Svensk rättspraxis

 

Straffrätt 1965—1968¹

 

Av professor emeritus IVAR STRAHL

 

 

 

BrB 1 kap. Uppsåt och rättsvillfarelse. Uppretad av raggare tog en man en pistol, sköt på nära håll mot en av raggarna och strax därpå mot en annan av dem. Mot en tredje riktade han därefter pistolen utan att skjuta. De två första träffades i magen; NJA 1968 s. 500. HR:n dömde mannen för försök till dråp i två fall och för olaga hot i det tredje. HovR:n dömde honom under dissens allenast för grovt vållande av kroppsskada. HD dömde enhälligt för grov misshandel av de två träffade och olaga hot mot den tredje. Meningarna var delade angående uppsåtet. Att mannen uppenbarligen handlade i stark affekt utesluter icke uppsåt. Enligt HovR:n kunde å andra sidan icke uteslutas, att skotten "avlossats rent reflexmässigt i en emotionellt ytterst laddad situation". HD förklarade emellertid, att mannen icke "handlat rent reflexmässigt i den meningen att han, till följd av att han plötsligt blivit skrämd eller av annan liknande orsak, kommit att ofrivilligt påverka avtryckaren". Detta skulle ha uteslutit uppsåt. Vad HovR:n menade var måhända, att han icke tänkt sig för, men detta — ett övervägande — kräves icke för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt. Om han, vid första skottet, glömt — ej endast icke tänkt på — att pistolen var laddad, hade han icke uppsåtligen avlossat detta skott, men någon glömska tycks icke ha förelegat: han tycks, mot vad han själv uppgav, icke ha blivit överraskad av att skottet brann av. HD fann honom emellertid icke övertygad om ens eventuellt uppsåt att döda. Se om fallet Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 218 ff. Se också ett fall omtalat av Jareborg s. 63 f och 162 f.
    I 67 § 3 st. (4 st.) vägtrafikförordningen stadgades förr ansvar för bilägare, om bil lastats för tungt och omständigheterna gjorde sannolikt att förseelsen skett med hans vetskap och vilja. Om, såsom i SvJT 1965 rf s. 4, ägaren, i själva verket en förman, var närvarande vid lastningen, är det icke därför säkert, att han hade vetskap om att lasten var för tung. Om han trodde på de tyngdtabeller som användes, borde han frikännas, såsom HovR:n också gjorde, ehuru under dissens. Efter lagändring torde numera ägare bli ansvarig redan vid culpa. Jfr SvJT 1969 rf s. 17.
    Enligt 22 § jaktlagen får löslöpande hund straffritt dödas under vissa förutsättningar, däribland att av omständigheterna uppenbarligen framgår att löslöpandet beror på ägarens vårdslöshet. Under anförande att ägaren uppenbarligen varit vårdslös, frikändes i NJA 1966 s. 441 en man som dödat

 

¹ Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finns i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552, 1960 s. 179 och 256 (XVII), 1964 s. 65 (528 n. 25 a) och 1967 s. 401. Till brottsbalkskommentaren hänvisas i regel icke, ej heller till rättsfall och litteratur som nämns i rättsfallsreferaten.

en löslöpande hund. Det ansågs irrelevant, huruvida han haft anledning antaga att ägaren varit vårdslös. Utgången står i överensstämmelse med principen, att uppsåt eller oaktsamhet hos en gärningsman icke gör hans gärning till ett brott om det brister i fråga om ett objektivt rekvisit.
    Åtal för olaga parkering ogillades av HovR:n i SvJT 1968 rf s. 45, emedan det förbud bilisten överträtt icke var tydligt utmärkt på platsen: av de på marken anbringade markeringarna kunde icke anses klart framgå, att det icke var tillåtet att uppställa fordon på sätt bilisten gjort. Ståndpunkten synes stå i god överensstämmelse med regeln, att om föreskrift skall vara utmärkt i terrängen men icke är det, ansvar är uteslutet, såvida icke den överträdande ändock kände till föreskriften. (Se NJA 1926 s. 1 samt SvJT 1925 rf s. 38, 1939 rf s. 51 och 1958 rf s. 7.) Det är konsekvent att hävda, att utmärkande bör vara tydligt för att ansvar skall kunna ådömas, såvida icke den överträdande ändock kände föreskriften. Bilisten borde ej ha frikänts, om det, såsom säges i NJA 1969 s. 135, icke funnits utrymme för befogad tvekan om föreskriftens innebörd. Skylt, som är författningsenlig, kan emellertid icke anses otydlig, för det att den består endast av tecken som icke är förståeligt utan kännedom om författningen. Se om 1968 års fall Jareborg a. a. s. 256 n. 56.
    Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför gods, för vilket tull skall erläggas, skall enligt 1 § varusmugglingslagen dömas för varusmuggling, om gärningen sker uppsåtligen. I SvJT 1968 rf s. 17 hade en köpman infört varor och hade tulldeklarerat dessa men icke, såsom han bort, emballaget. Han frikändes av RR:n och HovR:n från ansvar för varusmuggling, emedan det icke ansågs utrett att han känt till att tull skulle erläggas för emballaget och det därför icke vore styrkt att han haft uppsåt att undandraga statsverket tullavgifter. Läst efter orden innehåller dock 1 § icke något krav på sådant uppsåt. Enligt sakkunnigbetänkandet skall sådant uppsåt icke fordras (SOU 1959:24 s. 173). Vad i lagen står är, att gärningen skall ha skett uppsåtligen, vilket säkerligen var fallet. Språkligt skulle uppsåtskravet ha omfattat att emballaget var tullbelagt, om i 1 § hade talats om uppsåtligt åsidosättande av tullbestämmelse eller använts något liknande uttryck. (Se min artikel i SvJT 1962 s. 208 ff.)Vid redigeringen av straffbestämmelser torde man emellertid sällan ha uppmärksammat den språkliga skillnaden mellan uppsåt att begå viss beskriven gärning och uppsåt att åsidosätta en föreskrift. Man kan icke lita på att, när det stadgas straff för den som åsidosätter eller uttryckligen för den som uppsåtligen åsidosätter föreskrift (ex. 67 § vägtrafikförordningen, resp. 121 § taxeringsförordningen), därmed uppställes krav på uppsåt omfattande att föreskriften åsidosättes. Vad 1 § varusmugglingslagen beträffar gjorde departementschefen, utan att hänföra sig till lagrummets språkliga utformning, ett uttalande av innebörd att uppsåtskravet icke omfattar tullbestämmelsen: övervägande skäl talade för att man tillämpar de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är ursäktligt (NJA II 1960 s. 136. Det är sant, att rättsvillfarelse har föranlett frikännande i vissa fall när den av särskilda skäl ansetts ursäktlig eller snarare mycket ursäktlig. Det kan ifrågasättas, om icke efter BrB:s tillkomst påföljdseftergift bör föredragas framför frikännande i sådana fall.) Med departementschefens ståndpunkt är emellertid ordet uppsåtligen i 1 § överflödigt, vilket tyder på motsatt ståndpunkt.

Till förvirringen bidrager, att i betänkandet, där 1 § i ifrågavarande del redan hade sin nuvarande avfattning, rekommenderas att anse misstag angående tull- eller avgiftsplikt utesluta ansvar för uppsåtligt brott (NJA II 1960 s. 131 f). Det kan ifrågasättas, om icke den ståndpunkten är den sakligt mest tilltalande. Domstolarna anslöt sig till denna i allt fall i sak. De dömde köpmannen enligt 5 § för grov oaktsamhet. Det ansågs oaktsamt av honom att icke taga reda på att emballaget var tullpliktigt. Man kan ifrågasätta, om denna oaktsamhet verkligen var grov. En reflexion, som möjligen också kan göras, är, att hans försummelse kanske icke var ägnad att undandraga tullavgift. Att varan hade emballage var måhända självklart.Men något förbehåll för sådana fall innehåller varusmugglingslagen icke, i olikhet mot skattestrafflagen och även sakkunnigförslaget (NJA II 1960 s.152 f).
    Om krigsman vägrar att lyda order i tjänsten, gör han sig otvivelaktigt skyldig till lydnadsbrott, oavsett om han tror att ordern icke angår tjänsten; NJA 1966 s. 123 varom under 21 kap. Undantag gäller blott om ordern verkligen är sådan att den uppenbart icke angår tjänsten. Det är också klart, att den som tillverkar vad som är sprit icke kan gå fri från ansvar för olovlig sprittillverkning blott för det han tror att drycken är vin; SvJT 1966 rf s. 50. Frågan vad som faller under lagens uttryck sprit är ett s. k. subsumtionsspörsmål och dess besvarande icke beroende av den tilltalades språkbruk utan av lagens. Lagen skulle bli alltför ineffektiv om uppsåtsresp. oaktsamhetsrekvisitet ansåges icke uppfyllt för det gärningsmannen rubricerar ett förhållande, som han känner till, resp. borde känna till, annorlunda än lagen. Vad nu sagts gäller också om den i NJA 1965 s. 341 uppkomna frågan, huruvida jakt bedrivits från motordrivet fordon.
    Så enkel var icke den fråga som förelåg i SvJT 1966 rf s. 25. Det gällde där innebörden av ordet mete, men ordet förekom icke i en generell bestämmelse utan i en för viss person meddelad bestämmelse och man kan då icke resonera på samma sätt som beträffande orden i en lag. En man, som innehade fiskekort avseende mete i en kronan tillhörig sjö, hade fiskat med 12 spön som han lät ligga i olika hål i isen och successivt vittjade. Att detta icke var vad i fiskekortet avsågs med mete är tämligen klart, men därmed är icke avgjort om han kunde dömas för olovligt fiske. Det subjektiva rekvisitet har i ett fall sådant som detta avseende icke blott på de faktiska omständigheterna, d. v. s. på vad den fiskande gjorde, utan även på överträdandet av de för honom meddelade bestämmelserna. Han kunde icke dömas för olovligt fiske med mindre överträdelsen av bestämmelserna i fiskekortet kunde läggas honom till last såsom en uppsåtlig eller, därest brottet olovligt fiske icke kräver mer än oaktsamhet, en oaktsam överträdelse. Vid upplåtelse av rättighet torde, liksom när samtycke åberopas där samtycke utesluter brottsligheten, som regel gälla, att överskridande av rättigheten icke är att anse som uppsåtligt såvida icke överskridandet sker medinsikt (i uppsåtslärans mening) om att rättigheten överskrides, och motsvarande torde gälla där det subjektiva rekvisitet är oaktsamhet. (Se SvJT 1955 rf s. 58. Men när vad som överskrides är generellt bestämda gränser för rättigheten — något som ofta är fallet emedan rättighetshavarens befogenheter ofta är angivna i lag — torde i enlighet med vad som i allmänhet gäller om rättsvillfarelse det subjektiva rekvisitet i regel icke ha avseende på själva överträdelsen. Se NJA 1919 s. 131 och 1934 s. 84.) I målet ställ-

des domstolarna därför inför frågan, vilket det subjektiva rekvisitet vid olovligt fiske är och huruvida rekvisitet var uppfyllt. HovR:n ansåg oaktsamhet vara tillräcklig och fann, att det var oaktsamt av den tilltalade att bedriva fisket på sätt som skett utan att dessförinnan förvissa sig om huruvida han varit berättigad därtill.
    I NJA 1966 s. 229 fann HD likaledes, att överskridande av upplåten fiskerätt är straffbart i culpa. En man hade i det målet förväxlat den sjö, i vilken han fiskade, med en sjö, i vilken han enligt erhållet fiskekort ägde rätt att fiska. Fiskerätten i båda sjöarna tillhörde hushållningssällskapet. Misstaget ansågs av majoriteten inom HD vara icke ursäktligt, och han dömdes därför för olovligt fiske. För fisket en viss dag frikändes han emellertid, emedan det ansågs ursäktligt med hänsyn till fiskekortets avfattning att han trott sig berättigad till det fiske han bedrivit då. Minoriteten frikände honom helt, emedan han enligt dess mening icke gjort sig skyldig till oaktsamhet. Redan i NJA 1954 s. 115 har vid olaga fiske culpa ansetts tillräcklig beträffande platsen för fisket. Rättsfallen motsäger icke, att själva fiskandet måste ske uppsåtligen.
    Hur det förhåller sig med det subjektiva rekvisitet vid olovlig eller olaga jakt är diskutabelt. Se uttalande av RÅ i NJA 1966 s. 229. Se också NJA 1955 s. 359 och SvJT 1963 rf s. 3 och 67. Fråga om ansvar för olaga jakt var före i SvJT 1966 rf s. 1, 1967 rf s. 5 och 1969 rf s. 38. Vad frågan där gällde var emellertid ansvar för överskridande av licens, nämligen för jakt på älg eller rådjur. Det stod i 1966 och 1969 års mål utom fråga, att jakten skulle vara att anse såsom olaga jakt vilken bedrivits uppsåtligen, såvida icke förhandenvaron av licens borde föranleda annan bedömning. I 1966 års mål fann HovR:n, i 1967 års mål både HR:n och HovR:n och i 1969 års mål HR:n, att den tilltalade hållit sig inom vad han enligt licensen fick göra. Men för HR:n i 1966 års mål och för HovR:n i 1969 års mål inställde sig frågan, om den tilltalade ägde till sitt försvar åberopa missförstånd av licensen. Domstolarna dömde honom för olaga jakt utan hänsyn till att han kanske missförstått denna och utan att ingå på om missförståndet i så fall varit ursäktligt. Detta är nog riktigt. Vad den tilltalade misstagit sig om torde böra anses vara räckvidden av straffbuden för olaga jakt (ett betraktelsesätt som icke kan anläggas vid upplåtelse av rätt till jakt eller, såsom i NJA 1966 s. 229 och SvJT 1966 rf s. 25, av rätt till fiske), och det är klart att misstag därom icke fritager från ansvar ens om det är ursäktligt, utom möjligen i undantagsfall. I regel torde missförstånd av licens eller liknande tillstånd, som gör undantag från en straffsanktionerad generell föreskrift, icke böra bedömas annorlunda än missförstånd av denna föreskrift. Mången gång kan f. ö. missförståndet i själva verket likaväl anses gälla den generella föreskriften som licensen. Det kan också framhållas, att licens ofta avfattas enligt en schablon, varför misstag om dess innehåll ter sig lika som misstag angående en generell föreskrift. Se NJA 1937 s. 267, 1942 s. 276 och 1944 s. 592 samt SvJT 1939 rf s. 84 I och 1946 rf s. 90. Jfr SvJT 1961 rf s. 13 där endast rubriken motsäger denna uppfattning. Äldre doktrin, till vilken jag anslutit mig i SvJT 1962 s. 201 f, torde icke böra vidhållas.
    Omvänt mot vad som enligt det sagda gäller beträffande licenser, gäller beträffande föreskrifter meddelade för viss eller vissa individer, att det subjektiva rekvisitet omfattar att föreskriften överträdes. Om uppsåt förutsät-

tes för ansvar för överträdelse av sådan föreskrift, kräves sålunda för ansvar, att den tilltalade har känt till att föreskriften meddelats och att han överträder den. I NJA 1966 s. 202 hade en värnpliktig, som mottagit försändelse med order om inryckning, uteblivit, emedan han blott ögnat igenom ordern och fått den uppfattningen att han skulle inställa sig en senare dag. Åklagaren gjorde icke gällande, att han gjort sig skyldig till uppsåtligt brott, nämligen undanhållande eller rymning. HD dömde honom enligt 38 § värnpliktslagen för det han icke, såsom han bort, tagit del av ordern. Se MO 1966 s. 144 och 1967 s. 84. Ej heller åtalades eller dömdes i SvJT 1967 rf s. 51 en värnpliktig för undanhållande eller rymning, när han uteblivit emedan han glömt vilken dag han skulle inställa sig och trott att han skulle inställa sig en senare dag. Se om dessa rättsfall och om SvJT 1967 rf s. 9 under 21 kap. Där behandlas närmare innebörden av uppsåtsrekvisitet vid brott genom underlåtenhet.
    Skattestrafflagens krav på uppsåt eller grov oaktsamhet omfattar likaledes icke blott de faktiska förhållandena utan även beskattningsreglerna,varför deklarant som misstager sig om dem kan böra åtnjuta straffrihet. Se NJA 1966 s. 84 och 1968 s. 66 under Skattestrafflagen.
    Ett mål angående rätt till fotografisk bild, NJA 1967 s. 264, rörde i någon mån frågan om verkan av rättsvillfarelse.

