Flygkapningar
Om utländska brott och inländsk politik
Av professor JACOB SUNDBERG
1. Under de sista årtiondena har man allmänt kommit till insikt om att flygplanet, med befäl, besättning och passagerare, är ett hjälplöst offer för varje beslutsam våldsman som bestämmer sig för att överta befälet och bestämma ny kurs som passar honom bättre. Ibland har denna insikt fört till rån i en ny miljö. Ett exempel är PAL flight 158 A. Under flygning d. 7 nov. 1968 från Cebu till Manila med en tvåmotorig Fokker Friendship under befäl av flygkapten Luis Bonnevie kapades planet strax före landningen av 4 män, vars ledare, Mario Rabuya y Calleto, tryckte pistolen mot flygkaptenen, upplyste "This is a hijack" och sade sig vara ansvarig för mordet på talmannen i Filippinernas parlament nyligen. Kaparna rånade därefter passagerarna på värden om cirka 118 000 sv. kr. i kontanter och juveler, sårade svårt en civilklädd polisman som satte sig till motvärn, dödade en annan passagerare i den eldstrid som utspann sig, samt tvingade piloten att efter landningen taxa till ett avlägset hörn av flygplatsen intill staketet, varefter kaparna flydde över staketet medförande bytet och några besättningsmän som gisslan.1
Vad som emellertid mäktigast har befrämjat flygkapningarna har varit det internationella fientlighetstillstånd som karakteriserat världen efter andra världskriget. Den fientlighet som frodades på båda sidor om järnridån gynnade kraftigt den, som flydde från det ena fientliga lägret till det andra. Till en början var det dock i huvudsak endast det ena lägret som drabbades. Tid efter annan lyckades någon fly ur kommunistlägret till Österrike, Schweiz eller Väst-Tyskland genom att under flygning övermanna piloten och förmå honom att lägga om kursen mot mål på andra sidan järnridån. Under tidsperioden 1948—1950 tycks 17 sådana fall ha rapporterats.2 Ett viktigt
sådant fall, som fick rättsligt efterspel, var piloten Ivo Kavics flykt med två medbrottslingar med en DC-3 tillhörig det jugoslaviska bolaget JAT d. 17 okt. 1951. Flygplanet kapades på rutten Ljubjana—Belgrad och tvingades gå till Zürich i stället.3 — På 1960-talet komdet emellertid till en stark stegring av frekvensen av kapningar. Bakgrunden därtill var att Fulgencio Battistas regim på Kuba ersattes även ny som — då dess hemvist i kommunistlägret blev allt tydligare — efter hand kom att introducera de europeiska förhållandena i den västra hemisfären. Under perioden 1958—1962 rapporterades åter 17 fall av flygkapningar. Två sådana kapningar genom Castros agenter av Cubana Airways plan slutade olyckligt, det ena störtade d.3 nov. 1958 med 17 dödsoffer i Nipebukten, det andra kraschade tredagar senare i Orientes berg. Senare, när Fidel Castro var i okvald besittning av landet, vände sig hans anhängare mot det amerikanska trafikflyget. En serie om fyra flygkapningar 1961 förmådde den amerikanska kongressen att utöka luftfartslagen med ett särskilt straffbud mot piratdåd på flygplan.4 Det mest spektakulära bland dessa fall var kanske det där Pan American flight 501 — en DC-8 på väg mellan Mexico City och Guatemala City med den kolombianske utrikesministern ombord jämte 81 andra personer — kapades d. 9 aug.1961 under flygningen av fransmannen Albert Cadon som hämnd för Washingtons algeriska politik och tvingades till Kuba.
Nu fingo de beslutsamma och våldsamma upp ögonen för den nya situationen. Tid efter annan under hela 1960-talet kapades amerikanska trafikflygplan och tvingades till Kuba för att sätta av flygkapare, och det fanns en liten mottrafik av samma slag från Kuba till Miami. Också de andra latinamerikanska länderna fingo allt oftare bevittna hur deras trafikflygplan kapades och tvingades till nya och oförutsedda destinationer. Huvudoffret var Colombia som fram till september 1969 drabbats 13 gånger;5 slutmålet för kapningarna var alltid Kuba.
