KARL OLIVECRONA. Rättegången i brottmål enligt RB. Tredje, omarbetade uppl. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (IV). Sthm 1968. Norstedts .379 s. Kr. 36,00, inb. 44,00.

 

Karl Olivecronas Rättegången i brottmål enligt RB har blivit en klassiker i den sparsamma svenska straffprocessuella litteraturen. Att den inte nedsjunkit till vördnadsvärd antikvitet utan förblivit ett aktuellt och levandeverk har Olivecrona med beundransvärd ambition sörjt för genom att fortlöpande ge ut nya upplagor av arbetet. Den första upplagan kom redan 1953 och följdes 1961 av den andra. Nu har tiden åter ansetts mogen för en ny upplaga, den tredje.
    I förordet till den första upplagan förklarade Olivecrona, att arbetet tillkommit uteslutande med tanke på att det skulle vara en lärobok och att man inte borde vänta sig någon handbok. Ivar Agge ansåg i sin anmälan (SvJT 1955 s. 110 ff) att det kunde vara osagt om inte denna presentation var överdrivet blygsam. Agges ord framstår i dag som ett praktexempel på understatement. Det torde inte finnas många jurister med brottmålserfarenhet i detta land som saknar ett väl använt exemplar av verket på sin bokhylla. Som ett enda exempel på dess praktiska användbarhet må här nämnas att det ingår bland den litteratur som enligt riksåklagarens föreskrifter

skall finnas på lokala och regionala åklagarmyndigheter i landet. Likväl måste man nog hålla med Agge om att bokens allra största förtjänster ligger på det pedagogiska planet. Att skriva en användbar handbok för praktiker är ett styvt arbete men att åstadkomma en utmärkt lärobok på ett så omfattande och komplicerat rättsområde som straffprocessens kräver dessutom en alldeles speciell fallenhet hos författaren. Med sin sällsynt enkla och lättlästa stil har sålunda Olivecrona lyckats med konststycket att ävenför en på området mindre bevandrad läsare såväl klargöra de grundläggande straffprocessuella principerna som skänka kunskap om processreglernas funktion i det praktiska rättslivet. Det är mot denna bakgrund en grym ironi att verket ej längre ingår i den obligatoriska kurslitteraturen i processrätt vid någon av våra juridiska fakulteter. Man kan endast hoppas att de juris studerande själva har så gott omdöme att de likväl konsulterar Olivecronas lärobok åtminstone när det gäller de svåraste avsnitten av straffprocessrätten såsom rättskraftsläran.
    Beträffande dispositionen skiljer sig den tredje upplagan inte nämnvärt från den närmast föregående. Redogörelsen för de särskilda reglerna om underåriga har dock flyttats bakåt och fått sin plats efter avsnitten om överrättsförfarandet, enskilt anspråk i anledning av brott och rättegångskostnad. Ett nytt kapitel om resning har också tillkommit.
    Förutom att ny praxis och litteratur beaktats i den nya upplagan har en total omarbetning av vissa avsnitt blivit erforderlig på grund av ny lagstiftning, främst brottsbalken. Sålunda är avsnittet i kapitel 4 om lämplighetsprövning av åtalsfrågan samt hela kapitlen 13 (utredning om den tilltalades person) och 19 (särskilda regler om underåriga) nyskrivna, var tillkommer att kapitel 22 utvidgats från att behandla endast strafföreläggande till att avse summarisk straffbestämning överhuvud. Bland nyheter i övrigt kan nämnas en aktuell beskrivning av riksåklagarens arbetsuppgifter och organisationen av hans kansli samt en redogörelse för stats- och distriktsåklagarorganisationen efter åklagarväsendets förstatligande.
    I avsnittet om lämplighetsprövning av åtalsfrågan saknar man en kommentar till det i praktiken inte sällan förekommande fallet att åklagaren när det gäller smärre tjänstefel av statstjänsteman eller annan som är underkastad ämbetsansvar inhämtar uppgift från den felandes chefsmyndighet huruvida disciplinär bestraffning övervägs eller redan ägt rum samt, om svaret blir jakande, underlåter att åtala. Något författningsrum brukar inte åberopas i beslutet och uttryckligt lagstöd för ifrågavarande förfarande torde för övrigt inte finnas (det förutsätts här att felet ej är så ringa att det faller utanför det straffbara området; se därom Ekelöf, Rättegång V s. 114). Enligt 20:9 BrB har domstol att, om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär bestraffning, ta hänsyn därtill vid bestämmande av påföljd för samma brott och domstolen har därvid möjlighet att helt efterge böter, disciplinstraff eller suspension som eljest skolat ådömas. Vanligen är det i de här aktuella fallen uppenbart att dubbelbestraffning ej bör förekomma, varför en analog tillämpning av nämnda lagrum på åtalsstadiet förefaller att vara försvarlig med hänsyn till önskvärdheten av att undvika meningslösa men likväl för såväl den enskilde som det allmänna besvärs och kostnadskrävande processer (här bortses från de troligen ganska fåtaliga fall där det finns enskild målsägande med skadeståndsanspråk som inte kan regleras utan rättslig prövning). Frågan är emellertid om gällande

