Svensk rättspraxis

 

Obligationsrätt: Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden 1962—1966

 

Av professor FRITJOF LEJMAN

 

Skadestånds beräkning

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kausalitet .................................................................................................... 537

Sjukvårdskostnader o. d. ............................................................................ 539

Ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m. .............................................. 539

Invaliditetsersättning ................................................................................. 540

Ideell skada ................................................................................................. 542

Underhåll till efterlevande ......................................................................... 544

Övrig ersättning vid dödsfall ...................................................................... 545

Ersättning för egendomsskada ................................................................... 545

Regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål ............................................ 546

 

K a u s a l i t e t.  I NJA 1962 s. 244 (FFR s. 80) förelåg till bedömande huruvida en viss invalidiserande psykisk insufficiens berott av kolosförgiftning eller en härav oberoende psykisk sjukdom — alltså en fråga om betydelsen av en förefintlig sjukdom. Talan på grund av påstådd kolosförgiftning hade väckts mot en kommun av en lärarinna, som under många år förestått en folkskola på landet och där haft sin tjänstebostad i skolhuset, vars eldningsanordningar enligt vad hon påstod varit bristfälliga. I målet införskaffades utredning från en mängd medicinska experter och meningarna i de olika domstolarna blev högst delade. Sålunda gick underrätten, en minoritet av två ledamöter i hovrätten och HD:s majoritet, bestående av fyra ledamöter, på en linje, som innebar skadeståndskravets ogillande, medan hovrättens majoritet och HD:s minoritet, i båda fallen bestående av tre ledamöter, ville bifalla kravet. Majoriteten i HD fann att skorsten och kakelugn i skolhuset varit behäftade med bristfälligheter och att rök och os förekommit därstädes men att tillräcklig grund enligt erfarenhetsrön icke förelåg att antaga sådan påverkan av koloxid att förgiftning kunde uppkomma, även om möjligheten därav icke kunde uteslutas. Under sådana förhållanden kunde sjukdomen ej anses orsakad av koloxid, såvida icke sjukdomshistorien gåve bestämt stöd härför. Sjukdomshistorien bedömdes emellertid vara så föga särpräglad att något sådant stöd ej förelåg. Minoriteten, som — i följd av en särskild uppfattning i en processuell fråga — godtog hovrättens bedömning att den skadelidande blivit så påverkad av koloxid att förgiftning kunde uppkomma, ansåg därtill — delvis med stöd av ny utredning — att sjukdomsbilden tillfyllestgörande ådagalade att koloxidförgiftningen på ett avgörande sätt medverkat till sjukdomen. Majoritetens dom kan måhända sägas ge uttryck åt en viss återhållsamhet att statuera orsakssammanhang i förhållande till skadan i jämförelse med vissa tidigare avgöranden angående gengasförgiftning, såsom NJA 1952 s. 104.

Hänvisas kan i övrigt till förf:s yttranden i tidigare översikt SvJT 1965 s. 636 med där anförd litteratur. — I samma riktning går domen i NJA 1964 s. 177 (FFR s. 27), där en 50-årig kvinna skadats vid bilkollision och fråga uppstått om sambandet mellan olyckan och nedsättning av den skadades arbetsförmåga. HD fann det mot bakgrunden av den skadades psykiska labilitet och neurotiska läggning mest sannolikt att det berodde på andra faktorer än olyckan, att arbetsoförmågan blivit mer långvarig än normalt. Hon tillerkändes därför endast skadestånd, beräknat efter viss kortare tid. En minoritet, bestående av två ledamöter, fann orsakssammanhang föreligga mellan olyckan och förlusten av arbetsförmågan, men med hänsyn till sjukdomens art "fanns samband" endast i förhållande till en del av skadan. Minoriteten ville utdöma i ett för allt ett högre belopp än majoriteten. Jfr här NJA 1961 s. 473. Se närmare Lech i SvJT 1968 s. 439 ff. —Se jämväl FFR 1965 s. 94 (NJA A 26) rörande en plåtslagare, som skadats under militärtjänst, så att han måst övergå till andra mindre inkomstbringande sysselsättningar. Inkomstminskningen i vad den översteg "av kronan som ersättningsgillt medgivet inkomstbortfall", ansågs icke ha sådant samband med olyckan att ersättning därför kunde utgå. Medicinalstyrelsen hade här funnit olyckan huvudsakligen vara att betrakta som ett psykologiskt incitament och ej såsom orsak till invaliditeten, om man bortsåg från psykiska faktorer, direkt relaterade till olyckan och uppskattade till 15 %.— De anförda fallen synes förf. markera ett ganska långtgående hänsynstagande till förefintlig psykisk sjukdom.
    Ett intressant fall av självständigt konkurrerande skadeorsaker refereras i NJA 1962 s. 469 (FFR s. 116). Det gällde här ett brottmål, där talan fördes om ansvar för misshandel, varav döden följt, och skadeståndsanspråk väcktes av den avlidnes änka. Invändning gjordes att den avlidne en kortstund före misshandeln fallit utför en trappa och att denna händelse i stället kunnat vara orsak till den dödliga utgången. Enligt utlåtande från medicinalstyrelsen var det i hög grad osannolikt att den misshandlades skador till någon väsentlig del tillkommit genom fallet i trappan, men intet motsade antagandet att han därigenom erhållit en spricka i skallbenet och/eller en pulsåderskada, som medfört en blödning, vilken i sin tur möjligen blivit dödsorsak. I följd härav fann HD, att den tilltalade icke kunde dömas till ansvar för vållande till annans död enligt dåvarande SL 14: 5 utan endast för vållande till svår kroppsskada enligt dåvarande SL 14: 11. I skadeståndsfrågan åberopade HD emellertid, att skadorna vid misshandeln varit så allvarliga att de med all sannolikhet ensamma skulle medfört döden, och att föga stöd fanns för att denna förorsakats av annat än misshandeln. Oavsett bedömningen av kausalitetsfrågan i spörsmålet om straffrättsligt ansvar fann HD skadestånd böra utgå. Just.rådet Karlgren utvecklade ytterligare skälen härför i särskilt yttrande och hävdade att starka skäl talade för att man icke skulle tillämpa samma för den tilltalade fördelaktiga bevisbörderegel i fråga om skadeståndet som i fråga om straffet. Beträffande skadeståndet skulle sålunda icke tagas i betraktande en mer eller mindre avlägsen möjlighet att döden inträtt på annat sätt än genom misshandeln, dvs. mindre krav skulle ställas på bevisningen om kausalitet i detta fall. En dylik uppfattning förefaller mycket rimlig och förf. vill här hänvisa till vadhan härom yttrat i SvJT 1959 s. 522. Jfr även Ulf Persson, Skada och värde s. 173. — I förevarande sammanhang må också hänvisas till det

