Likhet inför lagen i kostnadsfrågor

 

Av docenten ULLA  JACOBSSON

 

 

 

 

 

Ännu gäller lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, LFR.1 Arbete med en allmän översyn av lagen har pågått sedan länge. 1941 års utredning om fri rättegång framlade år 1942 betänkande med förslag rörande fri rättegång.Detta ledde till begränsade ändringar i lagen år 1944. Åtskilliga av de idéer, vilka förts fram av 1941 års utredning och inte lett till lagstiftning, togs upp och vidareutvecklades av 1951 års rättegångskommitté i 1958 års betänkande om rättegångshjälp.3 Ett nytt lagförslag har nyligen framlagts.4
    Att lägga synpunkter på likhet inför lagen i kostnadsfrågor har gamla anor, kanske framför allt i den mån dessa frågor angår den fria rättegången. Som drivfjäder för tillkomsten av LFR har verkat idén att alla människor skulle ha samma möjlighet att tillvarataga sina intressen i rättegång. Förverkligandet av denna jämlikhetstanke är givetvis beroende av strukturförändringar i samhället och värderingar av ekonomisk-politisk art och frågan om en vidgning av den krets av personer, som skulle lämnas möjlighet att få fri rättegång, har varit i förgrunden under lagstiftningsarbetena.
    Det finns emellertid andra frågor angående jämlikheten, vilka i princip äro beroende av var gränsen drages för erhållande av fri rättegång. Dessa frågor kan sammanföras under huvudfrågan hur motpartens situation påverkas av att parten erhåller fri rättegång.
    Jag skall i denna artikel jämföra situationen för en person A, som har att processa mot en fri-rättegångspart, med situationen för en person B, som för en motsvarande process mot en part, som inte har fri rättegång. I den mån A:s situation är sämre än B:s kan man enligt min mening tala om bristande likhet inför lagen.
    Det kan här vara på sin plats att ge en kort översikt över samspelet mellan kostnadsreglerna i RB 18 kap. och LFR.
    Den form av socialhjälp, som regleras i LFR, är i princip konstruerad som kredit. Sedan domstolen beslutat om fri rättegång för en part, krävs denne inte på ansöknings- och expeditionsavgifter och hans utgifter under rättegången betalas genom utanordnande av statsmedel. Beslut om utanordnande av statsmedel kan ske under rättegången, vilket i regel är fallet beträffande kostnader för bevisning, och efter rättegångens slut, vilket i regel är fallet beträffande ersättning till rättegångsbiträde.
    Då rätten skiljer ett tvistemål från sig, har den att bestämma ansvarsför-

 

1 Begränsade ändringar i lagen har trätt i kraft 1929, 1933, 1934, 1936, 1944, 1947, 1949, 1953, 1958, 1964, 1966 och 1970.

2 SOU 1942: 50.

3 SOU 1958:40.

4 P.M. angående reform av samhällets rättshjälp. Ju 1970: 14. Utkom sedan denna artikel inlämnats till SvJT:s red. Genom 1970 års lagförslag aktualiserasde frågor som jag behandlar.

550 Ulla Jacobssondelningen mellan parterna för bådas kostnader jämlikt RB 18 kap. utan att taga hänsyn till den enes eller bådas fria rättegång. Först därefter har den att beakta statens krav på ersättning för utanordnade medel. Beroende på fördelningen av kostnadsansvaret sker detta på följande vis.
    Om motparten tillerkännes ersättning för kostnader, exempelvis som vinnande part jämlikt RB 18: 1, skall fri-rättegångsparten åläggas att ersätta honom dessa. LFR tillämpas inte, därför att denna lag endast behandlar kostnader uppkomna för den part, som beviljats fri rättegång, och icke fri-rättegångspartens ersättningsansvar för motpartens kostnader. Kreditsituationen mellan statsverket och fri-rättegångsparten påverkas givetvis inte av denna ansvarsfördelning.
    Under förutsättning att fri-rättegångspartens ekonomi förbättrats, då domstolen skiljer målet från sig, skall domstolen ålägga honom att återgälda statsverket kostnaderna. Även senare kan krav resas mot fri-rättegångsparten om återbetalning jämlikt LFR 13 §.
    Om motparten ålägges att ersätta kostnaderna för fri-rättegångspartens rättegång, exempelvis som tappande part jämlikt RB 18: 1, skall betalningsskyldigheten riktas mot statsverket. Domstolen ställs inför triangelkonstellationen staten som kreditgivare, fri-rättegångsparten som kredittagare och motparten som övertagare av betalningsansvaret. Såväl RB 18 kap. som LFR blir tillämplig. Den fråga, som härvid framför andra tilldrager sig intresset, är hur man skall bestämma storleken av det belopp motparten skall åläggas ersätta statsverket.
    Endast om domstolen beslutar att motparten skall helt eller delvis återgälda fri-rättegångspartens kostnader, blir LFR att tillämpa och beslut tidigare fattade enligt LFR att beakta vid avgöranden i kostnadsfrågor, som angår motparten. Återbetalningsskyldighet för motparten kan sålunda aktualiseras vid jämkning men ej vid kvittning av kostnaderna jämlikt RB 18: 4.5

