NILS BECKMAN, CARL HOLMBERG, BENGT HULT, IVAR STRAHL. Brottsbalkenjämte förklaringar. Band I. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m. m. 2 uppl. Sthm 1968. Norstedts. 487 s. Inb. kr. 52,00.

 

Första delen av kommentaren till BrB, som utkom redan 1964 (se SvJT 1968 s. 113 ff), blev snart utsåld. Efter ett omtryck år 1965 utkom 1968 en ny omarbetad upplaga.
    Den nya upplagan, som med sedvanlig outtröttlig energi utarbetats av Beckman och Strahl samt granskats av Holmberg och Hult, är resultatet av en mycket omsorgsfull revision av den äldre texten. Ny lagstiftning, nya rättsfall och ny litteratur har uppmärksammats; i vissa fall har framställningen t. o. m. kompletterats med hänvisningar till äldre material, som saknats i första upplagan. På några punkter synes kritik mot första upplagan ha föranlett vissa justeringar. Bl. a. synes hänvisningar till förarbeten ha skett något oftare än tidigare.
    I vissa avsnitt har kommentaren helt skrivits om, och på några ställen har omfattande tillägg gjorts. Härigenom har omfånget på boken ökat med ett 30-tal sidor. De viktigaste ändringarna skall här omnämnas med några ord.
    I fråga om ansvar för brott som begåtts under självförvållat rus har (s.34 ff) den kortfattade framställningen i första upplagan utvidgats, vilket gör avsnittet betydligt mera klargörande. I anslutning till Strahls uppsats i SvJT 1965 s. 369 ff utvecklas här den uppfattningen, att man vid tilllämpningen av 1:2 st. 2 BrB icke — såsom tidigare ansetts — skall bortse från att gärningsmannen var berusad eller fingera att han var nykter. Vad som sägs om denna princips tillämpning vid underlåtenhetsbrotten kan emellertid missförstås på ett sådant sätt att man tror att förf. trots allt rekommenderar en viss dolusfiktion. Förf. drar nämligen paralleller från rättsfallen SvJT 1961 rf s. 9 och 1965 rf s. 16, i vilka (nyktra) permitterade värnpliktiga dömts för det uppsåtliga brottet undanhållande, emedan de kommit för sent tillbaka från permission på grund av dålig planering av återresan. Dålig planering synes i första hand indicera culpa. För att dolus skall föreligga fordras åtminstone, att vederbörande insett att planeringen

 

11 Grönfors, Avtalsreglering och tvångsreglering av sjötransporter, Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, s. 158 f.

12 Se Vahlén, Avtal och tolkning s. 83, Karlgren, Passivitet s. 225.

Hans Thornstedt 63medförde risk för sen ankomst samt att han skulle ha handlat på samma sätt även om han varit säker på att han skulle komma för sent. Någon antydan om att så varit fallet finnes icke i domsmotiveringarna i dessa fall. Även om man kan förstå de hänsyn till bevissvårigheter, som motiverat denna praxis, synes det riktiga vara att döma för tjänstefel, om ej ens eventuellt uppsåt kan styrkas. I det likaledes åberopade rättsfallet SvJT 1952 rf s. 833, som rör ett fall av för sen ankomst till följd av berusning, anfördes av HovR, att den värnpliktige måste ha insett risken av att hans förfarande skulle leda till för sen ankomst (ehuru detta i och för sig ej behöver betyda mera än medveten culpa). Vill man avstå från fiktioner, måste man i underlåtenhetsfallen fordra, att gärningsmannen då han berusade sig åtminstone med eventuellt uppsåt insett att han därigenom riskerade att bli oförmögen att uppfylla sin skyldighet att vara verksam på visst sätt.
    På s. 39 ff ges en mycket efterlängtad och klargörande framställning om vad som menas med att någon förskyllt ett visst straff, att ett visst straff är stadgat för ett brott, att ett brott är belagt med ett visst straff och att ett visst straff kan följa på ett brott.
    Klargörande är också utläggningen på s. 105 om konkurrens mellan misshandel och vållande till annans död eller vållande till kroppsskada eller sjukdom.
    I 1 § trafikbrottslagen göres undantag i straffbarheten för det fall, att oaktsamheten är ringa. Brottsbalkens stadganden om ansvar för vållande till  annans död och vållande till kroppsskada och sjukdom i 3:7 och 3:8 föreskriver emellertid oaktsamhet som förutsättning för ansvar. Åtminstone i underrättspraxis har förekommit fall, där en bilförare frikänts från ansvar för trafikovarsamhet, på grund av att hans oaktsamhet varit ringa, men fällts för vållande till annans död, emedan han dock varit oaktsam. Problemet tangerades i NJA 1968 s. 217, men HD behövde inte taga ställning till det. I den nya upplagan av kommentaren uttalas (s. 132), att man torde böra antaga att oaktsamhet i 3:7 BrB betyder en avvikelse från det helt oaktsamma som är så stor, att oaktsamhet enligt detta lagrum icke föreligger i fall där handlingen skall gå straffri enligt trafikbrottslagen emedan oaktsamheten efter en bedömning enligt denna lag är att anse som ringa. Motsvarande uttalande göres (s. 135) i fråga om förhållandet mellan 1 § trafikbrottslagen och stadgandet om vållande till kroppsskada eller sjukdom i 3:8 BrB. Lösningen är i sak tillfredsställande och innebär i realiteten att dessa stadganden om ansvar för oaktsamhet skal lläsas som om den av straffrättskommittén föreslagna bestämmelsen (22:1 p. 2) om att straff ej finge ådömas om oaktsamheten var ringa hade antagits. Denna regel fick emellertid utgå på grund av kritik från lagrådet (se NJA II 1962 s. 23 f). Trots uttalandet i kommentaren måste nog frågan anses stå öppen i avvaktan på ett uttryckligt avgörande i högsta instans.
    I framställningen av förtal utvecklas (s. 197) i anslutning till vota i HD i Hammarskjöldsmålet (NJA 1966 s. 565) hur hänsyn kan tagas till intressekollisioner utanför ramen för 5:1 st. 2 BrB.
    Framställningen av stöldbrottet har utvidgats. Särskilt gäller detta behandlingen av tillgrepp i snabbköp (s. 270 ff), där förf. fördjupar sin argumentering för att dessa förfaranden alltid bör bedömas såsom snatteri resp. stöld. Det är onödigt att här förlänga diskussionen i detta numera