straffrättsliga fallet NJA 1966 s. 30 (FFR s. 12), som är närbesläktat med det tidigare NJA 1957 s. 139. I det här avsedda fallet hade en bilpassagerare till följd av bilförarens vårdslösa omkörningsförsök kastats ur bilen och blivit liggande på vägbanan utan att dock ha erhållit allvarligare skador. Han överkördes emellertid där av en annan bil och avled av de skador han då erhöll. Ansvarstalan mot den första bilens förare bifölls, därvid adekvat kausalitet ansågs föreligga. Bedömningen härav ansågs icke påverkad av att även den andra bilens förare gjort sig skyldig till viss oaktsamhet. Se jämväl FFR 1966 s. 162 (NJA C 385), även anfört i SvJT 1970 s. 298 under skada i följd av biltrafik (ouppmärksamhet beträffande vägbana), där fotgängare, som vid korsandet av livligt trafikerad europaväg med skilda körbanor (ej motorväg) blev ensam ansvarig för att hon påkörts av bil, även förklarades vållande till ytterligare en olycka, som skett genom att körbanan blivit blockerad efter den första olyckan, så att en annan bil vid häftig inbromsning vält. Trots att föraren av den senare bilen icke befanns exculperad, ålades fotgängaren ojämkat skadestånd för skada å denna bil. I fråga om samband mellan oaktsamheten och den senare olyckan anmärktes, att vägen var livligt trafikerad och hastigheterna därstädes höga samt situationen sådan, att trafikhindren icke kunde undanröjas på den tid som ståtttill buds. Motiveringen för den adekvata kausaliteten blev ganska utförlig.
    Till slut bör i detta sammanhang anmärkas NJA 1966 s. 331 (FFR s. 102), där trafikolycka föranlett skallskador och s. k. posttraumatisk neuros hos påkörd cyklist, i följd varav dennes efterlevande tillerkändes skadestånd i anledning av hans c:a 10 månader efter olyckan begångna självmord. Detta ansågs här ha så nära samband med olyckan att skadestånd kunde utgå. Utgången blev här en annan än i det tidigare NJA 1955 s. 148, där självmordet emellertid inträffade nära två år efter olyckan och det framkommit att båda den avlidnes föräldrar också avlidit genom självmord.
    Se jämväl FFR 1964 s. 191 (hovrättsdom), anmärkt nedan under regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål.

 

S j u kv å r d s k o s t n a d e r  o. d. Under denna rubrik kan anmärkas NJA 1964 s. 62 (FFR s. 7), refererat närmare nedan under regressrätt, avdrag m. fl. allmänna spörsmål.

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  m i s t a d  a r b e t s f ö r t j ä n s t  m. m. Med anledning av av brott i utbildning tillerkändes en filosofie studerande i NJA 1964 s. 431 (FFR s. 78) ersättning för mistad lärarlön under ett års tid.Domen motiverades med att olyckan inträffat så kort tid som c:a 6 mån. före den tidpunkt då han, om olyckan ej skett, kunnat avlägga fil.mag.examen och — eftersom det var gott om arbetstillfällen på lärarbanan — erhålla läraranställning. I ett särskilt yttrande av en ledamot betonades bl. a.att stränga krav borde ställas på att förlusten verkligen åsamkats av skadan,och därvid borde särskilt krävas att examen varit nära förestående. Se vidare här Jørgensen, Erstatning for personskade og tab af forsørger s. 208 ff med tillæg s. 22 ff. Se även FFR 1963 s. 152 (NJA A 18), anfört nedan under invaliditetsersättning.
    Övriga fall som förtjänar noteras under ifrågavarande rubrik är följande. NJA 1964 s. 308 (FFR s. 57) tilldömdes statsanställd ersättning även för s. k. obekvämhetstillägg, som han till följd av skada gått miste om i sin ti-

