HANS FOLKESSON. Omprövning av körkort. Utgiven av statens nämnd förutgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. Sthm 1969. Norstedt s.164 s.

 

    Folkesson har under lång tid i länsstyrelse sysslat med körkortsärenden och han har i flera år varit föredragande i regeringsrätten och därvid sysslat bl. a. med körkortsmål. Boken bygger på den omfattande erfarenhet han därvid tillgodogjort sig och på resultatet av en enquête till körkortsmyndigheterna vari dessa gjorde en fingerad bedömning av ett antal omprövningsfall från Folkessons egen länsstyrelse. Några av dessa fall har tagits med bland de 25 typfall som inleder Folkessons framställning. Flertalet av sistnämnda fall har bedömts av regeringsrätten.
    Folkesson har haft ambitionen att, förmodligen mot bakgrund av den delvis förvirrade och osakkunniga debatt som sedan ett par år förts i fråga om körkortsåterkallelser, lämna en redogörelse för de regler som gäller och hur systemet fungerar i praktiken. Han har garnerat framställningen med personligt färgade uttalanden. Han har enligt min mening lyckats på ett förträffligt sätt.
    Boken är ledigt skriven och lättläst. Den kan läsas utan föregående kunskaper i ämnet och ger lekmannen en god bild av lagreglerna om återkallelse av körkort och deras syfte och även av praxis på området. Bortsett från vissa uttalanden av JO främst i ämbetsberättelsen 1962 och vad som kan inhämtas i Fredriksons kommentar till vägtrafikförordningen har mig veterligt inte tidigare gjorts något försök att systematiskt redovisa körkortsmyndigheternas praxis i körkortsmålen. Boken är därför också av stort värde för den som sysslar med körkortsmål i länsstyrelserna. Man torde nämligen inte utan fog kunna våga det påståendet att de olika körkortsmyndigheterna inte tidigare haft klart för sig hur praxis i körkortsmålen varierar

dem emellan. Mot en utveckling av praxis i mildrande riktning hos någon körkortsmyndighet finns nämligen inget remedium, eftersom det allmänna inte håller sig med något ombud som kan överklaga alltför milda avgöranden. Häri ligger säkerligen förklaringen till den i vissa fall högst varierande bedömningen i de fall som Folkesson redovisat. Efter flera års erfarenhet av körkortsmål i regeringsrätten vågar jag nog påstå att regeringsrättens syn på återkallelser är strängare än många länsstyrelsers. Man kan nämligen anta att det i huvudsak är de strängast bedömda fallen som av den enskilde överklagas hos regeringsrätten och regeringsrätten upphäver mycket sällan av länsstyrelse beslutad körkortsindragning (se härom Holmgren i denna tidskrift 1969 s. 596 ff). Så länge allmänt ombud saknas styr emellertid regeringsrättens praxis inte körkortsmyndigheternas praxis i vidare mån än att de i allmänhet inte får sina avgöranden ändrade i mildrande riktning.
    Självfallet är boken även av värde för andra yrkesverksamma jurister, som vill närmare sätta sig in i hur systemet med körkortsåterkallelser fungerar, såsom domare, åklagare och advokater.
    För undvikande av missförstånd vill jag i sammanhanget framhålla att vad jag nu sagt om körkortsmyndigheternas praxis inte utgör skäl för att överföra mål om körkortsåterkallelse till allmän domstol. Praxis torde nämligen bli enhetligare hos 24 körkortsmyndigheter än hos flera hundra domstolar och domstolsavdelningar. Jag skall senare något återkomma till frågan om var avgörandet i mål om körkortsåterkallelse bör ligga, eftersom även Folkesson i boken tagit upp frågan.
    Dessförinnan skall jag emellertid beröra en del andra frågor som Folkesson dragit upp.
    På s. 70 påpekar Folkesson att de allmänna domstolarna är återhållsamma med att fälla för grov vårdslöshet i trafik. Hans uttalande innefattar enligt min mening åtskilligt av s. k. understatement. Efter att i regeringsrätten ha deltagit i avgörandet av omkring 1 500 körkortsmål, varav åtskilliga handlat om vårdslöshet i trafik, vågar jag påstå att det här i landet är mycket svårt att få någon fälld för grov vårdslöshet — samtidigt som man i trafiken kan konstatera att grov vårdslöshet förekommer icke så sällan. Med all respekt för svårigheten att inför domstol levandegöra, hur stor risken vårdslös bilförares framfart utgjort för andra människors liv och egendom, förefaller praxis tyvärr alldeles för mild i de fall som jag här syftar på, nämligen då anledning verkligen funnits att ingripa mot hänsynslös framfart. Studium av rättegångsreferat i utländsk motorlitteratur tycks ge vid handen att praxis i fråga om verkligt farliga förare är strängare i åtskilliga andra länder än i vårt land. Vissa svenska domstolar tycks i sin straffmätning inte gärna gå utöver ett ganska blygsamt antal dagsböter, även för grova förseelser. Häri ligger förmodligen den förnämsta förklaringen till att körkortsmyndigheterna, såsom Folkesson också framhåller, numera inte låter antalet utdömda dagsböter utöva något avgörande inflytande på sitt bedömande. De allmänna domstolarnas och även åklagarnas straffmätning i trafikmål är nämligen i till synes lika fall så pass individuell och oenhetlig att något samband mellan antalet dagsböter och påföljden i körkortsmålen inte kan upprätthållas.
    Framställningen i boken om återkallelse på grund av fylleri ger anledning till reflexionen att praxis numera knappast torde motsvara lagstiftarens intentioner år 1958. Medan antalet fyllerier stigit kraftigt sedan dess