Efter någon tid fingo nu våldsmännen kring Medelhavet också upp ögonen för de nya möjligheterna. Det började med kapningen d. 30 juni 1967 av en Air Hanson i London tillhörig flygtaxi med f. kongolesiske premiärministern Moishe Tschombe ombord. Planet kapades vid Ibiza, en av de Baleariska öarna, och tvingades ned i Alger. Därmed inleddes vågen av kapningar av flygplan för att föra dem till arabiska destinationer. Tschombe-kapningen efterföljdes av arabiska kapningar av israeliska, amerikanska och ethiopiska plan
och till slut också av kapningar av Olympic Airways plan genom upproriska greker.
Mot slutet av 1968 satte en våldsam ökning in av antalet flygkapningar, som ingen mäktat helt förklara. Under 1968 kapades 27 plan och tvingades med hot eller våld att följa nya kurser. Under 1969 kapades 89 plan på samma sätt. 1968 års kapningar berörde 1 490 flygpassagerare. 1969 års kapningar berörde 4 519 personer.
2. Av det sagda har framgått att man inte vet så noga varför flygkapningarna blivit en sådan modeföreteelse. Man är emellertid tämligen ense om att bestraffningar av flygkaparna måste till för att bryta tendensen.6 Eftersom flygkapningarna ha uppenbart samband med de politiska fientlighetstillstånden, kommer också sambandet mellan dessa tillstånd och bestraffningsmekanismerna i förgrunden för intresset. Därför avser jag nu att söka något utreda den svåra frågan om sambandet mellan bekämpningen av flygkapningarna och den politiska miljön.
Det är naturligt att först belysa betydelsen av det politiska elementet i problemkomplexet. Om man indelar flygkapningarna allt efter deras natur i tre huvudkategorier, klassiska rövardåd, gerillakrigsaktioner och flyktfall, blir det lättare att vinna en uppfattning. Den stora majoriteten fall är flyktfall, och även om man betänker att kanske hälften av dessa är "mental cases", tokdåd, utvisar ändock valet av destination också i dessa fall betydelsen av det politiska elementet. Kaparen väljer alltid en politisk antagonist till flygplansstaten.
3. Låt oss då först se på rättsstridighetsfrågan. Man antar ibland —t. ex. i Genève-konventionen om det fria havet — att det finns något slags universaljuridik med vars hjälp man kan bestämma om en handling är rättsstridig eller ej.7 Tyvärr är det inte alls så. Framför man ett blott allmänt krav på rättsstridighet, fördunklar man endast den verkliga problematiken i en värld av nationer, som inbördes icke förenas av någon "Full Faith and Credit"-klausul av den art somt. ex. tvingat de amerikanska delstaterna att respektera varandras juridiska system.8 På vissa områden stå de juridiska systemen i sådan
inbördes motsättning att det icke är möjligt att samla dem i något slags gemensam bekämpning av "brottsligheten". De olika staternas straffbud sammanfalla icke i det enskilda fallet och principen om dubbel straffbarhet — gärningen skall vara straffbar både där den begicks och där lagföringen sker (jfr BrB 2: 2, 2 st.)9 — gör att det icke finns någon brottslighet gemensam att bekämpa.
Ett exempel. Såvitt vi veta, var den förre kongolesiske premiärministern Moishe Tschombe en mördare och en tjuv enligt den algeriska högsta domstolens åsikt.10 De flesta rättssystem ha den regeln gemensam att envar får gripa den som begått brott av en viss svårhetsgrad. Den regeln gäller t. ex. både i England och i staten New York.11Enligt svenska RB 24: 7 må i vart fall "envar . . . gripa den som är efterlyst för brott". Tschombe var nu dödsdömd i Kongo och förvisso "efterlyst". Mina upplysningar från algerisk expertis tillåta mig att, utan att kunna lämna exakt besked, påstå att motsvarande regler gälla i Algeriet. Men vid sådant förhållande hade tydligen de algeriska myndigheterna, när Francis Bodenan d. 30 juni 1967 landade i Alger i Air Hansons flygtaxi med Tschombe och två engelska piloter, som kunde bedömas vara hans medbrottslingar, anledning till all uppskattning av Bodenans riktiga och modiga handlande i rättvisans tjänst. Flygkapningen var ett rättsenligt gripande av en grov brottsling.