 

 

Vinnande motparts situation

 

Om motparten tillerkännes ersättning för sina kostnader jämlikt RB 18: 1, inställer sig frågan huruvida kostnadsbeslutet är verkställbart mot en fri-rättegångspart. Reglerna i LFR om förutsättning för meddelande av fri rättegång överensstämmer inte med reglerna om utmätning i UL. Vid beslut om fri rättegång bedömes parts förmåga att gälda rättegångskostnad i regel endast efter hans inkomst och försörjningsbörda.
    Någon hänsyn tages i allmänhet inte till sådan egendom som lösöre, såvida inte egendomen har ett speciellt högt värde. Vid verkställigheten av ett kostnadsbeslut mot fri-rättegångsparten kan det däremot enligt reglerna i UL bli tal om omhändertagande av egendom, exempelvis av lösöre. Även om LFR och rättspraxis är sådana, att flertalet personer, vilka meddelas fri rättegång, saknar utmätningsbara tillgångar, kan man därför inte utan vidare taga detta för givet. Å andra sidan måste en person, som processar mot en fri-rättegångspart, räkna med en hög grad av sannolikhet för att även om han vinner målet och får ett kostnadsbeslut till sin fördel detta inte kommer att kunna verkställas.
    Den låga sannolikheten för verkställbarheten av kostnadsbeslut enligt ovan ligger som grund för debatten under senare år om motpartens situation. Man

 

5 Se härom Welamson i SvJT 1969 s. 940 ff.

Likhet inför lagen i kostnadsfrågor 551har därvid utgått från en jämförelse mellan två parter i en och samma process under förutsättning att den ene men inte den andre har fri rättegång. Rättegångskommittén yttrade i 1958 års betänkande:

 

    En olägenhet med den fria rättegången i dess nuvarande utformning är, att motparten till den som åtnjuter fri rättegång, även om han vinner målet, drabbas av kostnader, för vilka han ofta ej kan få ersättning. Till följd härav kommer ej sällan part som är berättigad till fri rättegång i ett omotiverat överläge i förhållande till sin motpart vid förlikningsförhandlingar och i processen.6

 

    Jämförelsen bygger på en uppskattning av parternas ekonomiska förmåga inberäknat den enes fria rättegång samt på antaganden angående deras villighet att med den ekonomiska situationen för ögonen gå med på förlikning. I den offentliga debatten har vid ett flertal tillfällen föreslagits att staten skulle övertaga betalningsansvaret för vinnande motparts kostnader för att skapa jämlikhet mellan parterna. Möjligheten härtill diskuterades i 1958 års betänkande, varvid man inte fann något skäl att föreslå lagstiftning i frågan. Synpunkten om bristande jämlikhet tillmättes ingen betydelse:

 

    Emellertid torde det inte gärna kunna ifrågakomma att av den anledningen att en part åtnjuter rättegångshjälp lägga ansvaret för vinnande motpartsförluster på staten.7

 

    Enligt min mening kan rättegångskommitténs avvisande attityd förklaras av att själva jämförelsen mellan två parter i samma process inte är givande. Antalet ovissa faktorer i jämförelsen gör att en argumentering, som bygger på densamma, saknar tyngd.
    En enkel jämförelse utan ovissa faktorer står däremot till buds mellan A, som har att processa mot en fri-rättegångspart, och B, som för en motsvarande process mot en part, som inte har fri rättegång. B får som vinnande part ersättning för sina kostnader. A får som vinnande part ett kostnadsbeslut mot fri-rättegångsparten, vilket mestadels visar sig icke verkställbart. Den ekonomiska förlust, som A har att räkna med som följd av en process, innebär en bristande jämlikhet i förhållande inte till fri-rättegångsparten utan till B. Ett skäl för att staten borde ikläda sig ansvaret för A:s förlust kan sägas vara, att staten genom LFR skapat möjlighet till processer för personer utan utmätningsbara tillgångar och därför även borde svara för de ekonomiska konsekvenserna härav fullt ut.8