digare egenskap av lokbiträde. Dylika tillägg betraktades följaktligen icke såsom enbart av fysiologiska och sociala skäl tillkomna förmåner. — Däremot avslogs i SvJT 1964 rf s. 39 (FFR 1962 s. 405) yrkande om ersättning för förlust av fritid på grund av "tidsåtgång vid läkarbesök" och "förlängning av restid". En skiljaktig mening lanserades dock härvid som gick utpå att inskränkning i fritid liksom inskränkning i semester — i vilket fall ersättning enligt HD-prejudikat beviljats för utebliven semesterersättning —innebar nedsättning i arbetsförmåga, antingen genom att den skadelidande betages möjlighet till extraarbete eller genom att hans vanliga arbete blir lidande genom utebliven rekreation. — Se jämväl NJA 1965 A 32 (trafikskadad, som genom skadan hindrats fortsätta sitt tidigare arbete som sekreterare och stenograf, tilldömd ersättning för förlorad arbetsförtjänst men denna ersättning begränsad till viss övergångstid, då det ansågs att han med visst rådrum kunnat fullgöra annat arbete, som svarade mot hans utbildning, och som kunde stå till buds i hans hemland U.S.A.) och s. 165 (FFR s. 22), anmärkt nedan under ersättning för egendomsskada (stilleståndsersättning).

 

 

I n v a l i d i t e t s e r s ä t t n i n g. Här har tvisten ofta rört sådana fall, då den faktiska förvärvsförmågan divergerat i förhållande till den arbetsförmåga som bestämts efter medicinsk invaliditetsgrad. Tendensen att taga större hänsyn till den faktiska förvärvsförmågan, då den skadelidande fått svårigheter att fortsätta sitt tidigare yrke synes ha fortsatt, såsom framgår av bl. a. FFR 1963 s. 142 (NJA A 4), där en 41-årig skogsarbetare vid trafikolycka skadats å höger lårben, innebärande 15 % invaliditet. I mål om ersättning för inkomstförlust under de första fyra åren efter den akuta sjukdomstiden, under vilka år inkomstunderlaget ostridigt utgjorde 8 000 kr.per år, förklarades i domen, att skadorna utgjort hinder för fortsatt skogsarbete och att möjligheten att erhålla lättare arbete i hemorten varit begränsad. Ersättningen beräknades därför till skillnaden mellan den inkomst han kunnat påräkna om olyckan ej skett, och den som han kunnat skaffa sig med de begränsade möjligheter han haft, dvs. till 4 000 kr. pr år. Två ledamöter var skiljaktiga i vissa avseenden, bl. a. såtillvida att de beträffande de senaste tre åren ville lägga invaliditetsgraden till grund för ersättningen. Jfr häremot FFR 1963 s. 171 (NJA C 1), där livränta till 38-årig kvinna, som haft anställning vid tvättinrättning och som skadats i underbenet med 33 1/3 % invaliditet, icke beräknades efter hela inkomstbortfallet, trots att hon ej kunnat återupptaga sitt tidigare arbete. — Vid sidan härav bör ställas FFR 1963 s. 152 (NJA A 18), där den skadelidande själv yrkade på erhållande av livränta, beräknad efter invaliditetsgrad och den inkomst han gått miste om under viss förfluten tid. Det gällde en stamanställd furir, som skadats i den militära tjänsten och som efter dennas slut avsett att bli polisman. Efter skadefallet hade han på egen bekostnad och med egna uppoffringar skaffat sig omfattande utbildning genom studentexamen, jur.kand.examen etc., vilket medfört att hans inkomster kunnat bli relativt stora, om än lägre än i den tillämnade polistjänsten. Hans yrkande bifölls och därvid framhölls, att den omständigheten att han måhända i framtiden kunde uppvisa högre inkomster än i polistjänst icke borde inverka på hans rätt till skadestånd. Två ledamöter var emellertid skilj-