Det har invänts att en stats rätt att bekämpa brottsligheten är en del av dess territoriella höghetsrätt och slutar vid statsgränsen liksom höghetsrätten. Gripanden i flygplan skulle i princip icke vara annorlunda än gripanden på fartyg till sjöss och underkastade samma regler som om de inträffat på främmande territorium.12 Sedan Tokiokonventionen av år 1963 utplånat även de svaga antydningar som kommit till synes i 1944 års transitöverenskommelse13 om att flygplan borde åtnjuta viss immunitet mot straffrättskipningen, förefaller mig emellertid det gjorda uttalandet vara endast avant garde och de lege ferenda men knappast spegla det faktiska rättstillståndet. Det hindrar förstås ej att jag tycker att synpunkten är sakligt riktig och förtjänt
av framgång.14 — Till Tschombe-fallets arabesker hör vidare att enligt det år 1956 avgjorda engelska rättsfallet Regina vs Martin15 så gällde engelsk straffrätt icke generellt ombord på en engelsk flygtaxi över Medelhavet: så var i huvudsak blott förhållandet beträffande engelska straffbud mot särskilt svåra brott såsom mord och stöld. Jag förmodar att engelsmännen icke skulle betraktat Bodenans extraflygresa till Alger såsom stöld. — Den omdiskuterade åsikten skulle tydligen kunna hindra denna form av brottsbekämpning genom gripande över det fria havet. Det tror jag inte staterna äro beredda att acceptera. — Bodenan var slutligen representant för det enskilda initiativet och icke statstjänsteman.16 Algeriet kunde då icke ådraga sig något folkrättsligt ansvar för gripandet lika litet som Sverige (utan jämförelser i övrigt) ådrog sig något folkrättsligt ansvar för att en dansk polisman utan tillstymmelse till laga rätt grep de kända svenska vapensmugglarna i FN-tjänst på Cypern och skickade tillbaka dem till Sverige.
4. Låt oss nu övergå till det område där dubbel, eller mångdubbelstraffbarhet föreligger och där man följaktligen har rätt att tala om en staternas gemensamma bekämpning av brottsligheten. Vanligen hör förstås en flygkapning till denna kategori. Det gäller då att brottet bestraffas var än det begåtts och att söndersplittringen av den formella lagföringsprocessen mellan ett otal stater icke får påverka den materiella lagföringen. Gärningen skall leda till straff i vilket land åtal än sker. Den enda praktiska möjligheten att säkra en sådan materiell lagföring är att man på ett eller annat sätt följer principen aut dedere aut punire: antingen utlämnar man den misstänkte till den stat som önskar lagföra honom, eller lagför man honom själv.
I detta sammanhang må det vara påkallat att påminna om den politiska kontroll som övas över lagföringen. I länder där opportunitetsprincipen gäller — och det torde vara flertalet — åtalar man inte för ett brott om det är politiskt olämpligt.17 Hos oss gäller i prin-
cip en absolut åtalsplikt, men när det gäller brott begångna utrikes (med vissa undantag för vad som hänt på svenska båtar och flygplan m. m.) så avlöses denna plikt av en diskretionär prövningsrätt, som tillkommer regeringen men som denna delvis delegerat till Riksåklagaren. Det råder knappast någon tvekan om att avsikten är att här lämna politiska synpunkter fritt spelrum.18
Om vi då återgå till principen aut dedere cut punire framträder omedelbart att det inom dess tillämpningsområde icke finns utrymme för någon politisk kontroll över lagföringen. Det är detta som skapar problemen: staten har bundit sin egen handlingsfrihet.
5. Det enda lagföringssystem mot flygkapningar, som hittills förts fram till en undertecknad internationell konvention, är det som återfinns i 1937 års konvention rörande förebyggande och bestraffning av politiska terroristhandlingar.19 Systemet täckte visserligen icke alla former av flygkapningar utan endast de mest illasinnade bland dem, men det gick till frontalangrepp mot just det politiska elementet i brottsbilden. Därför har jag funnit det mera fruktbart att uppehålla mig vid denna konvention än vid de konventionsutkast mot flygkapningar som utarbetats inom internationella luftfartsorganisationen under 1969 och 1970. De senare bygga visserligen som terroristkonventionen på principen aut dedere aut punire men de vika undan för den politiska problematiken.
