlingar och under överläggningarna blott ett eller två språk användas om detta var tillräckligt, och så skedde ofta när ett mål handlades av en kammare. Däremot måste alla tre språken användas vid plenums sammanträden, enär blott de två svenska ledamöterna behärskade alla tre tillräckligt för att ej behöva anlita tolkarna. Då det ej fanns apparater som möjliggjorde simultanöversättning utan varje anförande måste avbrytas ungefär var femte minut för översättning till ett eller två språk, blev förhandlingarna långdragna.
    Kommissionen dömde som sista instans över vissa i konventionen närmare angivna slag av frågor samt i ett fall över en fråga som Frankrike och Tyskland med de två andra signatärmakternas medgivande hänsköt till dess plenum. Bortsett från detta fall skulle alla anspråk först framställas hos tyska domstolar eller myndigheter, bl. a. hos de två organ som enligt konventionens bestämmelser Tyskland hade skapat: Bundesamt füräussere Restitutionen och Bundesamt für die Prüfung ausländischer Rückgabe- und Wiederherstellungsansprüche. Men om det ej dömdes över ett sådant anspråk inom ett år från dagen för dess anhängiggörande, kunde klaganden draga det tillbaka och framställa det direkt hos Kommissionen. Så skedde också i en del fall, och bl. a. bragte den italienska regeringen på denna grund ungefär 180 mål direkt inför Kommissionen. Att dessa mål ej avgjorts före utgången av årsfristen berodde ej på bristande god vilja hos vederbörande tyska myndighet, utan därpå att det var omöjligt för denna att under ett år avgöra det stora antalet mål som strömmat in.
    Die Bundesamt für äussere Restitutionen hade till uppgift att forska efter och återställa till den ursprunglige ägaren smycken, silversaker, antika möbler och kulturföremål, som i av Tyskland ockuperade områden av tyska militära eller civila myndigheter eller deras personal fråntagits någon utan dennes medgivande och bortförts från det ockuperade området. Yrkande på återställande av sådan egendom kunde inför detta Amt blott framställas av regeringen i det land, varifrån bortförandet skett. Men därjämte kunde enskild person vid tysk domstol föra talan om återbekommande av egendom av allt slag, som i ockuperat område frånhänts honom utan hans samtycke, mot innehavaren av denna egendom, såvitt ej denne varit besittare i god tro under tio år eller till den 8 maj 1956. Dessutom fanns ganska svårtolkade bestämmelser om ersättning, när det som bort återställas, efter dess identifiering i Tyskland men före återställandet till den restitutionsberättigade, blivit stulet, förstört eller konsumerat i Tyskland. Sådana anspråk skulle behandlas av sagda Amt, och till detta överfördes en mängd anspråk, som före konventionens ikraftträdande av flera regeringar framställts hos vissa av de tre allierade makterna i deras respektive zoner upprättade organ. De cirka 180 italienska målen gällde krav på dylik ersättning för bortförda metaller, maskiner, hela fabriksutrustningar m. m. Det sammanlagda beloppet av de begärda ersättningarna uppgick till omkring 200 millioner D.M., men sedan Kommissionen givit ett pardomar av principiell betydelse skedde en uppgörelse enligt vilken Tyskland skulle betala 30 millioner D.M. i ett för allt.

