Genmäle
Den hätska tonen, de personliga utfallen och de tendentiösa tolkningarna i juris kandidaten Staffan Rylanders härovan införda kommentar till min artikel "Något om sociologiens betydelse för juridiken" är av beskaffenhet att fritaga mig från varje skyldighet att ingå i svaromål. Diskussioner som börjar på den nivån brukar också sällan bli fruktbara. När jag likväl framför några kompletterande synpunkter är det i tillrättaläggande syfte, inte för att inleda eller fortsätta något meningsutbyte med Rylander. Vilken glädje skulle f. ö. denne kunna ha av en diskussion med en person som skriver "ytligt", saknar "medvetenhet" om implicerade värderingar, "tycks sakna vilja och förmåga att ställa sig utanför juridiken och sin egen vetenskap och kritiskt betrakta de rättsliga fenomenen i ett större perspektiv","aningslöst" faller för skenet i vissa samhällsfrågor, är en "väktare av juridikens exklusivitet" och uppträder "med oförblommerad självbelåtenhet"?
    Jag vill i huvudsak nöja mig med två värderande ställningstaganden. Jag tror visserligen inte ett ögonblick att juristerna skulle ha lyckats uppnå fullständig objektivitet i sina ställningstaganden — texten på s. 119 i min artikel torde utvisa att problemet inte är mig obekant — och jag är inte heller beredd att finna mig i att betecknas som "väktare av juridikens exklusivitet" och som den där "betraktar rättsvetenskapen, de rättsliga organen och den juridiska tekniken som något exklusivt, något som juristerna själva bäst förstår att behandla". Tämligen självklart är väl att jag inte vill tilldela juristerna någon maktägande — men väl en viktig rådgivande —funktion vid omsättandet av politiska beslut i lagstiftning. Det förefaller mig vidare självklart att juristerna principiellt inte bör eftersträva "exklusivitet" — i betydelsen fullständigt utestängande av andra grupper, intressen och erfarenheter — på något område. Men jag vill mena, att den

utbildning och träning till att eftersträva objektivitet inom givna ramar som kännetecknar juristerna är något trots sin ofullkomlighet ytterst värdefullt och att den modell för samhälleliga frågors lösning genom auktoritativa avgöranden med tillämpning av generella normer enligt en viss teknik som kännetecknar framför allt domstolsprocessen likaledes inte blott är något mycket värdefullt ur rättssäkerhetssynpunkt utan också utgör en så specialiserad och säregen beslutfattningsmodell att den bäst behärskas av dem som utbildats för den och dagligen sysslar med den. I historiskt perspektiv är denna beslutsmodells tillämpningsområde åtminstone här i landet snarast i krympande. Det område, där man ännu för ett par hundra år sedan trodde sig kunna nå sina avgöranden genom att "döma", omfattade en radfrågor vilkas karaktär av politiska intressekonflikter man sedermera upptäckt och som man också fört över till andra beslutsmodeller. Det är ingen självklarhet att de områden som idag är föremål för "juridiska" beslut kommer att vara det också i morgon, och det vore dåraktigt att tro att därmed några eviga värden skulle gå förlorade. Det synes tvärtom viktigt att man inte utsätter modellen för orimliga påfrestningar genom att använda den för beslut där den till objektivitet syftande träningen och användningen av en speciell argumentationsteknik helt enkelt inte räcker till. Men jag tillåter mig, trots moderna påståenden om alla besluts politiska karaktär, att tro att den juridiska beslutfattningsmodellen fyller högre krav på objektivitet— självfallet inom politiskt beslutade ramar — än andra hittills kända förfaranden, och att modellen därför åtminstone inom ett kärnområde, där rättssäkerheten och enskilda intressen står på spel, i brist på bevis om motsatsen är det bästa man kan ta till, om man nu tillerkänner rättssäkerhet och enskild rätt någon betydelse. Självfallet är modellen perfektibel, men inte i det oändliga; den torde sannolikt redan vara ett av de bäst utprovade sätten för beslutfattande man f. n. besitter. Inom dess område vill jag tillerkänna juristerna företräde och en hög grad av självständighet. Det är ingen "demokratisk" modell; skulle den förvandlas till en sådan, skulle den förlora sin identitet. Vad som är väsentligt i detta sammanhang är att den judiciella beslutfattningsmodellen ålägger de beslutfattande vissa restriktioner i fråga om de argument som får åberopas; det är just därför som samhällsvetenskaplig information och argumentation endast i begränsad omfattning är användbar. Om denna principiella ståndpunkt kan anses innebära försvar för ett exklusivt juridiskt elfenbenstorn — nåväl, då hör jag hemma i tornet.
    För det andra: jag vidhåller, att om sociologien skall ha anspråk på att vara "vetenskap", skall den vara värderingsfri. Därmed är inte sagt, att en bok eller en artikel som skulle avhandla samhälleliga frågor utifrån klara värderingar skulle vara ointressant eller värdelös. Men den utgör inte "vetenskap", och det är såsom vetenskap — som ett komplex av teoretiskt sanna satser — sociologien har särskilt anspråk på beaktande hos juristerna.Tycka kan dessa göra själva. Att lagstiftare och andra politiska, d. v. s. principiellt obundna, beslutfattare kan ha intresse av att beakta även rent värderande ställningstaganden är självklart — liksom att domaren kan ha det i sin egenskap av samhällsmedborgare. Lika självklart är att en sociologisk framställning, som ger uttryck åt t. ex. en politisk övertygelse kan vara användbar även för domaren till den del framställningen innehåller avsnitt av vetenskaplig karaktär — i den mån samhällsvetenskaplig information