aktiga och ville bestämma skadeståndet efter den inkomst den skadade haft eller bort kunna skaffa sig. — Se om ifrågavarande rättsfall och nämnda problem närmare Lech i SvJT 1968 s. 454 ff.
    I fråga om bestämmande av invaliditetsgrad märkes NJA 1966 s. 254 (FFR s. 73), där livränta åt en bilmekaniker för förlust av ena ögat vid olycka i militärtjänst bestämdes efter en invaliditetsgrad av 25 %, trots att detta innebar en viss överkompensation i jämförelse med yrkesskadeförsäkringen. Den skadade hade efter olyckan icke fått vidkännas någon inkomstminskning i sitt yrke. Domen motiverades med att ögonskadan kunde medföra vissa begränsningar i fråga om den skadades möjlighet att välja yrke, att skadan kunde utgöra en viss belastning beträffande arbetsuppgifter där arbetstakten på grund av ackordslönesättning eller eljest är högt uppdriven, att skadan kunde inverka på möjligheten att åtaga sig övertidsarbete eller att hävda sig i konkurrensen vid försämrat läge å arbetsmarknaden samt slutligen att hänsyn måste tagas till den s. k. katastrofrisken, nämligen att även det andra ögat i framtiden kunde skadas. Se vidare Lech i SvJT 1961 s. 1 ff och 1968 s. 443 ff. Lech kritiserar s. 447 hänsynstagandet till katastrofrisken såsom en inkomstnedbringande faktor. Det är väl emellertid rätt naturligt, om en person i en enögds situation tvingas till viss försiktighet, så att han ej väljer ett yrke, som måhända ger relativt hög inkomst men också relativt hög risk för ögonskador. Jfr FFR 1962 s. 278 (NJA C 632), anfört nedan under ideell skada. — Se angående bestämning av livränta också de båda fallen NJA 1965 A 11, där livränta till verkställande direktör i mindre företag icke bestämdes efter medicinsk invaliditetsgrad, då det icke kunde säkert avgöras i vad mån den medicinska invaliditeten medfört minskning i den skadades förvärvsförmåga, utan i stället beräknades efter fri uppskattning, därvid beaktades att den skadade i icke ringa mån hämmats i sitt arbete med hänsyn till att en direktörs personliga deltagande i försäljningsarbetet hade avgörande betydelse i ett litet företag, samt FFR 1966 s. 194 (NJA C 999), där livränta till byggnadsgrovarbetare ej baserades på verkställda beräkningar om den framtida löneutvecklingen inom yrket, då detta icke kunde giva säkra slutsatser, utan i stället beräknades på grundval av ett enhetligt efter skälighet uppskattat inkomstunderlag.
    Vad gäller bestämmandet av storleken av engångsersättning märkes FFR 1963 s. 159 (NJA A 65), där sådan ersättning åt 34-årig frisörmästare, som vid trafikolycka ådragit sig hjärnskakning med 20 % invaliditet, på grundval av en årlig arbetsinkomst av 15 000 kr. beräknades till 40 000 kr. Enligt utredning av hans arbets- och inkomstförhållanden efter olyckan syntes nedsättningen i hans förvärvsförmåga vara mindre än vad som motsvarade invaliditetsgraden.
    Ersättning till 74-årig hemmafru, som före olyckshändelsen varit fullt arbetsför och ensam skött hem och hushåll för sig och sin make men därefter blivit helt invalidiserad för sin återstående livstid genom förlamning av ena kroppshalvan och sängliggande å sjukhem, bestämdes i FFR 1964 s. 233 (hovrättsdom) till — förutom kostnadsfri vård och uppehälle å sjukhem— 400 kr. i månaden i livsvarig livränta och en engångsersättning av 12 000 kr. för lyte och men. Två ledamöter var skiljaktiga i fråga om sistnämnda ersättning och ville bestämma även den i form av livränta. Den ersättningsskyldige hade bestritt utgivande av livränta längre än till 76 år och motsatt sig att ersättningen för lyte och men skulle bestämmas till en-

 

35—703005. Svensk Juristtidning 1970. Rättsfall

gångsbelopp, på den grund att dylikt belopp sannolikt främst skulle komma den skadades efterlevande till godo.
    Anmärkas må till slut här även FFR 1966 s. 300 (hovrättsdom), anmärkt i SvJT 1970 s. 308 under olycksfall i arbete: lastning och lossning, där livränta till den skadade, en 17-årig arbetare, ansågs böra nedsättas till hälften från 67 års ålder.

 

I d e e l l  s k a d a. Ett principiellt spörsmål blev aktuellt i NJA 1962 s. 458 vid utdömande av ersättning för sveda och värk och för framtida men — till den del sistnämnda skada var av annan än ekonomisk natur. Det rörde sig här om skadestånd för brottslig gärning — våldtäkt och dråpförsök —och kroppsskadan jämte lidandet hade blivit av mycket svår natur. HD höjde av hovrätten utdömda skadeståndsbelopp avsevärt — till 10 000 kr. för sveda och värk och 3 000 kr. för framtida men i form av missprydande ärr å halsen — samt förklarade därvid att avseende borde fästas vid att lidandet åsamkats genom brottsliga gärningar av synnerligen svår beskaffenhet.
    Beträffande beloppen i övrigt av ersättning för sveda och värk samt lyte må här i ett sammanhang anföras NJA 1962 A 2 (förrådsarbetare; knäskada som föranlett borttagande av knäskålen; 5 000 kr. för lyte), FFR 1962 s. 278 (NJA C 632), anfört ovan i SvJT 1970 s. 302 under rörelseidkares m. fl:s ansvar gentemot utomstående (åkeriägare; förlust av öga; 1 500 kr. för sveda och värk och 6 000 kr. för lyte enligt underrättens dom, som överklagats endast av den skadeståndsskyldige), följande fall anförda ovan under invaliditetsersättning, nämligen FFR 1963 s. 142 (NJA A 4)(41-årig skogsarbetare; lårbensbrott; 1 500 kr. för lyte), 1964 s. 233 (hovrättsdom) (74-årig hemmafru; förlamning i vänstra kroppshalvan med ständigt sängläge; 12 000 kr. för lyte) och 1966 s. 300 (hovrättsdom), också anfört i SvJT 1970 s. 308 under olycksfall i arbete: lastning och lossning (17-årig arbetare, som fått ena armen avsliten; 1 800 kr. för sveda och värk och 20 000 kr. för lyte), samt NJA 1964 s. 305 (FFR s. 53) (18-årig yngling; total förlamning av båda benen och nedsatt rörelseförmåga i armarna och händerna; 3 års sjukhusvistelse med svåra lidanden, såsom svårighet att kontrollera blåstömningen; för sveda och värk samt lyte sammanlagt 50 000 kr.; diss. i HD) och FFR 1966 s. 169 (NJA C 443), anfört ovan i SvJT 1970 s. 307 under olycksfall i arbete: lastning och lossning (27-årig stuveriarbetare, som fått benen avklippta; 15 000 kr. för sveda och värk och 30 000 kr. för lyte, medgivna i hovrätten).
    Under ifrågavarande rubrik förtjänar också några fall angående skadestånd för ärekränkning o. d. anmärkas. I ett känt fall NJA 1962 s. 31 (FFRs. 21) rörde det sig om skadeståndstalan mot ett aktiebolag som drev kreditupplysningsverksamhet och som i sina upplysningar oriktigt uppgivit, att målsäganden varit inblandad i olagliga valutaaffärer och förpliktats betala vederlag med betydande belopp. I målet uppkom till en början den främst till straffrätten hörande frågan om ansvarsfrihet förelåg med hänsyn till intressekollision. Beträffande denna fråga kan hänvisas till utlåtande i målet av professor Ragnar Bergendal och till Strahl i SvJT 1964 s. 88. I andra hand kom målet att röra huruvida bolaget hade att svara för vad som låg den tjänsteman hos bolaget till last, som utarbetat upplysningarna. Bolaget ansågs skadeståndsskyldigt men motiveringen vållade meningsskiljaktighet i

