Svensk rättspraxis
Vattenrätt 1964—1968
Av justitierådet PER BERGSTEN
Utvecklingen inom vattenrättsskipningen under senare tid karakteriseras av att kraftutbyggnads- och regleringsmålen fortsätter att minska i antal. Vad angår lagstiftningen har efter åtskilliga partiella reformer arbetet nu inriktats på en mera genomgripande revision. Början har redan gjorts med 8 kap. vattenlagen (VL), vars bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening i huvudsak inarbetats i den nya miljöskyddslagen den 29 maj 1969 (nr 387). Därjämte pågår en allmän översyn av VL, avseende även organisatoriska frågor, enligt beslut av Kungl. Maj:t den 29 november 1968 (se riksdagsberättelsen 1969 s. 76).
I likhet med tidigare rättsfallsöversikter1 behandlar efterföljande översikt HD-avgöranden som refererats i NJA. En del notisfall har även anmärkts. Rättsfallen redovisas vid de stadganden till vilka de närmast har anknytning.
Vattenlagen
2 kap.
7 §. Ett medgivande för någon att tillgodogöra sig andel i samfällt strömfall anses enligt gällande rätt ej kunna få sakrättslig verkan. Detta framgår av det kända rättsfallet NJA 1957 s. 787. Upplåtelser av rätt till andel i samfällt strömfall i form av servitut har emellertid förekommit i mycket stor omfattning, och dessa upplåtelser har i allmänhet även intecknats. Oaktat inteckning beviljats godtages inte sådan upplåtelse som servitut, se NJA 1966 s. 368. Frågan hur hithörande problem skall lösas är föremål för övervägande i samband med arbetet på ny jordabalk och ny fastighetsbildningslag. Särskild uppmärksamhet tilldrager sig därvid frågan, om och på vilket sätt sådana upplåtelser som redan ägt rum skall kunna beredas skydd.
I NJA 1967 s. 447 var fråga om ersättning för sådan fallhöjd i tillflöden till en sjö, som indämdes vid reglering av sjön till förmån för nedanförliggande kraftverk. Den indämda fallhöjden utnyttjades i ett kraftverk, vars damm också utgjorde regleringsdamm för sjön. Fallhöjdsägarna begärde ersättning av kraftverksägaren för tillgodogörandet av vattenkraften. Då detta tillgodogörande inte tillkom kraftverksägaren såsom en enligt 2 kap. VL meddelad, med strömfallsfastigheten förenad rättighet utan var betingat av utövandet av regleringen, ogillades detta yrkande. Indämningen av fallhöjden var alltså en fråga som skulle behandlas i regleringsmålet.
8 §. Ang. tillämpning av omprövningsregeln i 2 st. av denna paragraf (i samband med överflyttning av fiskeskyddsåtgärder från ett äldre till ett
nytt kraftverk), se NJA 1966 not A 45. I NJA 1967 not A 48 prövades fråga om rätt till fångst av avelslax inom område, som enligt tidigare kraftverksdom var belagt med fiskeförbud.
10 §. För bestämmande av fiskeavgift enligt detta lagrum gäller olika normer, beroende på om det är fråga om byggnad för tillgodogörande av vattnet eller byggnad för vattenreglering. För byggnad som tillgodoser båda ändamålen stadgas i 1 mom. 2 st. sista p., att i fråga om beräkningsgrunden vid avgiftens bestämmande hänsyn skall tagas till det ändamål som är det huvudsakliga. I NJA 1965 s. 133 skulle fiskeavgift bestämmas för ett vattenregleringsföretag och ett kraftverksföretag som begagnade samma dammanläggning. Trots att dammbyggnaden var gemensam förde båda företagen beräknades avgiften ej enligt den nyss berörda regelnutan efter skilda normer. Anledningen härtill var, att i byggandet ingick även sänkningskanal m. m. som hänförde sig enbart till regleringsföretaget och avloppstunnel m. m. som hänförde sig enbart till kraftverket. Dessa ytterligare byggnadsåtgärder medförde var för sig ej obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena. Då de båda företagen alltså, bortsett från dammbyggnaden, krävde olika byggnadsåtgärder och medförde olika skador, ansågs de inte böra behandlas som en enhet.