64 Anm. av Nils Beckman m. fl.: Brottsbalken Itämligen uttröskade ämne (se senast SvJT 1968 s. 250 ff och 253 ff). Anm. — som hör till dem som tycker att det tar emot att kalla ett förfarande för stöld, som innebär att man döljer varor för en kassörska i en snabbköpskassa — må dock vara förlåten, om han här tillåter sig två reflexioner. Den ena är, att det måste vara en petitio principii (eller, för att tala dagens lärda språk, to beg the question) att med förf. (s. 271) utropa, att det förhållandet att det finns en spärr i en butik icke kan förvandla vad som är stöld eller snatteri till något annat och alltså icke till bedrägeri eller bedrägligt beteende. Den andra är, att det är förvånande, att man icke sällan finner, att lagstiftningen inte ger klara svar på frågor som de rättstillämpande myndigheterna har att tillämpa praktiskt taget varje dag. Ett annat exempel är förhållandet mellan osant intygande och urkundsförfalskning. I fråga om snabbköpsbutikerna vore — som flera gånger anförts — en specialregel inte opåkallad.
    Kommentaren till bedrägeri har också byggts ut. Detta gäller speciellt frågan om underlåten upplysning kan leda till ansvar. I fråga om kreditbedrägeri göres (s. 330) en distinktion mellan vilseledande rörande uppfyllelsevilja och vilseledande rörande uppfyllelseförmåga. Vilseledande rörande uppfyllelseviljan medför enligt förf. ansvar för bedrägeri, medan vilseledande rörande uppfyllelseförmågan enligt dem i viss utsträckning lämnas straffritt. Detta motiveras med påståendet, att man icke utan vidare kan fordra, att den som avger ett löfte vid straffansvar skall svara föratt hans uppgift om sin förmåga att uppfylla löftet är riktig. Detta generellt formulerade argument, som stöder sig på det omdiskuterade rättsfallet NJA 1960 s. 529, synes för att övertyga behöva en närmare underbyggnad. Det rör sig ju dock här om ett löfte om motprestation till en ekonomisk disposition som löftesmottagaren genom löftet förmåtts att vidtaga. Ett icke helt övertygande försök göres att förklara den i förhållande till 1960 års fall motsatta utgången i NJA 1947 s. 612. Man kan helhjärtat hålla med om slutsatsen (s. 331), att svårbedömda gränsfall naturligtvis kan uppkomma, om man hyllar kommentarens uppfattning.
    Under rubriken »Särskilt om checkar» finnes (s. 341 ff) en nytillkommen, i dagens läge synnerligen välbehövlig och instruktiv framställning om den straffrättsliga behandlingen av utfärdande och överlämnande av check utan täckning.
    Den nya upplagan betyder, att kommentaren till brottsbalken befäst sin ställning som ett utomordentligt hjälpmedel för alla dem som i sin verksamhet har att syssla med straffrätt och straffrättsskipning.
Hans Thornstedt