Ny förfalskningsbestämmelse i den tyska strafflagen
Den 1 september 1969 trädde en ny brottsbestämmelse rörande förfalskning ikraft i den västtyska strafflagen (StGB). Stadgandet, som införts i förfalskningskapitlet under § 268, behandlar vissa missbruk med s. k. "technische Aufzeichnungen". Därmed avses enligt paragrafens andra stycke1 sådana framställningar av data, värden, tillstånd eller händelseförlopp, som på teknisk väg produceras helt eller delvis automatiskt.
Denna bestämmelse utgör det första resultatet på förfalskningslagstiftningens område av arbetet på en ny tysk strafflag. Frågan om förfalskningsskydd för automatiska uppteckningar har livligt debatterats under reformarbetet.2 Den nu ikraftträdda bestämmelsen motsvarar § 306 i lagförslagen av år 1960 och 1962.
Bakgrunden till det nya stadgandet är i korthet följande:
I tysk förfalskningsdoktrin ifrågasattes redan under 1900-talets första decennier, om straffbestämmelsen rörande urkundsförfalskning, StGB § 267, var tillämplig på gärningar, där objektet är en produkt av ett tekniskt förfarande. I praxis aktualiserades frågan vid missbruk med kontrollur (för vakttjänst) och färdskrivare. Den åsikt, som blivit förhärskande, är att manipulationer med själva den tekniska apparaturen eller med produkter av denna,vilka resulterar i oriktiga uppteckningar, inte faller under stadgandet om urkundsförfalskning. Den tyska doktrinens synnerligen omfattande undersökningar rörande begreppet urkund har nämligen lett till ståndpunkten, att kärnan i detta begrepp är "Gedankenerklärung". En urkund är en människas tanke, som blivit "förkroppsligad".3 Diethelm Kienapfel klargör i sinår 1967 utgivna undersökning av det moderna tyska urkundsbegreppet, "Urkunden im Strafrecht", att uppteckningar, som produceras genom automation, inte kan anses utgöra mänskliga tankeförklaringar. De röster som höjts för ett inbegripande av dylika uppteckningar i urkundsbegreppet visar enligt Kienapfel, att skillnaden mellan teknisk skrivhjälp och auto-
mation inte uppmärksammats. Det är numera en erkänd grundsats i tysk såväl som i ett flertal andra länders förfalskningsrätt, att själva metoden för framställandet eller "förkroppsligandet" av tankeförklaringen inte har någon betydelse för egenskapen av urkund. En urkund kan framställas egenhändigt av den angivne utfärdaren, men denne kan också framställa sin urkund medelst skrivmaskin, tryckpress eller annat tekniskt hjälpmedel eller genom att låta en annan person tjäna som "redskap". Teknisk skrivhjälp är en metod att avge en tankeförklaring. Vid automation kan man däremot inte bakom framställningsförfarandet finna någon "avgivare" av en tankeförklaring.4
Som exempel på automation har i den tyska debatten anförts bl. a. våg, vägmätare och taxameter på fordon, el- och gasmätare, kontrollur, färdskrivare, s. k. tankautomat samt instrument, som producerar uppteckningar av medicinsk art, såsom elektroencefalogram (EEG) och elektrokardiogram (EKG). Kienapfel indelar automationen med hänsyn till det producerades karaktär i "automatische Anzeige" och "automatische Aufzeichnung". Den förra termen betecknar sådan automation, där resultatet inte fixeras utan endast är tillgängligt för avläsning, t. ex. el- och gasmätare av traditionellt slag, taxameter och enkla vågar. En sådan angivelse saknar inte bara den för urkundskaraktären erforderliga egenskapen av mänsklig tankeförklaring; den är inte ens "förkroppsligad", varför en rubricering som urkund är helt utesluten. Med "automatische Aufzeichnung" avser Kienapfel det på ett självständigt underlag fixerade resultatet av automation, såsom färdskrivardiagram, kvitto från tankautomat, EEG och EKG. Samma innebörd har det i § 268 begagnade uttrycket "technische Aufzeichnung".