 

 

Tappande motparts situation

 

Även vid motsatt utgång i huvudsaken kan det vara givande att jämföra situationen för A som motpart till en fri-rättegångspart med situationen för B som processar mot en part, som inte beviljats fri rättegång.
    Såväl A som B skall som tappande parter åläggas ersättningsskyldighet —om inga särskilda omständigheter föreligger — jämlikt RB 18: 1. Storleken av det belopp B skall åläggas bestämmes jämlikt RB 18: 8. A skall åläggas ersätta statsverket dess kostnader med anledning av den andra partens fria rättegång. Skall storleken av A:s betalningsskyldighet bedömas annorlunda än B:s? Bör inte en bedömning, som leder till ett större ersättningsbelopp för A än för B, betecknas som stridande mot principen om likhet inför lagen

 

6 SOU 1958: 40 s. 71.

7 SOU 1958: 40 s. 72.

8 Inte heller i 1970 års lagförslag föreslås ersättning till vinnande motpart.

552 Ulla Jacobssonoch därför kritiseras?
    Jag kommer i fortsättningen att inrikta mig på motpartens återbetalningsskyldighet för ersättning till parts rättegångsbiträde. Denna fråga stod i förgrunden i fallet Auinger, refererat på annan plats i denna tidskrift.9

 

Förordnande av biträde jämlikt LFR

 

Sedan part beviljats fri rättegång, kan rätten i tvistemål på partens begäran förordna ett biträde åt honom.10 Vilka kvalifikationer som fordras för att en person skall kunna förordnas anges i LFR 5 § 2 st. Utöver de generella kraven, har rätten att beakta följande i 5 § 2 st. 3.:

 

    Har parten själv föreslagit någon som är behörig, skall han förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.11

 

    Domstolen skall sålunda som regel förordna den person parten själv föreslagit. Orsaken härtill är den vikt man lägger vid ett förtroendefullt förhållande mellan rättegångsbiträdet och hans klient. Parten ges i lagrummet ett visst spelrum för sina önskemål. Den ekonomiska gränsen för att villfara dessa sättes vid ett förorsakande av "avsevärt ökade kostnader" för det allmänna.
    Den fråga, som stått i förgrunden under lagstiftningsarbetet, har gällt huruvida man skulle föreskriva att jurister från rättshjälpsanstalter anlitades. Mot fördelarna av att låta rättshjälpsanstalterna sköta uppdrag enligt LFR har vägts nackdelarna av att beröva personer rätt att själva välja rättegångsbiträde. I diskussionen om parts valrätt har intresset varit inriktat på det fall att part önskade biträde av jurist med verksamhet på annan ort, vilket fall är av intresse i fortsättningen.
    Genom 1929 års revision av LFR inskränktes uttryckligen parts valrätt till det fall, att till biträde föreslagits någon, som vid rätten yrkesmässigt utövade advokatverksamhet och ej var avlägset boende.12 I 1942 års betänkande bibehölls rekvisitet "och ej är avlägset boende".13 Den nuvarande lydelsen stammar från 1947 års lagändring. I 1958 års betänkande föreslås inte någon ändring på denna punkt.14
    Vid en tolkning av uttrycket "avsevärt ökade kostnader" bör först klargöras vilka kostnader man har att utgå från som normala eller skäliga, innan man kan diskutera huruvida kostnaderna i ett speciellt fall kan betecknas som endast ökade eller som avsevärt ökade.
    För biträdet gäller enligt ordalydelsen i 5 § att lämna part bistånd att "behörigen tillvarataga sina intressen vid talans väckande eller utförande". Som normala kostnader torde betecknas minimikostnaderna för att lämna ett dylikt bistånd. Det gäller kostnaderna för biträde av jurist som är tillräckligt kvalificerad för uppdraget men inte överkvalificerad och vid val mellan flera sådana kostnaderna för den som har sin verksamhet närmast domstolsorten. Enligt detta resonemang måste som normala räknas kostnader för anlitande av en högt kvalificerad advokat från avlägsen ort, såvida

 