överhuvudtaget kan nyttjas i judiciell argumentation. Jag har nu inte fått klart för mig hur Rylander vill karakterisera den samhällsvetenskap han ställer i motsättning till den empiriska sociologien. På s. 486 i sin framställning uppräknar han under a)—e) vissa konkreta frågeställningar. Såvitt jag kan inse har samtliga i någon form åtminstone antydningsvis berörts i min framställning, och jag är fullkomligt enig med författaren om deras betydelse. Och jag har inte ett ögonblick förnekat det legitima och värdefulla i att sådana frågor tages upp till studium och analys. Men hur vill Rylander definiera den nya samhällsvetenskap som skall hugga in på frågorna? Man tror sig kunna sluta, direkt eller indirekt, att den skulle ha"ambitioner att utöva social kritik eller arbeta med politiskt relevanta makroskopiska problemställningar och alternativ", den skall framför alltvara "kritisk", "studera etablerade institutioner underifrån och utifrån",vara "politiskt medveten", "utifrån, i ett kritiskt perspektv och inom ramen för makroskopiska socio-ekonomiska sammanhang analysera rättssystemet, den juridiska professionen och den rättsliga beslutsprocessen"; den skall slutligen hålla sig med "egna teoretiska förutsättningar". Detta är som det nu står mångordigt, oklart och delvis motsägelsefullt: om "förutsättningarna" för en vetenskap skall vara "teoretiska", måste de också vara eller åtminstone efter förmåga eftersträva att vara värderingsfria. Är det verkligen vetenskap i betydelsen teoretisk sanningsforskning som Rylander vill bedriva, när han politiskt medveten kritiskt beskådar the establishment underifrån? Ett nekande svar innebär inte något underkännande av det intressanta och värdefulla som han må kunna frambringa, men det berättigar till en avgörande anmärkning mot hans anspråk på "vetenskaplighet". Ett sätt att trots dåliga auspicier föra den debatt Rylander påbörjat vidare på ett fruktbart sätt vore att han ville klarare utveckla frågeställningar, mål och kanske framför allt teoribildning och verifikationsmetoder för den nya samhällsforskning han så ofta nämner.
    Jag vill till slut framhålla, att de bestämningar av "juridik" och "sociologi" jag använt i min artikel uttryckligen angivits vara provisoriska och praktiskt inriktade. Jag har tagit fenomenen som de normalt förekommer här och nu; detta uttalas i artikeln. Något anspråk på att behandla alla förekommande problem har jag aldrig framfört. Särskilt bestämningen av"juridik" — som ju är avgörande för frågan vilka element ur sociologien som inom framställningens ram bör beaktas som praktiskt betydelsefulla (och därmed menar jag inte, som Rylander, "nyttiga") — framhålles uttryckligen vara rent pragmatisk; jag ansluter mig i annat sammanhang till uppfattningen, att varje meningsfyllt sysslande med rättssystemet och rättsreglerna utgör en legitim rättsvetenskaplig forskningsuppgift. Antydningarna om att jag skulle ha en aningslös och bornerad syn på samspelet mellan rättssystem och samhällsfrågor och skulle sakna förutsättningar för att i min lärargärning tjäna som kontaktman med samhällsvetenskaperna är lika obestyrkta som kränkande. Jag har bl. a. på eget initiativ infört viss — låt vara av tids- och anslagsmässiga skäl blygsam — undervisning i sociologi (genomförd av sociologisk expertis) på kursplanen i mitt ämne. Och skulle författaren vilja framlägga en analys av t. ex. problem sammanhängande med "den rättsliga beslutsprocessens och dess organisatoriska formers ideologiska förutsättningar och konsekvenser", skulle han vara välkommen: jag skulle för såvitt angår ämnesvalet utan vidare vara beredd att godtaga en

sådan framställning som avhandling i allmän rättslära. Vilka krav som bör tillkomma i fråga om framställningssätt, precision — och objektivitet —för att en sådan analys skulle vara vetenskapligt hållbar är det kanske onödigt att uttala sig om.
Stig Strömholm