Enligt terroristkonventionen skulle sådana terroristhandlingar som definierades i konventionen — och däri ingick då också uppsåtliga handlingar som förstörde eller skadade nyttigheter till allmänhetens tjänst underkastade statens kontroll (d. v. s. alla koncessionerade flygförbindelser)20 — göras till utlämningsbara brott, men utläm-
ningsstaten fick underkasta utlämningen i egen lag eller praxis gängse begränsningar. Skulle i det enskilda fallet sådana begränsningar förhindra utlämning, var staten förpliktad att själv lagföra brottet.
Donnedieu de Vabres karakteriserade terroristkonventionen såsom en realistisk kompromiss.21 Detta omdöme grundade han på sättet att komma till rätta med det politiska elementet. Det förutsågs nämligen att de stater, som skulle deltaga i detta gemensamma bekämpande av brottsligheten, emellanåt skulle ställas i avsevärd förlägenhet genom det svåra valet mellan att underkasta den misstänkte en utländsk rättskipning vars opartiskhet man misstrodde, och att själv ta handom lagföringen med risken för ett skandalöst frikännande, å ena sidan, och ett upprörande hårt straff som utmätts av svaga domare under trycket från en okunnig och upphetsad folkopinion, å den andra sidan.22 Den i konventionen valda lösningen var att skapa möjlighet att överlämna hela målet till en internationell brottmålsdomstol, som reglerades av en tvillingkonvention av samma dag.23
6. Låt oss nu försöka bedöma värdet av den sålunda skapade lösningen i dagens förhållanden.
Beträffande utlämningsfrågor så veta vi genom den europeiska rättskipningen i skuggan av det kalla kriget att det fordras tämligen litet för att en brottslig handling skall anses så politisk till sin art att utlämning vägras. Det är en linje som legat tämligen fast sedan Ivo Kavic år 1951 kapade JAT-planet och tvingade schweizarna att taga ståndpunkt i frågan. Han och hans medhjälpare fingo politisk asyl i Schweiz.24
Vad beträffar bestraffning ha vi på sistone i Europa kunnat följa en övergång till en ganska sträng bestraffning av flygkapare, även i fall då de beviljats politisk asyl. På våren 1969 dömde en domstol i Frankrike ut straff på 5 månaders och 8 månaders fängelse för kapare av ett Olympic-flygplan.25 På hösten samma år dömde en militär-
domstol för franska sektorn i Berlin ut 2 års fängelse för östtyska kapare av ett LOT-plan,26 och på våren 1970 följde en österrikisk domstol i Wien efter och dömde ut 2 år, respektive 2 år och 3 månader för två polska kapare av ett LOT-plan.27 I intetdera fallet fanns något direkt straffbud mot flygkapningar att åberopa men resultatet blev ändock, som synes, tämligen enhetligt. Man åberopade buden mot sådana brott som olaga tvång, resande av livsfarligt vapen, allmänfarlig vårdslöshet o. likn.
Denna rättspraxis återspeglar emellertid ej i någon högre grad det politiska elementet. Endast i det första franska fallet tycks det ha förekommit någon politisk agitation kring lagföringen: i en artikel i Le Monde d. 24 mars 1969 anklagade Jean Paul Sartre och några till domstolen för att "gå juntans ärenden", men artikeln inflöt efter det domen fallit och det är osäkert om agitationen haft något inflytande på den i ljuset av de senare domarna mycket lindriga straffmätningen. Av exakt det skälet att tidigare rättspraxis ger så föga ledning vid en bedömning av det politiska elementet, har emellertid det svenska Tsironis-fallet kommit i förgrunden för det internationella intresset kring denna fråga. Jag skall därför uppehålla mig något vid detta fall.
7. Under flygning Olympic 500/I d. 16 aug. 1969 från Atén till Ioannina med en DC-3 under befäl av flygkaptenen George Georgis, kapades planet över Korinthbukten av dr Tsironis, hans hustru och hans två pojkar. Tsironis riktade en pistol mot piloterna och sade:"Jag är dr Tsironis. I frihetens och mänsklighetens namn tager jag detta flygplan och Ni skall lyda mina och mina förbundnas order vad gäller den kurs vi skall flyga." Sedermera beordrade han piloterna att landa i Albanien. Sedan han fått lämna Albanien sökte Tsironis förgäves inresa i Italien och Frankrike, men vägrades. Slutligen kom han d. 17 sept. 1969 till Sverige, där han bereddes bostad och, d. 28okt., främlingspass.