Ang. beräkning av fiskeavgift vid korttidsreglering i visst fall, se NJA 1967 not A 14.
I mål om sådan omprövning av fiskeavgift varom stadgas i 2 mom. 1 st.av 10 §, NJA 1965 s. 110, åberopades av kraftverksägaren, att den tidigare avgiften satts för hög genom felaktig lagtolkning och att hänsyn härtill borde tagas vid bestämmande av det nya avgiftsbeloppet. Detta tillbakavisades dock i alla instanserna. Andra omständigheter än sådana som hänförde sig till ändring i penningvärdet ansågs sålunda ej kunna beaktas. Vad angår den närmare innebörden av omprövningen uttalade HD, som inhämtade yttrande från konjunkturinstitutet, att avgiftens storlek skulle anpassas efter den allmänna prisutvecklingen för varor och tjänster i konsumentledet. Uträkningen skedde med användande av socialstyrelsens levnadskostnadsindex utan skatter och sociala förmåner samt socialstyrelsens (numera statistiska centralbyråns) konsumentprisindex.
Beträffande omprövning enligt 2 mom. 2 st. i fall då de åtgärder som föreskrivits jämlikt VL 2:8 varit av provisorisk karaktär, se NJA 1968 not
A 12.
11 §. Sökandena till vattenreglering hade i NJA 1968 s. 98 befriats från skyldighet att vidtaga åtgärder för vidmakthållande av flottningen på viss sträcka mot att virket på den berörda sträckan transporterades med bil. Sökandena yrkade nu föreskrift om skyldighet för skogsägarna att betala transportavgifter motsvarande minskningen i flottningskostnaden. Den sålunda väckta frågan diskuterades i rättsvetenskapliga utlåtanden, som åberopades å ömse sidor. I det av sökandena åberopade utlåtandet framhölls, att det vore en allmän grundsats i fråga om åläggande för sökande att vidtaga skadeförebyggande åtgärd att åtgärden ej finge bli oskäligt dyrbar försökanden i jämförelse med penningersättning (jfr af Klintberg, Om byggande i vatten, s. 14). Väl kunde analogier från VL:s regler om tvångsdelaktighet eller tillämpning av allmänna rättsprinciper om obehörig vinst ej anföras till stöd för avgiftsskyldighet i detta fall, men det måste anses föreligga möjlighet för domstolen att vid åläggandet för sökandena att ombe
sörja virkestransporterna föreskriva avgiftsskyldighet för att nedbringa kostnadsökningen för sökandena till skälig nivå. Yrkandet ogillades emellertid i alla instanser. Enligt VÖD:s av HD fastställda domsmotivering innebar föreskriften om transport med bil en avvikelse från VL, som ej kunde tillåtas utan att skogsägarna förklarat sig införstådda därmed, och skogsägarna hade lämnat medgivande till denna avvikelse endast under förutsättning att avgifter för transporterna ej skulle utgå. Utgången kan synas obillig ur sökandenas synpunkt, men det har uppenbarligen varit svårt att på grundval av gällande rätt komma till annat resultat.
22 och 23 §§. Tvist om äganderätt till vattenområde får enligt VL 11:22 ej prövas av VD, varemot det faller under VD:s kompetens att pröva förekomsten av rätt till vattenområde enligt VL 2:22 och 2:23. Hithörande frågor belyses i NJA 1964 not A 1.