har antalet körkortsåterkallelser samtidigt minskat. Förhållandet har nyligen påpekats bl. a. av MHF hos Kungl. Maj:t. Det citat Folkesson på s. 80 tagit in från fylleristraffutredningens betänkande representerar, med nuvarande regler, snarast en framtidsvision och förutsätter att återkallelsereglerna på denna punkt modifieras. Utredningen framhåller nämligen vikten av att körkortsmyndigheterna så långt möjligt söker tillgodose det nykterhetsvårdande intresset att inte utan tvingande skäl ta körkortet från en person, som är i behov därav för sin anpassning och som visar vilja och förmåga att följa en given behandlingsplan. Med nuvarande stela regler för körkortsåterkallelse är det över huvud svårt att beakta rehabiliteringssynpunkter. Som Folkesson framhåller anförs ofta att en körkortsåterkallelse skulle motverka den berördes återinpassning i samhället efter utståndet frihetsstraff etc., men länsstyrelserna har som sagt endast begränsade möjligheter att lagligen tillgodose sådana synpunkter.
    Man kan slippa undan återkallelse efter fylleri eller olovlig körning om länsstyrelsen anser det uppenbart att föraren är att bedöma som en skötsam person. För dem av denna tidskrifts läsare som lämnar allmänheten hjälp i körkortsmål bör understrykas vad Folkesson anfört, nämligen att om det iutredningen svävas på målet om skötsamheten är den knappast uppenbar. Den som vill åberopa skötsamhet gör klokast i att själv skaffa in all den utredning han kan åstadkomma därom.
    I avsnittet om väntetid efter återkallelse har Folkesson (s. 98) endast med några ord berört den ofta debatterade frågan om återkallelse är att anse som straff. Av hans återgivande ur olika förarbeten kan man liksom Folkesson dra den slutsatsen att lagstiftaren i vart fall inte avsett återkallelsetiden som något straff. Trots detta hävdas gång på gång i den allmänna debatten att återkallelse i realiteten verkar som ett straff och uppfattas som ett sådant. Eftersom det alltså är fråga om straff bör, sägs det, återkallelse beslutas av allmän domstol.
    Det är visserligen sant att återkallelse av körkort ofta är en allvarligare påföljd än det av allmän domstol utdömda bötesstraffet, men detta sätt att resonera tyder ändå på att vederbörande inte satt sig in i vart ett sådant resonemang ytterst skulle leda. Det vore ju nämligen i så fall också följd riktigt att hävda att i fråga om varje av administrativ myndighet meddelat tillstånd, som kan återkallas i anledning av t. ex. brott, återkallelsen skall prövas av allmän domstol och icke som nu i regel är fallet av den myndighet som meddelat tillståndet. Min kollega Holmgren har i nyssnämnda artikel i denna tidskrift närmare behandlat denna och hithörande frågor.
    I avsnittet om varning polemiserar Folkesson mot den uppfattning som JO givit uttryck för i sin ämbetsberättelse 1968 (s. 322) nämligen att varning inte får meddelas med stöd av 34 § andra stycket andra punkten VTF i fall som är av lindrigare beskaffenhet än som anges i 33 §. Bestämmelsen är svårtolkad men skall den ha någon självständig betydelse torde det ligga närmast till hands att ansluta sig till Folkessons tolkning. Eftersom beslut om varning inte kan överklagas har frågan inte kunnat bedömas av regeringsrätten.
    Vad Folkesson anfört i avsnittet om underrättelse från dömande myndighet (s. 113) för tanken till en fråga som Folkesson bara snuddat vid, nämligen hur länsstyrelsens bedömning förhåller sig till den dömande myndighetens. Man får ibland höra att länsstyrelsernas avgöranden tyder på att de