 

1 kap. Rus och annat omtöckningstillstånd. En starkt berusad man tog sig med våld in i lägenheter; SvJT 1968 rf s. 18. RR:n fann det uppenbart, att han hade uppsåt att stjäla och dömde för stöldförsök. Om han varit nykter, skulle den enda rimliga förklaringen till hans handlingssätt ha varit, att han ämnade stjäla. HovR:n ansåg emellertid, att det finge antagas att han begått gärningarna av okynne, och dömde för hemfridsbrott. Se om fallet under 4 kap. Det är nog rätt klart, att 1:2 andra st. icke får tilllämpas så, att det för försöksstraff erforderliga uppsåtet fingeras föreligga. I SvJT 1965 s. 369 ff har jag argumenterat för en tolkning av lagrummet, enligt vilken uppsåt aldrig skall fingeras. För det uppsåtliga brottet smitning dömdes en rattfyllerist i SvJT 1967 rf s. 22, fastän man måste ha haft svårt att känna sig övertygad om att han verkligen uppfattat att det ägt rum en trafikolycka; se om fallet under Trafikbrottslagen. Hans förmåga att uppfatta denna var efter all sannolikhet nedsatt på grund av hans alkoholförtäring, men domstolarna tycks, enligt min mening med rätta, icke ha kommit på tanken att med stöd av 1:2 andra st. ge efter på uppsåtskravet.Måhända ansågs lagrummet otillämpligt, emedan där förutsättes att den tilltalade var från sina sinnens bruk. Men skulle verkligen rattfylleristen dömas för det uppsåtliga brottet smitning, om han varit så höggradigt berusad att han icke kunde ha uppsåt, men vid lägre grad av alkoholpåverkan gå fri, därest uppsåt icke kunde styrkas? Anser man att 1:2 andra st. innebär eftergift av kravet på uppsåt, är det konsekvent att anse detta gälla också vid mindre stark alkoholpåverkan. Man finge väl då döma rattfylleristen för smitning, om man funne att han, om han varit helt nykter, skulle ha uppfattat den duns, som han hörde, såsom en trafikolycka. Så dömde emellertid domstolarna som sagt icke, och däri gjorde de, såvitt jag förstår, rätt. Se också NJA 1960 C 160 (omtalat av Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 221 n. 201), där uppsåt att tillfoga skadan icke fingerades.
    I SvJT 1968 rf s. 78 I och II åberopades däremot 1:2 andra st. till stöd

för att fälla till ansvar, ehuru uppsåt ej kunde påvisas. I båda målen hade en starkt berusad efter färd med taxi underlåtit att betala. I ena fallet hade han tillräckligt med pengar på sig för att kunna betala, i andra fallet troligen också. I alla händelser kunde det ej läggas de tilltalade till last, att de anlitat taxi utan att vilja och kunna betala. Att de sedermera icke betalade berodde uppenbarligen på att de vid slutet av färden var så berusade,att de icke förstod att de skulle betala. Den ene tycks ha trott, att han hade betalat. HR:n frikände dem, men HovR:n dömde dem enligt 9:2 andra st. för bedrägligt beteende: att de på grund av sitt berusade tillstånd saknade insikt om att de ej gjorde rätt för sig kunde enligt HovR:ns mening på grund av 1:2 andra st. icke medföra, att gärningen ej ansåges som brott. För ansvar enligt 9:2 andra st. kräves uppsåt. Gärningsmannen skall inse, att han är betalningsskyldig. Är man verkligen nödsakad att förstå 1:2 andra st. så, att den som på grund av frivillig berusning icke inser detta skall fällas? I sak förefaller det meningslöst. Knappast någon kan väl tänkas avhålla sig från brott av ifrågavarande slag, eller från att berusasig, genom sådan rättstillämpning. För rattfylleri, ett brott där påverkan av berusningsmedel hör till brottsbeskrivningen, har också dömts i fall, där den tilltalade var så omtöcknad att han icke visste vad han gjorde. I SvJT 1966 rf s. 22 och i 1968 rf s. 12 hade en man försökt begå självmord genom att intaga ett antal tabletter och därefter i omtöcknat tillstånd fört bil. I fallen anfördes, att gärningen begåtts under självförvållat omtöckningstillstånd eller att mannen var från sina sinnens bruk, varför man får antaga att den fällande domen grundades på 1:2 andra st. Rattfylleri torde vara ett uppsåtligt brott. (Se under Trafikbrottslagen vid NJA 1967 s. 211.) I 1966 års mål dömde HovR:n likväl med en motivering som icke utsäger mer än culpa. I ena målet meddelades villkorlig dom, i det andra påföljdseftergift. Se om fallen Jareborg a. a. s. 161. Det medges, att fingerande av uppsåt vid rattfylleri och fylleri ter sig mindre stötande än vidmånga andra brott, ehuru det just i de ifrågavarande fallen var föga tilltalande. Men hur skulle man ha gjort om de omtöcknade bilförarna kört ihjäl någon? Skulle de då ha dömts för uppsåtligt dödande? Det kan ifrågasättas om icke 1:2 andra st. borde upphävas; se Thornstedt i SvJT 1968 s. 117. Vad berusning med alkohol beträffar torde man nästan alltid finna, att den som kör bil är tillräckligt medveten för att kunna anses köra uppsåtligen. I NJA 1966 B 53 dömdes en yngling för rattfylleri för det han, mycket starkt berusad och enligt egen uppgift utan att efteråt komma ihåg vad han gjorde, satt sig i sin bil och kört. 1:2 andra st. åberopades icke. I NJA 1968 s. 581, varom under Trafikbrottslagen, dömdes också för rattfylleri utan hinder av att den tilltalade sade sig icke komma ihåg vad han gjort. Se också NJA 1968 s. 471 varom nedan.
    Att ett rus betecknas som patologiskt och att patologiskt rus i enlighet med en vanlig uppfattning bedömes såsom en form av sinnessjukdom utesluter enligt BrB icke att den berusade anses ha begått ett brott, men en förutsättning härför är att brottsrekvisiten är uppfyllda. Om denna förutsättning brister, skall den tilltalade frikännas. Hans alkoholintolerans kan emellertid göra honom farlig för annans liv. Om han är frisk när han icke dricker, kan man likväl icke på grund av risken att han skall dricka och bli farlig taga in honom på sjukhus enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Och den som endast tillfälligt använder alko-

holhaltiga drycker kan icke heller bli föremål för åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen. Det är begripligt, att domstolarna i detta läge är försiktiga med att antaga patologiskt rus. I NJA 1968 s. 389 fann överrätterna icke,att den tilltalade, som skjutit vilt omkring sig, befunnit sig i sådant rus. Men patologiskt rus utesluter icke nödvändigtvis dolus. I NJA 1968 s. 471 fann domstolarna, att den tilltalade befunnit sig i patologiskt rus, men icke desto mindre dömdes han av HD, med tillämpning av 33:2, för grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och grovt vållande till annans död: av utredningen finge anses framgå, att han var i en sådan grad medveten om sitt handlande att hos honom i straffrättslig mening förelegat uppsåt att föra bilen. Se om rättsfallet Jareborg a.a. s. 353 n. 102. HD åberopade icke 1:2 andra st.
    Vid diabetes kan en domstol likaledes bli ställd inför valet att antingen, ehuru gärningen begåtts under ett sjukdomsanfall som starkt nedsatt medvetandet, finna dolus- eller culparekvisitet uppfyllt eller också frikänna med påföljd att kanske ingenting blir gjort för att förhindra ett upprepande. En diabetiker dömdes i SvJT 1968 rf s. 75. Han hade kört bil utan körkort och kört oaktsamt. Åtminstone när han började färden, förstod han nog att han körde. Oaktsamheten bestod i att han körde trots hotande anfall av medvetslöshet. HovR:n dömde honom under åberopande av 33:2 till böter. Jfr SvJT 1968 rf s. 52 under Trafikbrottslagen. Se om rättsfallen Jareborg a.a. s. 155 ff. Se också NJA 1969 s. 401.

 

1 kap. Övrigt. Två ynglingar tillgrep på eftermiddagen eller kvällen medelst råntvång mot en hel familj om fyra personer dels en dem tillhörig summa pengar m. m. dels nycklar till en postlokal. Från familjens bostad begav de sig på natten till postkontoret och tillgrep där med begagnande av nycklarna en stor summa pengar; NJA 1967 s. 93. HR:ns ordförande med två nämndemän och HovR:n dömde för rån hos familjen och grov stöld i postkontoret. RÅ gjorde gällande, att brottet i postkontoret borde bedömas som grovt rån emedan det skett medelst råntvång mot familjen och att tillgreppet av pengar hos familjen borde bedömas som ett särskilt mot familjen riktat rånbrott. HR:n, vars dom dikterades av sju nämndemän, dömde för ett grovt rån. Det gjorde också HD, som förklarade att gärningarna skulle med hänsyn till sambandet i brottsplan och utförande bedömas såsom ett brott. Fallet kan jämföras med NJA 1965 s. 58. Där hade en man tillgripit icke ifyllda checkblanketter och därefter ifyllt dem med falskt namn och med dem narrat till sig kontanter m. m. Han dömdes av HD för egenmäktigt förfarande och för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. (Se om fallet under 8 kap.) En dissident i HD, vilken också deltog i 1967 års mål, ansåg emellertid, att mannen med hänsyn till det omedelbara sambandet mellan tillgreppet såsom inledande moment och de senare brotten icke borde ådömas ansvar för egenmäktigt förfarande.
    I 24 § trafikförsäkringslagen stadgas straff för försäkringspliktig, som underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt. Det har satts i fråga, huruvida försäkringspliktig som dömts för detta brott kan dömas för fortsatt underlåtenhet. Enligt vad allmänt anses kan icke den som dömts för underlåtenhet att fullgöra en enstaka prestation ånyo fällas till ansvar för det han alltjämt icke fullgjort denna. Åtminstone efter det att 25 § år 1968 ändrats så, att där ej såsom förut står att den som fällts till ansvar enligt det anförda stadgandet må vid vite föreläggas att fullgöra försäkringsplikten utan, alter-

nativt, att den försäkringspliktige må fällas till ansvar eller erhålla vitesföreläggande, synes det emellertid rimligt, fastän kanske icke avsett, att uppfatta straffstadgandet såsom avseende ägande av försäkringspliktigt fordon utan att fullgöra försäkringsplikten. Om straffstadgandet uppfattas så, möter icke hinder mot att döma för fortsatt underlåtenhet att fullgöra denna. Så dömde också HovR:n i SvJT 1966 rf s. 7. Detta stämmer med SvJT 1966 rf s. 20, där vitesföreläggande ansågs icke kunna meddelas för tid efter det att bil sålts. Den skyldighet som vitesföreläggande kunde avse ansågs tydligen icke vara skyldigheten att betala förfallna premier utan skyldigheten att hålla bilen försäkrad. Det synes rimligt, att straffsanktionen uppfattas på samma sätt. Se brottsbalkskommentaren vid 35:4 under Underlåtenhet och det där nämnda rättsfallet SvJT 1960 rf s. 73 I samt Trafikförsäkring (SOU 1957:36) s. 116. Jfr emellertid Elwin i SvJT 1967 s. 62 ff och Welamson i SvJT 1969 s. 950. Jfr också under 35 kap. vid SvJT 1965 rf s. 75 och 1968 rf s. 46. SvJT 1963 rf s. 42 och 1968 rf s. 1 torde efter lagändringen sakna intresse.
    Enligt 1:6 skall, med vissa undantag, för flera brott dömas till gemensam påföljd. I NJA 1968 s. 442 (tillståndsprövning) hade HovR:n att döma över flera brott. Den tilltalade hade av en underrätt dömts till fängelse men överklagat domen och av en annan underrätt likaledes dömts till fängelse. Med den sistnämnda domen hade han förklarat sig nöjd och han hade börjat avtjäna straffet, men åklagaren hade överklagat domen. Båda målen företogs samtidigt till bedömning i HovR:n. Denna undanröjde straffbestämningarna och dömde till gemensamt fängelsestraff för hela brottsligheten med förordnande att från straffet skulle avräknas vad den dömde kunde ha utstått av det straff han börjat avtjäna. Den dömde yrkade i HD straffminskning eller skyddstillsyn men prövningstillstånd meddelades icke.
    Ett fall, där man fann skäl att döma till skilda påföljder, var NJA 1968 s. 327. Där dömdes en ung man till fängelse för vållande till annans död, vårdslöshet i trafik (varigenom döden vållats) och underlåtenhet att vidmakthålla trafikförsäkring men till skyddstillsyn för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning.

 

2 kap. Beträffande vissa straffbestämmelser är icke fullt klart, huruvida de straffbelägger utrikes begångna gärningar. I NJA 1967 s. 409 förklarade emellertid HD, att 4 § 2 mom. trafikbrottslagen får antagas vara avsedd att äga giltighet allenast beträffande gärningar begångna inom Sverige. HD begränsade sitt uttalande till att avse s. k. rattonykterhet, varför man icke vågar av rättsfallet sluta att motsvarande begränsning gäller promillekörning över huvud. (Angående tillämplig lag i mål om ersättning för skada genom bilolycka utomlands se NJA 1969 s. 163.)

 

3 kap. Vid en ishockeymatch slog en av spelarna med sin klubba en annan av dem i huvudet med uppsåt att denne skulle åsamkas åtminstone smärta. Den slagne fick en tämligen allvarlig skada. I SvJT 1966 rf s. 57 ansågs den slående ha överskridit vad spelets regler eller natur gjorde tillåtligt. För misshandel skulle han därför dömas. HovR:n, som fann att skadan icke var täckt av hans uppsåt, dömde honom, såsom torde vara riktigt, för två brott i brottskonkurrens enligt 1:6 nämligen dels uppsåtlig misshandel enligt 3:5 dels vållande till kroppsskada och sjukdom enligt 3:8. Ansökan

 