    Bundesamt für die Prüfung ausländischer Rückgabe- und Wiederherstellungsansprüche hade till uppgift att behandla anspråk framställda av stater tillhörande F.N., av undersåtar i dessa stater och av tyska bolag i vilka sådana undersåtar var delägare, och som gällde återställande av egendom som fortfarande fanns i Tyskland samt av rättigheter i Tyskland, i den mån sådan egendom eller sådana rättigheter varit föremål för diskriminerande behandling. Uttrycket diskriminerande behandling definierades såsom åtgärder av allt slag, som mellan den 1 september 1939 och den 8 maj 1945 vidtagits på grund av exceptionella bestämmelser, vilka ej var tillämpliga på all utländsk egendom eller alla utlänningar tillkommande rättigheter, och som åstadkommit skada, förlust eller nackdel, utan att rättsinnehavaren frivilligt lämnat sitt samtycke och erhållit adekvat ersättning. Kommissionen fick behandla anspråk av mycket olika slag som grundades på dessa bestämmelser. Som exempel vill jag nämna begäran om återställande av en fransman tillhörande aktier, som varit deponerade hos en bank i Tyskland och behandlats som fientlig egendom, samt begäran av polska officerare, som varit tyska krigsfångar, om utbekommande av sold som de ej erhållit och som enligt deras mening de bort uppbära enligt Genèvekonventionen av den 27 juli 1929 rörande behandling av krigsfångar.
    Undersåtar i stater tillhörande F.N. hade rätt att begära revision av domar avkunnade av tyska domstolar under tiden 1 september 1939—8 maj 1945 i mål, vari de varit parter men på grund av fysisk, moralisk eller juridisk omöjlighet varit förhindrade att framställa sin sak på ett tillfredsställande sätt. Kommissionen hade ett mål, vari klaganden begärde annullering av en exekutiv försäljning av fast egendom och fördelningen av köpeskillingen därför, som skulle ha medfört förlust av hans rättigheter som inteckningshavare. Men sedan genom ett beslut Kommissionen anmodat klaganden att svara på cirka ett hundra precisa frågor och därefter klaganden avlidit, återkallade hans arvingar denna talan.
    I avvaktan på en slutlig reglering av frågan om Tysklands utlandsskulder skulle personer, som den 21 juni 1948, då myntreformen i Tyskland genomfördes, var undersåtar i någon av de stater som då tillhörde F.N., vara befriade från betalning av alla skatter eller pålagor som komme att uttagas för att täcka kostnaderna för kriget eller för "Reparationen oder Restitutionen". Detsamma gällde för bolag i dessa stater. I den artikel, som innehöll sagda bestämmelse, stadgades i en annan paragraf att samma slags personer och bolag skulle vara befriade från den skatt å egendom som under de första sex åren skulle erläggas enligt lagen om Lastenausgleich av den 14 oktober 1952, och att tyska bolag, vari sådana utlänningar ägde minst 85 % av kapitalet, skulle åtnjuta samma förmån proportionellt till dessas andel. Lagen om Lastenausgleich föreskrev bl. a. att den som vid krigets slut hade egendom i behåll i Tyskland skulle avstå cirka hälften därav och att detta skulle ske genom erläggandet av på visst sätt beräknade belopp under trettio år. En del av vad som sålunda inflöt skulle användas till ersättning åt dem som förlorat egendom i följd av kriget. Kommissionen avgjorde ett flertal mål dels rörande storleken av de belopp som skulle erläggas och dels för att pröva och avvisa påståendet att dessa utlänningar och bolag ej var skyldiga att betala något som helst förrän efter det en slutlig reglering skett av Tysklands utlandsskulder. Schweiz och Sverige som den 21 juni 1948 ej tillhörde F.N. har genom