24 §. Begreppet oförutsedd skada är enligt VL:s motiv på så sätt avgränsat, att en sakägare inte äger rätt att »påkalla ny värdering av en skada,som i hela sin omfattning tagits i beaktande vid vattendomstolens medgivande till byggnaden — även om måhända någon felaktighet förelupit vidden uppskattning av skadan, som då verkställts» (NJA II 1919 s. 149). Detta innebär, att det är möjligt att få ny bedömning av den faktiska omfattningen av en skada, däremot inte ny värdering av en tidigare förutsedd skada. Härmed är begreppet oförutsedd skada till synes väl klarlagt, men i praktiken kan svårbedömda gränsfall uppkomma. Ett exempel härpå erbjuder NJA 1965 s. 515, där delade meningar kom till uttryck beträffande frågan huruvida VD i det tidigare avgörandet kunde anses ha i full omfattning beaktat de olägenheter — bestående i försvårad båtfart — som påtalats i det nya målet.
Frågan huruvida VL:s bestämmelser om tidsfrist för framställande av anspråk på ersättning för oförutsedd skada utesluter tillämpning av det allmänna stadgandet om tioårig fordringspreskription var föremål för prövning i NJA 1967 s. 577. I Gärdes lagrådspromemoria finns ett uttalande, enligt vilket VL 2:24 endast åsyftar att undanröja det hinder för ersättningstalan som uppställes i VL 2:22, men de tryckta förarbetena lämnar frågan obesvarad. I det nämnda rättsfallet förklarade HD (med 3 röster mot 2), att rätt till ersättningstalan, oavsett att anmälan ingivits inom den i VL 2:24 stadgade tidsfristen, gått förlorad enligt de allmänna reglerna om preskription. Med hänsyn till de praktiska svårigheter och den risk för rättsförluster som kan uppkomma (se yttrande av en skiljaktig ledamot i VÖD) synes det ha varit mera tilltalande att i enlighet med minoritetens uppfattning exklusivt tillämpa tidsfristen i VL 2:24. Se i detta sammanhang riksdagens skrivelse 1966:147 (återgiven i NJA II 1966 s. 625), som av Kungl. Maj:t överlämnats till vattenlagsutredningen för att beaktas vid uppdragets fullgörande.
35 §. Utsläppande av fast avfall i vattenområde kan vara av sådan beskaffenhet, att det skall anses som byggande i vatten enligt VL 2:1 2 st. I regel skall dock sådant utsläppande bedömas enligt VL 2:35, i förekommande fall även enligt bestämmelserna om vattenförorening. Se härom NJA 1967 not A 17 (jfr prop. 1969:28 s. 258).
63 §. Ang. skadeståndsskyldighet för stad på grund av att brunnsvatten förorenats genom läckage från en staden tillhörig avloppsledning, se NJA 1967 not A 38.
4 kap.
1 §. Syftet med bygdekraftsinstitutet är att tillförsäkra bygden kring en större kraftanläggning kraft för användning i hantverk, industri m. m. till skäligt pris. Enligt VL 4:1 2 st. skall bygdekraftsandelen bestämmas med hänsyn bl. a. till »den tillgång på kraft, som må eljest vara att påräkna för ändamålet». I NJA 1964 s. 403 (I och II) hävdade kammarkollegiet, att som sådan kraft inte kunde anses annan kraft än den som i form av bygdekraft var tillförsäkrad bygden. Denna uppfattning godtogs ej. Vid bestämmande av bygdekraftsandelen togs sålunda hänsyn till att kraft förbygdens behov tillhandahölls från andra kraftverk i bygden. Här må erinras om att genom ändring år 1957 av 1902 års lag om elektriska anläggningar har införts regler om distributionsskyldighet för koncessionshavare. De båda rättsfallen belyser hur ringa praktisk betydelse bygdekraftsinstitutet har. Enligt direktiven för vattenlagsutredningen bör utredningen överväga om inte tiden är mogen för att avskaffa institutet.
14 §. Genom lagändring år 1959 infördes skyldighet att erlägga regleringsavgift vid korttidsreglering (se NJA II 1959 s. 30 ff). Fråga om bestämmande av regleringsavgift vid sådan reglering har prövats i NJA 1965 s. 175 och 1966 s. 513. I det förra rättsfallet förelåg till bedömande, huruvida en reglering skulle anses som ett helt nytt självständigt företag eller som en utvidgning av ett genom tidigare tillstånd medgivet företag. 1966års rättsfall rör främst frågan om innebörden av den tappningsrätt som förelåg i vattendraget.