9 Se rf s. 65.

10 Enligt 1970 års lagförslag skall juridiskt biträde utses av rättshjälpsmyndigheten.

11 Jfr 1970 års lagförslag 18 § 3 st. Ingen ändring föreslagen i huvudsak.

12 SOU 1942: 50 s. 97.

13 SOU 1942: 50 s. 9.

14 SOU 1958: 40 s. 111.

Likhet inför lagen i kostnadsfrågor 553målet kräver hans speciella sakkunskap och annan lika kunnig person inte finns att tillgå på närmare håll.
    En ökning av kostnaderna i lagens mening skulle i linje härmed uppstå om till biträde förordnades en jurist, som fick anses överkvalificerad för målet eller/och bosatt på avlägsen ort, under förutsättning att annan jurist fanns att tillgå på närmare håll. Konstaterar domstolen att en sådan ökning kan förväntas, har den att beakta storleken av den förväntade ökningen. Omökningen inte kan väntas bli avsevärd, skall domstolen villfara partens personliga önskemål.
    Bedömningar av kostnadsökningar aktualiseras i mål, i vilka utländsk rätt är involverad. Antalet dylika mål har stigit med den ökade immigrationen men synes fortfarande vara så lågt, att endast de större städerna och i vissa fall endast Stockholm har advokater som är specialister. Ambassaderna förefaller ha utvecklat en praxis att etablera kontakt med en eller flera advokater företrädesvis i Stockholm för att kunna hänvisa sina landsmän dit. Genom detta system kan exempelvis en advokat i Stockholm, som är väl hemmastadd i österrikisk rätt, få i uppdrag att föra talan för österrikiska medborgare vid domstolar över hela landet. Med tanke på fortsatt och ökad immigration synes det vara av visst intresse, hur kostnaderna bestrids för dessa välkvalificerade advokaters arvoden och resor till domstolar i landsorten i mål av växlande svårighetsgrad.
    Det torde inte råda någon större tvekan om att det även i enklare mål behövs biträde av en jurist, som har kunskaper i det främmande landets rätt. Frågan inställer sig emellertid i vilken utsträckning hans biträde kan anses befogat. I fallet Auinger gällde frågan om det skulle anses nödvändigt för advokaten från Stockholm som specialist på österrikisk rätt att personligen inställa sig vid förberedelser i Malmö i det relativt okomplicerade faderskapsmålet.
    Varken i LFR eller i senare lagförslag har man beaktat möjligheten att bedöma en del av kostnaderna för ett biträde som normala eller ökade och en annan del som avsevärt ökade och bestämma förordnandet därefter. Vid vissa domstolar — ovisst i vilken utsträckning — har emellertid utvecklat sig en praxis för att täcka denna lucka. Om en domstol har den uppfattningen, att det i ett visst mål kan behövas en speciellt kvalificerad advokat som rättegångsbiträde för att verkställa viss utredning i målet, kan den samtidigt ha den åsikten, att sedan advokaten utfört sitt utredande arbete, den fortsatta talan kan föras av ett mindre kvalificerat platsombud. Under sådana förhållanden händer det att domstolarna ingår en underhandsöverenskommelse med advokaten-specialisten, varvid den sistnämnde för att få förordnande som biträde får förbinda sig att sätta platsombud i sitt ställe vid inställelserna i målet.
    I fallet Auinger hade på fri-rättegångspartens begäran en advokat från Stockholm förordnats av rådhusrätten i Malmö med rätt att sätta annan person i sitt ställe. Någon underhandsöverenskommelse med åtagande från advokatens sida att sätta platsombud vid inställelserna hade inte ingåtts.
    Vare sig domstolarna träffar dylika underhandsöverenskommelser med advokaterna eller inte, uppstår vissa problem för domstolarna då de har att bestämma storleken av ersättningen till biträdet jämlikt LFR 14 § och storleken av motpartens ersättningsskyldighet till statsverket.