särskilda avtal med Västtyskland tillförsäkrat sina undersåtar samma förmåner i ovan angivna avseende som de som tillkommer undersåtarna i de stater som då tillhörde F.N. Som emellertid varken Schweiz eller Sverige biträtt konventionen av den 23 oktober 1954, har Kommissionen i ett par fall måst förklara sig sakna kompetens för att pröva klagan av undersåtar i dessa länder över vederbörande Finanzgerichts beslut. I detta sammanhang kan anmärkas att inga stater på andra sidan av järnridån anslutit sig till Konventionen.
    Under den tid då Tyskland var ockuperat av de allierade makterna hade dessa promulgerat en lag innehållande särskilda bestämmelser rörande industriell, litterär och konstnärlig äganderätt i Tyskland tillkommande utländska undersåtar, och denna lag skulle förbliva ikraft efter ockupationens upphörande. Kommissionen fick därför syssla med frågor om förlängning av giltighetstiden för utländska patent och om storleken av den ersättning, som vissa tyska bolag skulle betala för rätten att använda uppfinningar som patenterats i utlandet men på grund av kriget ej kunnat patenteras i Tyskland, och som dessa bolag börjat använda under kriget.
    Vad slutligen beträffar den sak som av Frankrike och Tyskland hänsköts till avgörande av Kommissionen, så gällde denna tolkningen av en överenskommelse som slutits mellan dessa två makter för att reglera vissa problem uppkomna genom deportation av personer från Frankrike. Ett lag av franska experter hade under de allierades ockupation av Tyskland där öppnat ett antal massgravar för att söka efter och identifiera däri liggande fransmän samt återföra dessa till fosterjorden. Genom sagda överenskommelse tillförsäkrades detta expertlag rätt att fortsätta sin verksamhet, och det bestämdes att vederbörande tyska myndigheter alltid skulle lämna begärt tillstånd till gravöppning såvitt ej skäl av extraordinär betydelse talade däremot. Vid sidan av det beryktade Bergen-Belsen ligger kyrkogården Hohne, och där hade år 1945 begravts flera tusen personer, varav många judar, i gravar innehållande från 38 upp till 289 personer. När de franska experterna ville öppna dessa gravar för att söka identifiera cirka 150 fransmän som skulle ligga där, mottog de tyska myndigheterna livliga protester från flera judiska organisationer och vägrade i anledning härav tillstånd till öppnandet av dessa gravar. Efter långa, resultatlösa diplomatiska förhandlingar träffade de två makterna den 16 juni 1966 en överenskommelse enligt vilken tvisten hänsköts till Kommissionens plenum som skulle avgöra följande två frågor: Var det troligt att de i massgravarna liggande fransmännen kunde identifieras, och fanns det skäl av extraordinär betydelse som berättigade de tyska myndigheterna att vägra öppnandet av dessa gravar. Efter skriftväxling mellan parterna, muntliga förhandlingar och syn på stället gav Kommissionen den 30 oktober 1969 en dom, vari den förklarade att det var troligt att ett fåtal fransmän skulle kunna identifieras, men att det fanns skäl av extraordinär betydelse som berättigade de tyska myndigheterna att vägra tillstånd till öppnandet av dessa gravar. Sådana skäl ansåg Kommissionen vara dels disproportionen mellan det fåtal som skulle kunna identifieras och det stora antal döda vars ro skulle störas genom gravarnas öppnande, och dels den omständigheten att kyrkogårdarna Hohne-Bergen-Belsen och de där uppförda monumenten hade fått ett stort symboliskt värde i hela världen och i synnerhet i judiska kretsar.

    Under Kommissionens ungefär 13-åriga verksamhet gav kamrarna 127 domar och 386 beslut samt plenum 23 domar och 81 beslut. Av de sistnämnda gällde ungefär hälften frågor om rätt till appell mot en kammares dom skulle medgivas och förutsatte sålunda ett ingående studium av målen ifråga. Flera mål som avgjordes av plenum var av mycket invecklad beskaffenhet, varför överläggningarna tog lång tid, i ett fall 20 dagar och i ett annat nära 30 dagar, i båda fallen fördelade på flera sammanträden under ett års tid. Avvikande meningar beträffande såväl slutet som blott motiveringen förekom ej sällan, och i de två sistnämnda målen avgavs i det första fem och i det andra fyra sådana meningar. Hugo Wickström

 

Förf. till denna artikel är sedan 1 juli 1967 vice president i Schiedsgerichtshofund Gemischte Kommission für das Abkommen über deutsche Auslandsschulden (president är prof. Erik Castrén, Finland) samt sedan 1 april 1970 president i Schiedsgericht nach dem Vertrag über die Beziehungen zwischen derBundesrepublik Deutschland und den drei Mächten. Båda domstolarna har sitt säte i Koblenz.