Enligt BrB 2: 2, 2 st. (jfr 2: 5) kan en utlänning som begått brott utom riket, i fall det var fråga om brott också enligt gärningsortens lag, lagföras för brottet enligt svensk lag vid svensk domstol, försåvitt han efteråt tagit hemvist i Sverige. Även utan hemvist, blott han
finns i Sverige, kan lagföringen ske om å brottet enligt den svenska lagen kan följa fängelse i mer än sex månader. Genom blotta åtgärden att söka sig en fristad i Sverige har sålunda dr Tsironis utsatt sig för risken att bli lagförd för flygplanskapningen. Sverige har visserligen inte haft någonting med brottet att göra, det var inte locus delicti, det var inte den stat där flygplanet registrerats, och det var inte den stat där flygplanet landade. Sådan den svenska lagstiftningen är utformad, anser sig emellertid Sverige icke desto mindre kompetent att döma över brottet.
Låt oss så övergå till det politiska elementet. Den politiska situationen får beröras i korthet. Förhållandet mellan Sverige och Grekland har under de senaste åren präglats av en öppen fientlighet. Den grekiske politikern Andreas Papandreou inbjöds att bosätta sig i Sverige på svenska regeringens bekostnad för att han därifrån skulle planera och leda den kamp som hans politiska organisation förde i själva Grekland. Såvitt man vet gick detta ända därhän att han från svensk mark fick planera användandet av väpnat våld i Grekland.28 När dr Tsironis kom till Sverige åberopade han sin tidigare verksamhet som politiker i Grekland och begärde att få ett liknande bemötande som sin föregångare Papandreou.29 Denna begäran fick ett mycket gynnsamt mottagande av de svenska myndigheterna och dr Tsironis fick omfattande hjälp. Till en början skall han enligt uppgift ha fått ett apanage i storleksordningen 10 000 kr/mån (i varje fall mer än han fick senare) även som löfte att få välja en bostad som passade honom. Det löftet gavs emellertid i ett brev på grekiska och den exakta omfattningen av utfästelsen är tills vidare osäker.
Det intressanta i problematiken knyter sig till detta politiska element. Sedan Riksåklagaren d. 12 nov. 1969 beslutit låta inleda förundersökning om kapningen, ställs man tydligen inför perspektivet av en lagföring för ett utländskt brott samtidigt som situationen domineras av politiska element. Att lagföring på detta vis kommit till stånd är det viktiga: det är det som ger Tsironisfallet dess principiella betydelse. Att lagföringen sedan i och för sig grundas på något andra jurisdiktionsregler än vad man tills vidare tänkt sig i konventionsarbetet kring flygkaperierna är irrelevant.
Den inledda polisutredningen genomfördes på två vägar. Beträf-
fande landningsstaten Albanien, med vilken vänliga diplomatiska förbindelser upprätthållas, sökte man få in utredning om kapningen på diplomatisk väg. Den har dock hittills icke fört till mera än avskrift av den nyhetskommuniké om Tsironis' ankomst som på sin tid utfärdades av den albanska nyhetsbyrån. Beträffande Grekland, den stat där gärningen begåtts och där flygplanet varit registrerat, däremot, beslöt man att undvika den diplomatiska vägen som ju kunde försätta Sverige i en viss politisk förlägenhet, liksom även den något mer tekniska vägen över internationella luftfartsorganisationen (ICAO). I stället föredrog man — f. ö. i god anslutning till vad departementschefen på sin tid rekommenderat beträffande "utredningsåtgärder under förundersökning"30 — att anlita en rutin över Interpol som utvecklats i den Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (art. 15—5) för att skaffa fram utredning om vad som egentligen hänt vid den påstådda flygkapningen. En begäran om sådan hjälp via Interpol undertecknades på åklagarmyndigheten d. 27 nov. 1969. Ännu efter fem månader hade den icke givit det ringaste resultat. Den enda utredning i sak som hittills inkommit är den "flight report" som flygkapten George Georgis efter kapningen lämnat till Olympic Airways, och den har lämnats den svenska polisen på privat initiativ och icke genom officiella kanaler. Någon sannolikhet talar för att det bristande gensvar från grekisk sida, som man tycker sig kunna skönja, har samband med en viss grekisk belåtenhet över den förlägenhet vari Tsironis-affären försatt hela den svenska Greklandspolitiken.