synes göra en ny bedömning i ansvarsfrågan, dvs. underförstått gå utöver sin kompetens. Självfallet är länsstyrelsen bunden av utgången i ansvarsfrågan. Såsom framgår av vad ovan anförts kan länsstyrelsen emellertid inte utan vidare utgå från den gradering som skett genom straffmätningen. Bedömningen i körkortsfrågor ligger delvis på ett annat plan och måste göras mera nyanserad. Länsstyrelsen har ju att i omprövningsfallen bedöma graden av förarens farlighet eller den risk han utgör i trafiken. Eftersom huvudparten av underrättelserna består av ordningsförelägganden och straffförelägganden, i vilka de närmare omständigheterna ej anges, måste länsstyrelsen därför komplettera underrättelserna med förekommande polisundersökningar och förundersökningar. Detsamma gäller de allmänna domstolarnas blankettdomar i trafikmål. Mot noggrannheten och fullständigheten i länsstyrelsernas utredning i körkortsmålen synes för övrigt i allmänhet inte kunna riktas någon anmärkning.
    En av förtjänsterna med Folkessons bok är att han givit en inblick i hur körkortsmålen behandlas i länsstyrelserna. Den bild han ger av omsorgsfull utredning och noggrann bedömning av fallen jävas inte av de erfarenheter man får genom prövningen av körkortsmål i regeringsrätten. Även i detta hänseende kan jag hänvisa till Holmgrens artikel i denna tidskrift.
    På s. 120 har Folkesson med stöd av sina erfarenheter funnit anledning att rikta den frågan till nykterhetsnämnderna om de uppfattar sin anmälningsplikt som ett hinder i sin verksamhet att stödja och rehabilitera alkoholmissbrukare. Med stöd av den erfarenhet man får i regeringsrätten av körkortsmålen synes frågan befogad. Det är påfallande och föralldel också förståeligt hur milda nykterhetsnämnderna är i sina förslag till åtgärder i körkortsfrågan. Det förekommer till och med ofta att de föreslår varning, då sådan inte lagligen kan komma i fråga. Samma anmärkning kan riktas mot åtskilliga länsnykterhetsnämnder. Även den lokala polismyndigheten är ofta ganska mild i sina förslag till åtgärder i körkortsmålen.
    I sista avsnittet i boken har Folkesson med stöd av vissa statistiska uppgifter uttryckt farhågor för att körkortsmyndigheternas praxis i körkortsmålen blivit alltför mild. Samtidigt som trafiken och alkoholkonsumtionen ökar sjunker antalet återkallelser och varningar. Antalet återkallelser för onykterhet utanför trafiken är bara hälften så många 1966 som 1959. Trots denna utveckling hävdas ibland i den allmänna debatten att i vart fall återkallelserna slår alltför hårt.
    Det är emellertid inte bara Folkesson som har en annan mening. Även rikspolischefen har nyligen förklarat att han anser det nödvändigt med en skärpt praxis vid tillämpning av reglerna om återkallelse av körkort. För egen del delar jag helt denna uppfattning. Förbättrad upplysning och utbildning bör i trafiksäkerhetens intresse förenas med skärpta åtgärder mot trafiksyndarna från polisens, åklagarnas, domstolarnas och körkortsmyndigheternas sida. Bilkörning är, även aktsamma förare emellan, en tämligen riskfylld sysselsättning jämfört med övriga transportmedel. Dödsfalls- och olycksfallssiffrorna är skrämmande. Bengt Wieslander