8 kap.
Ang. ersättning för en i stad inträffad översvämningsskada, föranledd av bristfällig skötsel av en ledning som staden anlagt för avledande av dagvatten, se NJA 1964 not A 54.
Som förut nämnts har 8 kap. VL omarbetats i anslutning till den nya miljöskyddslagen (se lag om ändring i VL den 29 maj 1969, nr 393). Reglerna om åtgärder till motverkande av vattenförorening ingår numera väsentligen i miljöskyddslagen. Här må anmärkas ett rättsfall som anknyter till den äldre rätten, nämligen NJA 1968 s. 537. Rättsfallet gäller den uppmärksammade frågan om Umeå stads reningsverk. Staden fick år 1964 tillstånd av VD till utförande av en avloppsanläggning, vari skulle ingå ett reningsverk för låggradig rening. I tillståndet föreskrevs att anläggningen skulle utbyggas i sådan takt att reningsverket kunde tagas i drift sena stunder år 1967. Vidare medgavs med stöd av VL 8:23 jämte övergångsbestämmelserna till 1956 års ändring av denna paragraf (se NJA II 1956 s. 212 ff) att staden under reningsverkets uppförande fick utsläppa avloppsvattnet obehandlat. Vid tidsfristens utgång var reningsverket ej färdigt, och staden begärde då hos VD uppskov till den 1 maj 1972. Staden hävdade i detta mål, att uppskovsansökningen enbart skulle behandlas enligt VL 8:43. I HD:s dom konstaterades emellertid att ansökningen även var att betrakta som en begäran om förlängning av den i 1964 års tillstånd medgivna fristen för vidtagande av reningsåtgärder beträffande det pågående avloppsutsläppet. I miljöskyddslagen har VL 8:23 motsvarighet i 7 § (jfr övergångsbestämmelserna p. 4 och 5); till VL 8:43 finns motsvarighet i 29 §.
9 kap.
1 §. Den sedan länge diskuterade frågan om och i vad mån ersättning skall utgå för försvårad virkesutdrivning till flottled har numera blivit föremål för ett prejudicerande avgörande, NJA 1965 s. 182. Problemet har utförligt belysts i uppsatser av Holmbäck och Ljungman i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult (1960). I rättsfallet behandlas frågor om rätt till ersättning dels för ägare av fastighet som inte hade strand vid flottleden och dels för ägare av fastighet från vilken virkesutdrivning före regleringen skedde till annan flottled och först efter regleringen till den berörda flottleden. Redogörelse för HD:s dom i målet har lämnats i SvJT 1965 s. 592.
Fråga huruvida ersättning kunde utgå för förfulning av landskapet och minskad trevnad till följd av vattenreglering prövades i NJA 1965 s. 359. Liksom i NJA 1960 s. 726 (jfr SvJT 1964 s. 701) avgjordes frågan på grundval av grannelagsrättsliga synpunkter.
I NJA 1965 s. 1 och 1968 s. 263 har behandlats vissa frågor avseende grunderna för beräkning av ersättning för skada på fastighets grustillgångar.
Beträffande ersättning för skada på fiske till följd av vattenreglering, avseende förfluten tid, uttalade HD i NJA 1964 not A 28, att den omständigheten att fiskerätt inte utnyttjats och, om regleringen ej skett, ej heller skulle ha utnyttjats icke medförde att ersättning ej skulle utgå för regleringens menliga inverkan på möjligheten att fiska. Detta är en grundsats, som man har anledning att sätta ett frågetecken för. Jfr det likartade fallet NJA 1950 s. 409 (med dissens) och diskussionen ang. detta rättsfall (Regner, Rättspraxis i litteraturen, s. 270).