Det inledda förfarandet ställer tydligen de svenska myndigheterna inför besvärande perspektiv. Det är tänkbart att man,31 sedan man konfronterats med den torftiga utredning polisen lyckats åstadkomma, nödgas besluta underlåta åtal. Det kan också tänkas att man önskar underlåta åtal med hänsyn till det politiska tumult som kan väntas uppkomma kring processen. Men det kan också tänkas att en domstol i sin iver att icke drabbas av sistnämnda kritik hemfaller åt
motsatt ytterlighet och dömer den anklagade till upprörande strängt straff. I sådant fall kan man sannolikt förvänta, såsom påpekats i brittisk press,32 att allmänheten skulle harmas över bristen på rent spel i det svenska förfarandet att hjälpa folk till landet och sedan inte behandla dem som gäster utan som bovar.33
8. Tsironis-affären har emellertid en än större betydelse än vad som sålunda omedelbart framgår. Den är också symptom på en utveckling. Den svenska tendensen att moralisera över utlandet som väl alltid funnits34 men som numera gör sig bred inom den förda utrikespolitiken, har redan delvis fört till, och måste i framtiden allmänt föra till, motsättningar till i stort sett alla länder som icke driva en ur socialistisk synvinkel acceptabel politik. Att detta måste antas bli fallet oberoende av svensk politisk regim förefaller mig klart. Dels synes intet politiskt parti böjt för att taga avstånd från tendensen. Dels underblåses den av krafter som icke kunna påverkas av regeringsmakten. På kortare sikt märks här det svenska TV-monopolet. General de Gaulle ansåg sig ha råd med alla former av pressfrihet så länge han behärskade den franska televisionen. I Sverige har förvisso televisionen samma funktion som i de Gaulles Frankrike, men hos oss har den s. a. s. blivit ett propagandaministerium undandraget regeringens kontroll. På längre sikt blir följden densamma av den uppläggning som skolutbildningen fått i landet.35 Effekten därav kan icke neutraliseras genom plötsliga regeringsåtgärder.
Det återstår för en iakttagare att draga konsekvenserna av det uppkomna tillståndet. Härvidlag är då att märka att Sverige i förhållande till de socialt och politiskt missanpassade i de ur svensk synvinkel betänkliga länderna måste framstå som en fristad. Om icke annat blir detta följden av principen om att mina fienders fiender äro mina vänner. Med de politiska förhållanden som råda i större delen av världen, råkar nu flertalet flygplanskapningar utföras av
personer på flykt från dessa betänkliga länder. I själva verket förefaller det som om man redan i ett land som spelat en bemärkt roll i dessa sammanhang, Kuba, kommit underfund med vilka möjligheter den svenska utrikespolitiken erbjuder.
D. 5 febr. 1969 lyckades en militärpolis vid namn Leonardo Dominguez Fuentes fly från Colombia till Kuba genom att kapa ett flygbolaget S.A.M. tillhörigt DC-4 plan på en colombiansk inrikesflygning. Han mottogs visserligen av Kuba men efter 3 månader i läger fick han besked att han icke fick immigrera till Kuba. Kubanerna gåvo honom i stället kubanska identitetspapper och skickade honom till Schweiz via Prag. Han lyckades emellertid inte komma in i Schweiz utan fick återvända till Prag. Där uppehöll han sig sedermera under resten av året, i huvudsak på det kubanska konsulatets bekostnad. När han småningom fann att han, om kubanerna drogo in hans underhåll, riskerade att av tjeckerna återsändas till Colombia, sökte han sig till Sverige dit han inreste d. 18 jan. 1970.
Fuentes' fall är mycket snarlikt Tsironis'. Den väsentliga skillnaden är väl att Fuentes icke påstår sig vara politiker och att den svenska utrikesledningen inte bestämt sig för samma fientlighetspolitik mot Colombia som den för mot Grekland. Men Fuentes' fall är såtillvida mer betydelsefullt än Tsironis' som det finns tjogtals med latinamerikanska fall som är nästan exakta kopior av Fuentes', under det att Tsironis' kommer att förbli ett ganska udda grekiskt exempel på kapningar. I betraktande av den idealbildning kring latinamerikanska revolutionärer som odlas i den svenska miljön (Guevara-kulten) får det antas att en lagföring — frånsett de därmed förenade rent praktiska svårigheterna — måste bringa de svenska myndigheterna i minst samma förlägenhet som i Tsironis' fall.