23—703005. Svensk Juristtidning 1970

om prövningstillstånd avslogs. Jfr NJA 1965 s. 474 angående överträdelse av reglerna för travtävling. I NJA 1967 s. 237 ansåg HD ett knytnävsslag på munnen vara icke ringa misshandel. Hänsyn togs till skadans beskaffenhet — ett sår på insidan av underläppen måste sys ihop med tre stygn och den skadade kunde under fem dagar ej intaga annat än flytande föda — och till att misshandeln var oprovocerad. I NJA 1966 s. 503 bedömdes en misshandel av HD under dissens såsom icke grov, ehuru den bestått av två knytnävsslag som framkallade två käkbensbrott och en spark med svårläkt benskada såsom följd och ehuru skadorna var så allvarliga att den misshandlade, en 56-årig kvinna, icke kunde arbeta under 15 veckor.
    Vid fältskjutning inom ett hemvärnsområde träffade en rikoschetterande gevärskula en i skjutningen ej deltagande person med påföljd att han avled. Hemvärnschefen, som anordnat och lett skjutningen, åtalades bl. a. förvållande till annans död; NJA 1966 s. 70. HD frikände honom, med en dissident. Skjutningen genomfördes visserligen utan iakttagande av de bestämmelser som enligt säkerhetsinstruktionen för armén gällde för skjutningen. Men dessa vore invecklade. Hemvärnschefen hade fått otillräcklig utbildning. Han hade samrått med viss expertis då han planlade skjutningen, och denna hade anordnats på ett sätt som förut använts utan att olyckstillbud inträffat. Hemvärnschefen hade därför ej saknat fog för antagande att säkerhetskraven var tillgodosedda. HD fann honom ej heller skadeståndsskyldig. Justitierådet Conradi, som liksom majoriteten frikände från straffrättsligt ansvar, ville utdöma skadestånd; se hans artikel i SvJT 1969 s. 320 f. I NJA 1968 s. 317 uppkom frågan, huruvida vägtrafikant, som frikännes från ansvar för vårdslöshet i trafik emedan hans oaktsamhet anses ringa, kan för samma gärning dömas för vållande till annans död. Frågan bejakades av HR:ns ordförande och två nämndemän samt av HovR:n. I HD förelåg den icke. I brottsbalkskommentaren argumenteras vid 3:7 för ett nekande svar.
    När föraren av en bil försökte köra om annan bil, kolliderade han med mötande bil, varvid en passagerare i hans bil slungades ut på vägbanan och där blev överkörd och dödad av en fjärde bil. Förstnämnde förare dömdes i NJA 1966 s. 30 för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Att det var den fjärde bilen som var den omedelbara orsaken till passagerarens död utesluter icke, att det förelåg orsakssamband mellan den första bilens färd och dödsolyckan. Den fjärde bilen avbröt icke kausaliteten, en tanke som diskuterades i HR:ns motivering. Tvärtom förmedlade den fjärde bilen kausaliteten. Man har aldrig anledning att tala om avbrott i kausalitet i annan mening än den, att det naturligtvis kan inträffa att en handling som annars skulle orsaka viss effekt icke orsakar den emedan den icke hinner göra det. Enligt min mening, utvecklad i festskriften för Karlgren,Teori och praxis, 1964, s. 324 ff, är det icke heller motiverat att förneka ansvarsgrundande orsakssamband på grund av bristande adekvans, något som HR:n gjorde. Enligt min mening bör adekvansläran förkastas. Det inses f. ö. icke, varför icke dödsolyckan skulle kunna anses vara en adekvat följd av den första bilens färd. Vad som förtjänar övervägas är emellertid,om den första bilens förare var oaktsam i förhållande till dödsolyckan. Avgörande härför torde, såsom en beträffande motiveringen skiljaktig ledamot av HD sade, vara om dödsolyckan, händelsen sådan den skedde, ingick bland de risker som föraren hade anledning att taga i beräkning när

han inlät sig på omkörningen. Förhållandena — en livligt trafikerad väg, mörker o. s. v. — torde ha varit sådana, att den frågan bör bejakas. Det är möjligt, att den fjärde bilen också den framfördes oaktsamt, men även detta torde höra till dessa risker. HovR:n och HD:s majoritet nöjde sig med en mindre ingående motivering än det dissiderande justitierådet, men därav bör man ej sluta att de tog avstånd från hans tankegång. Jfr NJA 1957 s. 139, där likaledes dömdes för vållande till annans död och där enligt det nu sagda de domskäl som anfördes av en beträffande motiveringen skiljaktig ledamot av HD förtjänar företräde framför dem som anfördes av HD:s majoritet. Se en artikel av mig i festskriften för Agge 1970. Se om vållande till annans död också NJA 1965 s. 404 under Trafikbrottslagen.
    En cyklist blev påkörd av bil, fick därvid svåra skador i huvudet och begick självmord något mer än tio månader därefter; NJA 1966 s. 331. Före olyckan hade han varit fullt frisk och arbetsför men under hela tiden efter olyckan lidit av svåra psykiska besvär, bl. a. förvirringstillstånd under vilka man fruktade att han skulle skada sig själv. I målet yrkades endast skadestånd. HR:n och HovR:n ansåg självmordet vara en så avlägsen och oförutsebar följd av olyckan och därvid uppkomna skador, att ersättning med anledning av självmordet icke borde utgå. HD åter, som antecknade såsom ostridigt att döden föranletts av skadorna vid olyckan, fann, att med hänsyn till vad som blivit upplyst angående skadan och sjukdomsförloppet och då utredningen icke gåve vid handen att andra förhållanden än skallskadan medverkat till självmordet, detta måste anses ha haft ett så nära samband med olyckan att ersättning borde utgå. Uttrycken "avlägsen och oförutsebar följd", resp. "nära samband med", är ju helt vaga och ger ingen verklig ledning och icke heller någon övertygande motivering för den ena eller andra utgången. Det kan hända, att ett självmord uppenbarligen föranletts, orsakats, av en tillfogad skada, ägt rum kort efter det skadan tillfogades och varit förutsebart åtminstone för den som kände den skadade men att likväl skadestånd icke bör utgå eller straffansvar ådömas.Utgångspunkten för bedömningen torde böra vara, att en skadad i allmänhet bör uthärda livet och att rättsordningen icke avser att skydda mot självmord. Men härifrån måste göras undantag, i vilken omfattning är svårt att säga. Att skadan drabbat hjärnan och väsentligt ändrat dess sätt att fungera torde emellertid ge fog för undantag. Se min artikel i festskriften för Karlgren s. 346.
    Ett straffbud, som straffbelägger orsakande av en effekt, kan vara att tilllämpa också när någon icke avvärjt sådan effekt, alltså vid underlåtenhet, men härför kräves, att det på grund av särskilda omständigheter kan anses åligga den underlåtande en så stark skyldighet att avvärja effekten att underlåtenheten måste anses lika straffvärd som orsakande av denna genom handling. Det torde vara möjligt, att en underlåtande genom egen handling framkallat sådan fara för effekten att han bör anses ha sådan skyldighet. Man måste emellertid vara försiktig med att på detta sätt utsträcka det straffbara området. I SvJT 1968 rf s. 81 frikändes en man, som sedan han låtit en flicka taga honom tillhöriga sömntabletter — ovisst hur många — låtit henne ligga medvetslös i hans bostad mer än två dygn innan han tillkallade hjälp. Hon skulle nog ha räddats, om hon förts till sjukhus tidigare. Det var rätt oklart, om man kunde begära att han, innan han ringde till läkare, förstod livsfaran.

    En passagerare i en bil kastade en knallpjäs, så att den träffade en barnvagn vari ett spädbarn låg. I SvJT 1967 rf s. 49 ansågs med hänsyn till knallpjäsens beskaffenhet och till skyddet genom suffletten, att barnet icke utsatts för fara av det slag som förutsättes i 3:9. Fotgängare, som befann sig i närheten, hade icke heller utsatts för sådan fara. Den tilltalade dömdes emellertid för ofredande.

 

4 kap. En starkt berusad man tog sig med våld in i lägenheter och försökte taga sig in i ytterligare en lägenhet; SvJT 1968 rf s. 18 varom under 1 kap. Rus. Han dömdes av HovR:n för hemfridsbrott. Fråga var om han icke borde ha dömts för egenmäktigt förfarande; se därom Olof Sundberg i SvJT 1968 s. 663 ff. Att draga en bestämd gräns mellan detta brott och hemfridsbrott eller olaga intrång möter svårigheter, men det synes icke vålla någon praktisk olägenhet att, när det faller sig naturligt, döma för något av sistnämnda brott om dess straffskala prövas vara tillräcklig och åtalsförutsättningen i 4:11 är uppfylld. En kvinna, som stört sina grannar genom bultningar, stampningar och knackningar i golvet, dömdes i NJA 1968 s. 211 för ofredande (också enligt SL 15:28 för hemfridsbrott), men för grannarnas psykiska lidande ansågs dessa icke lagligen kunna få skadestånd. Se också SvJT 1967 rf s. 49 varom under 3 kap.

 

5 kap. I en svensk tidning omtalades, att i en utländsk tidskrift återgivits ett intervjuuttalande om misstanke att Dag Hammarskjöld skulle ha orsakat, att det flygplan varmed han färdades störtade, och därigenom uppsåtligen ha orsakat sin egen och medresenärernas död; NJA 1966 s. 565. En broder till honom yrkade i tryckfrihetsmål, att tidningens ansvarige utgivare måtte fällas till ansvar för förtal av avliden och förpliktas att utge skadestånd. Domstolarna, vilka, sedan juryn besvarat vissa frågor om tidningsartikelns brottslighet jakande, hade att även de pröva brottsligheten, fann med en dissident i HD, att tidningsartikeln var sårande för de efterlevande (RR:n också kränkande den frid som bör tillkomma den avlidne) och dömde utgivaren till böter. Att målet var svårbedömt framgår av de utförliga och från varandra något avvikande motiveringar som lämnades. Ehuru otvivelaktigt icke blott den som först kommer med ett kränkande påstående utan även den som vidarebefordrar detta är att döma för förtal, kan å andra sidan den omständigheten, att ett sådant påstående framställts, vara en nyhet som icke bör undanhållas allmänheten för det att påståendet är kränkande. Nyhetsförmedlingens krav på beaktande är naturligtvis mer eller mindre starkt i olika fall men kan icke helt avvisas, när det gäller en man som gjort historiska insatser. Straffrihet måste nog i sådana fall medges i vidare omfattning än som framgår av 5:1 andra st., något som HD också fann. Vad man kan lägga tidningen till last torde icke vara, att den omtalade innehållet i den utländska tidskriften utan möjligen att den icke tillräckligt, icke förrän dagen därpå, framhöll att misstanken måste anses ogrundad. Utgivaren dömdes att också betala skadestånd, 10 000 kr. Detta kan synas konsekvent, om brottsligheten består i att gärningen är sårande för de efterlevande, men ger, såsom uppmärksammades i målet och föranledde en dissens i HD, anledning till betänkligheter, bl. a. emedan kretsen av skadeståndsberättigade och skadeståndsskyldiga kan vara svårbestämbar och stor. Jfr SvJT 1970 rf s. 2.

6 kap. I NJA 1967 s. 637 hade domstolarna att taga ställning till den stundom svåra frågan, huruvida våldtäkt eller allenast våldförande ägt rum när kvinnan i viss mån inlåtit sig med mannen och när tvånget icke innefattade hot eller misshandel. I NJA 1967 s. 380 frikändes en man, som haft samlag med en sinnesslö kvinna. Han ansågs av HD:s majoritet icke ha kunnat undgå att inse, att hon var sinnesslö, men ett otillbörligt utnyttjande kunde icke läggas honom till last: kvinnan hade varit förtjust i honom och visat intresse att få träffa honom och hans intellektuella utrustning låg under medelmåttan. Det för majoriteten avgörande torde icke ha varit, att han kanske ej insåg otillbörligheten utan att hans beteende icke bedömdes som ett otillbörligt utnyttjande av kvinnans sinnesslöhet. Allt sexuellt umgänge med sinnesslö är icke straffbelagt. Det kräves för straffbarhet ett utnyttjande, som därtill skall vara otillbörligt. I SvJT 1965 rf s. 67 var vid tillämpning av SL fråga, dels huruvida mannens gärning skulle anses vara otukt eller tukt och sedlighet sårande gärning, dels om kvinnan befunnit sig i vanmakt.

 

8 kap. I praxis torde man numera i allmänhet anse, att den som tager en vara i en affär och går därifrån med varan utan att betala gör sig skyldig till stöld eller snatteri — icke bedrägeri eller bedrägligt beteende — oavsett om han, såsom i en typisk självbetjäningsbutik, passerar en spärr. Fallet bedömes lika som om någon i ett lånebibliotek, där man själv får plocka till sig böcker, går därifrån med en bok utan att lämna lånesedel. Fallet är icke att bedöma annorlunda för det kunden eller besökaren till äventyrs uttryckligen säger att han intet tagit och med denna lögn förmår personalen att låta honom gå med det tagna. Att genom vilseledande förmå en ägare att underlåta att förhindra, att något tages från honom, eller underlåta att återkräva vad som tagits torde icke böra anses straffbart som bedrägeri. Detta anses icke heller i tysk teori och praxis; se exempelvis Maurach, Deutsches Strafrecht, Bes. T., 1964, s. 298 f, och Schönke-Schröder, Strafgesetzbuch § 263 nr 41, 43 och 144. Se också min bok Skada och vinning, 1948, s. 119 f. Frågan när tillgreppsbrottet är fullbordat bereder emellertid svårigheter. Att det är fullbordat, när kunden gått ur butiken eller passerat en kassaspärr, är klart. Det lär därför vara vanligt, att butikskontrollanter väntar med att ingripa till dess. Att det på detta sätt liksom lurpassas är emellertid osympatiskt, och det lyckas dessutom icke alltid att därmed ställa utom tvivel att ett brott begåtts. Kunden kan nämligen när han går ha glömt, att han tagit varan. Om brottet icke är fullbordat förrän vid utgåendet, kan han i så fall icke dömas för fullbordat tillgreppsbrott. Ansvar för försök kan då visserligen komma i fråga, men endast om tillgreppet skulle vara stöld. Snatteriförsök (liksom även försök till bedrägligt beteende) är icke straffbelagt. En utredning pågår, som har till uppgift bl. a. att överväga åtgärder för att minska frekvensen av butikssnatterier; se SvJT 1968 s. 345. Att motbevisa en invändning om glömska kan vara svårt.
    I SvJT 1967 rf s. 3 frikände HovR:ns majoritet en flicka, som stoppat ett par strumpor och en tub med schamponeringsmedel i sin ficka och påstod att hon glömt sakerna när hon passerade kassan. Om kunden emellertid vid kassan mot bättre vetande förnekar att ha tagit varan eller påstår att han redan betalat, synes man kunna anse, att ett olovligt tagande

föreligger. Om icke förr har han då olovligen skilt affären från dess besittning. I NJA 1960 C 289, omtalat av Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 290, dömde HovR:n i ett sådant fall för snatteri, och prövningstillstånd gavs icke. HovR:n anförde, att den tilltalades tillvägagångssätt, nämligen att placera två burkar frukt i en bag, draga igen låset, vid kassan låtsas leta efter ett kvitto och en längre stund där vidhålla att han betalat, var sådant att han måste anses övertygad om att han tagit burkarna i avsikt att tillägna sig dem utan betalning och att ha fullföljt denna avsikt genom sitt beteende vid kassan. För att ett olovligt tagande skall anses ha skett redan inne i butiken, räcker enligt en åsikt icke, att kunden tagit varan med uppsåt att icke betala. Man hänvisar till att tagande av hittegods säkerligen icke blir olovligt och därmed stöld, för det upphittaren tager saken med tillägnelseuppsåt. (Däremot kan den som tager kvarglömd, icke förlorad, sak böra gå fri från ansvar, emedan han har för avsikt att lämna den till rätte ägaren. Det är under denna förutsättning lovligt att taga saken, vilken han annars bör låta ligga; se NJA 1969 s. 340 och nedan under detta kapitel vid SvJT 1966 rf s. 71.) De fall, där det uppstår fråga om olovligt tillgrepp begåtts före ankomsten till kassan, är emellertid i praktiken sådana, där kunden gjort något som tyder på uppsåt att icke betala. I SvJT 1965 rf s. 35 ansåg HovR:n, att en man, som stoppat två burkar räkor i sin ytterrocksficka, därmed hade skilt affären från dess besittning av burkarna och att han gjort detta för att undandraga sig betalning, varför han dömdes för snatteri. Att skilja affären från dess besittning är säkerligen ett olovligt tagande, men det kan råda delade meningar i frågan, om en kund genom att förfara såsom denne gjorde verkligen skiljer affären från dess besittning.
    En sådan fråga uppkom i NJA 1965 s. 398. Där hade en äldre banktjänsteman stoppat en filmrulle i fickan och därefter gått förbi kassaspärr utan att betala. HR:n godtog hans invändning om glömska, HovR:n däremot icke utan dömde för snatteri. I HD hävdade RÅ, att om domen icke kunde fastställas, han dock hade gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande genom att stoppa filmrullen i fickan. Två justitieråd underkände liksom HovR:n invändningen om glömska och dömde för snatteri. Enligt två andra justitieråd, vilka bestämde domen, finge han antagas ha glömt rullen. Vad anginge egenmäktigt förfarande saknades enligt dessa justitieråd "anledning att i ett fall sådant som det förevarande anse köparen hava olovligen satt sig i besittning av varan, innan han passerat spärren utan att uppvisa eller betala varan". Den femte ledamoten gjorde icke det till innebörden ovissa förbehåll, som ligger i hänvisningen till det aktuella fallets beskaffenhet. Han förklarade, att mannen ej redan genom att stoppa rullen i fickan kunde anses ha skilt varuhuset från dess besittning. Först i och med att mannen passerat spärren hade rullen övergått i mannens ensambesittning. Men det vore möjligt att han då glömt rullen, varför han borde frikännas. Läget skulle klarna om det bleve en regel, föreskriven av affärerna eller allmänt accepterad som en självklarhet, att en vara icke får bäras undandold. I en vanlig butik, med betjäning, kan man visserligen få taga en vara från disken, men det är ett olovligt tillgrepp att med uppsåt att icke betala stoppa vara i ficka eller sluten väska; se NJA 1958 C 652 omtalat av Jareborg a. a. s. 279. I NJA 1964 s. 97 hade en kund i ett stort varuhus, icke med självbetjäning, under realisation tagit klädespersedlar från diskar, vil-