554 Ulla JacobssonErsättning till biträde jämlikt LFR
Vid rättegångens slut har domstolen att fastställa den ersättning som skall utgå av statsmedel till biträdet.15 Enligt LFR 14 § skall till rättegångsbiträdet utgå arvode för det arbete han nedlagt å rättegången och för tidsspillan i samband med inställelse vid rätten så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter.
    Vid bestämmande av arvodet skall domstolen fästa avseende vid "det arbete och den tidsspillan uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt övriga omständigheter" och fastställa en "skälig ersättning för uppdraget".16 I flertalet fall torde "skälig ersättning" utan större svårighet kunna fastställas. Om domstolen emellertid förordnat någon till biträde på parts begäran då prognosen varit att förordnandet skulle medföra ökade— men ej avsevärt ökade — kostnader, måste frågan ställas om dessa ökade kostnader skall anses ersättningsbara som skäliga.
    I den mån domstolen vid meddelande av förordnande till rättegångsbiträde kan sägas ha förhandsaccepterat vissa kostnader, skulle en nedsättning av ersättningen för dessa innebära en desavouering av biträdet. En risk för dylik desavouering från domstolens sida skulle kunna verka hämmande på biträdets processföring. Skälig ersättning bör därför innefatta även de ökade kostnader, som domstolen kunnat räkna med vid förordnandet.
    De kostnader, vilka domstolen inte kan sägas ha förhandsaccepterat, kan däremot inte utan vidare sägas innefattade i skälighetsbegreppet. I detta sammanhang förtjänar de tidigare nämnda underhandsöverenskommelserna att uppmärksammas.
    Antag att en advokat gentemot domstolen förbundit sig att sätta platsombud i sitt ställe vid inställelse i målet men underlåtit detta. Vid bestämmande av ersättning jämlikt LFR 14 § bör det rimligen stå domstolen fritt att pröva skäligheten av det arvode advokaten begär för sina personliga inställelser och eventuellt pruta begärd ersättning.
    Även om ordalydelsen i LFR 14 § ej ger fullt stöd åt denna tolkning, bör enligt min mening samma resonemang som förts beträffande arvodet gälla ersättning för tidsspillan och nödvändiga utgifter.
    I fallet Auinger tillerkändes advokaten från Stockholm ersättning av rådhusrätten i Malmö med begärt belopp, vilket innefattade även arvode och kostnader för två personliga inställelser i Malmö. Huruvida rådhusrätten vid meddelande av förordnandet av rättegångsbiträde förutsett dessa utgifter och tagit ställning till dem, undandrager sig bedömande.

 

 

Storleken av det belopp motparten skall förpliktas återgälda statsverket

 

Motpartens skyldighet att återgälda statsverket kostnaden för parts fria rättegång regleras i LFR 8 § 2 st. 1.

 

    Där ej part, som åtnjutit fri rättegång, enligt första stycket förklarats skyldig att återgälda kostnad som där avses, skall sådan skyldighet åläggas mot-

 

15 Enligt 1970 års lagförslag skall rättshjälpsmyndigheten bestämma ersättningen till juridiskt biträde.

16 Se 1970 års lagförslag 21 §. Någon föreskrift om skälighetsprövning och om grunderna för en sådan ingår inte i förslaget. Det framhålles emellertid att nu gällande grundsatser i och för sig bör behållas och att vid tillämpning av de föreslagna taxorna dessa ses som förslag till "normalarvoden som kan frångås i höjande eller sänkande riktning". S. 117 ff och s. 273.