Men Sverige är icke det enda land som råkar i sådan förlägenhet i samband med de politiska flygplanskapningarna. Detsamma torde gälla Italien som f. n. har den amerikansk-italienske marinsoldaten Rafael Minichiello i Regina Coeli i och för lagföring. Minichiello är berömd för att d. 31 okt. 1969 ha kapat TWA flight 85 och tvingat bolaget att flyga den 11 000 km till Rom över Atlanten. Hans fall exploaterades omedelbart av diverse, mer eller mindre politiskt anstuckna intressen. Hans födelsestad, Melito Irpino, gjorde hans amerikanske advokat till hedersborgare i staden och filmmagnaten Carlo Ponti anmälde sitt intresse för att göra en film om kapningen. Politiska påtryckningsgrupper bildades för att förhindra att Minichiello utlämnades till U.S.A.36 Att lagföra Minichiello i Italien blir under
sådana omständigheter mycket prövande för italienarna.
Den uppkommande förlägenheten kan tydligen politiskt exploateras. Insikten därom måste allvarligt motverka villigheten att konventionsvis förbinda sig att bekämpa flygkaperiet.37 Sverige uppfattas i utlandet sedan gammalt som ett tämligen välskött och föredömligt land.37a Om Sverige icke mäktar genomföra lagföring i politiskt känsliga fall, hur skall det då te sig för länder som driva fientlighetspolitik utan de hämningar som Sverige åtminstone hittills ålagt sig, t. ex.Kuba38 och Arabstaterna? Det är ändå dit som huvuddelen av de kapade planen dirigeras. Det är därför som ICAO-arbetet, som undviker att komma till grepps med det politiska elementet, icke kan bli mer än en skenfäktning.
9. Denna förlägenhet är emellertid av precis samma slag som förutsågs av skaparna av 1937 års tvillingkonventioner om terrorismens bekämpande. Man tänkte sig den internationella brottmålsdomstolen som en lösning av problemet. Det är därför lämpligt att belysa vad denna lösning innebar.
Konventionen rörande skapandet av en internationell brottmålsdomstol kunde signeras d. 16 okt. 1937.39 Den undertecknades av 13 europeiska makter, däribland Frankrike och Sovjet.40 Domstolen skapades för lagföringen av personer anklagade för brott mot terroristkonventionen. I stället för att lagföra den anklagade i egna domstolar, eller att utlämna honom, kunde stat som deltog i konventionen överföra den tilltalade för lagföring i den internationella domstolen. Det förelåg möjlighet därtill men icke plikt. Det skulle bli en permanent domstol med säte i Haag. Domarna skulle vara fem till antalet med fem suppleanter, alla av olika nationalitet. Domarna skulle vara erfarna brottmålsdomare och väljas av den internationella Haag-domstolen från en av staterna uppgjord lista. Varje domare skulle förordnas på tio år. Domstolen skulle vara fullsutten med fem domare. Domstolen skulle ha kansli gemensamt med den internationella Haagdomstolen. Domarnas löner skulle i och för sig vara bestämda på en-
hetligt sätt men betalas av ifrågavarande hemstater.
I vad gällde straffutmätningen skulle domstolen tillämpa ett dubbelt lagsystem, nämligen dels lex loci delicti, dels lagen i den stat som dragit saken inför domstolen. Det rättssystem som förde till det mildaste straffet skulle vinna tillämpning. I övrigt bestämde domstolen själv i frågor om lagkonflikter. Om avgörandet förde till tillämpligheten av ett rättssystem som icke var representerat bland de i målet tjänstgörande domarna, kunde man adjungera särskild expertis i konsulterande befattning. Domstolen bestämde i fråga om den tilltalades häktande men häktet skulle tillhandahållas av den stat där domstolen fungerade. Domstolen kunde ordna med egen bevisupptagning och hade egna medel för detta ändamål. Utdömda fängelsestraff skulle avtjänas i den stat domstolen utpekade, dock endast om staten i fråga samtyckte därtill. Sistnämnda stat kunde också benåda den dömde efter hörande av domstolen. I den mån domstolen utdömde böter, kunde den disponera över indrivna belopp.