HD. Enligt en mening, som blev bestämmande för domen, ansågs att de tjänstemän (ett mindre antal), som utarbetade bolagets kreditupplysningar intagit en ställning som inneburit en sådan grad av självständighet att bolaget hade att svara för skadestånd i följd av ärekränkning. Man analogiserade alltså här från arbetsgivares ansvar för arbetsledning. Övriga ledamöter åberopade mera de omständigheter under vilka uppgifterna lämnades, bl. a. att de icke var undertecknade med något visst namn utan endast försedda med bolagets kontrollstämpel. Två av dem förklarade liksom hovrätten att bolaget var ansvarigt för de befattningshavare, åt vilka "uppdragits att fullgöra ledningens uppgift"¹ att granska upplysningarna. En ledamot betonade att bolaget var ansvarigt oberoende av ställningen hos den tjänsteman som utarbetat upplysningarna, och tillade i övrigt att i det aktuella fallet några bolagets instruktioner ej åsidosatts. I dessa sistnämnda vota synes framlysa en uppfattning att med hänsyn till sättet för verksamhetens bedrivande bolaget borde ansvara gentemot den som lidit skada aven felaktig upplysning, åtminstone såvida det ej handlats direkt i strid mot ledningens order. Man kanske kan karakterisera en dylik uppfattning såsom innebärande ett slags strikt ansvar på den allmänna förmögenhetsskadans område, grundat på företags organisation, till skillnad från den uppfattning, som i enlighet med de förstnämnda båda ledamöternas åsikt lägger vikt vid uppgiftlämnarnas ställning inom företaget och som mera står i överensstämmelse med de allmänna reglerna på det utomobligatoriska skadeståndets område. Mest markant framstår det strikta ansvaret i detsist nämnda votum, som synes göra bolaget ansvarigt också för den mest underordnades handling. Det kan förefalla tveksamt om en dylik utvidgning av ansvaret är motiverad, då ansvarsområdet härigenom blir ganska diffust. Å andra sidan torde det väl ej heller vara motiverat att blott av den anledning att det här rör sig om s. k. allmän förmögenhetsskada, göra ansvaret mera inskränkt än vid de s. k. integritetskränkningarna. Se härom vidare Hellner i Teori och praxis. Festskrift till Karlgren s. 148.
    Angående skadestånd för ärekränkning märkes även NJA 1966 s. 565, som rörde förtal av den genom flygolycka omkomne generalsekreteraren i Förenta Nationerna Dag Hammarskjöld genom en tidningsartikel, som antytt att Hammarskjöld själv skulle ha åstadkommit att hans plan störtade. Bötesstraff ålades jämte yrkat skadestånd å 10 000 kr. I majoritetens votum antyddes de allmänna svårigheterna att bestämma skadeståndet i ett fall som det förevarande, bl. a. med hänsyn till frågan om målsägande skulle erhålla skadestånd endast om gärningen vore sårande för de efterlevande, samt hur skadeståndet skulle utkrävas, då flera målsägande efter varandra för talan eller då flera tidningar efter varandra återger en kränkande uppgift. Det ansågs emellertid icke behövligt att taga ställning till dessa frågor,som i målet icke var aktuella. Även i betraktande av att tidningen genomen ledande artikel påföljande dag begränsat skadan, ansågs skadeståndsyrkandet till beloppet godtagbart. En ledamot ville fria från ansvar och skadestånd och en annan från enbart skadestånd. Dessa ledamöter anförde i skadeståndsfrågan, att skadestånd i förevarande fall icke omedelbart borde följa av att närstående efterlevande fått rätt väcka åtal, att det var en huvudregel i svensk rätt att endast den av skada omedelbart drabbade erhöll

 

¹ Citerat här.

skadestånd, att anspråk på ersättning för ideell skada som ej redan utdömts vid den skadelidandes död i princip icke övergår på arvingarna, samt slutligen att det vid förtal av avliden uppstår en svårbestämbar krets av eventuellt skadeståndsberättigade.
    För psykiskt lidande vid hemfridsbrott, bestående bl. a. i att den tilltalade sparkat ut en dörr till målsägandens lägenhet, har i SvJT 1962 rf s. 63 av hovrätt såsom sista instans utdömts skadestånd.
    Ett ganska säreget fall av skada genom jakt refereras i FFR 1966 s. 236 (hovrättsdom). Vid olovlig jakt å fideikommissegendom i Blekinge hade fällts en häckande storlom, en fågel som var fridlyst och mycket sällsynt. Yrkande om skadestånd framställdes i anledning av intresset att ha den sällsynta fågeln häckande inom fideikommissets område. Yrkandet fixerades tillett belopp av 500 kr., utgörande beräknad kostnad för återanskaffning av häckningsduglig storlom. Befogenheten av yrkandet erkändes i princip av domstolarna men skadeståndet begränsades till 300 kr. dels med hänsyn till ovissheten om att inplanteringsförsök, som lätt kunde misslyckas, skulle komma att göras och dels med hänsyn till ovissheten om att den skjutna fågeln skulle ha kvarstannat såsom häckande å fideikommissegendomen. Sistnämnda synpunkt är icke olik den som anlagts i NJA 1935 s. 148, där skadeståndet nedsattes med hänsyn till att vid förlust av djur i frihet kausaliteten till skadan är osäker. Jfr härom Ulf Persson, Skada och värde, särskilt s. 225 ff och 321. Med hänsyn till att intresset att ha storlom på egendomen knappast kunde anses vara av ekonomisk art, ansågs skadeståndet tillkomma fideikommissinnehavaren och icke jakträttsinnehavaren, som båda inställt sig som målsägande. Se jämväl FFR 1964 s. 191 (hovrättsdom), anmärkt nedan under ersättning för egendomsskada.

