ERIK FAHLBECK. Lars August Mannerheim, politiker, justitieombudsman, bruksägare, jordbrukare. Lund 1969. Gleerups. 315 s. Kr. 35,00.

 

Lars August Mannerheims namn hade länge dålig klang bland de samhällsbevarande. Följande bild av honom, vårt lands förste justitieombudsman, var vanlig. Med rötter i frihetstidens fördärvliga statsskick var han en av Gustaf III:s besvärligaste motståndare. Det kan tillfogas, att brodern, Carl Erik Mannerheim, tillhörde Anjalamännen, dömdes till livets förlust men benådades för att år 1808 sälla sig till dem som tog direkt kontakt med Ryssland. Efter Gustaf IV Adolfs fall framträdde Lars August Mannerheim som en av de ledande bland 1809 års män, och det var han som vid rikssalsmötet den 10 maj 1809 förde ordet, när Gustaf IV Adolf uppsades "all undersåtlig tro och lydnad" och för sig och sina efterkommande förklarades förlustig kronan. Mannerheims tal vid detta tillfälle betraktades som ett utslag av "ondskefull hämndlust". I det konstitutionsutskott som framlade

 

1 Recensionen har tillkommit före publiceringen av Lidbeck, Normark, Ryman, Statens tjänstemän.

Nils Stjernquist 567förslaget till regeringsform blev han ordförande, som sådan ytterst medelmåttig. Hans huvudsakliga insats var tillkomsten av JO-ämbetet. "Denna onödiga syssla" inrättades "endast för honom". Han utsågs till ämbetets förste innehavare, trots att han inte uppfyllde regeringsformens krav på lagkunskap. Jurist var han nämligen inte. Därför blev hans insats som JO också medioker. Han var sträv och sarkastisk och föga omtyckt. Rakkniven kallades han av Gustaf III, rikspiskan av gustavianerna.
    Senare forskning har gjort bilden av Mannerheim mera balanserad. Den ökade uppskattning som 1809 års män efter hand vann i och med att 1809 års regeringsform blev något av en nationell symbol kom även Mannerheim till del. Av särskild betydelse blev den analys av Mannerheims insats såsom JO som Nils Alexanderson framlade i samlingsverket "Sveriges riksdag" bd 16 (1935). Analysen präglas av förståelse och erkänsla. Det kan tillfogas att även bilden av brodern Carl Erik ändrats. Dennes insatser som framstående ämbetsman i Finland under storfurstendömets första tid har framhävts. I sammanhanget kan nämnas att Carl Erik Mannerheim är farfarsfar till fältmarskalken Gustaf Mannerheim.
    Men mycket har varit gåtfullt hos L. A. Mannerheim. Åt tydningen av gåtorna har prof. Erik Fahlbeck ägnat åtskilliga års forskningsarbete. Fahlbeck har haft goda förutsättningar för uppgiften. Förhållandena vid och kring 1809 års revolution, regeringsform och riksdag känner han utomordentligt väl. Här kan hänvisas till hans böcker "Riksrättsinstitutet i 1809 års författning (1924), Ståndsriksdagens sista skede (1934) och Idéer och män (1936) samt till ett antal uppsatser. Fahlbecks "personliga anknytning" till bröderna Mannerheim torde ha gjort uppgiften att teckna L. A. Mannerheims bild särskilt fängslande och öppnade allt tillgängligt arkivmaterial.
    Resultatet av forskningsarbetet, den bok som här anmäles, har blivit en mycket initierad, väl avvägd och intresseväckande framställning av L. A. Mannerheims liv och leverne. Av de fyra roller som Mannerheim spelade, politikerns, justitieombudsmannens, bruksägarens och jordbrukarens, är det justitieombudsmannens som torde intressera denna tidskrifts läsare mest. Fahlbeck ger här inte mycket nytt utöver Alexanderson. Mannerheims verksamhet blev grundläggande för JO-ämbetets utformning i praxis. Total avpolitisering, ingen roll som folktribun eller som medlare mellan konung och folk. Mannerheims insatser uppskattades av regeringen och t. o. m. hans forna motståndare kunde vid hans avgång inte underlåta att uttrycka sin uppskattning.
    Fahlbeck belyser Mannerheims politiska roll utförligare. Han konkluderar att "det innebär ingen överdrift att placera" Mannerheims "insatser som helhet betraktade — ehuru ej direkt påvisbara — i främsta ledet bland tidens konstitutionsmakare". Insatserna har "på något vis råkat i skymundan". Mannerheims taktiska och strategiska förmåga har alltid varit vitsordad och Fahlbeck förringar den på intet sätt. Men alltjämt är Mannerheims politiska roll endast styckevis känd. Alltjämt finns det olösta gåtor. Felet ligger inte hos Fahlbeck, som inte skytt någon möda att få fram allt tillgängligt material och analysera detta. Felet ligger hos Mannerheim själv som var ordkarg och otillgänglig även på många andra sätt. Han inneslöt sig gärna som en av hans samtida beundrare uttryckte det i ett slags mystisk tystnad och talade i orakelspråk.

568 Anm. av Erik Fahlbeck: Lars August Mannerheim    Mera "lättillgänglig" blir Mannerheim, då Fahlbeck övergår till att skildra hans roll som bruksägare och som possessionat. Materialet är här rikligare och skildringen har ett betydande kulturhistoriskt intresse. En levande bild kan Fahlbeck också ge av Mannerheims ungdomsår och av hans långa resa 1780—81 till Italien tillsammans med släktingen Carl August Ehrensvärd. Vi kan följa resan tack vare Ehrensvärds brev och anteckningar. I dessa framträder stundom en ganska mänsklig Mannerheim, som t. ex."roar sig rätt bra i frankriket".

Nils Stjernquist