10. Fördelen med detta system var uppenbarligen att det skapade ett modus vivendi för en värld som är djupare splittrad än vad som vanligen är opportunt att medge. Stat i förlägenhet kan genom att skicka målet till den internationella brottmålsdomstolen göra såsom Pontius Pilatus: två sina händer i folkets åsyn och förklara sig oskyldig till brottslingens öde. Vad som var god taktik på romarnas tid räcker ett gott stycke även i dag.
1937 års system kunde aldrig fullföljas till ratificering; det förekoms av andra världskriget. Idén med dess internationella domstol är dock icke död. Även om intresset på senare tid mindre har gällt lagföringssystemet i dessa tvillingkonventioner från 1937 än olika typer av domstolar för rättskipning enligt den multi-nationella Nürnbergdomstolens mönster, gällande sådana undantagssituationer som voro aktuella i dess fall, är dock att märka att man så sent som 1969, vid den 10. internationella straffrättskongressen, resolverade en rekommendation att man, såvitt gällde utlämningsfrågorna, borde överlämna frågorna, om inte obligatoriskt så dock fakultativt, till en internationell brottmålsdomstol.
I svensk juridik har man hittills icke tagit försöken att etablera en internationell brottmålsdomstol särskilt på allvar. Den avvisande attityden har varit förståelig av flera skäl. Dels var Sverige på 1930-talet ett relativt lugnt och ordningsamt land med en regim som var beredd att med kraft undertrycka extremism av olika kulörer. Dels ställde sig svenskarna efter kriget med all rätt skeptiska till skapandet av en domstolsorganisation, som blott var tänkt som ett slags allmän hotbild och som blott skulle syssla med helt exceptionella typer av
brott,41 och det var blott denna typ av domstol som man debatterade utrikes. I dag synes läget vara annorlunda i båda hänseendena.
Först och främst få vi draga konsekvenserna av det land vi skapat och den militanta attityd mot omvärlden i allmänhet och oliktänkande i synnerhet, som inympats särskilt i de yngre generationerna. Det var på 1930- och 1940-talen som man trodde att högre utbildning skulle föra till lugnare politiska rörelser. Den tron finns inte längre. Det är rent önsketänkande att föreställa sig att det politiska tumultet kring enskilda rättsfall med politiska inslag skall kunna dämpas i framtiden. De krafter som släppts lösa torde numera icke stå att hejda och juristerna få rätta sig därefter. Man nödgas därför förutsätta att trycket från en vanemässigt upphetsad folkopinion skall komma att esomoftast beskära de svenska rättsvårdande myndigheternas handlingsfrihet vid denna typ av lagföring. Politiseringen förlänar därför tanken på en internationell brottmålsdomstol av 1937 årsmärke ett helt annat intresse än den förut haft. I besvärande fall kanden återge myndigheterna handlingsfriheten.
Men det är heller inte någon opraktisk domstol det är fråga om. Den skulle döma över gängse brott enligt nationell rätt — så som de olika europeiska domstolarna dömt över brottsligheten ingående i ett flygkaperi. Den skulle heller inte vara någon allmän hotbild utan en praktisk hjälp, när sådana fall som Tsironis och Fuentes aktualiserades.
I betraktande av framtidsperspektivet borde det för Sverige vara naturligt att taga initiativet för att få fram en lösning av flygkaparproblemet efter angivna linjer. Att skapa domstolen är en konstruktiv internationell uppgift. Den bör kunna vinna understöd av många andra intressen än dem som blott höra samman med den internationella luftfarten. Väst-Berlin t. ex. torde vara angeläget att bli säte för en internationell myndighet av något slag och kan därför antas intressera sig för en europeisk domstol av denna typ. Det förut berörda intensiva intresset på många håll för en internationell brottmålsdomstol i allmänhet kan antagligen kanaliseras till ett svenskt projekt enligt skisserade linjer. Sverige, som på grund av sin politik i framtiden torde bli mera omedelbart berört av flygkapningarna, bör tillvarataga dessa möjligheter.