ket i och för sig var lovligt, stoppat ned dem i en väska där de var dolda och gått från de avdelningar där de hölls till salu. HD dömde för egenmäktigt förfarande men skulle, såvitt man kan förstå, liksom HovR:n ha dömt för stöld, om domstolen funnit kunden övertygad om uppsåt att tillägna sig plaggen utan betalning. Se i ämnet Thornstedt i SvJT 1968 s.250 ff och 1970 s. 63 f, Sune Dahlgren i SvJT 1968 s. 253 ff och Jareborga. a. s. 285 ff samt mina anteckningar i SvJT 1967 s. 415 ff med där anförd litteratur.
    Fastighetsägare, två makar, hade från sin skog sålt ett parti ved samt avverkat och upplagt veden på sin fastighet. Därefter hade inmätning och märkning skett för köparens räkning och betalning erlagts. Enligt kontraktet övergick äganderätten till köparen i och med inmätningen. Ändock bortförde säljarna veden från upplagsplatsen och förbrukade den. I NJA 1966 s. 107 ansåg HR:n och HovR:n samt två justitieråd att detta var stöld. Pluraliteten inom HD, tre justitieråd, dömde i stället för olovligt förfogande. Inmätningen och märkningen kunde enligt dem icke tilläggas verkan av ett besittningstagande, och veden hade alltjämt varit i säljarnas besittning. De åberopade till stöd härför vad som uttalats under förarbetena till lagen om köpares rätt till märkt virke. De två dissidenterna ansåg, att veden visserligen icke kommit ur säljarnas besittning men att köparen erhållit sådan rådighet över veden att ett besittningsförhållande beträffande veden uppkommit jämväl för köparen. De framhöll därvid, förutom inmätningen, märkningen och betalningen, att enligt kontraktets bestämmelser ansvaret för vården av veden ankommit på köparen och att någon ytterligare åtgärd för avlämnande eller mottagande av veden icke varit erforderlig. Fallet är, såsom framgår av de delade meningarna, svårbedömt. Den avgörande frågan var, om ett sådant besittningsförhållande uppstått för köparen att säljarnas förfarande var ett olovligt tagande. Att även säljarna hade besittning till veden utesluter icke detta. Se om besittning Beckman i Festskrift till Nial, 1966, s. 76 f, och Elwin, Häleribrottet, 1969, s. 141 ff, jfr s.145 noten.
    Stöldansvar förutsätter förmögenhetsöverföring. Därmed uppställes ett krav beträffande objektet för stöld. Var gränsen går mellan sådant som kan och sådant som icke kan vara objekt för stöld är icke alltid lätt att avgöra, men säkerligen var det riktigt att, såsom HD i NJA 1965 s. 58 gjorde, anse tillgrepp av icke ifyllda checkblanketter icke vara stöld utan egenmäktigt förfarande. Se om fallet också under 1 kap. Övrigt. Att en gäldenär olovligen återtager sitt skuldebrev från borgenären kan visserligen vara till fördel för honom, men det sker dock ingen förmögenhetsöverföring genom tillgreppet. Fördelen ligger i borgenärens förlust, icke i gäldenärens förvärv. Gäldenären vinner icke mer än han skulle vinna genom att förstöra skuldebrevet. Han är alltjämt betalningsskyldig, och han kan, om han så önskar, skriva ett nytt skuldebrev. (Annorlunda måhända om han icke med lätthet kan göra detta, t. ex. emedan borgen är tecknad på skuldebrevet.)I SvJT 1966 rf s. 49 blev i överensstämmelse härmed en man, som med våld återtagit en av honom utställd check, av HovR:n dömd icke för rån utan för undertryckande av urkund.
    Tillgrepp av navkapslar på bil, tillhopa värda c:a 50 kr., bedömdes i SvJT 1966 rf s. 27 av HovR:n icke såsom snatteri utan som stöld med hänsyn till att det är brukligt och av samhällsförhållandena påkallat att motor-

fordon lämnas utan tillsyn. I NJA 1965 s. 251 ansågs, ehuru ej enhälligt, en stöld vara grov med hänsyn till att brottet förövades nattetid medelst inbrott i en fastighet som under natten lämnades i huvudsak obevakad samt avsåg ej obetydligt värde (föremål till värde av sammanlagt 1 450 kr.). Att stölden bedömdes som grov har kritiserats av Höijer i SvJT 1965 s. 48 f och 1967 s. 303 ff, varvid han bl. a. framhållit att stölden var ett oöverlagt brott begånget under alkoholpåverkan.
    Två personer satte sig i besittning av en postbuss medelst våld å föraren och förde bussen cirka 6 km längre bort. De genomsökte där bussen utan att hitta pengar eller värdepost, ehuru i bussen fanns sedlar och mynt till värde av 600 000 kr. De lämnade då bussen. I SvJT 1967 rf s. 76 dömdes den av dem, som där var åtalad, för fullbordat grovt rån. Detta torde vara riktigt. De hade tagit bussen med innehåll med uppsåt att tillägna sig detta,och rånet borde därför anses fullbordat. Och rånet torde böra anses grovt, icke på grund av summans storlek vilken de icke kände, utan redan emedan rånet riktade sig mot en postbuss som efter vad de trodde medförde värdepost. I NJA 1965 s. 152 hade en 20-årig yngling medelst våld å person tilltvungit sig och kamrater ett litet belopp. Han dömdes i de lägre instanserna till ungdomsfängelse. HD gjorde ej ändring. Majoriteten inom HD fann dock, att fängelse skulle ha varit att föredraga. Ynglingen syntes enligt dessa justitieråd icke vara i behov av den uppfostrande behandling som avses med ungdomsfängelse. De fastställde likväl påföljden, emedan intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande enligt dem med hänsyn till brottets beskaffenhet krävde en längre tids frihetsberövande och ynglingen redan för flera månader sedan intagits i ungdomsanstalt och där tycktes ha funnit sig väl till rätta. I detta mål ville endast en domare, en dissident iHovR:n, döma till skyddstillsyn. I NJA 1963 s. 454, där en 18-års yngling efter viss planläggning medelst våld å person rånat en prostituerads kund på 100 kr., dömde RR:n och HovR:n under dissens till skyddstillsyn med anstaltsbehandling. I HD dömde majoriteten till ungdomsfängelse. En ledamot ville fastställa HovR:ns dom, och en ledamot ville döma till skyddstillsyn utan anstaltsbehandling, varvid han bl. a. framhöll att rånet enligt hans mening var av synnerligen lindrig art och att ynglingen varit häktad i 14 dagar. Fallen omtalas av Fürst i SvJT 1966 s. 83 f och 92 f. Fallen omtalas också av Thornstedt i SvJT 1968 s. 332, som framhåller att ett lägre straffminimum för rån skulle ställa domstolarna friare att ådöma den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden. Mot den jämförelse han gör med straffskalorna för andra brott, som kan vara lika psykiskt påfrestande för den angripne och som kan innebära lika stor ekonomisk skada men ändock icke har så högt minimum, må erinras, att den för rån utmärkande kombinationen av angrepp å person och på egendom ställer rån i särklass och gör det förklarligt att lagstiftaren velat bekämpa detta brott med högt straff. Angående rån se också SvJT 1966 rf s. 49 ovan under detta kap. och angående påföljden för rån NJA 1965 s. 208 under 31 kap.
    En man tog en olåst trampcykel, som stod i ett cykelställ på en gata i Stockholm, och körde på cykeln till dess han hejdades av polis. Han uppgav, att han tänkte köra till en annan gata ej långt från den plats där han tagit cykeln och att han ämnade nästa morgon återställa cykeln där den tagits. Cykeln var i själva verket en ägaren frånstulen cykel. I SvJT 1966

rf s. 71 dömdes mannen av HovR:n för egenmäktigt förfarande. Om cykeln var övergiven av tjuven, var emellertid själva tagandet icke olovligt, och mannen skulle i så fall, eller om han trodde att cykeln var övergiven, icke kunna dömas för detta brott men möjligen för fyndförseelse eller, om man icke godtog hans uppgift om avsikt att återställa cykeln, för olovligt förfogande; se NJA 1947 s. 582 och vad ovan under detta kapitel anförts vid SvJT 1967 rf s. 3. Om hans uppgift icke kunde lämnas utan avseende eller om han ämnat begagna cykeln endast för en helt kort färd, var han emellertid kanske icke att anse som upphittare i hittegodslagens mening. I så fall torde ansvar för olovligt brukande kunnat komma i fråga. Se Elwin, Häleribrottet, 1969, s. 311 f, och Jareborg a. a. s. 243 n. 18.
    Angående möjligheterna att beivra stöld när någon har dömts för häleri men sedermera erkänner sig ha stulit se NJA 1966 s. 12 och 340.

 

9 kap. Att uppbära sjukpenning för tid, då man icke är berättigad till sådan men tror sig ha rätt därtill, kan icke vara bedrägeri; SvJT 1965 rf s. 44. Enligt 9:2 skall för bedrägligt beteende dömas den som begagnar sig av husrum som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning och ej gör rätt för sig. Bestämmelsen vållar, såsom belyses av SvJT 1967 rf s. 30, svårigheter i fall där boendet varar någon tid och den boende, ehuru han från början haft pengar att betala, genom oförutsedda omständigheter blivit ur stånd att göra detta. Att han icke under alla förhållanden skall fällas är klart, exempelvis icke om han blivit bestulen. Å andra sidan kan icke vilka utgifter som helst rättfärdiga, att han icke gör rätt för sig. I målet dömdes av HovR:n för bedrägligt beteende.
    I SvJT 1967 rf s. 60 dömdes jämlikt 74 § andra st. checklagen för oaktsamt utställande av check utan täckning. Såsom förhållandena låg till, ansågs checkutställaren icke ha haft uppsåt att bedraga någon, och hon ansågs icke kunna fällas till ansvar för att ha uppsåtligen utan endast för att ha av oaktsamhet utställt check till annans förfång. Förfånget skulle uppstått för bank som honorerat checken och icke fått den inlöst av trassatbanken. Det kan av skäl som anföres i brottsbalkskommentaren vid 9:1 ifrågasättas, om bank, som honorerar eller inlöser check utan täckning, därmed lider förfång i checklagens mening.
    En man, som för att möjliggöra pantsättning av stulet gods lånat ut sitt försäkringsbesked till en av tjuvarna, dömdes i SvJT 1965 rf s. 22 för häleri i förening med missbruk av urkund. Det måste ifrågasättas, om det var riktigt att döma för häleri. Någon befattning med tjuvgodset tog han icke, och häleribrottet är icke konstruerat såsom ett tillhandagående av brottslingen. Se Elwin, Häleribrottet, 1969, s. 293, och Jareborg, Handling och uppsåt,1969, s. 284 f. Tre flickor — en fil. stud. som var ungefär 20 år och två servitriser som var resp. c:a 25 och 20 år — köpte av en 17-års pojke, som de kände och som enligt egen uppgift till dem arbetat i pälsvaru- eller konfektionsbranschen, var sin fårskinnspäls för lågt pris och med fördelaktiga betalningsvillkor. Pojken hade emellertid stulit pälsarna. I NJA 1966 s. 594 dömdes flickorna av RR:n och av HovR:n för häleriförseelse till dagsböter. HD frikände dem däremot, med en dissident, emedan det icke kunde anses styrkt att det förelegat skälig anledning för dem att antaga att pälsarna åtkommits genom brott. Målet ger anledning att mana till försiktighet med tillämpning av bestämmelsen angående häleriförseelse. Dennas huvudsak-

liga raison d'être torde vara att göra det möjligt att komma åt yrkesmässiga uppköpare som icke kan överbevisas om uppsåt. Se Elwin a. a. s. 156 f och Jareborg a. a. s. 244 f. Jfr SvJT 1967 rf s. 68 under 10 kap.

 

10 kap. A fick från B (socialnämnden i kommunen) förskottsbetalning för en fordran som A hade på C (den sjukpension som han skulle få från riksförsäkringsverket). Sedermera sände C betalning till A utan att göra avdrag för vad B betalat. Att A mottog och tillgodogjorde sig beloppet ansågs i de lägre instanserna vara olovligt förfogande men var, såsom HD fann, strafffritt; NJA 1966 s. 15. Förskottsbetalningen gav B endast en vanlig fordringsrätt mot A. Pojkar hade hittat insatsbevis, utvisande vinst vid totalisatorspel på travbana, och lämnat dem till sina fäder; NJA 1968 s. 345. Dessa lyfte pengar på bevisen i bank. Bevisen var emellertid förfalskade. För bedrägeri kunde fäderna icke dömas, ty de trodde att bevisen var äkta och att därför banken och travsällskapet var skyldiga att betala. Ej heller kunde de dömas för fyndförseelse. Bevisen var ju värdelösa. Fäderna dömdes emellertid av majoriteten inom HD liksom av HovR:n för olovligt förfogande med avseende å de medel de uppburit: de måste ha förstått att de icke ägde tillgodogöra sig medlen. HR:n och två justitieråd frikände, de senare med motivering att olovligt förfogande över bevisen var uteslutet emedan dessa var falska och att uppbärande av pengar i tro att de var äkta icke kunde anses utgöra olovligt förfogande över medlen. Om de tilltalade visste att de icke hade rätt till medlen, synes det dock knappast vara anledning att bedöma dem mildare än t. ex. innehavare av ett postgirokonto som erhållit kontobesked på alltför stort belopp och inseende misstaget disponerar beloppet. I sådant fall har dömts för olovligt förfogande i NJA 1954 s. 464; se även NJA 1947 s. 8. Det måste ifrågasättas, om den omständigheten att insatsbevisen i olikhet mot kontobeskedet måste lämnas i utbyte mot pengarna motiverar att skillnad göres. Angående olovligt förfogande se också NJA 1966 s. 107 under 8 kap.
    Den som antager en inbjudan att medfölja på eller i ett fordon, som han vet vara olovligen tillgripet, torde i regel icke kunna straffas härför. I sak skulle kriminaliseringen sträckas betänkligt långt, om den som icke gjort mer än att följa med skulle drabbas av straff. Ansvar för olovligt brukande förutsätter, att den brukande har saken i sin besittning, något som en passagerare i regel icke har. Det ställer sig annorlunda, när passageraren är s. a. s. jämställd med föraren så att de kan anses gemensamt ha fordonet i besittning och gemensamt brukar det. Så var kanske fallet i SvJT 1967 rf s. 68, där passageraren av HovR:n dömdes för olovligt brukande. Han hade sett hur en kamrat olovligen tagit en moped, och de färdades båda på denna för att komma till samma båt. För att passagerare skall kunna dömas för häleri, torde fordras betydligt mer än att han blott åker med. Se Elwin, Häleribrottet, 1969, s. 305 ff.

 

13 kap. Kastande av en knallpjäs på en gata ansågs i SvJT 1967 rf s. 49 icke vara brott enligt 13 kap. Se om fallet under 3 kap.

