OLE LANDO. Udenrigshandelens kontrakter. Udenrigshandelsret I. Skandinavisk, vesteuropæisk og amerikansk ret om kontraktforhold i almindelighed samt om køb, agentur og eneforhandling. Kobenhavn 1969. Munksgaard. 238 s.
Detta är det första bandet i ett av Lando planerat verk om tre volymer över temat utrikeshandelsrätt. I den föreliggande volymen behandlas kontraktsrätten, i de delar som är av särskilt intresse för utrikeshandeln. Band 2 skall behandla den internationella privaträtten på förmögenhetsrättens område och band 3 utländsk och internationell processrätt.
Ämnesvalet är som synes gjort efter ett funktionellt kriterium, där det avgörande är reglernas samband med utrikeshandeln. Detta grepp är efter min mening mycket lyckat. Det finns få arbeten av jämförlig typ i världen. En viss motsvarighet finns dock i den av Sveriges Allmänna Exportförening utgivna serien Exporträtt. Hittills "kolliderar" denna serie innehållsmässigt med Landos bok endast på ett område, nämligen i vad avser agenträtten; jfr Segerfors-Fischler, Agentavtalet, Sthlm 1968 (Exporträtt 3).
Landos verk avser dock inte på långt när att täcka alla de rättsliga frågor som är förknippade med utrikeshandeln. De mycket viktiga offentlig-
rättsliga aspekterna, däri inbegripet skattefrågorna, lämnas sålunda utanför. Även de privaträttsliga frågorna behandlas endast styckevis. Utanför faller bl. a. associationsrätten, transporträtten och det industriella rättsskyddet. Det är i och för sig lätt att förstå att dylika begränsningar måste göras, men titeln "Udenrigshandelsret" blir härigenom för vid.
Såsom framgår av bokens undertitel, behandlas ämnet kontraktsrätt under hänsynstagande till en rad olika rättssystem. I förgrunden står dels dansk, norsk och svensk rätt, dels rätten i de länder med vilka Skandinavien har det största handelsutbytet, nämligen amerikansk, engelsk, fransk och tysk rätt. I mindre mån beaktas dock även belgisk, holländsk, italiensk, schweizisk och österrikisk rätt. Täckningen i detta avseende är något olika i skilda delar av boken. Som regel behandlas de främmande rättssystemen på lika fot med den skandinaviska rätten, i vissa avsnitt t. o. m. mera ingående än denna. De avvägningar som gjorts i dessa frågor synes genomgående välgrundade.
I bokens inledning ges bl. a. en översikt av västvärldens rättssystem. Lando skiljer härvid mellan tre "familjer", den franska, den tyska och den anglosaxiska. Härutöver räknar han med ytterligare minst två europeiska rättsfamiljer, den socialistiska och den nordiska. Det kan givetvis diskuteras om denna familjeindelning i allo är så lämplig. Särskilt kan det ifrågasättas om skillnaderna mellan franskt, tyskt och nordiskt är så väsentliga, att man bör räkna med tre skilda familjer. I sitt bekanta arbete om samtidens stora rättssystem sammanför t. ex. den franske komparatisten René David dessa rättssystem till en enda familj, "la famille romano-germanique".1 De skäl som anföres härför synes mycket plausibla. Emellertid torde detta väsentligen vara en fråga om vilket perspektiv som anlägges. David ser saken från en mondial synpunkt. För Lando, som blott behandlar de västliga rättssystemen, har det varit mera givande att ta fasta på vad som skiljer än vad som förenar nämnda rättssystem för att få fram en lämplig indelning inom denna grupp.
I anslutning härtill karakteriserar Lando kortfattat de olika systemen eller familjerna. Dessa snabbteckningar synes mig mycket instruktiva och träffande. Om de kontinentala rättssystemen, särskilt det franska, sägs bl. a.att de bär prägel av individualismen (s. 5 f.). Ehuru man kan instämma häri, kan man fråga sig om detta drag är särskilt distinktivt. Vem åtar sig t. ex. att bevisa att fransk eller tysk rätt är mer individualistisk än engelsk eller amerikansk?
Kap. 2 innehåller valda delar av den allmänna kontraktsrätten. I tur och ordning behandlas avtals ingående, form och tolkning, giltigheten av standardvillkor samt fordringspreskription. Särskilt tacknämligt är att standardkontrakten ägnas en självständig och relativt ingående behandling. Kap. 3 handlar om "Salgets formidlere". Framställningen i denna del avser handelsagenter och ensamförsäljare och bygger på Landos tidigare bok över detta ämne.2 Påfallande är vilken osäkerhet som råder i de flesta länder rörande de praktiskt viktiga exklusivavtalen. I anslutning till dessa avtal behandlar Lando också vissa konkurrensbegränsningsrättsliga frågor, särskilt mot bakgrund av Romfördraget. Vad han härvid anför om förhållandet mellan gemenskapsrätt och EEC-staternas nationella rätt (s. 156) sy-
nes bygga på den s. k. Zweischrankentheorie, vilken numera näppeligen kan upprätthållas; jfr Luxemburgdomstolens avgörande i Rec. XV, 1. Kap. 4 slutligen behandlar köp av lös egendom. Framställningen anknyter här nära till Landos välkända lärobok Købet komparativt (4 udg. København 1967).
