GUNVOR WALLIN. Dröjsmålsränta. Sthm 1969. Norstedts. 134 s. Kr. 29,50.

 

Det är ett teoretiskt lika intressant som svårbehandlat ämne, förf. i detta arbete gjort till föremål för en ingående och med ospard möda genomförd undersökning. Tyvärr förhåller det sig nog så, att ämnet inte längre väcker till livs så animerade diskussioner bland advokaterna som det gav upphov till ännu på tjugutalet. Anledningarna härtill äro väl flera, men som en av de viktigaste får man säkerligen räkna de höga skatterna. Endast undantagsvis är det i klientens intresse att lägga ner något arbete på en räntedifferens på en procent! Inte heller den ekonomiskt ofta betydelsefullare frågan om hur tempus a quo skall bestämmas frestar annat än i enstaka fall till en verklig processföring.
    Bland de konsekvenser detta får, är att ränteproblemen sällan kunna behandlas såsom referatfrågor. Tvärtom skulle man vara benägen påstå, att i varje fall överrätterna ofta nolens volens få offra principerna för ett avgörande in casu. Beträffande en del av de domar förf. analyserar, kan anm. av egen erfarenhet, såsom advokat eller såsom domare, konstatera detta.
    Förf. har nu sökt komma till rätta med dessa svårigheter genom att uppställa den redan av Hasselrot lanserade hypotesen, att 9 kap. 10 § handels-

balken är analogiskt tillämplig på alla obligatoriska förpliktelser, och att med utgångspunkt från denna arbetshypotes för skilda institut annotera hur avgörandena i räntefrågorna utfallit, vartill hon fogat vissa reflektioner om de motiv som kunna förmodas ligga bakom domstolarnas ställningstaganden. Emellertid är hon, i varje fall beträffande gränsdragningen mellan sex- och femprocentreglerna, på det klara med att rättspraxis icke står i "omedelbar" överensstämmelse med lagbestämmelserna.
    Denna metod är inte utan sina faror. Risken är stor, att bestämmelserna i 9 kap. 10 § handelsbalken bliva en prokrustesbädd för ränteföreteelser som uppbäras av vitt skilda motiv. Man behöver ej i texttrohet följa Winroth (Anteckningar i allmän obligationsrätt s. 72) för att ifrågasätta om t. ex. ränteskyldigheten vid condictio in debiti och vissa andra återbetalningsfall, en eventuell förpliktelse att vid hävning av köp erlägga ränta å uppburen förskottsbetalning eller en sysslomans åliggande att även efter redovisningsdagen för ränta ej överlämnade och oftast mot avräkning på arvodet innehållna medel verkligen böra behandlas såsom morapåföljder. I förstnämnda fall ligger det väl närmast till hands att söka en ledning i 50 § utsökningslagen (Jfr NJA 1943 s. 736), i det andra kan avtalet giva anvisningar hur man bör förfara t. ex. genom att det innehåller bestämmelser om ränta å blivande förskottsbetalningar, medan slutligen i sysslomannafallet hänsyn — åtminstone numera med den ändrade uppfattning som brutit igenom efter 1942 års ändring i dåvarande strafflag — får tagas till skyldigheten att insätta för omedelbart behov ej erforderliga medel på räntebärande räkning samt ej lyfta dem annorledes än för att genast överbringa dem till huvudmannen. Åsidosätter sysslomannen detta, blir det sakligt sett närmast fråga om en dolöst eller culpöst grundad skadeståndsskyldighet, låt vara att talan får föras i den ordning 18 kap. handelsbalken stadgar.Vad man härigenom inte kommer till rätta med är, då tvist råder endast om arvodets skälighet — praxis är ju att taga upp detta som en huvudmannen påförd debetpost i själva redovisningen — men här får man väl normalt nöja sig med fem procent ränta från stämningsdagen, vilken utgångspunkt kan motiveras med att en klandertalan i regel innehåller ett yrkande om ränta på saldot huvudmannen till godo enligt den rättade redovisningen (Jfr Ekelöf, Rättegång II s. 307 f).
    Förf. ägnar ringa intresse åt de rättshistoriska aspekterna på ämnet, vilket såtillvida är att beklaga som tidsperspektivet undanskymmes. Rättspraxis från tiden 1874 till 1966 utgör icke någon monolitisk materia. Tvärtom kan man vid en kronologisk analys urskilja vissa utvecklingslinjer, och beaktar man dessa giver rättsfallsmaterialet icke ett fullt så disparat intryck. En skillnad mellan terminsskuld och a-vistaskuld har en lång tradition bakom sig och måste nog när det gäller att bestämma terminus a quo bibehållas, åtminstone så länge man icke vill likställa extra judiciell betalningsanmaning med lagsökning. Den konventionella terminsförpliktelsen kan man förövrigt inte göra något åt. Vad sedan angår den i 1731 års förslag genomförda räntedifferensen innebar denna endast, att man — troligen som ett led i då pågående penningpolitiska strävanden — anknöt till 1687 års intresseplakat och en förordning av år 1723 om intresse för borgade varor (Jfr Abrahamssons kommentar till landslagen s. 362 samt NT 1864s. 97 ff). Av mer aktuellt intresse är, att då man år 1864 delvis frigav räntan var det tal om att såsom lagkommittén föreslagit i ett betänkande av

år 1850 föreskriva en enhetlig moraränta på sex procent. Av politiskt taktiska skäl vågade man sig inte på detta — förslaget var en del av Gripenstedts mycket omstridda finansprogram — men man motiverade detta även med det juridiska uttalandet "att vår lag på andra ställen än i 9 kap. 8 § handelsbalken bestämmer räntan till fem procent, vilket då är laga ränta (Se t. ex. 5 kap. 11 § jordabalken)". Det bör kanske åtminstone som en kuriositet framhållas, att den justitiestatsminister som i varje fall formellt stod för yttrandet, nämligen De Geer, i egenskap av justitieminister och som det förefaller under departementsbehandlingen av förslaget införde den sexprocentiga ränteregeln i 50 § utsökningslagen.
    Även om dessa förhållanden numera råkat i glömska, är det mindre sannolikt att de icke skulle ha varit kända och ihågkomna inom Högsta domstolen i slutet av 1800-talet och påverkat dåvarande praxis och därigenom varit traditionsbildande. Mot denna bakgrund kan det vara av intresse att notera, att man i dagens praxis tycker sig skönja en strävan att förenkla räntereglerna och att därvid såsom något slags tumregel — och detta gäller nog särskilt advokaterna — uppställa, att räntan kan anses vara fem procent från antingen lagsökningsdagen eller från en viss på olika sätt bestämd förfallodag, medan man räknar med sex procent ränta endast då lag eller särskilda skäl föranleda därtill. En viss sympati för att anpassa räntan efter faktiskt rådande ränteläge har nog också i olika sammanhang funnit uttryck hos en och annan jurist, även hos sådana som då det är fråga om ränta på periodiska understöd tillämpa den "legala" räntesatsen för beräkning av livräntor å fem procent.
    Även om man i åtskilliga avseenden icke delar förf:s åsikter, vill man gärna giva henne en eloge för den noggrannhet med vilken hon gått till verket och för att hon icke givit upp inför de ovanligt stora svårigheter som hon ställts inför.
G. Bomgren