 

U n d e r h å l l  t i l l  e f t e r l e v a n d e. En principiell fråga avgjordes i NJA 1963 s. 119 (FFR s. 38), där vid bestämmande av efterlevande barnsrätt till skadestånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen hänsyn ansågs böra tagas till det belopp riksförsäkringsverket utbetalade till dem i form av s. k. barnpension (numera enligt 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring). En trafikansvarig, som målet rörde, fick nämligen här vid regresskrav från verket tillgodoräkna sig det belopp, med vilket barnpension faktiskt utgick (reducerat med hänsyn till att livränta också utgick) men givetvis ej hela det belopp, som skulle ha utgått i barnpension, därest livränta ej utgått. Häremot hade invänts att all barnpension vore ett slags grundskydd, som samhället velat tillförsäkra barn vid försörjarens frånfälle och som ej borde påverka skadeståndet.
    Beträffande underhåll på grund av gift kvinnas död må omnämnas FFR 1966 s. 214 (hovrättsdom), där den omkomna var en 36-årig plåtslagares 30-åriga hustru, som icke haft något arbete utanför hemmet. Underhåll krävdes för tre barn i åldern 7, 5 och 3 år. Faderns årsinkomst kunde beräknas till 22 500 kr. och till barnen utgick i barnbidrag och barnpensioner 5 850 kr. Då fadern ofta arbetade å annan ort, måste barnen ha så gott som ständig tillsyn. Kostnaden för hemhjälp utöver de minskade utgifterna för hustrun angavs till 8 300 kr. årligen. Hovrätten utdömde 175 kr. i månaden till vart och ett av barnen.
    I fråga om underhåll till änka observeras FFR 1963 s. 255 (NJA C 1152). Det rörde sig här om en 51-årig änka efter en 53-årig småbrukare och bygg-

nadsarbetare, som omkommit genom olycksfall i arbete. Den omkomnes inkomst hade varit c:a 12 000 kr. om året, och änkan bekom efter hans död i yrkesskadelivränta och änkepension c:a 4 852 kr. årligen, vartill kom en mindre inkomst av jordbruk och inkomst av handsksömnad, den sistnämnda å c:a 1 700 kr. Hovrätten fann därjämte, att hon kunde bereda sig viss inkomst genom rumsuthyrning. Det ansågs icke styrkt, att hon genom mannens död kommit att sakna erforderligt underhåll.

 

Ö v r i g  e r s ä t t n i n g  v i d  d ö d s f a l l. I NJA 1964 s. 209 (FFRs. 40) ansågs kostnad för framtida vård av gravplats icke vara av den art, att den som vållat dödsfallet var skyldig ersätta kostnaden. Det rörde sig här om en gravplats å Galärvarvskyrkogården, där den avlidne — en kustartilleriofficer — önskat bli begravd och där erläggandet av den framtida vårdkostnaden var förutsättning för upplåtelse av gravplats.

 

E r s ä t t n i n g  f ö r  e g e n d o m s s k a d a. Beträffande spritdrycker som tillgripits från AB Vin & Spritcentralen utdömdes i SvJT 1965 rf s. 30 (FFR 1964 s. 237) ersättning efter bolagets anskaffningskostnad och hänsyn togs sålunda ej till omsättningsskatt och förlorad handelsvinst. Jfr Ulf Persson, Skada och värde s. 446 ff.
    I fråga om tidpunkten för stilleståndsersättning märkes några rättsfall. I FFR 1963 s. 274 (hovrättsdom) vägrades dylik ersättning för den tid under vilken bilägaren fått vänta på garantigivarens besiktning i ett fall av s. k. volvogaranti och i FFR 1964 s. 224 (hovrättsdom) begränsades ersättningen till dels tid, som åtgått för övervägande av om skadad bil borde repareras, och dels, då reparation ej skett, tiden för anskaffande av en begagnad likvärdig bil (sammanlagt 30 dagar). Den ansågs följaktligen ej kunna utgå för den ytterligare tid som åtgått för anskaffandet av en bil av samma märke men ny modell.
    I NJA 1965 s. 165 (FFR s. 22) uppstod fråga huruvida en försäljare, som för sitt yrke var beroende av att disponera bil och fått sin bil skadad vid en kollision sommartid, gjort vad på honom ankommit för att begränsa sin skada. Hans anmälan om skadan gjordes icke förrän efter 8 dagar men med hänsyn till sommar och semestertid synes domstolarna ha godtagit detta vid bedömande av skälig reparationstid. Främst gällde målet huruvida skadeståndsersättningen skulle, såsom försäljaren yrkade, beräknas efter hans uteblivna arbetsinkomst eller efter kostnaden för förhyrd bil. Det framkom att han icke haft medel erlägga den depositionsavgift som krävdes för bilhyrning och att han icke meddelat vederbörande försäkringsgivare härom, utan endast anmält skadan och därvid fått besked att han borde inkomma med skriftlig anmälan. HD ansåg emellertid ersättning för mistad arbetsförtjänst kunna utdömas men betonade därvid att det rörde sig om en så kort tid som 5 dagar. Majoriteten i HD tillfogade att den kom till detta resultat oberoende av att det först i HD upplysts, att försäljaren vid tiden för skadefallet var under 21 år och därför jämlikt då gällande författning icke skulle varit berättigad föra förhyrd bil. I motsatt riktning gick avgörandet i NJA 1938 s. 147 men det rörde sig här om längre stilleståndstid.
    Beträffande annan ekonomisk skada förtjänar först att omnämnas några särpräglade fall av skada å djur. I FFR 1964 s. 191 (hovrättsdom) hade en person uppsåtligen skadat en schäferhund genom skott från ett luftgevär.