Generellt kan sägas att framställningen har handboks- och läroboksmässig karaktär. Avsikten är främst att skildra gällande rätt i de länder som behandlas. Författaren är tämligen sparsam med resonemang och argumentation och behandlar knappast alls de lege ferenda-problem. Att boken sålunda är ganska deskriptivt präglad, innebär ingalunda att författaren haft en lätt uppgift. Envar som sysslat med komparativ juridik vet vilka vanskligheter även "rena" de lege lata-framställningar erbjuder, inte minst ifråga om framställningsmetodik, urval av material och kontroll av uppgifternas tillförlitlighet.
Vad angår framställningssättet, följer Lando som regel "Länderbericht"-metoden, d. v. s. han ger för varje fråga eller frågekomplex en sammanhängande redogörelse för vart och ett av de behandlade rättssystemen. Häremot kan knappast några bärande invändningar riktas, eftersom bokens syfte uppenbarligen främst är att ge information om de olika rättssystemen, inte att jämföra dem.
Däremot kan jag inte dela Landos åsikt (s. 5) att "Länderbericht"-metoden "generelt" vore att föredra. Om syftet är att skriva en egentlig komparativrättslig bok — med tyngdpunkten på jämförelsen mera än på deskriptionen av de aktuella rättssystemen — synes den "analytiska" metoden (eller en kombination av de båda metoderna) i allmänhet lämpligare. Framställningen orienteras då efter problem och lösningar, och man behöver inte vara bunden till vissa på förhand bestämda rättssystem. Den analytiska metoden användes av Lando i några avsnitt av boken, främst i kap.3: Salgets formidlere. Han motiverar detta med att reglerna härom är mer enhetliga än på kontraktsrättens och köprättens områden (s. 117). Detta må vara riktigt, men jag undrar om inte det avgörande för valet av metod bör vara — förutom framställningens syfte, som synes böra komma i första rummet — graden av enhetlighet i fråga om problemstrukturen, snarare än innehållet av de enskilda reglerna.
Urvalet av material och graden av intensitet varmed olika frågor behandlas är bestämt av praktiska synpunkter och präglas av handboks- och lärobokssyftet. På det hela taget är boken rätt hårt koncentrerad och innehåller i förhållande till sitt omfång en stor mängd information. En viss ojämnhet mellan bokens olika delar tycker jag mig ha funnit. Bl. a. synes avsnittet om fordringspreskription (s. 89—116) utförligare än bokens övriga partier.Givetvis har det inte varit möjligt att ge någon uttömmande behandling av de många frågor som tas upp. Skandinaviska jurister får emellertid en tillräcklig orientering om en rad främmande rättssystem för att kunna ställa meningsfulla frågor till utländska jurister eller studera vidare i den utländska litteraturen. Härigenom fyller boken en mycket nyttig funktion.
Landos arbete är väl lämpat som lärobok och användes som sådan även vid svenska universitet och handelshögskolor. Boken är dock för komprimerad och innehållsdiger för att lämpa sig som första lärobok i de ämnen den omspänner. Den är väl heller inte avsedd för detta — så mycket mindre som skandinavisk rätt i vissa avsnitt behandlas summariskt eller inte alls —utan torde förutsätta att läsaren redan är förtrogen med avtalsrättens grun-
der. Även med denna förutsättning torde boken, trots den klara och lättlästa stil varmed den är skriven, på grund av sitt kompakta innehåll kräva en hel del ansträngning av sina läsare. Teorier och dogmatik är i stort sett bannlysta från boken. Personligen tycker jag detta är en smula tråkigt, och det är ingalunda säkert att det läroboksmässiga syftet gagnas härav. Det hade vidare såväl från läroboks- som från andra synpunkter varit tacknämligt, om författaren varit frikostigare med upplysningar om den internationella handelns faktiska förhållanden såsom bakgrund till rättsreglerna.
Tillförlitligheten av sakuppgifterna i boken är, såvitt jag kan bedöma, mycket hög. Detta omdöme kan möjligen förefalla banalt. Emellertid synes det fortfarande vara alltför vanligt att framställningar över utländsk rätt eller av komparativ karaktär — ibland även sådana som på grund av sina förtjänster i övrigt med rätta åtnjuter högt anseende — mer eller mindre vimlar av dubiösa påståenden, missuppfattningar och direkta sakfel. Landos bok kontrasterar på ett välgörande sätt mot denna dåliga tradition.
Lennart Pålsson