 

14 kap. Gift kvinna tecknade på postväxlar sitt flicknamn, som hon icke brukade. Hon ansågs i NJA 1966 s. 229 ha gjort växelöverlåtelser i annan persons namn. Hon dömdes för urkundsförfalskning. Hennes invändning,

att hon blott lämnat osann uppgift om vem hon var, underkändes i HD:s dom med hänsyn till beskaffenheten av de handlingar hon undertecknat. Två justitieråd anförde mot invändningen, att betydelsen av hennes åtgärder icke inskränkte sig till att de var ägnade att, allmänt sett, dölja hennes identitet utan därjämte innebar fara i bevishänseende åtminstone så till vida att de var ägnade att vid taxeringskontroll dölja att växelbeloppen utgjorde intäkter i hennes mans och dennes broders rörelse. Också hennes man dömdes för urkundsförfalskning; han hade skrivit falskt namn på en kvittens. På denna punkt skilde sig motiveringarna inom HD på samma sätt. Om gränsdragningen mellan urkundsförfalskning och osant intygande se NJA 1962 s. 328, där referatet upptager en ingående diskussion av frågan, mina anteckningar om rättsfallet i SvJT 1964 s. 82 f, SvJT 1969 rf s. 33, Tore Strömberg i Festskrift för Olivecrona, 1964, s. 630 ff, Thornstedt i SvJT 1968 s. 122 och Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 291 ff. En försäljare dömdes i NJA 1968 s. 213 enligt motsvarigheten i SL till 14:1 för förfalskning av ordersedlar. HD förklarade, att hans gärning var förfalskning oavsett om ordersedlarna till innehållet överensstämde med eller avvek från de ordersedlar som beställarna faktiskt undertecknat. Såsom framgår av exemplifieringen i 14:2 andra st., bedömes förfalskning som ej avviker från sanningen vanligen såsom förvanskning av urkund. Till motivering av tillämpningen av 14:1 anförde HD, att ordersedlar är en för affärslivet viktig typ av bevismedel, att de ifrågavarande ordersedlarna avsåg beställningar till icke obetydliga belopp och att de avvikelser från de äkta ordersedlarna som beträffande beställningsvillkoren gjorts i de falska ordersedlarna måste, ehuru utan större betydelse, antagas ha skett uppsåtligen.
    Om undertryckande av urkund se SvJT 1966 rf s. 49 ovan under 8 kap.

 

15 kap. Sjukförsäkrad, som till försäkringskassan uppgivit den tid hon avhållit sig från arbete vara en dag längre än som var med sanningen överensstämmande, ansågs i SvJT 1968 rf s. 90 ha handlat oaktsamt men, under dissens i HovR:n, icke grovt oaktsamt. Jfr SvJT 1969 rf s. 5. Ehuru i en vittnesmening under en namnteckning efter orden utsäges att vittnet sett namnteckningen egenhändigt skrivas, förstås en sådan mening så, att den utsäger antingen detta eller också att bevittnaren sett namnteckningen på papperet och av namnets bärare hört att han skrivit namnet. En vittnesmening undertecknad in blanco torde däremot få anses vara osann och icke bli sann ens om namnet sedermera ditskrives. Om undertecknandet in blanco, såsom i regel torde vara fallet, innebär fara i bevishänseende, är det svårt att se, hur undertecknaren kan undgå ansvar för osant intygande. Det måste därför betvivlas, att det kan vara riktigt att frikänna, såsom skedde i SvJT 1966 rf s. 19. Den tilltalade hade där på ett köpekontrakt avseende fast egendom skrivit under en vittnesmening, enligt vilken han bevittnade de båda säljarnas namnteckningar ehuru dessa icke stod på papperet. Senare samma dag hade den ene säljaren skrivit dit sitt eget namn och också den andres, ehuru han tydligen saknade fullmakt därtill. Lagfart beviljades sedermera på köpet.

 

16 kap. En man, som avsevärda sträckor i djup och lös snö förföljt och slutligen med händerna gripit och dödat rådjur, dömdes i SvJT 1968 rf s. 23

av HR:ns ordförande och HovR:n för djurplågeri. Ehuru spel med roulett otvivelaktigt är ett äventyrligt spel om spelarna tillåtes utnyttja roulettens möjligheter fullt ut, kan spelet vara att betrakta såsom icke äventyrligt om begränsningar gäller. Skiljelinjen mellan äventyrligt och icke äventyrligt roulettspel var föremål för prövning i NJA 1967 s. 615 I och II, vilka rättsfall ingående kommenteras i brottsbalkskommentaren vid 16:14.

 

17 kap. Såsom otillbörligt verkande vid röstning bedömdes i NJA 1965 s. 116 utplacering på visst sätt, med uppsåt att förväxling skulle ske, i vallokaler av valsedlar som var mycket lika andra och därför ägnade att vilseleda röstande.

 

21 kap. I SvJT 1965 rf s. 37 förklarades krigsman skyldig att lyda befallning att plocka upp tändstickor och dylikt till utrönande av om han på grund av fylleri borde tagas i förvar. I NJA 1966 s. 123, som gällde tilllämpningen av den av annan lag numera ersatta lagen om vapenfria värnpliktiga, uttalade HD, med anledning av den tilltalades invändning att den honom meddelade ordern att taga på sig uniform stred mot viss bestämmelse, att han, även om meddelandet av ordern skulle ha stått i strid mot föreskrifterna, likväl varit skyldig att efterkomma ordern. Se om fallet också under 1 kap. Uppsåt och rättsvillfarelse.
    En värnpliktig, som haft permission men kommit för sent tillbaka, dömdes i SvJT 1965 rf s. 16 för det uppsåtliga brottet undanhållande. HovR:n motiverade detta med att han icke planerat återfärden på sådant sätt att han, med användande av allmänt trafikmedel eller färdmedel som han eljest disponerat, kunnat inställa sig i tid. Detta stämmer med rättsfallen SvJT 1952 s. 833 och 1961 rf s. 9 och bör, såvitt jag förstår, anses riktigt. Vad som fordras, för att en underlåtenhet skall uppfylla uppsåtsrekvisitet, är emellertid en fråga där någon allmänt godtagen uppfattning icke råder. Min egen uppfattning är i korthet sagt följande.
    En handling i allmänhet visar själv, att den är uppsåtlig. Den handlande vet utan iakttagelse vad han gör. Fråga om uppsåtsrekvisitet uppstår blott i vad angår omständigheter vid handlingen och effekt av handlingen. En underlåtenhet åter, om vars straffbarhet fråga är, är endast underlåtenhet att handla på visst sätt, vid effektdelikt underlåtenhet att avvärja effekten. Omden underlåtande skall straffas, är det för att han ingenting gjort, och ett ingenting kan icke vara uppsåtligt på samma sätt som en handling. Ändock måste uppsåtsrekvisitet, när uppsåt kräves för att underlåtenhet skall vara straffbar, betyda något. Man kunde tänka sig, att rekvisitet skulle betyda att den underlåtande beslutat sig för att underlåta eller åtminstone tänkte på den handling han underlät. Beträffande handling kräves emellertid icke, att det kan påvisas att den handlande fattat något slags beslut eller ens att han vid handlingen tänkte på denna. Handlingen är tillräcklig för att visa att den handlande visste vad han gjorde, t. ex. att han körde bil. Om man skulle kräva att det bevisades att den underlåtande tänkte, om än flyktigt, på den underlåtna handlingen, skulle man därmed uppställa ett krav som domstolarna vid många brott knappast skulle kunna taga på allvar. Bevissvårigheterna skulle vara alltför stora. (Att, såsom föreslagits av skattestrafflagutredningen (SOU 1969:42 s. 11, 190 och 230) beträffande underlåtenhet att deklarera, uppställa krav på visst uppsåt med underlåtenhe-

ten såsom ett subjektivt överskott är möjligt men skulle begränsa det straffbara området mera än som skulle passa för andra än vissa brott.) Och vidare: där den underlåtna handlingen är sådan att en rättskaffens människa skulle anse sig skyldig att företaga den, vore det stötande, om den tilltalade skulle fällas för det han erkänt sig ha övervägt handlingen, men frikännas om handlingen icke ens fallit honom in. Å andra sidan kan handlingen vara sådan, att endast den som känner de ifrågavarande bestämmelserna överväger att handla. I sådana fall skulle straffbarheten avhänga av lagkännedomen, vilket icke bör antagas.
    Uppsåtsrekvisitet måste emellertid liksom vid handling anses innebära ett krav på kännedom om sakförhållandena, nämligen om de sakförhållanden som grundar den straffsanktionerade skyldigheten att handla. Däremot kräves icke kännedom om själva skyldigheten, icke om bestämmelserna.
    Utöver kännedom om sakförhållandena måste fordras något ytterligare för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt, men detta något är av negativt slag. Det är klart, att den som trott sig göra vad han var skyldig att göra icke kan dömas för uppsåtlig underlåtenhet. Han har t. ex. skickat en anmälan men av misstag skrivit oriktig adress. Vad han då i själva verket har gjort var ett misslyckat försök att fullgöra sin anmälningsskyldighet. För culpös underlåtenhet kan han vara att döma men icke för uppsåtlig. Överhuvud torde varje allvarligt menat försök (icke nödvändigtvis ett försök sådant försök definieras i 23:1) att fullgöra skyldigheten att handla, t. o. m. ett, misslyckat, försök att taga reda på skyldigheten, böra fritaga från ansvar för uppsåtlig underlåtenhet. Den helt likgiltige bör kunna straffas för underlåtenhet fastän brottet har uppsåtsrekvisit, men icke den som försökt handla.
    Detta synes stå i överensstämmelse med sakens egen natur. Vid handlingsdelikt medför handling straffbarhet; även försökt handling medför straffbarhet, om försök är straffbelagt. Vid brott genom underlåtenhet förhåller det sig tvärtom. Handling, nämligen den handling vars underlåtande är straffbart, medför straffrihet, och likaså försök att företaga denna handling.
    En olikhet mellan handling och underlåtenhet beträffande förutsättningarna för ansvar består också däri, att ansvar för underlåtenhet förutsätter att den underlåtna handlingen prövas ha varit möjlig för den underlåtande, med rimlig ansträngning eller uppoffring. Att en sådan prövning erfordras har konsekvenser för innehållet av den skyldighet att handla som är straffsanktionerad. Till denna bör nämligen anses höra skyldighet att, inom gränsen för vad man kan begära, sörja för att kunna fullgöra skyldigheten. Underlåtenhet härutinnan torde böra anses som sådan underlåtenhet som är straffbar enligt det ifrågavarande straffbudet.
    Att lägga sig att sova strax före utgången av den frist, inom vilken viss handling skall vid straffansvar företagas, torde böra anses vara att underlåta handlingen uppsåtligen. Måhända kunde man vilja erinra, att sänggåendet är uppsåtligt och att underlåtenheten därför är uppsåtlig. Men det är ju icke för sänggåendet som mannen skall straffas utan för underlåtenheten, och huruvida han tänkte på handlingen när han gick till sängs är oftast omöjligt att veta. Vad han gjorde gjorde han uppsåtligen, men sådant uppsåt har ingenting med underlåtenheten att göra. Det riktiga synes vara att döma honom för att han icke sörjt för att kunna fullgöra sin

skyldighet. Det är, med denna ståndpunkt, icke uteslutet, att även den som vid fristens utgång försovit sig eller glömt vad han borde göra kan vara att döma för uppsåtlig underlåtenhet, nämligen om han kan anses ha varit skyldig att sörja för väckning, att göra minnesanteckning eller dylikt.
    Vad den värnpliktige i 1965 års rättsfall dömdes för var just, att han icke sörjt för att kunna återkomma i tid.
    Men även underlåtenhet att sörja för möjlighet att kunna företaga handlingen blir straffri genom ett allvarligt menat försök att uppfylla denna skyldighet. Även ett allvarligt sökande efter sådan möjlighet bör vara tillräckligt. Men är situationen, såsom den uppfattas av den underlåtande, sådan att det är lönlöst (eller, omvänt, onödigt) att ens söka efter möjlighet att företaga handlingen, kan man icke begära, att han söker efter sådan möjlighet. Även i detta fall bör uppsåtsrekvisitet anses icke uppfyllt.
    Ehuru uppsåtlig underlåtenhet enligt det sagda bestämmes så, att där under rymmes fall där underlåtenheten kan tyckas vara endast culpös, blir dock begreppet uppsåtlig underlåtenhet snävare än culpös sådan. En upphittare, som icke förstått att det smycke han hittade hade värde och därför underlåtit att anmäla fyndet, går fri från ansvar för fyndförseelse och likaså den som anmälde fyndet till fel person eller myndighet (n. b. om det var ett allvarligt menat försök att anmäla till ägaren eller polisen) och likaså (ehuru fallet kanske är opraktiskt) den som allvarligt försökt att anmäla fyndet till ägaren eller polisen eller haft sådan uppfattning om situationen att det, om uppfattningen varit riktig, skulle ha varit lönlöst att försöka. Men om en anmälningsskyldighet föreligger med straffsanktion för vilken culpa är tillräcklig — och det är nog det vanliga — kan ansvar inträda i alla typerna av fall.
    Ett ytterligare exempel: Antag att en redovisningsskyldig, som sammanblandat de anförtrodda medlen med sina egna vid en tidpunkt då han var likvid och solvent, underlåter att, när han ser sina tillgångar smälta samman, avskilja ett belopp som täcker redovisningsfordringen, innan han kommer på obestånd. Han bör kunna dömas för förskingring. Men för förskingringsansvar fordras uppsåt. Vad nyss sagts om fyndförseelse synes böra äga motsvarande tillämpning.
    Uppsåtsrekvisitet omfattar emellertid mera, om brottet är ett effektdelikt. Med effektdelikt förstår jag brott, där orsakande av en effekt hör till brottsrekvisiten, såsom fallet är beträffande misshandel och bedrägeri men icke beträffande stöld, förskingring, undanhållande och rymning. Vid effektdelikten måste den underlåtande för att uppfylla uppsåtsrekvisitet kännatill, att effekten hotar — annars kan man icke begära att han avvärjer denna — och det bör därtill åtminstone förhålla sig så, att det kan hållas för visst att han skulle ha underlåtit att göra ens ett försök att avvärja effekten även om han varit säker på att denna skulle inträffa. Den helt likgiltige bör straffas men icke den som, ställd inför effektens förverkligande, skulle ha försökt avvärja denna.
    Den uppfattning, som här framlagts om uppsåtsrekvisitet vid underlåtenhet, ansluter sig ganska nära till Armin Kaufmann, Die Dogmatik der Unterlassungsdelikte, Göttingen 1959, och efter honom i huvudsak Welzel, Das deutsche Strafrecht, 10. Aufl. Berlin 1967. Jescheck, Lehrbuch des Strafrechts, Allg. T., Berlin 1969, s. 418 ff, hyser liknande uppfattning. Jfr Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 164 ff och 318 ff, Thornstedt i SvJT 1970 s. 62 f och min artikel i SvJT 1965 s. 393 f.

    Vad nu sagts bör jämföras med följande tre rättsfall. I NJA 1969 s. 86 hade en värnpliktig som fått inställelseorder uteblivit, efter vad han uppgav emedan han trodde att han fått bifall till framställning om befrielse. Han dömdes för det uppsåtliga brottet rymning. Antagligen ägnade hanvid den tidpunkt, då han skulle ha inställt sig, icke en tanke åt att inställa sig eller åt att utebli. I alla händelser påstods icke i målet, att han gjort detta. HD uttalade, att han väl kunde ha hyst förhoppning om att bli befriad men haft klart för sig att en befrielse var beroende av särskilt beslut och icke var säker på att få befrielse samt att han icke mottagit något meddelande från regementet (= Han kände till de sakförhållanden på grund av vilka han var inställelseskyldig). HD anförde vidare, att han icke själv vidtagit någon åtgärd för att förvissa sig om resultatet av sin framställning (= Han hade icke gjort något allvarligt menat försök att taga reda på om skyldigheten förelåg). I SvJT 1967 rf s. 51, som likaledes gällde ansvar för uteblivande, försökte den tilltalade, en värnpliktig som inställt sig ett par dagar för sent, försvara sig med att han glömt vilken dag han enligt mottagen personlig inställelseorder skulle inställa sig och trott att han skulle inställa sig en senare dag. Den som, när han skall fullgöra en skyldighet, ej blott icke tänkt på denna utan glömt den (strängt taget icke skyldigheten utan de sakförhållanden som grundar skyldigheten) torde icke kunna fällas för uppsåtlig underlåtenhet vid detta tillfälle men möjligen för det han underlåtit att sörja för att komma ihåg den. Vad den värnpliktige glömt och därmed misstagit sig om var innehållet i ordern, men emedan denna var en till honom individuellt riktad föreskrift torde glömskan eller misstaget — om man så vill ett slags rättsvillfarelse — vara att jämställa med glömska eller misstag angående sakförhållanden (se under 1 kap. Uppsåt och rättsvillfarelse vid NJA 1966 s. 202). Av HovR:n dömdes den värnpliktige för tjänstefel. Han var tjänstgöringsskyldig och därmed krigsman fr. o. m. den tidpunkt, då han enligt ordern, som han hade läst, skulle ha inställt sig. Att han icke dömdes, icke ens åtalades, för rymning eller undanhållande torde ha berott på att man godtog hans invändning om glömska. I SvJT 1967 rf s. 9 dömdes den tilltalade, en värnpliktig fänrik som tjänstgjorde såsom daglöjtnant, av RR:n för rymning, när han uteblivit efter att ha mottagit inställelseorder. I detta fall godtog HovR:n hans uppgift, att han hade trott att han sänt in ansökan om uppskov och fått uppskov beviljat. HovR:n frikände honom från ansvar för rymning eller undanhållande och dömde honom för tjänstefel.
    I NJA 1966 s. 202, som nyss nämnts, dömdes en värnpliktig av HD icke för tjänstefel utan enligt 38 § värnpliktslagen, när han uteblivit efter personlig inställelseorder som han icke läst ordentligt. Han hade endast ögnat igenom den och fått den uppfattningen, att han skulle inställa sig en senare dag. Se MO 1966 s. 144 och 1967 s. 84. Krigsman, som i strid mot landgångsförbud vistats på visst område och visst fartyg, ansågs i SvJT 1966 rf s. 56 av HovR:n med hänsyn till tjänstgörings- och utspisningsförhållandena ha gjort sig skyldig till tjänstefel, icke undanhållande.
    En värnpliktig, som fått tillstånd till vapenfri tjänst, hade blivit uttagen till brandtjänst inom civilförsvaret men hade efter inkallelse till brandskolan vid ankomsten dit av uppgivna samvetsskäl vägrat att tjänstgöra där. Han dömdes i NJA 1968 s. 294 enligt 16 § andra st. lagen om vapenfritjänst till fängelse utan hinder av att han begärt och sedermera fått åt sig

anvisad annan tjänstgöring som han förklarat sig ämna fullgöra. Jfr SvJT 1966 rf s. 28 som angick den numera av nämnda lag ersatta lagen om vapenfria värnpliktiga.