Hunden erhöll så svåra skador att dess ägare senare samma dag ansåg sig böra avliva den. Böter för uppsåtlig skadegörelse ådömdes. Då nödvändigheten av hundens avlivande icke kunde styrkas och ersättning för hunden sålunda icke kunde erhållas, yrkade dess ägare i hovrätten i stället att skäliga kostnader för hundens tillfrisknande skulle ersättas. Yrkandet godkändes under motivering att skälig anledning till antagande förelåg att skadan kunde fått följder som medfört behov av ytterligare veterinärvård. Det kan förefalla som om man här skulle utdömt ersättning för obefintlig skada, men tankegången har väl varit den att den skadelidande hundägaren, om han valde att avliva hunden, i allt fall borde ha ersättning för den skada, som förelåg "färdig" beträffande hunden och som kunde konkretiseras i nödiga "reparationskostnader" beträffande den skadade "saken". I SvJT 1963 rf s. 3 (FFR 1962 s. 309) hade en älg dödats av annan än vederbörande jakträttsinnehavare under tid då älgjakt var förbjuden. Böter enligt jaktlagen och jaktstadgan utdömdes i hovrätten, varjämte älgen förklarades förverkad och försäljningssumman 637 kr. förklarades skola tillfalla jaktvårdsfonden och Kronan med hälften till vardera enligt dessa författningar. Beträffande skadeståndet till jakträttsinnehavaren ansåg hovrätten denne, med hänsyn till att älgen skjutits å förbjuden tid, i varje fall icke berättigad till högre ersättning än 300 kr., som utdömts i underrättens av den tilltalade ej överklagade dom. Ordalagen kan tyda på att man ansett den tilltalade skadeståndsskyldig till jakträttsinnehavaren — måhända med mindre än 300 kr. — för allmän förmögenhetsskada vid sidan om förverkandet. Jfr von Seth, Lagen om rätt till jakt (1945) s. 130 ff. Hänvisas kan i detta sammanhang slutligen också till FFR 1966 s. 236 (hovrättsdom), anfört ovan under ideell skada.
    I fråga om annan ekonomisk skada förtjänar vidare att anföras FFR 1963 s. 350 (underrättsdom), där i överensstämmelse med det tidigare FFR 1961 s. 353 i bilmål framställt yrkande om ersättning för bonusförlust ogillades. Se jämväl angående s. k. tredjemansskada ovan i SvJT 1970 s. 312 ff.

 

R e g r e s s r ä t t,  a v d r a g  m. fl. a l l m ä n n a  s p ö r s m å l. Rättsfall, som avser regressrätt, som kan tillkomma försäkringsgivare, arbetsgivare eller därmed jämställd eller omfånget av denna regressrätt, upptages i allmänhet ej här i enlighet med den princip som tillämpats i de tidigare översikterna i skadeståndsrätt. Till översikten hör icke heller rättsfall, som äger samband med 51 § i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag, 16 § i 1950 års militärersättningsförordning i deras äldre lydelser och därmed besläktade regler.
    På detta område märkes NJA 1963 s. 481 (FFR s. 111), där arbetsgivare, som till bilskadade arbetstagare utbetalt semesterlön hänförande sig till sjuktiden såsom kvalifikationstid, ansågs äga regressrätt mot den bilansvarige. Häremot hade invänts, att de skadade enligt gällande regler varit bevarade vid sin rätt till semester och sålunda icke lidit någon förlust. Om domslutet blev emellertid HD enig, därvid en majoritet motiverade detta med att semesterlön borde jämställas med sjuklön, som enligt stadgad praxis medförde regressrätt. Domen befäster ytterligare den skadelidandes rätt till ersättning i föreliggande situation, tidigare behandlad i NJA 1948 s. 646 och 1952 s. 547 angående ersättning för mistad arbetsförtjänst. — I NJA 1964 s. 62 (FFR s. 7) ansågs Kronan, som enligt den s. k. värnpliktsavlönings-

