STIG JÄGERSKIÖLD. Tjänstemannarätt. Sthlm 1969. Almqvist & Wiksell. 123 s.

 

Stig Jägerskiöld har bakom sig en omfattande produktion av litteratur rörande de offentliga tjänstemännens rättsställning, dokumenterad bl. a. i hans tre band tjocka verk Svensk tjänstemannarätt. I föreliggande arbete har han lämnat en koncentrerad framställning av tjänstemannarätten, som trots ett omfång av endast ca 120 sidor behandlar alla rättsregler av mera väsentlig betydelse för det offentliga anställningsförhållandet.
    Den nya tjänstemannalagstiftningens tillkomst 1965 har väckt behov av lättillgängliga framställningar av hithörande rättsområde. En del böcker har kommit, av vilka Bertil Wennergrens I statens tjänst träder i förgrunden som en alldeles särskilt förtjänstfull handbok på området. Jägerskiölds föreliggande bok bildar såtillvida ett komplement till Wennergrens arbete att den behandlar inte endast statstjänstemän utan även gör utblickar över de rättsområden som berör övriga offentliga tjänstemän, främst de som är verksamma inom kommunal förvaltning.
    Jägerskiöld har i sin bok närmare behandlat de olika förekommande tjänstemannabegreppen, de olika tjänsternas art samt gränsdragningen mellan de offentligrättsliga och de privaträttsliga delarna av det offentliga anställningsförhållandet. Arbetsrättsliga frågor har ägnats ett särskilt kapitel, där förenings- och förhandlingsrätt, strejkrätt etc. behandlas. I övrigt skildras relativt ingående åtskilliga mera speciella frågor, såsom oavsättlighetsprincipen, uppsägnings- och förflyttningsregler, spörsmål rörande tillsättning och befordran samt de med tjänsterna förenade förmånerna. Vidare diskuteras vad som gäller i fråga om tjänstemännens åligganden samt de straffrättsliga och disciplinära ansvarsregler som kan tillgripas då tjänstemännen åsidosätter dessa åligganden. Slutligen redovisas gällande bestämmelser omtalan i civilprocessuell ordning samt om besvär i administrativ väg vid tvist mellan tjänsteman och hans offentlige arbetsgivare.
    Vissa enskildheter i framställningen ger anledning till en del frågetecken. Under hänvisning till bl. a. rättsfallet NJA 1960 s. 63 hävdar Jägerskiöld i bokens 2 kap. (s. 17) att "HD hållit fast vid den grundsatsen, att man ej i offentlig rätt kan efterbilda den av arbetsdomstolen (AD) utvecklade praxis att ålägga en arbetsgivare att återanställa en felaktigt entledigad". En sådan slutsats av rättsfallet är ej helt rättvisande. Genom rättsfallet har ej i och för sig dragits någon gräns mellan offentliga och privata anställningsförhållanden, utan rättsfallets betydelse ligger däri, att allmän domstol till skillnad från arbetsdomstolen ej ansetts kunna förplikta en arbetsgivare att återtaga en arbetstagare i tjänsten, vare sig fråga är om privat eller of-

fentlig anställning. — I samma kapitel, rörande tjänstemannarättens offentligrättsliga eller privaträttsliga natur, lämnas en skildring av förhållandena före 1965 års tjänstemannalagstiftning, som genom verbens placering i presensform tyvärr kan missleda en med hithörande frågor tidigare obekant läsare att förmoda att det är nuläget som skildras (s. 18—19). Som avslutning på kapitlet hävdas vidare, att man i vissa avseenden alltjämt måste bevara det äldre regelsystemet parallellt med kollektivavtalsrätten, eftersom alla tjänstemän inte är organiserade (s. 21). Om, såsom får antagas vara fallet, med uttrycket "det äldre regelsystemet" åsyftas offentligrättslig reglering på de områden där numera avtalsfrihet råder, bör erinras om att hithörande avtalsfria ämnen i avsaknad av kollektiva överenskommelser får behandlas i de enskilda tjänsteavtalen. — I 6 kap. angående ansvarets utkrävande erinras (s. 71) om de två generella ämbetsbrotten tjänstemissbruk och tjänstefel samt hävdas att det förra är dolöst och det senare culpöst. Att även tjänstefel kan begås uppsåtligen medges dock på s. 80 där det upplyses att statstjänsteman enligt 20 § statstjänstemannalagen skall anmälas till åtal om han gjort sig skyldig till "dolöst tjänstefel". Upplysningen hade emellertid varit mera värdefull om ordet dolöst här utbytts mot ordet grovt och det påpekats att den anmälningsplikt som grundas på nyssnämnda paragraf såvitt nu är i fråga endast avser det fall att en fullmaktshavare är skäligen misstänkt för grovt tjänstefel.
    Även riktigheten av en del andra detaljer i boken kunde förtjäna diskussion. Delvis synes emellertid ifrågavarande smärre skönhetsfläckar vara att hänföra till den valda koncentrerade framställningsformen, vilken ej medger sådana ordrika skildringar som måhända erfordras för att ge en mer nyanserad bild av rättsläget. Sett i stort bör boken hälsas välkommen som en i det väsentliga lättillgänglig och innehållsrik handbok vilken med behållning kan läsas även av icke-jurister, och den fyller otvivelaktigt en lucka i den relativt magra litteratur som rör det offentliga anställningsförhållandet efter 1965 års reformer. Jan Ljungar¹