Domarmöte i England. De sista dagarna i september 1969 hölls i Oxford ett internationellt domarmöte arrangerat av The Magistrates' Association, som är ansluten till det internationella domarförbundet. Förutom värdlandets organisation var domarförbunden i Belgien, Brasilien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Marocko, Nederländerna, Sverige, Tunisien, Tyskland och Österrike företrädda.
    I ett på en gång högtidligt och spirituellt välkomstanförande berörde Lord Justice Edmund Davies det mest specifika i engelskt rättsväsen, bl. a. lekmannadomstolarna, The Magistrates' Courts. I SvJT 1969 s. 557 ff har Londondomaren Frank Milton lämnat en utförlig redogörelse för dessa domstolars engagemang i rättskipningen. En kortare erinran om huvuddragen kan kanske vara på sin plats. Omkring 97—98 % av alla brottmål avgörs i Magistrates' Courts av — vanligen tre — fredsdomare, Justices of the Peace eller magistrates, som i allmänhet saknar juridisk examen men åtminstone numera bestås med någon undervisning i konsten att skipa rätt. Givetvis är det ojämförligt stora flertalet av de gärningar, som prövas på detta sätt, rena ordningsförseelser, men även brott som leder till fängelsestraff eller andra ingripande påföljder kan komma under lekmannadomarnas bedömning. Till förfogande har lekmannakollegiet en "clerk" med juristutbildning. Denne fyller funktionen som sekreterare och föredragande. Även tvistemål, framför allt av familjerättslig art, avgörs i Magistrates' Courts. Ett fåtal domare med beteckningen magistrates har domarutbildning och lön.
    Lord Justice Davies gav vidare en kortfattad historik, utmynnande i att fredsdomarna, som under sin sexhundraåriga verksamhet av allmänheten under olika skeden betecknats på skilda, ibland mindre smickrande sätt, torde vara mest förtjänta av att kallas "de stora oavlönade".
    De avlönade domarnas villkor fördes på tal. Lönen uppgår till 10 000 pund om året och för ledamöterna i andra instans till 1 250 pund mer. Med den rekrytering av domarkåren från advokaterna som sker innebär utnämningen till domare — ehuru ärofull och eftersträvansvärd — ofta minskade inkomster.

Nordiskt och internationellt 331Lord Justice Davies citerade en cyniker, som sagt något av ungefär denna innebörd: "Att bli domare i England är som att komma till himlen. Var och en vill att det skall hända honom — men inte riktigt ännu". Eller som det uttryckts av någon som talaren refererade till som "vår oefterhärmlige" Osbert Lancaster:

For Thy coming, Lord, we pray —

But let it be some other day. 

On Thy return our hopes are set, 

Thy will be done — but just not yet.
    Under konferensdagarna gavs information av framstående företrädare för — förutom rättskipning — lagstiftning och advokatverksamhet. Tidigare nämnde Frank Milton ställde några frågor under debatt. För egen del uttalade han starka tvivel om det lämpliga i att i brottmål, som avgörs av yrkesdomare med jury, låta lekmannajuryn utan annan hjälp än domarens resumé avgöra skuldfrågan i ett komplicerat mål, vars handläggning måhända sträckt sig över avsevärd tid. Vidare syntes han fundersam rörande värdet av att en tilltalad i vissa fall skall kunna välja sin domstol såtillvida, att han, då han kan dömas av lekmannadomare, skall kunna påfordra handläggning under medverkan av jury. Dessvärre kom diskussionerna nog mest att röra sigom hur det var beställt i deltagarnas hemländer, och Frank Milton fick i stort sett nöja sig med artiga vändningar om att det nog var bra som det var i gamla England.
    För trevnaden var väl sörjt. En utflykt till Shakespeares stad Stratford-upon-Avon med föreställning av "En vintersaga" ingick i begivenheterna.
    Den sista dagen för samvaron ägnades London i samband med öppnandet av domstolarnas verksamhet efter sommaruppehållet. Först en kort gudstjänst i Westminster Abbey och därefter Lord Chancellors mottagning i the Royal Gallery i Westminster, kallad the Judges' Breakfast, dit deltagarna tillsammans med andra inom rättsväsendet verksamma fick bege sig i högtidlig procession med Lord Chancellor i spetsen. Ämbetsdräkt var föreskriven. (Två personer inklusive den ende nordiske deltagaren hade därvid intet annat att uppvisa än någotsånär soignerade kavajkostymer.) Pomp och ståt och högtidlighet men ändå med något av en blinkning om att "så här ska det ju gå till". Och nog föreföll det som något av en anakronism med en cigarrett i mungipan på herrar och damer, som enligt den praktfulla utstyrseln borde höra hemma i ett helt annat århundrade.
    Engelsk organisationsförmåga vann under mötet stora segrar utan att lida ett enda nederlag. Och engelsmännen själva? Ett folk av vänliga människor! Ingvar Ågren