kungörelsen har att bereda värnpliktig under värnpliktstjänstgöring fri sjukvård, inträda i värnpliktigs rätt mot bilansvarig beträffande bilskada, som skett under tiden för värnpliktstjänstgöring, och därvid äga erhålla sjukvårdskostnaden för denne icke blott såsom "inomlänspatient"utan såsom "utomlänspatient", då han vårdats utanför hemorten. Att märka är här att värnpliktiga är undantagna från det s. k. utomlänsavtalet, träffat mellan landstingen, enligt vilket en patients "hemlandsting" vid vård å sjukhus inom annat landstings område skall erlägga skillnaden i avgift till detta senare landsting. Härmed kan jämföras NJA 1966 s. 286 (FFR s. 85), som gällde kommuns regressrätt mot bilansvarigs trafikförsäkringsgivare för kostnad, som kommunen haft för tillhandahållande av hemhjälp åt bilskadad husmor. HD åberopade här att enligt för kommunen gällande hemhjälpstaxa ersättning för hemhjälp, då den skulle betalas av försäkringsbolag, skulle utgå efter ett visst högre belopp, nämligen med tillägg av administrationskostnader till timpenningen för hemvårdarinnor. Ostridigt var dock, att vid tillämpning av de allmänna taxebestämmelserna ersättning på grund av den skadades ekonomiska förhållanden icke skulle ha uttagits av henne. I målet hade hon emellertid i särskild handling förklarat att kommunen betingat sig ersättning efter den högre taxan och överlåtit sin rätt mot den bilansvarige och trafikförsäkringsgivaren. HD utdömde beloppet av trafikförsäkringsgivaren.
    Några fall rörande avdrag skall också här beröras. I NJA 1965 s. 129 (FFR s. 17) avsåg tvistefrågan avräkning av uppburen sjukpenning som utgått dels enligt 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och dels enligt 1962 års lag om allmän försäkring å det skadestånd för förlorad arbetsinkomst, som bilskadad hade rätt utkräva av bilförare. Ansvaret för själva olyckan hade här bedömts så att den bilskadade på grund av medvållande själv skulle svara för hälften. Majoriteten i HD framhöll, att reglerna i tidigare lagar angående försäkring för yrkesskador och sjukdom om rätt att utöver försäkringsersättning kräva den skadeståndsskyldige så tillämpats, att från skadan avdragits uppburen försäkringsersättning och därefter av denne uttagits den andel av skadan som föll på honom, i förevarande fall hälften. Trots att till nämnda praxis kunde ha bidragit den regel om försäkringsanstalts regressrätt, som fanns i de berörda tidigare lagarna men som icke längre gällde enligt 1962 års lag om allmän försäkring 20 kap. 7 §, ansågs denna avräkningsregel böra bibehållas även då det gällde sjukpenning enligt denna lag. En ledamot var skiljaktig och förmenade att försäkringsskyddet enligt sistnämnda lag, så vitt det hänförde sig till den skadades medvållande, borde verka till hans skydd, eftersom regressrätten slopats,och förnekade därför avdragsskyldighet, så vitt avsåg sjukpenningen i denna del. Se i detta sammanhang vidare NJA 1963 s. 119 (FFR s. 38), anfört ovan under underhåll till efterlevande.
    I FFR 1963 s. 294 (hovrättsdom) hade en vagnsskadeförsäkrad bil, som sålts på avbetalning, skadats under sådana omständigheter, att försäkringsgivaren icke var ansvarig gentemot försäkringstagaren-köparen. Emellertid utbetalade försäkringsgivaren till avbetalningssäljaren ersättning för köparens skuld å bilen jämte bärgningskostnad, detta enligt en mellan åtskilliga försäkringsbolag och innehavare av säljarerättigheter till motorfordon upprättad garantiförbindelse. Vid krav från köparens sida gentemot den, som vållat skada å bilen, förvägrades denne rätt att göra avdrag för denna ut-

betalning, då den ej kunde tilläggas annan verkan än att försäkringsgivaren till motsvarande belopp övertagit säljarens köpeskillingsfordran hos köparen.
    Beträffande fall, där grov vårdslöshet statuerats, må blott här i korthet anmärkas följande, delvis endast straffrättsliga fall, nämligen FFR 1962 s. 359 (hovrättsdom) (bilist hade efter dispyt med fotgängare fattat tag i dennes slips och satt bilen i rörelse, så att fotgängaren tvingades springa intill bilen c:a 10—15 m., varefter han föll omkull), 1963 s. 177 (NJA C 93) (omkörning i hög fart i kurva med begränsad sikt), 1963 s. 312 (hovrättsdom) (förande av tung lastbil å livligt trafikerad väg efter spritförtäring, som skett under pågående antabusbehandling), SvJT 1964 rf s. 62 (FFR s. 188) (framförande av bil, under förföljande av polisbil, med enfart av 40—50 km/t. genom en trång tunnel av 6 m:s längd, avsedd för fotgängare) och FFR 1964 s. 227 (hovrättsdom) (framförande av bil, som hejdats av polisman, en sträcka av 25 m. med polismannen hängande i dörröppning). I några fall har yrkande ogillats att vårdslöshet skulle anses grov, såsom i SvJT 1962 rf s. 65 (FFR s. 306) (omkörning å backkrön med skymd sikt och följande skarp kurva; ogillat särskilt med hänsyn till att olycka ej skett och närmare utredning sålunda ej kunnat förebringas; diss.) samt FFR 1964 s. 156 (NJA C 1145) (bils kollision i fart av 40 km/t. med tåg vid järnvägskorsning mot rött ljus och fällda bommar; bilföraren troligen bländad av solen).
    Angående processuella spörsmål må här hänvisas till rättsfallsöversikter i processrätt (senast av Welamson i SvJT 1969 s. 918).