 

23 kap. När föraren av en bil skulle köra denna ut ur en verkstad, orsakade han vissa skador på bilen. Ett par dagar senare skadades denna ytterligare, troligen av annan bil. Den skadade bilens förare sände in skadeanmälan avseende trafikförsäkring med förtigande av att skadorna delvis uppkommit på förstnämnda sätt. Ehuru han icke också företedde räkning å reparationskostnaden, ansågs hans handlingssätt i SvJT 1968 rf s. 43 av HovR:n vara bedrägeriförsök. Frivilligt tillbakaträdande ansågs icke föreligga, ty att han ej insände räkning berodde på att han efter samtal med annan kommit till insikt om att han skulle kunna bli avslöjad. Om gränsen mellan försök och fullbordat brott se SvJT 1967 rf s. 76 under 8 kap.
    Har tilltalad påkallat vittnesförhör med någon som efter vad han vet kommer att ljuga och som sedan också begår mened, har den tilltalade onekligen främjat meneden. Det är ändock icke utan betänkligheter att döma honom för medverkan. Han får ju själv ljuga straffritt. När i NJA 1968 s. 596 en tilltalad dömdes för medhjälp till mened, hade han gjort mer än att blott påkalla vittnesförhör. Han hade dessförinnan tillfrågat de båda personer som sedermera vittnade falskt, huruvida de ville vittna. De hade förklarat sig villiga därtill och det var då mellan alla tre underförstått att de skulle vittna till den tilltalades förmån. Det kunde i målet ifrågasättas, om icke den tilltalade anstiftat meneden. Två justitieråd uttalade sig därom. De framhöll, att vittnena redan innan de tillfrågats av den tilltalade beslutat sig för att lämna oriktiga uppgifter och även gjort detta vid polisförhör. Genom sin förfrågan hade den tilltalade visserligen påverkat dem att vittna falskt och därmed främjat deras menedsbrott, men hans åtgörande hade icke varit avgörande för dem att begå brottet. Det kan diskuteras hur gränsen mellan anstiftan och psykisk medhjälp bör dragas. Se om medverkan också SvJT 1965 rf s. 27 under Trafikbrottslagen.

 

25 kap. I SvJT 1967 rf s. 21 var fråga om tillämpning av övergångsbestämmelserna i bötesverkställighetslagen.

 

26—30 kap. Föreskrift jämlikt 26:15 rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighets fullgörande må meddelas endast i den mån den tilltalade har förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. I NJA 1967 s. 298 uttalades detta, men resning beviljades likväl icke när sådan föreskrift meddelats några till skyddstillsyn dömda som icke ådömts skadeståndsskyldighet. Se i resningsfrågan Welamson i SvJT 1969 s. 962 f.

 

31 kap. En elev vid ungdomsvårdsskola dömdes i NJA 1965 s. 208 av HD till ungdomsfängelse. Han var vid tiden för HD:s dom 20 eller 21 år gammal. HD ansåg, att vad i målet blivit upplyst om hans brottslighet, karaktär och levnadsförhållanden gåve vid handen att hans återanpassning i samhället bäst skulle främjas genom ett varaktigt omhändertagande under sådana förhållanden att han erhölle fostran och yrkesutbildning samt vandes till arbete. Med hänsyn till hans ålder och då den samhällsvård han under mer än ett år varit underkastad icke medfört åsyftat resultat, borde över-

lämnande till vård enligt barnavårdslagen icke komma i fråga. I referatet återges ett principuttalande av socialstyrelsen, av innehåll bl. a. att man i regel icke bör låta en påföljd avlösa en annan förrän den senare påföljdens möjligheter att främja den dömdes återanpassning bedömes vara helt uttömda. Styrelsen underströk, att domstolarna vid handläggningen av mål beträffande ungdomsvårdsskoleelever bör inhämta skriftligt yttrande från skolans styrelse. Styrelsen uttalade också, att det syntes lämpligast att domstol icke förordnar om omedelbar verkställighet när den dömer ungdomsvårdsskoleelev till ungdomsfängelse eller skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Se om fallet Fürst i SvJT 1966 s. 81 f. Se vidare NJA 1966 s. 592 under Trafikbrottslagen.

 

32 kap. En överfurir, som i ett tillstånd liknande patologiskt rus skjutit vilt omkring sig, ansågs i NJA 1968 s. 389 under meningsskiljaktighet icke böra dömas till avsättning eller suspension. Se om fallet under 1:2 Rus och annat omtöckningstillstånd.

 

33 kap. En man luggade en 9-årig flicka med anledning av hennes uppträdande, då han ville tala henne till rätta på grund av något hon tidigare gjort; NJA 1967 s. 384. Domstolarna meddelade enhälligt påföljdseftergift. HD motiverade eftergiften med flickans beteende vid tillfället — hon hade varit helt oresonlig och endast svarat med glåpord och hon hade spottat mannen i ansiktet — med misshandelns synnerligen lindriga beskaffenhet och med vad som upplysts om mannens goda vandel. Med hänsyn till dessa tre omständigheter vore det uppenbart, att påföljd för brottet icke erfordrades. En 15-årig pojke erhöll påföljdseftergift i SvJT 1965 rf s. 70. Han hade sett andra pojkar kasta föremål mot en 66-årig kvinna och då givit en av dem ett slag som träffade munnen, när denne efter vad han trodde icke ville sluta trots tillsägelse. En man, som försökte begå självmord genom att intaga tabletter och omtöcknad kört bil, ansågs i SvJT 1968 rfs. 12 ha gjort sig skyldig till rattfylleri men erhöll påföljdseftergift. Om detta fall och om NJA 1968 s. 471 och SvJT 1968 rf s. 75, där 33:2 ansågs tillämplig, se under 1 kap. Rus och annat omtöckningstillstånd. Angående påföljdseftergift se Cars i SvJT 1967 s. 321 ff och 1968 s. 504.
    Se angående avräkning av fängelsetid i visst fall NJA 1968 s. 442 under 1 kap. Övrigt.

 

34 kap. En bilförare hade gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och olovlig körning; SvJT 1966 rf s. 11. Han hade för anstiftan av mened i målet därom dömts till straffarbete i 8 månader. HovR:n fann, under dissens, det ej uppenbart, att brotten avseende körningen vore med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse, varför han för dessa brott dömdes till fängelse i en månad. En man hade 1964 av finsk domstol dömts till fängelse. Detta verkställdes med tillämpning av nordiska verkställighetslagen i Sverige 1965 och 1966. I Sverige hade han begått ytterligare brott 1964. För dessa dömdes han i NJA 1967 s. 496 enligt 34:1 p. 2 till särskild påföljd. Enligt 29 § nordiska verkställighetslagen skulle så anses som hade den finska domen meddelats i Sverige och målet, nämligen om brotten i Sverige, hade icke i första instans avgjorts före BrB:s ikraftträdande; se BrB:s promulgationslag 6 § andra st. I NJA 1968 s. 442, varom under 1 kap. Övrigt, döm-

 

24—703005. Svensk Juristtidning 1970

des till gemensamt fängelsestraff för flera brott, för vilka i lägre instans i skilda mål dömts till två fängelsestraff.
    Bestämmelsen i 34:8 om befogenhet för domstol, som förklarar ådömt ungdomsfängelse skola avse även annat brott än det för vilket ungdomsfängelse ådömts, att bestämma en minsta tid av sex månader, är förestavad av önskan, att domstolen skall ha möjlighet att vidtaga en för den dömde själv och för andra påtaglig åtgärd såsom reaktion mot det aktuella brottet. Det kan finnas skäl, som talar mot utsättande av sådan minsta tid. I NJA 1966 s. 420 uttalade HD, att föreskrift om sådan minsta tid tydligen bör ifrågakomma endast om den förlängning av anstaltsvården som föreskriften kan beräknas ge upphov till jämte den förlängning som redan kan ha föranletts av den nya rättegången icke framstår som ett med hänsyn till brottets beskaffenhet alltför strängt ingripande.
    Utlänning hade genom dom som vunnit laga kraft dömts till förvisning med förbud att inom viss tid återvända till riket; SvJT 1968 rf s. 86. Innan denna dom hunnit verkställas, lagfördes han ånyo för brott. Vid den senare lagföringen ansågs den då föreliggande brottsligheten icke böra föranleda utsträckning av förbudet att återvända till riket.

 

35 kap. Enligt hyresregleringslagen d. 19 juni 1942 fick lägenhet, som vid viss tidpunkt var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat ändamål. I NJA 1966 s. 457 (tillståndsprövning) hade hushållningssällskap, som ägde sådan lägenhet, tagit denna i bruk såsom kontor och laboratorium år 1961 och först d. 29 okt. 1964 fått hyresnämndens tillstånd härtill. Efter stämning som delgavs d. 17 nov. 1964 yrkade åklagare ansvar å chefen för hushållningssällskapet för brukande av lägenheten på nämnda sätt under tiden d. 17 nov. 1962 (= 2 år före stämningens delgivning) till d. 29 okt. 1964 (= då tillstånd erhölls). HR:n och en ledamot av HovR:n fann åtalet preskriberat. HovR:ns majoritet ansåg icke detta: hushållningssällskapet hade under den med åtalet avsedda tiden utan hyresnämndens tillstånd nyttjat lägenheten såsom kontor och laboratorium. Prövningstillstånd vägrades med två röster mot en. Enligt den segrande meningen torde brottet ha bestått i att använda lägenheten utan tillstånd och detta brott pågick till dess tillstånd gavs. Ansvar för underlåtenhet att inställa sig vid inskrivningförrättning, som i tiden låg mer än två år före delgivningen av åtalet, ansågs i SvJT 1967 rf s. 11 preskriberat.
    I 20 § taxeringsförordningen stadgades och stadgas alltjämt skyldighet för deklarationspliktig att sörja för att underlag finns för deklarationen. Det stadgades och stadgas också skyldighet att bevara detta under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser. I NJA 1966 s. 118 hade en deklarant underlåtit att föra sådana anteckningar, som hon varit skyldig att föra. Brottet ansågs emellertid preskriberat, varvid preskriptionstiden ansågs böra räknas senast från den tid då deklarationen avgavs. Brottet bestod ju i att icke föra anteckningar såsom underlag för deklarationen, och det brottet kunde icke gärna anses pågå längre än till deklarationens avgivande. Att hon skulle vara skyldig att skriva ihop anteckningar därefter är ju så gott som meningslöst. Men genom lagändring år 1966 har i 20 § stadgats, att skyldigheten att sörja för att underlag finnes kvarstår under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser. Såsom lätt inses, är den

tolkning HD i rättsfallet gav åt 20 § praktiskt olycklig på det sättet, att den som verkligen fört anteckningar skulle kunna undgå ansvar för förstöring genom att uppge att han aldrig fört några anteckningar. Man förstår, att den nya lagtextens mening är att preskriptionstid icke skall börja löpa förrän sex år förflutit efter utgången av det kalenderår som avses med underlaget vare sig sådant funnits eller icke.
    Den absoluta preskriptionstiden av 15 eller 30 år i 35:6, förr SL 5:19, avbrytes icke såsom annan preskriptionstid genom häktning eller delgivning av åtal. Det föreskrives, att påföljd icke må ådömas efter tidens förlopp. Detta får icke förstås så, som skulle högre domstol vara nödgad att frikänna om tiden utgått efter det att den tilltalade dömts till straff för brottet; se NJA 1967 s. 245.
    Delade meningar råder i frågan om försuttet vite kan preskriberas. Tvivelsmålen gäller särskilt påbudsvite. I SvJT 1965 rf s. 75 och 1968 rf s. 46 ansåg HovR:n, i det senare målet och möjligen också i det förra även den första instansen, att påbudsvite kan preskriberas. Fråga uppstår i så fall från vilken tidpunkt preskriptionstid skall räknas. I 1965 års mål räknade HovR:n och i 1968 års RR:n preskriptionstiden, två år, från det vitet försuttits. I sistnämnda mål ansåg HovR:n, att vitet kunde utdömas även senare emedan intresset av att den förelagda handlingen, smittkoppsympning, kom till stånd fortfarande bestod, enligt en ledamot att fullgörande av föreläggandet alltjämt var påkallat. Det enklaste är att taga föreläggandet på orden och räkna preskriptionstid från den dag det senast skolat efterkommas. Att vitet med denna ståndpunkt blir preskriberat, när två år förflutit sedan det försuttits, behöver icke inge betänkligheter, eftersom nytt vitesföreläggande kan meddelas om förhållandena påkallar det. Ofta förhåller det sig annorlunda, när man ställs inför frågan om ett brott, som enligt straffbudets ordalag består i underlåtenhet att företaga viss handling inom visst frist, är preskriberat för det den underlåtna handlingen icke företagits inom fristen. Se under 1 kap. Övrigt vid SvJT 1966 rf s. 7. Om preskriptionstid skulle räknas från fristens utgång, kan nämligen efter preskriptionstidens utgång straff icke ådömas. Detta föranleder, att man, när det gäller brott, i viss utsträckning bör läsa bestämmelser, som straffbelägger underlåtenhet att företaga viss handling inom viss frist, såsom avseende framhärdande i ett tillstånd eller bedrivande av en verksamhet utan att ha företagit handlingen och således anse brottet pågå även efter fristens utgång om handlingen icke företagits. Om tillståndet eller verksamheten är konkret, synes sakliga skäl böra föranleda, att man anlägger detta betraktelsesätt i fråga om preskription, fastän straffbudet enligt sina ordalag straffbelägger att icke företaga handlingen inom fristen. Som exempel må tagas NJA 1963 s. 369, där en bilägare hade underlåtit att, såsom föreskrives i 10 § 5 mom. vägtrafikförordningen, låta besiktiga bilen inom tre veckor efter det den ändrats. Han fälldes till ansvar, ehuru åtalet väckts mer än två år efter fristens utgång. Ståndpunkten medför emellertid gränsdragningssvårigheter. Se NJA 1969 s. 397. (Att icke ha avgivit deklaration är icke ett tillstånd, i vilket den deklarationsskyldige framhärdar. Preskriptionstid räknas från utgången av den tid inom vilken deklaration skolat avges.) Det torde saknas tillräckliga skäl, varför man skulle vid underlåtenhet att efterkomma vitesföreläggande utsätta sig för sådana svårigheter. Jfr Gregow i SvJT 1968 s. 136 ff.