Likhet inför lagen i kostnadsfrågor 555part eller annan som enligt lag skulle vara pliktig att gottgöra parten kostnaden.
    Det gives åtminstone tre tolkningsmöjligheter vid tillämpning av detta stadgande, vilka samtliga tre aktualiserades i fallet Auinger.
    Tolkning 1. Storleken av det belopp motparten skall förpliktas återgälda statsverket skall bestämmas jämlikt LFR.
    Beträffande den skyldighet, som skall åläggas motparten, hänvisas till 1 st. i samma paragraf. I 1 st. sägs att rätten under vissa förutsättningar skall förplikta fri-rättegångsparten att till statsverket återgälda kostnad, som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå av allmänna medel. Hänvisningen till 3 § avser bl. a. kostnad för bevisning, som ej förebragts utan skäl. I 4 § upptages parts egna utgifter, exempelvis för resa och traktamente. I 5 § behandlas förordnande av rättegångsbiträde. Fri-rättegångsparten skall däremot inte åläggas att återbetala statsverkets kostnader för exempelvis tolk eller stenograf eller för blodundersökning i familjerättsliga mål ej heller för bevisning, varom rätten själv föranstaltat, allt enligt LFR 6 §.
    Hänvisningen beträffande motpartens återbetalningsskyldighet torde kunna tydas så att motparten skall svara för samma typ av utgifter som fri-rättegångsparten. Frågan är om hänvisningen dessutom kan användas vid bestämning av ersättningsbeloppens storlek.
    I fallet Auinger hemställde vadekäranden — Auinger — att hovrätten skulle anse kostnaderna för fri-rättegångspartens stockholmsadvokat som "avsevärt ökade kostnader" enligt LFR 5 § 2 st. 3. och på den grunden nedsätta hans återbetalningsskyldighet till statsverket.
    Undersöker man lagens ändamål, väckes betänkligheter mot ett dylikt tillvägagångssätt. Ändamålet med LFR 5 § 2 st. 3. är att främja ett förtroendefullt samarbete mellan klient och rättegångsbiträde så långt detta är möjligt av statsfinansiella skäl. Motpartens intressen har däremot på intet vis beaktats vid utformningen av rekvisitet.
    Lika litet har motpartens intressen beaktats vid utformningen av rekvisiten i övrigt i LFR 3, 4 och 5 §§. Som exempel kan framhållas fri-rättegångspartens rätt till ersättning för resekostnad och traktamente jämlikt 4 § 1 och 2 st.
    Avvisar man möjligheten att pröva storleken av motparts återbetalningsskyldighet jämlikt rekvisiten i de paragrafer, till vilka hänvisas i LFR 8 § 1 st. 1., har man emellertid inte därmed avfärdat dessa paragrafer som betydelselösa. Den viktiga frågan återstår om beslut fattade enligt stadganden i LFR skall läggas till grund för bestämning av motpartens återbetalningsskyldighet.
    Tolkning 2. Storleken av det belopp motparten skall förpliktas återgälda statsverket skall motsvara storleken av statsverkets utgifter för fri-rättegångsparten för sådana kostnader som avses i LFR 3, 4 och 5 §.
    Detta skulle innebära att rättens beslut om utanordnande av statsmedel exempelvis jämlikt LFR 14 § om ersättning till rättegångbiträde skulle vara bindande vid fastställandet av storleken av motpartens ersättningsskyldighet till statsverket. — Rådhusrätten beslöt i fallet Auinger i linje härmed.
    Något explicit uttalande för denna ståndpunkt har jag inte funnit i rättspraxis eller litteratur. Åtskilliga yttranden står emellertid att finna, vilka tyder på att man utgår från att beslut jämlikt LFR 14 § skulle tilläggas denna betydelse gentemot motparten.

556 Ulla Jacobsson    I 1942 års betänkande framför de sakkunniga den uppfattningen att ersättningsskyldig motpart bör åläggas att återgälda statsverket den ökade ersättning som tillerkänns rättegångsbiträde efter klagan i hovrätten över beslut om ersättning. De sakkunnigas erinringar angår frågan om motparten skall lämnas tillfälle till yttrande i besvärsförfarandet i hovrätten.17
    Welamson behandlar i Svensk rättspraxis, Civil- och Straffprocessrätt för åren 1958—62, rättsfall angående talerätt mot beslut om biträdesersättning.18 Han diskuterar såväl fri-rättegångspartens som motpartens talerätt och gör därvid jämförelser angående de olika förutsättningar, under vilka dessa kan drabbas av återbetalningsskyldighet. Däremot antyder han inte att någon prövning av storleken av det belopp som skulle åläggas motparten skulle kunna ske särskilt.
    Welamson anför: Medan motpart, som ålagts återgälda statsverkets kostnad, omedelbart beröres av frågan om ersättningens storlek, kan ju den part, som haft fri rättegång, beröras därav endast i det (i praktiken icke vanliga) fallet, att talan enligt 13 § LFR anställes med hänsyn till att partens ekonomiska ställning förbättrats.19
    Fallet Auinger ger ett intressant perspektiv på lämpligheten av att tillerkänna beslutet om biträdesersättning rättskraft gentemot motparten. Om en domstol vid fastställande av biträdesersättning jämlikt LFR 14 § tänjer begreppet "skälig ersättning" till att omfatta de ökade kostnader vilka man kunnat förutse vid meddelandet av förordnandet jämlikt LFR 5 § 2 st. 3.,skulle motparten i sin tur åläggas ersätta dessa. Domstolens bedömning vid meddelande av förordnandet jämlikt LFR 5 § 2 st. 3. skulle på detta vis bli avgörande för beslutet mot motparten.
    Att tillerkänna motparten talerätt mot beslut om biträdesersättning skulle hjälpa honom föga i ett sådant fall. Grund för ändring av detta beslut skulle ju saknas. Den grund motparten kan åberopa för en ändring angår endast rättens åläggande för honom att ersätta statsverket.
    Här skall även noteras, att ett beslut om förordnande jämlikt LFR 5 § 2 st. 3. inte är överklagbart i fall av den aktuella typen.20
    Tolkning 3. Storleken av det belopp motparten skall förpliktas återgälda statsverket skall fastställas jämlikt RB 18: 8.21
    I LFR 8 § 2 st. 1. står: "— — — skall sådan skyldighet åläggas motpart eller annan som enligt lag skulle varit pliktig att gottgöra parten kostnaden". Detta kan tagas som en hänvisning till samtliga i RB 18 kap. tillämpliga lagrum. — Uttryckligt stöd för att tolka hänvisningen som pekande på RB 18: 8 hade funnits om ordalydelsen i stället varit: "motpart eller annan i den mån denne enligt lag varit pliktig".22