I några rättsfall har upptagits frågor om talerätt beträffande ersättning. Enligt NJA 1966 s. 327 får enskild delägare i allmänningsskog ej föra talan i fråga om skada på allmänningsskogen tillhörigt fiske (jfr 23 § fiskerättslagen). Ersättningstalan rörande skada på renbete på s. k. sedvanerättsmark (2 § 2 mom. renbeteslagen) har i NJA 1967 s. 415 förklarats skola föras av kammarkollegiet såsom bevakare av lappväsendets intressen, icke av enskild lappby; rätten till uppehåll på sådan mark tillkommer nämligen fjällappar i allmänhet, varför skadan drabbar lappväsendet som helhet.
13 §. Ersättning för vattenkraft kan utgå i form av kraft eller såsom penningersättning. Närmare grunder för bestämmande av ersättningen anges i lagen endast såvitt angår ersättning i form av kraft (VL 9:13—45). I stort sett innebär dessa grunder, att ersättningstagaren skall få ett kraftbelopp som motsvarar den förlorade vattenkraften med skyldighet för honom att gälda vederlag för uttagningskostnaden antingen i pengar (bruttokraft) eller genom minskning av kraftbeloppet (nettokraft). De grunder som sålunda gäller för ersättning i form av kraft har i praxis blivit vägledande även vid bestämmande av ersättning i pengar. Viss osäkerhet har emellertid rått beträffande förhållandet mellan å ena sidan ersättning i bruttokraft och å andra sidan ersättning i nettokraft eller pengar. I NJA 1965 s. 11 (I) hade VD bestämt uttagningskostnaden vid ersättning i bruttokraft till avsevärt lägre belopp än som lagts till grund vid beräkningen av ersättning i pengar. Den bakomliggande tanken var, att den som får ersättning i bruttokraft kan löpa vissa risker med hänsyn till att han har att göra en insats i pengar för att få ut kraften. Detta resonemang godkändes emellertid ej. HD uttalade, att de grunder som enligt VL och dess förarbeten får
anses gälla beträffande ersättning i vattenkraft ej ger stöd för att ersättning i pengar skall bestämmas till lägre belopp än som motsvarar värdet på ersättning i form av bruttokraft. Se vidare NJA 1965 s. 11 (II), som behandlas nedan vid VL 9:25.
Då ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft skall utgå genom kraftöverföring, skall enligt VL 9:33 kraftleveransen börja å tid, som domstolen bestämmer med utgångspunkt från den dag då beslutet i ersättningsfrågan vinner laga kraft. Denna regel innebär, att sökanden — då verkställighetstillstånd för företaget erhållits och ersättningsfrågan går genom flera instanser — kan få tillfälle att utnyttja vattenkraften under lång tid innan leveransen börjar. Med anledning härav har VL 9:33 genom lagändring år 1956 kompletterats med bestämmelse som ger ersättningstagaren möjlighet att på vissa villkor få leveransen påbörjad tidigare. Enligt motiven till 1956 års lagändring (se NJA II 1956 s. 355) finns emellertid även andra alternativ, nämligen att särskild ersättning i pengar utdömes för tiden före kraftleveransens början och att uttagningskostnaden beräknas med beaktande av att sökanden kunnat under förfluten tid kostnadsfritt utnyttja vattenkraften. I NJA 1965 s. 268 har bekräftats, att båda dessa möjligheter står till buds. Vad angår det senare alternativet har dock uttalats, att skälig hänsyn skall tagas till det förhållandet att sökanden har att räkna med den möjlighet för ersättningstagaren att begära tidigare kraftleverans som föreligger enligt VL 9:33 efter 1956 års ändring.
23 §. Den del av uttagningskostnad som utgör underhålls- och driftskostnad skall, om den utgår i pengar, enligt VL 9:23 2 st. erläggas genom ständig avgäld. Denna avgäld skall till årligt belopp bestämmas för viss tid, minst tio år, med rätt för parterna att begära omprövning vid utgången avtiden. Bestämmelsen — som är av tvingande natur, jfr VL 9:45 — har i NJA 1968 s. 175 ansetts innebära, att avgälden inte kan bestämmas annorledes än till fast årligt belopp.