36 kap. När en man dömdes för olovlig rusdrycksförsäljning, ansågs icke rusdrycker, som tagits i beslag efter utgången av den tid var under den olovliga försäljningen pågått (och om vilka man därför icke visste om de innehafts för försäljning), kunna förklaras förverkade; SvJT 1968 rf s. 3. I samband med försök till olovlig införsel av svenska sedlar togs sedlarna i beslag. Genom polismyndighets försorg insattes beloppet sedermera på räntebärande bankräkning. I NJA 1965 s. 97 II, som gällde förverkande av de beslagtagna betalningsmedlen, ansågs den omständigheten att dessa insatts i bank icke hindra sakförverkande, och förverkandet förklarades gälla även den upplupna räntan. Se om fallet och om en i NJA 1965 s. 97 I uppkommen fråga angående utmätning av betalningsmedel, som tagits i beslag emedan de kunde antagas vara förverkade, brottsbalkskommentaren vid 36 kap:s rubrik Inledning och vid 36:1 Förutsättningarna för förverkande och dess former. En tysk dömdes i NJA 1968 s. 336 av RR:n bl. a. för ocker avseende försäljning av narkotika som insmugglats. En bil, som han använt vid sin befattning därmed, förklarades förverkad enligt 10 § varusmugglingslagen. Däröver klagade han, åberopande bl. a. ett avtal enligt vilket bilen skulle ha tillhört en broder till honom. HD ansåg icke styrkt, att brodern förvärvat äganderätt till bilen, och lämnade påståendet därom utan avseende. Däremot lämnades öppet, om icke avtalet innebure att brodern ägde särskild rätt till bilen. HD fastställde förverkandebeslutet men förklarade under hänvisning till 36:4 sista st. i dess lydelse efter lagändring 1968, att denna eventuella rätt icke berördes av förverkandet. Preskriptionsbestämmelsen i 36:10 har i NJA 1965 s. 540 och 1966 s. 507 ansetts analogiskt tillämplig på värdeförverkande enligt 1923 års varuinförsellag, 1924 års spritinförsellag och prisregleringslagarna av 1942 och 1947.

 

BrB:s promulgationslag. BrB:s preskriptionsregler gäller också utanför BrB:s område. Men därav följer icke, att icke en särskild bestämmelse om preskription, som givits i annan författning för dess tillämpningsområde, skall tillämpas i stället för BrB:s preskriptionsbestämmelser. Att i 2 § upphävts vad som strider mot bestämmelserna i BrB har icke sådan innebörd. BrB utgår från att lex specialis har företräde. I NJA 1966 s. 84 tillämpades därför alltjämt den i skattestrafflagen stadgade preskriptionstiden av fem år i stället för den preskriptionstid av två år som stadgas i BrB. Se om fallet också under Skattestrafflagen. Emellertid fann sig HD i NJA 1965 B 10 och 1967 s. 245 böra ge sådan innebörd åt 12 §, att vårdslös deklaration som begåtts innan preskriptionstiden för sådant brott genom ändring i skattestrafflagen höjdes från två till fem år skulle preskriberas på två år.
    Genom kungl. förordning som trädde i kraft d. 1 jan. 1967 ändrades straffet för åtskilliga förseelser mot vägtrafikförordningen från dagsböter till penningböter. I SvJT 1968 rf s. 38 förelåg fråga, om efter denna lagändring penningböter borde vara straffet också för förseelse som begåtts därförut. En studerande hade godkänt ett strafföreläggande på 200 kronorsböter för en förseelse som begåtts före lagändringen. HovR:n fann, att straffbort föreläggas honom enligt vägtrafikförordningens äldre lydelse (alltså dagsböter) därest icke med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden tilllämpning av förordningen i dess senare lydelse skulle leda till lindrigare straff, men förklarade, att även om vid en prövning efter dessa grunder rätteligen bort föreläggas dagsböter, den omständigheten att åklagaren kunde

ha gjort ett felaktigt bedömande därutinnan icke kunde anses innebära att föreläggandet ej överensstämde med lag, varför föreläggandet icke undanröjdes. (Angående besvär över strafföreläggande se Cars i SvJT 1964 s. 321 ff). När lagen, såsom i 1 § lagen om parkeringsbot, talar om överträdelse som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar, avser den otvivelaktigt att utesluta överträdelser, i vilkas straffskala ingår dagsböter eller normerade böter oavsett bötesbeloppets storlek i det särskilda fallet. Lagstiftningen har därför givit uttryck åt uppfattningen, att dagsböter är ett svårare straff än vanliga penningböter. Emellertid är den i 5 § BrB:s promulgationslag uttalade grundsatsen så viktig, att man måste ifrågasätta om verkligen en straffskala med vanliga penningböter alltid skall anses leda till mildare resultat än en dagsbotsskala. Ett sätt att komma ur dilemmat är måhända att döma till penningböter men iakttaga, att dessa icke sättes högre än bötesbeloppet skulle bli om dagsböter ådömdes. JO 1968 s. 167 antyder detta. Frågan behandlas av Wallén i SvJT 1968 s.498 ff.

 

Skattestrafflagen. I SvJT 1967 rf s. 52 ansågs av HovR:n en rörelseidkare ha visat grov oaktsamhet genom att ha utan någon kontroll godtagit anteckningarna i sin kassabok. Han hade därigenom kommit att deklarera för en inkomst av 238 168 kr. i stället för 242 794 kr. Felet upptäcktes genom att hans varuskattedeklaration utvisade sistnämnda belopp. Att taxeringsnämnden enligt föreskrift skall jämföra deklarationerna av båda slagen ansågs icke utesluta, att det begångna felet kunnat förbli oupptäckt. En deklarant, som försummat att uppge att en del av ett belopp som han mottagit och satt in på bankräkning utgjorde ränta, ansågs i SvJT 1968 rfs. 47 av nämnden i HR:n och HovR:n med hänsyn till de speciella förhållandena i fallet icke ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. I NJA 1966 s. 418 hade den som upprättat deklaration åt deklaranten förväxlat siffran 5 med siffran 3, varför deklarantens inkomst kom att upptagas till 13 672 kr. i stället för 15 672 kr. Deklaranten hade icke granskat deklarationen och ansågs därigenom ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Den som skrev deklarationen frikändes däremot av HD: det fel, som uppkommit i deklarationen, vore närmast att jämföra med en felskrivning, och oaktsamheten kunde icke anses vara grov. I NJA 1966 s. 578 hade en läkare i sin deklaration i stället för det i kontrolluppgift från en arbetsgivare angivna inkomstbeloppet 6 719 kr. upptagit det i samma uppgift angivna skatteavdragsbeloppet 3 358 kr. Liksom i NJA 1962 s. 420, där sådan förväxling också skett, ansågs oaktsamheten vara grov. I 1966 års fall hade deklaranten själv upprättat deklarationen, varför det icke kunde läggas honom tilllast att han litat på annan. HD nedsatte emellertid bötesbeloppet från 1 500 kr. till 400 kr. Se angående straffmätning vid deklarationsbrott Rosén i SvJT 1963 s. 370 ff.
    En deklarant hade tre år å rad under allmänna avdrag upptagit sammanlagda beloppet av statlig och kommunal skatt. I SvJT 1968 rf s. 71 I frikändes han av HovR:ns majoritet, emedan kontroll i detta hänseende voreså enkel att det måste anses praktiskt taget uteslutet att felen skulle ha förbisetts. En ledamot frikände endast för de två senare åren: sedan felet i den första deklarationen konstaterats, vore det praktiskt taget uteslutet, att felen för de följande åren icke skulle uppmärksammas. Jfr NJA 1948

s. 224 och 1963 B 6. En ledamot dömde liksom HR:n för vårdslös deklaration beträffande alla tre åren. SvJT 1968 rf s. 71 II liknade fallet under I. Jfr NJA 1968 s. 66 varom nedan. Deklarant, som fått ersättning för sina resekostnader av sin arbetsgivare, upptog icke detta belopp som inkomst utan såsom avdrag under beteckningen "resekostnadsersättning"; SvJT 1968 rf s. 74. HR:n frikände under anförande, att envar som haft att granska deklarationen bort upptäcka felet t. o. m. om arbetsgivaren icke, såsom han gjort, upptagit beloppet i kontrolluppgift. HovR:n ansåg det emellertid icke uteslutet, att felet skulle undgå upptäckt, och dömde för vårdslös deklaration.
    En hustru, som ägde en fastighet, hade i deklaration yrkat avdrag för ränteutgift med belopp som i verkligheten var amortering; NJA 1965 s. 412. Även om hon deklarerat riktigt, hade emellertid någon skatt icke kunnat påföras henne. Men om felet icke uppmärksammats, hade det lett till att den sambeskattade makens skatt blivit för låg. HD dömde henne med 3 röster mot 2 liksom HovR:n för vårdslös deklaration. Minoriteten och föredragande revisionssekreteraren samt även RÅ ansåg, att hon borde frikännas emedan skattestrafflagen förutsätter att den oriktiga uppgiften är ägnad att leda till alltför låg skatt för deklaranten eller den han företräder och hustrun icke kunde anses företräda sin man. Jfr NJA 1956 s. 587 och SvJT 1947 rf s. 34.
    I NJA 1966 s. 84, varom även under BrB:s promulgationslag, frikändes en deklarant, emedan han missförstått beskattningsreglerna och trott att det belopp han icke uppgivit skulle deklareras ett följande år. Oaktsamhet ansågs föreligga men icke grov sådan. Jfr NJA 1940 s. 436 och 1954 s. 46. I NJA 1968 s. 66 hade deklarant liksom i de ovan nämnda rättsfallen SvJT 1968 rf s. 71 I och II bland allmänna avdrag upptagit sammanlagda beloppet av statlig och kommunal skatt. HD frikände. Hans oaktsamhet ansågs vara icke grov med hänsyn till att han vore oerfaren — deklarationen vore den första han upprättat utan biträde — till att deklarationsformuläret icke vore fullt tydligt och till omständigheterna i övrigt. Se under 1 kap.Uppsåt och rättsvillfarelse i slutet.
    En man dömdes för ett flertal fall av urkundsförfalskning och medhjälp till falskdeklaration till fängelse i 10 månader; NJA 1966 s. 534. Ehuru mycket betydande skattebelopp skulle ha undandragits om de oriktiga deklarationsuppgifterna följts, ansåg HD, att omständigheterna icke var sådana att det fanns anledning att vid sidan av så långt fängelsestraff utdöma straffskatt.
    Rättelse av deklaration ansågs i NJA 1966 s. 299 icke vara frivillig. Om vid ett telefonsamtal med taxeringsassistenten sagts att deklarationen varit felaktig, hade i allt fall icke en tillräckligt preciserad rättelse skett, innan taxeringsmyndigheterna inlett undersökning beträffande ett bolag vars affärer sammanhängde med deklarationen.
    Angående preskription av deklarationsbrott se NJA 1965 B 10, 1966 s. 84 och 1967 s. 245 under BrB:s promulgationslag.

 

Trafikbrottslagen. Vänsterregeln, som då gällde, innebar enligt HD i NJA 1968 s. 145, varom även nedan, skyldighet att anpassa körningen så att all från vänster kommande trafik lämnades företräde oavsett dess läge på körbanan. Att föraren av en mötande bil hållit längre åt höger än som i och för sig varit lämpligt föranledde icke undantag härifrån. I NJA 1965 s. 443

var fråga om vållande, när bilist vid övergångsställe, som ej var obevakat, kört på fotgängare som gick mot rött ljus. Ambulans hade i NJA 1968 s. 139, för att hämta en av olycksfall skadad, körts med röda lyktor men utan att sirenen var påslagen. Ambulansen hade kört på en fotgängare, som därvid skadades till döds. Fråga förelåg, om ambulansen kört för fort. HD uttalade, att emedan sirenen ej var påslagen, 41 § 2 mom. vägtrafikförordningen icke var tillämplig. Färdsättet borde bedömas enligt vad som gäller förande av fordon i allmänhet. Enligt den bedömningen hade föraren, som slagit om till halvljus, hållit en hastighet som var för hög för att han skulle kunna undvika påkörning när fotgängaren blev synlig. Föraren dömdes därför för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Ett justitieråd ansåg, att ehuru nämnda bestämmelse icke var tillämplig, det allmänna kravet på aktsamhet dock var uppfyllt med hänsyn till att ambulansen var ett utryckningsfordon under utryckning. Jfr SvJT 1969 rf s. 8. Fråga om vad bilförare bör iakttaga vid omkörning var föremål för prövning i NJA 1967 s. 517. Den omkörande hade bort ge omkörningssignal och minska hastigheten och icke lita på att den cyklist han ville köra om var beredd på omkörningen; se angående jämkning av skadeståndet Conradi i SvJT 1969 s. 328. I NJA 1968 s. 317, varom också under 3 kap., ansågs den omkörande däremot ha haft fog för sin uppfattning att den framförvarande var beredd.
    HD uttalade i NJA 1968 s. 217, att 46 § 1 mom. vägtrafikförordningen i praxis tillämpats så, att en bilförare som framför bilen på halvljus skall nedbringa farten så mycket att han behärskar bilens manövrering inom det överblickbara området. Detta hade den i målet tilltalade bilföraren enligt HD:s dom icke gjort, och han dömdes därför av HD, med en dissident, för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död men, emedan omständigheterna var mildrande, till allenast 30 dagsböter. Även i NJA 1965 s. 404 dömdes en bilförare för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död, emedan han efter att ha avbländat ljuset icke nedbringat hastigheten till vad som påkallades av att den överblickbara körbanan förkortades. En dissident ville, liksom dissidenten i det förra målet, frikänna, emedan hastigheten enligt hans mening var tillräckligt låg. Den vid olyckan dödade var en motorcyklist, som saknade föreskriven bakbelysning och som påkördes bakifrån. Det förefaller mycket sannolikt, att, såsom dissidenten anmärkte, olyckan icke skulle ha inträffat om motorcyklisten haft föreskriven bakbelysning. Det kan därför vara anledning att överväga, om icke detta bort fritaga bilföraren från ansvar. Det må erinras om att trafikmålskommittén har uttalat, att det förhållandet att en trafikant litat på att medtrafikanterna skall följa trafikreglerna och därmed felbedömt situationen i allmänhet ej bör föranleda straffansvar (SOU 1963:27 s. 38). Detta må som regel vara riktigt. Den som exempelvis har förkörsrätt äger, så vitt icke särskilda omständigheter ger honom anledning att misstänka annat, lita på att andra trafikanter respekterar denna. Huruvida ett färdsätt varit culpöst är emellertid att bedöma med hänsyn icke endast till risken för den olycka, som har inträffat eller varit nära att inträffa, utan till riskerna över huvud, i förevarande fall alltså till risken för att föremål eller person överhuvud kunde komma i vägen. Körsättet kunde därför vara att betrakta som culpöst även om risken för att en motorcykel utan bakljus skulle bli överkörd icke ensam för sig var tillräckligt stor för att göra det culpöst. Vid