 

17 SOU 1942: 50 s. 106.

18 SvJT 1964 s. 407 ff.

19 SvJT 1964 s. 408. (Kursivering i denna artikel.)

20 Förutsättningen är att domstolen förordnat rättegångsbiträde i enlighet med parts begäran. RB 49: 4, 7.

21 Enligt 1970 års lagförslag skall domstolen först fastställa storleken av motpartens ersättningsskyldighet och därefter skall rättshjälpsmyndigheten bestämma biträdets ersättning. Domstolens prövning skall ske jämlikt RB 18: 8. Den i detta avsnitt behandlade problematiken kommer emellertid inte att bli inaktuell om en ny lag införes i enlighet med förslaget. I så fall blir frågan i vilken utsträckning domstolen skall följa rättshjälpsmyndighetens normer och i vilken utsträckning den vid en skälighetsprövning speciellt skall beakta motpartens intressen.

Likhet inför lagen i kostnadsfrågor 557    En tolkning av detta slag behöver inte medföra att beslut som tidigare fattats jämlikt LFR helt förlorar betydelse. Sålunda bör beslut om biträdesersättning jämlikt LFR 14 § tilläggas stark bevisverkan och i flertalet fall få avgörande betydelse för beslut om motpartens återbetalning. I den mån tveksamhet uppstår om storleken av det belopp som motparten skall åläggas ersätta statsverket, bör emellertid domstolen inte vara bunden av ett tidigare beslut jämlikt LFR 14 § utan pröva denna fråga jämlikt RB 18: 8.
    I RB 18: 8 heter det: "såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt." Processlagberedningen har yttrat härom bland annat: "Regeln, att kostnad skall ersättas, endast såvitt den skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt, bör tillämpas även å den merkostnad, som part ådragit sig genom att anlita ombud från avlägsen ort eller ombud, vars anlitande eljest varit särskilt dyrbart. Avgörande bör härvid vara, huruvida partens talan kunnat på lika tillfredsställande sätt utföras för mindre kostnad."23
    Tappande part skall i enlighet härmed inte ersätta vinnande parts kostnader utöver minimikostnader för en väl utförd talan. Någon marginal för ökning av kostnader med hänsyn till den vinnandes personliga önskemål vid val av ombud gives inte.
    I fallet Auinger ledde hovrättens prövning jämlikt RB 18:8 till en nedsättning av det belopp Auinger skulle återgälda statsverket. Rättegångsbiträdet hade tillerkänts ersättning med 2 184 kronor. Genom hovrättens beslut ålades Auinger att ersätta statsverket härför med endast 1 188 kronor.
    Antag att fri rättegång även i fortsättningen kommer att beviljas i ett antal fall, i vilka utländska medborgare är inblandade. Antag vidare att de advokater, vilka förordnas som rättegångsbiträden, i samråd med de ambassader, vilka vidtalat dem, för en försiktig politik och hellre inställer sig personligen några gånger för mycket än en gång för litet.
    Domstolarna lär väl knappast motarbeta en dylik praxis genom att rubricera kostnaderna för inställelserna som "avsevärt ökade" kostnader och avvisa begäran om advokatens förordnande som rättegångsbiträde. Möjligen kan man tänka sig viss restriktivitet vid bestämmandet av ersättning jämlikt LFR 14 § med hänsyn såväl till oförutsedda kostnader som till underhandsöverenskommelser. I vilket fall som helst bör emellertid de ekonomiska följderna av ambassadernas försiktiga politik inte drabba den person, som har ställning av motpart till fri-rättegångsparten. Hans ersättningsskyldighet bör bestämmas oberoende av dylika omständigheter, jämlikt RB 18:8.
    Genom att acceptera en självständig prövning av frågan om motpartens återbetalningsskyldighet jämlikt RB 18:8 renodlar man triangelkonstellationen staten — fri-rättegångsparten — motparten. Det högsta belopp som en motpart kan åläggas ersätta statsverket bestämmes visserligen genom beslutet om ersättning till rättegångsbiträdet, men motpartens möjlighet att få ersättningsfrågan prövad jämlikt RB 18:8 gör att en talerätt för hans räkning mot beslutet om biträdesersättning synes överflödig. Inte heller synes en talerätt för motpartens räkning mot beslutet om fri-rättegångspartens återbetalning till statsverket ha någon funktion att fylla. Skulle rätten bifalla fri-rättegångspartens begäran om befrielse från återbetalningsskyldighet, ak-