För svensk rätts del har frågan, huruvida automatiska uppteckningar skyddas genom stadgandet om urkundsförfalskning, BrB 14: 1, besvarats annorlunda. Straffrättskommittén synes inte ha uppmärksammat denna objektgrupp. Ett uttalande av kommittén rörande en annan, av modern teknik tillskapad objektgrupp, nämligen ljudupptagningar, har emellertid i kommentaren till brottsbalken utvecklats så att även automatiska uppteckningar behandlas. Det anförs där, att kommittén genom att i urkundsbegreppet inbegripa diktafonband o. d. uppgivit kravet på språklig form och att urkundsbegreppet torde kunna utsträckas att omfatta även grafiska framställningar, såsom t. ex. färdskrivardiagram.5 Detta synsätt har anammats i praxis. I en artikel i SvJT 1960 s. 354 anför Egedal bl. a. två domar av Svea hovrätt,utvisande att färdskrivardiagram betraktats som urkunder. I ett senare rättsfall, NJA 1961 C 177, har HD vägrat prövningstillstånd sedan hovrätten för västra Sverige bedömt en vaktkonstapels manipulation med ett kontrollur som urkundsförfalskning.
Bakom den tyska rättens förnekande av de automatiska uppteckningarnas urkundskaraktär ligger en på praktiska realiteter grundad bedömning. Mer eller mindre uttalade "Rechtsgut"-resonemang har lett till, att den som urkundsförfalskning straffbelagda gärningen utformats just med hänsyn till objektets karaktär av tankeförklaring. StGB § 267 skyddar urkunder mot angrepp rörande deras äkthet, varmed avses den avgivna förklaringens proveniens från en bestämd individ. Straffbudet träffar gärningar, som ger
till resultat en falsk urkund, d. v. s. en urkund, som ger sken av att härröra från någon annan än den, som den i själva verket härrör från. Missbruk med urkunder, vilka inte ger till resultat en falsk urkund i denna mening, har inte ansetts äga motsvarande straffvärdhet.
Detta grundläggande synsätt medför, att stadgandet i StGB § 267 inte passar för automatiska uppteckningar. För dessa är skyddsbehovet inte analogt med vad sålunda ansetts gälla mänskliga tankeförklaringar. Det är inte tillräckligt att kriminalisera sådana förfaranden, som resulterar i falska dylika uppteckningar enligt den angivna äkthetsdefinitionen. En uppteckning skulle enligt denna definition anses falsk då den i föreliggande skick inte härrör från den apparat, som den ger sken av att härröra från. Straffskyddet har befunnits böra utsträckas även till vissa fall, där uppteckningen blir äkta i denna bemärkelse, nämligen sådana, där genom någon manipulation med själva apparaten denna bringas att avge en oriktig uppteckning. I den nu ikraftträdda tyska straffbestämmelsen upptas detta förfarande vid sidan av framställning och brukande av falsk uppteckning.6
I de två av Egedal omnämnda hovrättsdomarna har manipulationer med själva apparaten, varigenom oriktiga men i ovan angiven bemärkelse äkta uppteckningar åstadkommits, bedömts som urkundsförfalskning. Egedal drar därav slutsatsen, att en uppteckning ansetts vara äkta endast då den framställts av en korrekt arbetande apparat. Mer näraliggande vore enligt Egedal att följa den vedertagna äkthetsdefinitionen och alltså behandla manipulationer med själva apparaten som intellektuell förfalskning (framställning av äkta, men osanna produkter). Samma inställning redovisas i kommentaren till brottsbalken.7
Den tyska ståndpunkten, att automatiska uppteckningar inte kan hänföras till begreppet urkund, är enligt min uppfattning teoretiskt och systematiskt mest tillfredsställande. Den svenska förfalskningsbestämmelsen rörande urkunder är, liksom StGB § 267, utformad med hänsyn till objektets karaktär av mänsklig tankeförklaring. Mellan urkunder i denna bemärkelse och automatiska uppteckningar finns en olikhet i funktionen, varav följer att behovet av straffskydd inte sammanfaller. Till urkundsbegreppet, tolkat som mänsklig tankeförklaring, kan hänföras uppteckningar, som framställts med hjälp av den moderna teknikens mest avancerade "skrivhjälpmedel" (telex, teleprinter), liksom ljudupptagningar av olika slag, men inte produkter av sådan apparatur som framställer eller bearbetar information. Utöverde från den tyska debatten hämtade exemplen bör här nämnas datamaskinen. Med denna tolkning av urkundsbegreppet aktualiseras även för svensk rätts del frågan om särskilt straffskydd beträffande automatiska uppteckningar. Madeleine Löfmarck