culpabedömningen var hänsyn att taga till bilistens körförmåga. Antagligen var denna nedsatt. Han dömdes nämligen för rattonykterhet. Ehuru HD icke åberopade hans alkoholkonsumtion när den fann hastigheten för hög, kan man väl tänka sig fall, där bilists fart är för hög just för att han druckit och där han därför skall dömas förutom för rattonykterhet eller rattfylleri också för vårdslöshet i trafik. Sedan i förevarande mål bilisten prövats ha kört för fort och därmed gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik, återstod att pröva, om han var vållande till annans död. Härför fordras men är tillräckligt, att han hade anledning att taga i beräkning risken för att motorcyklisten skulle bli överkörd och dödad. Detta krav är lätt uppfyllt, ty det är icke alltför ovanligt att motorcyklister kör utan bakljus. Jämför däremot förhållandena i NJA 1964 s. 279. Se om vållande till annans död genom ovarsam körning också NJA 1966 s. 30 under 3 kap.
    En bilförare, som led av epilepsi och ganska ofta fick anfall, hade under sådana anfall kört illa. HovR:n dömde honom i SvJT 1968 rf s. 52 för vårdslöshet i trafik under åberopande av att han varit medveten om att han kunde drabbas av sådana anfall. Det var därför oaktsamt av honom att sätta sig att köra. Se om rättsfallet Jareborg, Handling och uppsåt, 1969, s. 155 ff. Se också SvJT 1968 rf s. 75 under 1 kap. Rus och annat omtöckningstillstånd.
    En berusad passagerare, som tagit tag i ratten på bilen så att denna körde i diket, dömdes i NJA 1968 s. 581 (tillståndsprövning) för vårdslöshet i trafik och rattfylleri.
    Angående övningskörning uttalade HD i NJA 1968 s. 145, varom även i början under Trafikbrottslagen, att bestämmelsen i 30 § 1 mom. sista st.vägtrafikförordningen får anses innebära att läraren normalt ådrager sig ansvar för felaktigheter som under körningen begås i fråga om bilens manövrering men att förhållandena dock kan vara sådana att ansvaret bör stanna på eleven. I målet dömdes läraren under dissens för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död: om han ägnat erforderlig uppmärksamhet åt trafiksituationen, skulle han ha haft rådrum att ingripa tidigare än som skett, och att körningen utgjorde slutprov vore icke ägnat att föranleda annat bedömande. I SvJT 1965 rf s. 66 blev emellertid en lärare frikänd. Han hade danskt körkort men hade icke, såsom kräves enligt 30 § 1 mom. 2. vägtrafikförordningen, svenskt körkort sedan tre år. Han kunde därför icke anses som förare enligt 30 § och hade icke heller i verkligheten fört bilen. Innebörden härav måste vara, att ansvaret i ett sådant ifall ansågs ligga på eleven som körde. Jfr NJA 1966 s. 313 som gällde omfattningen av s. k. förarskyddsförsäkring när elev för fordonet.
    En fotgängare blev i mörker påkörd av bil; NJA 1968 s. 62. Bilföraren blev dömd för vårdslöshet i trafik. Också fotgängaren dömdes av HR:n för detta brott. HovR:n åter bedömde dennes oaktsamhet som ringa och frikände honom därför men tillerkände honom endast jämkat skadestånd. HD hade endast att pröva skadeståndsfrågan.
    En spritpåverkad person åkte ett stycke på en moped, som på grund av maskinfel icke kunde framdrivas med motorn. Han frikändes från ansvar för rattfylleri i SvJT 1967 rf s. 2. Också i NJA 1958 s. 39 frikändes på grund av att motorn vid tillfället var obrukbar, medan i NJA 1947 s. 253 dömdes för rattfylleri oavsett huruvida motorn, som var brukbar, under färden var frånkopplad; motorn gick enligt den tilltalades uppgift på grund

av rådande stark kyla icke att starta. Vissa andra rättsfall omtalas i SvJT 1960 s. 282 och 1964 s. 101 f. I SvJT 1968 rf s. 33 I frikändes från ansvar för rattfylleri, emedan bilen stod med bakhjulen så djupt nedsjunkna i en grop att det icke var möjligt att enbart med motorn få upp hjulen ur gropen. I samma referat II dömdes däremot för rattfylleri, ehuru bilen var nedsjunken i vägen eller dess sida. Motorn var i gång, och bilen gungades fram och åter knappt en meter i sin längdriktning. HovR:n fann, att mannen som satt vid ratten borde anses ha fört bilen även om det med hänsyn till bilens läge icke varit möjligt för honom att med hjälp enbart av motorn föra bilen från platsen.
    Ordet föra torde i likhet med många andra verb vara sådant, att själva förandet icke kan ske annorledes än uppsåtligen. En spritpåverkad man, som satt i en stillastående bil, hade i NJA 1967 s. 211 velat taga ur bilnyckeln. Han trodde, att han för att kunna göra detta måste vrida om nyckeln. Han vred därför om den. Därigenom kom emellertid bilen i gång och törnade mot en bil, som stod någon meter framför. Mannen åtalades för olovlig körning och rattfylleri. HovR:n fällde honom, emedan han genom sina åtgärder kommit att föra bilen. HD liksom RR:n frikände honom: han hade visserligen av oaktsamhet satt bilen i rörelse, men då han ej haft uppsåt att vidtaga någon åtgärd för att förflytta bilen, kunde hans handlande ej föranleda ansvar för olovlig körning eller rattfylleri. HD tillade, att det icke gjorts gällande att hans oaktsamhet skulle medföra ansvar för vårdslöshet i trafik. Jfr SvJT 1953 rf s. 68 varom i SvJT 1960 s. 285. I NJA 1968 s. 471 dömdes en bilförare för grov vårdslöshet i trafik och rattfylleri samt vållande till annans död, när han varit så starkt påverkad av alkohol att han ansågs ha varit i patologiskt rus. HD uttalade, att han ändock var i sådan grad medveten om sitt handlande att hos honom i straffrättslig mening förelegat uppsåt att föra bilen. För rattfylleri dömdes också i SvJT 1966 rf s. 22 och 1968 rf s. 12, ehuru bilföraren i dessa fall var mycket omtöcknad av tabletter. Tydligen var det där endast med stöd av 1:2 andra st. som de tilltalade ansågs kunna fällas. Se om dessa tre fall under 1 kap. Rus och annat omtöckningstillstånd. Liksom förandet skall vid rattfylleri förtärandet av alkohol eller tabletter vara täckt av uppsåt åtminstone så, att bilföraren känt till vad han förtärt och att detta har rusgivande egenskap. Det sistnämnda känner han icke alltid till. I SvJT 1965 rf s. 72 dömdes en bilförare som intagit smärtstillande tabletter för rattfylleri, varvid HovR:n uttalade att det måste tagas för visst att han vid förandet av bilen insåg att han på grund av påverkan av tabletterna saknade nödiga förutsättningar att på betryggande sätt föra fordonet.
    I NJA 1965 s. 379 I och II uttalade två justitieråd, vilka bestämde HD:s dom, att där omständigheterna icke vore av den mildrande beskaffenhet att rattfylleri förskyller enbart böter, hänsynen till allmän laglydnad krävde att påföljd som ej innebär frihetsberövande tillämpas allenast om särskilda skäl talar därför. HD:s dom blev på fängelse i en månad. Ett beträffande motiveringen dissiderande justitieråd förklarade, att gärningen, rattfylleriet, borde med ledning av samtliga i målet upplysta omständigheter bedömas främst med hänsyn till dess farlighet ur trafiksäkerhetssynpunkt och att, om därvid skäl föreligger att anse omständigheterna mildrande, påföljd i form av böter kunde ifrågakomma, men när mera ingripande påföljd än böter vore påkallad, finge, då fråga är om tilltalad som fyllt 18 år, intres-

set av att upprätthålla allmän laglydnad anses kräva att påföljd som ej medför frihetsberövande väljes allenast om särskilda skäl talar därför. I det ena av målen, i vilket den tilltalade fyllt 20 men ännu icke 21 år, uttalades av alla tre justitieråden, att vid det förhållandet, att ett frihetsberövande vore påkallat av hänsyn till allmän laglydnad, hans ålder ej utgjorde hinder mot fängelse. Det dissiderande justitierådet anförde i båda målen, att det icke kunde antagas att det för den tilltalades tillrättaförande vore erforderligt att han ställdes under övervakning, varför skyddstillsyn icke kunde ifrågakomma. Innebörden av uttalandet synes vara, att skyddstillsyn i annat fall kunnat komma i fråga. Två justitieråd dömde i båda målen liksom HovR:n till villkorlig dom jämte böter. I NJA 1966 s. 603 gjorde HD åter principuttalandet, vari ett justitieråd icke instämde, att när omständigheterna icke är av den mildrande beskaffenhet att rattfylleri förskyller endast böter, hänsynen till allmän laglydnad kräver att påföljd som icke innebär frihetsberövande tillämpas endast om särskilda skäl talar därför. I detta mål ansåg HD emellertid, att rattfylleristens aktuella sociala situation och risken för att hans gynnsamt påbörjade rehabilitering skulle komma att kraftigt försvåras eller omöjliggöras finge, i förening med vad sinnesundersökning givit vid handen, anses utgöra sådana särskilda skäl. HD dömde till skyddstillsyn med föreskrift om kontakt med psykiater. Av RR:n hade rattfylleristen dömts till skyddstillsyn, och prövotiden hade börjat löpa, emedan endast åklagaren fört talan mot domen. HovR:n hade dömt till fyra månaders fängelse. I NJA 1968 s. 484 blev en 20-årig yngling dömd till en månads fängelse för rattfylleri. HD:s dom bestämdes av tre ledamöter, medan två i likhet med HovR:n dömde till villkorlig dom jämte böter. Majoriteten ansåg icke sådana särskilda skäl föreligga, som vid brott av förevarande slag av hänsyn till allmän laglydnad måste krävas för tillämpning av villkorlig dom. Minoriteten och HovR:n åberopade jämte den tilltalades ungdom och skötsamhet, att han enligt personundersökning vore känslig och lättpåverkad. I personundersökningen hade uttalats,att han sannolikt skulle komma att taga allvarlig skada av frihetsberövande. Körningen hade ägt rum efter påtryckning från andra personers sida. I NJA 1966 s. 364 fann HD däremot med 3 röster mot 2 omständigheterna så mildrande, att det räckte med böter. Fallet var egenartat. Bilen hade endast bogserats, och därtill kom vissa ursäktande omständigheter. I NJA 1965 s. 208, varom under 31 kap., dömdes till ungdomsfängelse. I NJA 1966 s. 592 hade länsstyrelse meddelat förordnande om tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Såsom ofta sker, hade emellertid alkoholisten fått villkorligt anstånd med verkställigheten och ställts under övervakning. Medan han stod under övervakning, gjorde han sig skyldig till rattfylleri. Anståndet förklarades kort därefter förverkat, och han intogs på vårdanstalt. Där var han i drygt 3 månader och 3 veckor, varefter han fick försökspermission. Han utskrevs sedermera från anstalten men ställdes då under övervakning av nykterhetsnämnden. Han hade emellertid blivit åtalad för rattfylleriet. HD, som avgjorde målet medan han stod under övervakning, överlämnade åt nykterhetsnämnden att föranstalta om erforderlig vård. HD anförde, att brottet begåtts under inflytande av alkoholmissbruk för vilket han vid tiden för brottet stod under behandling enligt lagen om nykterhetsvård, att han fortfarande var föremål för sådan behandling samt att hans intagning på vårdanstalten kort tid efter brottets

begående finge anses innefatta en även med hänsyn till allmän laglydnad tillräcklig reaktion på brottet. På grund härav och då med hänsyn till förhållandena fortsatt behandling enligt nykterhetsvårdslagen framstode såsom lämpligare än fängelse för hans tillrättaförande, förelåge särskilda skäl att såsom påföljd för brottet förordna om överlämnandet. Se om 1965 och 1966 års fall av rattfylleri Fürst i SvJT 1966 s. 81 ff och 1967 s. 161 ff.
    Bestämmelsen i 3 § sista st. om straff för den som tillåter någon att föra körkortspliktigt fordon utan att denne är berättigad därtill ansågs i SvJT 1965 rf s. 27 icke gälla den som sålt sådan bil med vetskap om att köpare nämnade föra bilen oaktat han saknade körkort, och annan medverkan till olovlig körning än sådan som avses i lagrummet ansågs icke kunna föranleda ansvar. Se 23:4 sista st.
    Hur ordet trafikolycka i 5 § skall förstås och vad vägtrafikant skall ha märkt och gjort för att ådraga sig ansvar för smitning är långtifrån klart.I SvJT 1965 rf s. 19 hade en bilist märkt, att han med bilens bakre del kört på något. Han stannade omkring 40 m. från platsen, fann att det uppstått plåtskada på bilen och trodde då att han törnat emot en trafikstolpe, men när han icke från sin plats kunde upptäcka någon skada på denna eller på något annat, fortsatte han. I själva verket hade han kört på och skadat ett järnstaket. Han dömdes av HovR:n för smitning. Detta brott kräver uppsåt, varför han icke kunde dömas med mindre han hade uppsåt omfattande att trafikolycka ägt rum (se NJA II 1951 s. 543). Möjligen kan man emellertid våga antaga, att om bilist märker skada på sin egen bil, han därmed har fått tillräcklig kännedom om att en trafikolycka inträffat, ehuru skadan på den egna bilen icke torde i och för sig göra 5 § tillämplig (se mina anteckningar i SvJT 1967 s. 437 f). Om det då verkligen har inträffat en trafikskada som skäligen bör föranleda åtgärd, gör sig bilisten skyldig till smitning genom att avvika. I SvJT 1967 rf s. 22 var emellertid vad bilisten, som hade hög alkoholhalt i blodet och dömdes för rattfylleri, såvitt visats hade märkt vid olyckstillfället icke mer än en duns, när bilen passerade några pojkar. Enligt vad han uppgav hade han trott, att någon av pojkarna slagit till på biltaket. I själva verket hade en av pojkarna blivit påkörd och illa skadad. Bilisten fortsatte sin färd c:a 300 m. till sin bestämmelseort och märkte där, att ena körriktningsvisaren gått sönder. Upptäckten föranledde honom att köra tillbaka till pojkarnas plats, men när polisen kom, förnekade han all kännedom om att han kört på någon. Han dömdes för smitning. HR:n och i HovR:n en ledamot, som bestämde dess dom, förklarade, att det ålegat bilisten att, när han hörde dunsen, stanna för att undersöka orsaken till denna; enligt hovrättsledamoten måste dunsen ha varit kraftig. Två ledamöter förklarade, att bilisten måste ha märkt att han kört på pojken. En ledamot frikände däremot, emedan bilisten enligt hans mening icke såvitt visats märkt detta och så snart han börjat misstänka att så skett återvänt till olycksplatsen. Avfattningen av 5 § ställer onekligen rättstillämpningen inför svårigheter. Var det som bilisten vid påkörningen uppfattade av händelsen en trafikolycka? Man måste tveka om svaret. Var han skyldig att återvända, när han märkte skadan på den egna bilen? Antagligen icke. Skulle återvändandet fritaga honom från ansvar, fastän han förnekade all kännedom om sin del i olyckan? Om han stannat kvar och nekat, skulle han ha gått fri. En i sak tilltalande ståndpunkt är, att den som avlägsnar sig med åsidosättande av sin skyldighet

enligt 5 § ändock skall gå fri genom ett slags tillbakaträdande, om han vidtager de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda och gör detta inom sådan tid att detta krav är uppfyllt, men annars icke. Den som avlägsnar sig för att t. ex. skaffa hjälp måste gå fri, och det förefaller då motiverat, icke minst med hänsyn till bevissvårigheter, att också den går fri som först efter att ha avlägsnat sig kommer på tanken att vidtaga åtgärd vartill olyckan bör föranleda, om men endast om han vidtager de åtgärder han bör vidtaga. Bilisten i rättsfallet skulle därför, såsom den ledamot av HovR:n som dikterade dess dom så gott som utsade, ha gått fri från ansvar för smitning, om han efter att ha återvänt erkänt för polisen. Se Dahlin i SvJT 1960 s. 624 och mina anteckningar i SvJT 1967 s. 438 ff. En fråga för sig är, vilken betydelse man borde tillmäta den omständigheten att bilisten i rättsfallet var påverkad av alkohol; se därom under 1 kap.Rus.
    Oaktat att bilförare som påkört annans bil dömts för skadegörelse emedan påkörningen var avsiktlig, dömdes han i SvJT 1968 rf s. 58 av HovR:n, men icke av RR:n, för smitning. Var det en trafikolycka? Grunderna för 5 § talar för ett jakande svar. Oavsett om bilföraren hade uppsåt att tillfoga skadan, förelåg de för trafik utmärkande förhållanden, som motiverar att 5 §, mot vad eljest gäller, ålägger även den som ådragit sig ansvar ett visst mått av skyldighet att bidraga till utredningen. För trafikförhållanden gäller mer än i allmänhet, att utredningen starkt försvåras om de inblandade avlägsnar sig. Bestämmelserna i lagrummet torde få anses åsyfta att minska risken för oskyldigt inblandade och för ersättningsberättigade att bli hållna för ansvariga eller att lida rättsförlust.