rättegångsordning, som dock vilar på den absoluta åtalspliktens grund, kan anses tillåta en sådan analogi (jfr brottsbalkskommentaren II s. 392). Det skulle förvisso ha varit av stort intresse att få del av Olivecronas uppfattning på denna punkt. Sannolikt kommer ifrågavarande problem att förlora en stor del av sin praktiska betydelse i händelse av en grundläggande revidering av ämbetsansvaret (se ämbetsansvarskommitténs principbetänkande, SOU 1969:20, särskilt s. 58).
    I not 13 på s. 106 har ett feltryck insmugit sig. Det sista av de därnämnda rättsfallen från HD skall rätteligen vara NJA 1965:285. Ytterligare ett referatfall från HD rörande samma fråga må här nämnas — NJA 1966:541 — liksom ett hovrättsfall, SvJT 1959 rf s. 36.
    Kap. 8 innehåller en redogörelse för reglerna om domstolarnas behörighet. På s. 117 skriver Olivecrona under rubriken Forum för brott utom riket, att det i åtskilliga fall fordras förordnande enligt 2:5 BrB av Kungl.Maj:t för åtal beträffande sådana brott samt att det, när sådant förordnande meddelas, också bestäms vid vilken domstol målet skall anhängiggöras. Så förhåller det sig emellertid sällan i praktiken. Forumfrågan är i regellöst redan därigenom att åklagarmyndigheten i den misstänktes hemort eller i den ort där han gripits — exempelvis åklagarmyndigheten i Sollentuna distrikt om den tilltalade gripits på Arlanda flygplats vid ankomsten från utlandet — fått kännedom om brottet och inlett förundersökning. Först sedan denna avslutats finns i allmänhet underlag för en prövning enligt 2:5 BrB. Denna prövning har för övrigt beträffande de vanligast förekommande fallen delegerats till riksåklagaren (se Kungl. Brev 18.12. 1964 intaget i lageditionen under 2:6 BrB).
    Beträffande det i not 1 på s. 318 gjorda uttalandet att telegrafisk revisionsinlaga inte godtages må anmärkas, att HD numera genom beslut in pleno ändrat sin tidigare praxis och till prövning upptagit revisionsansökan, som gjorts telegramledes och efter fullföljdstidens utgång kompletterats med en av revisionskäranden egenhändigt undertecknad inlaga (NJA 1968 s. 523, jfr ibm s. 81).
    Den av Olivecrona på s. 321 anförda statistiken över brottmål i HD må kompletteras med 1968 års siffror. Sålunda uppgick detta år antalet av den tilltalade fullföljda mål till över 800 (ökningen har fortsatt även under 1969: redan vid halvårsskiftet hade siffran 450 passerats) varav prövningstillstånd beviljades i 47 fall eller knappt 6 % av samtliga fall. Antalet av riksåklagaren fullföljda mål uppgick 1965 till 11, 1966 till 2, 1967 till 8 och 1968 till 8.
    Vid behandlingen av bestämmelsen i 31:10 RB om den tilltalades ersättningsskyldighet gentemot statsverket vid fullföljd till högre rätt berör Olivecrona på s. 341 några fall där frågan om jämförelse mellan fängelse å ena sidan samt skyddsåtgärd å andra sidan kommit under HD:s bedömande. Han säger därvid, att skärpning (och således ersättningsskyldighet för den tilltalade) med allt fog ansetts föreligga när villkorlig dom eller skyddstillsyn ändrats till fängelse. I och för sig kan man nog vara benägen att dela Olivecronas uppfattning om det befogade i denna bedömning. Men om man jämför den med utformningen av det i 51:25 (55:15) RB intagna förbudet mot reformatio in pejus — av Olivecrona behandlat på s. 312 — grips man av undran över varför det kan vara så lätt att bedöma påföljdernas inbördes svårhetsgrad vid fastställandet av den tilltalades ersätt

ningsskyldighet när samma jämförelse av lagstiftaren ansetts så komplicerad vid domstols val av påföljd att ingen begränsning kunnat uppställas till skydd för den tilltalade. Som bekant är ju högre rätt formellt oförhindrad att döma en tilltalad, som av underrätten erhållit villkorlig dom och ensam fullföljt talan med yrkande om frikännande, till internering. Något utrymme har ej ens lämnats för hänsynstagande till den tilltalades egen uttryckliga uppfattning om påföljdernas inbördes svårhetsgrad (NJA 1967:209).
    På s. 343 skriver Olivecrona att samma regler gäller om ersättning åt den tilltalade från statsverket vid ogillande av åtalet som då detta avvisas eller avskrivs. Detta måste dock vara en lapsus manus, eftersom det i förra fallet för ersättning krävs synnerlig anledning medan det i de bägge senare fallen räcker med att »skäl äro därtill». Olivecrona framhåller också fortsättningsvis att den tilltalade regelmässigt bör få ersättning när åklagaren nedlägger talan.
    Avslutningsvis återstår blott att konstatera att den tredje upplagan i ett enda hänseende är den föregående upplagan underlägsen. Den saknar nämligen ett sakregister! Får vi tillbaka det i den fjärde upplagan?
Thorsten Cars