25 §. Enligt detta stadgande kan den som tillerkänts ersättning för vattenkraft i form av kraftöverföring och som åtagit sig att gälda uttagningskostnaden i pengar sedermera befrias därifrån, varvid han är skyldig att för framtiden vidkännas minskning i kraften med belopp motsvarande uttagningskostnaden efter avdrag av vad som betalats av anläggningskostnaden. I NJA 1965 s. 11 (II) uppkom fråga, huruvida framställning om sådan befrielse kunde föranleda omprövning av uttagningskostnadens storlek. Anledningen till att denna fråga aktualiserades var att i det tidigare målet tillämpats olika grunder beroende på ersättningens form; jfr det vid VL 9:13 anmärkta rättsfallet 1965 s. 11 (I). HD förklarade emellertid, att lydelsen av VL 9:25 och förarbetena till lagrummet ej lämnade stöd för att sådan omprövning finge ske. Den minskning i kraften som ersättningstagaren hade att vidkännas skulle därför beräknas med utgångspunkt från den uttagningskostnad som bestämts i den tidigare domen.
48 §. Grunden till den förhöjningsregel som denna paragraf innehåller är enligt motiven (NJA II 1919 s. 326) att skadan i hithörande fall antagits medföra inskränkning i möjligheten till framtida ökning av fastighetens produktivitet. I NJA 1965 s. 492 hade genom vattenregleringar uppkommit dämningsskador på renbetesland inom Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, där renbetesrätten utövas av fjällappar. Med hänsyn till renbetesrätten (se 2 § renbeteslagen) skulle ersättningen för skadorna
tillfalla lappfonden. Beträffande frågan om förhöjning enligt VL 9:48 framhöll sökanden, att själva äganderätten till marken tillkom kronan och att lappfonden därför ej kunde göra anspråk på förhöjning. Domstolarna ansåg emellertid förhöjningsregeln tillämplig. I HD:s motivering anfördes, att lapparna i vad avser renskötsel på de överdämda områdena tillförsäkrats rättigheter liknande dem som eljest tillkommer markägaren och att markägandet här icke var förenat med rätt till renskötsel; ersättningen till lappfonden borde vid sådant förhållande enligt grunderna för VL 9:48 p. 3 utgå med förhöjning. Jfr NJA 1966 not C 213.
I NJA 1967 s. 369 var fråga om ersättning för skada på fiske, som tillagts fastighet genom jorddelningsservitut. VD och VÖD ansåg servitutshavaren ej vara berättigad till förhöjning enligt VL 9:48 och åberopade därvid, att enligt VL 9:53 förhöjning av ersättningen skulle utgå endast till fiskets ägare. Utgången i HD blev den motsatta, men dissens förekom beträffande motiveringen. Majoritetens skäl för att VL 9:53 ej skulle tillämpas — att i målet ej var fråga om ersättning för den fasta egendom som besvärades av servitutet — synes något dunkelt. Det är lättare att förstå minoriteten, som hänvisade till den i motiven angivna grunden till förhöjningsregeln. Ang. tillämpning av förhöjningsregeln vid skada på fiske, se vidare NJA 1966 not A 56.
Bestämmelserna i VL 9:48 saknar motsvarighet i annan lagstiftning av expropriationsrättslig art. Det ingår i vattenlagsutredningens uppdrag att överväga i vad mån bestämmelserna bör bibehållas.
11 kap.