 

22 Kursivering i denna artikel. Beträffande uttrycket "enligt lag" i LFR 8 § se Welamson i SvJT 1969 s. 940 och 946.

23 NJA II 1943 s. 235.

 

36—703005. Svensk Juristtidning 1970. Rättsfall

558 Ulla Jacobssontualiseras inte härigenom ett åläggande för motparten. Denna konstruktion av talerätten skulle emellertid göra det nödvändigt för statsverket att överklaga beslutet om motparts återbetalning för att kunna få detta ändrat i högre rätt. En sådan talan kan aktualiseras av att rättegångsbiträdet överklagar beslutet mot honom och begär ökad ersättning.
    Fri-rättegångsparten kan å sin sida däremot ha intresse av utgången i ett ärende om motparts återbetalningsskyldighet. Blir beloppet nedsatt, som i fallet Auinger, kan fri-rättegångsparten drabbas av krav jämlikt LFR 13 § att återgälda det belopp som stannat å statsverket. Med anledning härav behandlades fri-rättegångsparten i fallet Auinger som vadesvarande i ärendet om Auingers återbetalningsskyldighet.

 

Slutord
Ett system med fri rättegång medför utgifter, vilka redovisas som kostnader för det allmänna. Dessutom förorsakar emellertid den fria rättegången kostnader, vilka kan drabba motparten till fri-rättegångsparten och uppgå till icke obetydliga belopp.
    Jag har i denna artikel gjort en jämförelse mellan A, som processar mot en fri-rättegångspart, och B, som för en motsvarande process mot en person, som inte har fri rättegång. Därvid har jag funnit, att A kan drabbas av större kostnader än B antingen A och B står som vinnande eller som tappande parter.
    A får som vinnande part i regel inte ett kostnadsbeslut verkställt mot frirättegångsparten, vilket däremot B kan räkna med att få beträffande kostnadsbeslut mot sin part. Det förslag, som förts fram i den offentliga debatten, att staten borde svara för vinnande motparts kostnader, kan inte förlora sin aktualitet genom att förutsättningarna för erhållande av fri rättegång ändras.24 De personer, som nu har fri rättegång, kommer även i framtiden att kunna få denna förmån och deras motparter kommer att vara i den ovan skildrade situationen.
    A kan som tappande part bli ålagd att ersätta statsverket dess kostnader för fri-rättegångsparten. Om domstolarna tillmäter tidigare beslut om ersättning enligt LFR bindande verkan, kan A bli förpliktad att ersätta ett högre belopp än B, vars ersättningsskyldighet som tappande part bestämmes enligt RB 18: 8. Mina synpunkter i denna del är relaterade till ett aktuellt hovrättsfall angående ersättning till rättegångsbiträde. Man kan emellertid lägga ett vidare perspektiv på frågan.
    Enligt LFR finns det ett spelrum för fri-rättegångsparten att åsamka det allmänna kostnader, som överstiger motpartens ersättningsskyldighet enligt RB 18: 8. Så skall exempelvis statsverket ersätta bevisning som "ej förebragts utan skäl" medan motparten endast kan åläggas ersättningsskyldighet" såvitt kostnaden varit skäligen påkallad". I den mån fri-rättegångsparterprocessar i förlitan på att statsverket godtar en viss extravagans, kan det vara viktigt att domstolarna observerar begränsningen av motpartens återbetalningsskyldighet.
    Att A är sämre ställd än B kan kritiseras därför att det strider mot principen om allas likhet inför lagen. Man kan även ställa frågan om det är lämpligt att motparter till fri-rättegångsparter skall bära en del av kostnaderna för den relativt omfattande socialhjälp som den fria rättegången är.

 

24 Jfr SOU 1958: 40 s. 72.