65 §. Enligt VL 4:13 1 p. skall beträffande vissa större sjöar, bl. a. Siljan, frågan om tillåtligheten av vattenreglering med hänsyn till vissa allmänna intressen underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vid Kungl. Maj:ts behandling av frågan skall ansökningsmålet vid VD vara vilande. Innan VD överlämnar målet till Kungl. Maj:ts prövning, utreder domstolen givetvis tilllåtlighetsfrågan, men parterna kan även vid behandlingen hos Kungl. Maj:t förebringa utredning och framföra synpunkter. I NJA 1964 s. 295 uppkom fråga, huruvida sökande till ett vattenregleringsföretag beträffande Siljan vore skyldig att enligt den i VL 11:65 angivna principen gottgöra motpart kostnad hos Kungl. Maj:t vid underställningen. Härom uttalade HD:s majoritet, att gottgörelse inte kunde utgå i vidare mån än såvitt angick utredning, som befanns vara av betydelse för sakägarens talan i målet efter dettas återupptagande vid VD. Det må i detta sammanhang erinras om att svarande i expropriationsmål inte är berättigad till ersättning för utgifter i anledning av expropriationsfrågans administrativa behandling (NJA 1942 s. 727).
95 §. I det ursprungliga, år 1924 meddelade regleringstillståndet för Siljan fastställdes nedre och övre regleringsgränserna till + 159,90 m och+ 161,78 m i visst höjdsystem. Domstolsavgiften beräknades under antagande att magasinet i genomsnitt utnyttjades ned till + 160,04 m. När tillstånd till ytterligare sänkning meddelades år 1964, konstaterades att sänkningsgränsens genomsnittsnivå i verkligheten varit + 160,18 m. Det nya tillståndet innebar sänkning av den genomsnittliga sänkningsnivån till+ 159,93 m. I NJA 1965 s. 500 bestämdes domstolsavgiften för reglering enligt det nya tillståndet på grundval av ett magasinstillskott mellan
+ 160,18 m och + 159,93 m, oavsett att härigenom avgift kom att erläggas två gånger för magasinet mellan + 160,18 m och + 160,04 m. Det kan ej förnekas, att resultatet i någon mån är obilligt, men i VL 11:95 finns ej täckning för att tillåta avdrag av redan erlagd avgift i denna situation.
14 kap.
2 §. Enligt andra stycket i denna paragraf skall vad som stadgas om rättigheter och skyldigheter som är förenade med äganderätt till fast egendom äga motsvarande tillämpning på rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats eller koncession meddelats. I NJA 1964 s. 460 begärde ett aktiebolag tillstånd hos VD att utföra en dammbyggnad i visst vattenområde och åberopade till stöd för sin behörighet dels att vattenområdet omfattades av bolaget tillkommande privilegier att upptaga och bearbeta stenkolsfyndigheter och dels att området inbegripits vid förrättning, varigenom bolaget jämlikt 35 § i 1884 års gruvestadga inlöst den innanför området belägna stranden. Ingen av de båda åberopade grunderna ansågs dock ge bolaget behörighet såsom sökande i målet.
1939 års lag ang. tillfällig vattenreglering
Bestämmelsen i 8 § 3 st. i 1939 års lag ang. tillfällig vattenreglering — att gulden ersättning ej får återkrävas — har i NJA 1965 s. 27 ansetts ha samma innebörd som motsvarande bestämmelse i VL 9:67. Ersättningsgivaren är alltså förhindrad ej blott att återkräva vad som erlagts utan även att tillgodoräkna sig detta i annat hänseende än som betalning i enlighet med det domstolsavgörande genom vilket betalningsskyldigheten blivit ålagd. Jfr NJA 1961 s. 743 och 1963 s. 715.
Svensk-norska vattenrättskonventionen
I NJA 1967 s. 508 hade ett norskt företag, som enligt svensk-norska vattenrättskonventionen fått svenskt samtycke till reglering av en delvis i Sverige belägen sjö, hos VD begärt förklaring enligt art. 22 i konventionen. Därvid behandlades även frågor om ersättning för skador i Sverige. En kommun yrkade, att sökanden skulle åläggas att föranstalta om undersökning angående förekomsten av mineraler inom dämningsområdet. Yrkandet avvisades av VD såsom avseende ett allmänt intresse; frågor härom kan enligt konventionen ej prövas av VD. VÖD och HD ansåg dock, att yrkandet skulle prövas, då den begärda undersökningen kunde anses som ett led i skadebehandlingen.