ULLA  JACOBSSON. Hearsay Rules i USA. Värdering av hörsägen i svensk bevisrätt. Lund 1970. Juridiska föreningen i Lund. 81 s.

 

Den 10 februari 1970 fick polisen i en mellansvensk stad ett anonymt telefonsamtal från en kvinna. Enligt den polisman som mottog samtalet berättade kvinnan följande. Dagen innan hade en person R. uppehållit sig i en bil vid en viss plats och han hade talat om att mannen som satt bredvid honom var expert på kassaskåpssprängningar och att de skulle göra en kupp i närheten åt staden S. till. Mannen som satt bredvid kände kvinnan inte till namnet på, men hon beskrev hans utseende på så sätt att han liknade filmidolen Manolito. Vidare berättade kvinnan att männen hade skjutit med pistol från bilen. Natten mellan den 12 och 13 februari gjordes en kassaskåpssprängning i en affär i ett samhälle inte långt från S. Mannen R. och en återfallsförbrytare O., känd för många kassaskåpssprängningar, blev— uppenbarligen av andra skäl än det anonyma telefonsamtalet — misstänkta för kuppen. De åtalades och blev mot sitt nekande fällda för gärningen. Vid underrätten hördes polismannen som vittne om det anonyma telefonsamtalet. Männen fälldes på en rad indicier som refererades och värderades i underrättens domskäl. I dessa sades dock intet om telefonsamtalet. Indicierna som angavs var dock icke sådana att några av dem direkt band någon av de två personerna R. och O. till brottsplatsen. Man kan fråga sig varför underrätten icke nämnde något om telefonsamtalet. Kan det ha varit försiktigheten med värdering av hörsägenbevisning?
    Litteraturen på svenska om bevisvärdering är sparsam, inte minst i fråga om hörsägenbevisning. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse att Ulla Jacobsson nu utgivit ett arbete på detta område. Författarinnan anger att syftet med arbetet är att visa på möjligheten att från den amerikanska rätten hämta impulser för berikande av den svenska debatten om beslutsprocessen och framhåller att hon skall behandla metodfrågor angående kartläggning av vissa brister i bevismaterialet och beaktandet av dylika brister vid bevisvärderingen.
    Den redogörelse som lämnas för den amerikanska bevisrätten i fråga om hörsägen är med nödvändighet summarisk. Ämnet är invecklat och det är naturligt att framställningen inte är så alldeles lättförståelig. Den är dock värdefull bl. a. genom att där framhålles bakgrunden till de speciella angloamerikanska reglerna om hörsägenbevisning. Den svenske läsaren bör särskilt uppmärksamma betydelsen av jurysystemet för bevisrättens utveckling.
    Ulla Jacobsson understryker de stora skillnaderna mellan svensk och amerikansk processrätt men vill ändå göra gällande att de amerikanska reglerna om hörsägenbevisning är av intresse för Sverige. Man kan hålla med henne

i viss utsträckning om detta, även om man givetvis inte kan dra särskilt långtgående slutsatser för svensk del. Vad som främst är av intresse är att åtskilliga frågor belyses genom studium av varför olika regler om hörsägen— inte minst då undantagen från huvudregeln — har uppställts i amerikansk praxis och i den amerikanska litteraturen.
    När författarinnan sedan behandlar den svenska processrätten och dess inställning till hörsägenbevisning kan man sätta några frågetecken i kanten för vad hon skriver och dessutom efterlysa några saker som jag tycker saknas i ett arbete av detta slag.
    I gamla rättegångsbalken 17 kap. 4 § fanns ett förbud mot att höra vittnen om det de "av andras sägen" veta. Någon motsvarighet till detta stadgande finns ju inte i den nya rättegångsbalken såvitt gäller tillåtligheten av frågor till vittnen. Av intresse är dock förbudet i 35: 14 RB mot vittnesintyg och andra skriftliga uppteckningar av utsagor. Mot bakgrunden av den gamla rättegångsbalkens förbud och i analogi med föreskriften i 35: 14 har praxis i stor utsträckning — åtminstone är det så enligt min erfarenhet — vidmakthållit ett förbud mot att höra vittnen om vad andra personer yttrat i de fall då detta har karaktär av hörsägen i dess trängre betydelse. Ulla Jacobsson har i sitt arbete icke alls pekat på denna i praxis så viktiga gränsdragning för vad som tillåtes att överhuvudtaget framföras såsom hörsägenbevisning. När hon på s. 9 skriver att man med avskaffandet av den generella avvisningsregeln skjutit hörsägenproblematiken åt sidan och på s. 50 uppger att man till synes knappast ens uppmärksammat att ett utomrättsligt yttrande ger upphov till speciella problem vid värderingen, har hon såvitt jag kan förstå i hög grad underskattat vad domstolarna i sitt arbete ofta har anledning att sysselsätta sig med och även behandlar.
    För frågan om hörsägenbevisningens problematik är det naturligtvis i första hand av intresse att någorlunda klarlägga vad man menar med termen hörsägen. Ulla Jacobsson har medvetet inte gått in på den frågan och det skulle kanske ha fört för långt att söka ge en mera noggrann gränsdragning. En sådan gränsdragning är dock nödvändig när det gäller att bestämma om s. k. hörsägen skall tillåtas framföras eller inte. Ett typexempel på när utomrättsliga yttranden måste få kunna medtagas i ett vittnesförhör är vad en testator kan ha yttrat som är av betydelse för bedömande av testamentets tolkning och om testator lidit av rubbning av själsverksamheten. Ett exempel av annat slag är när Andersson som vittne vill omtala att han av Pettersson hörde att Pettersson en månad tidigare såg det slagsmål mellan Jönsson och Karlsson målet rör sig om. Där är det fråga om en ren hörsägen.
    När det gäller värdering av hörsägenbevisning, är det nog ingen tvekan om att svenska domstolar inser den betydligt svagare beviskraft dessa uppgifter i princip har. Det kan onekligen vara till hjälp att vid bevisvärderingen ha testschema i stil med det Ulla Jacobsson skisserar. Många gånger kan det dock, som hon också själv är klart medveten om, vara svårt att få tillräckligt med uppgifter för att belysa värdet av de olika länkarna i beviskedjan.
    Ulla Jacobsson ägnar huvudparten av det svenska avsnittet åt en analys av vittnesbevisningen i rättsfallet "växel och renar", NJA 1961 s. 7 (i HD var dock endast kostnadsfrågan uppe). Vittnesmålen omfattar åtskilliga utomrättsliga yttranden, naturligt nog eftersom ena avtalsparten var död

och målet huvudsakligen rörde frågan om betalning fullgjorts. Analysen av rättsfallet resulterar enligt Ulla Jacobsson i att det värde hovrätten tillade vittnesutsagorna kan antagas ha blivit annorlunda, om hovrätten börjat beslutsprocessen med en metodisk granskning av de utomrättsliga yttrandena. Ho vet. Hon anser vidare att rättsfallet ger anledning att ställa frågan hur ofta parter vid svenska domstolar för in utomrättsliga yttranden som bevisning och hur ofta värderingen av denna bevisning blir avgörande för utgången i målet.
    Det är nog inte så sällan bevismaterialet omfattar utomrättsliga yttranden. Ofta är det fråga om vad en avtalspart, en testator eller person med liknande ställning sagt. Hörsägen i ordets trängre mening presenteras (eller tillåts) mer sällan. I fråga om värderingen av vittnesutsagor i dessa delar är det svårt att uttala sig generellt. Det är klart att bristen på hjälpfakta medför särskilda värderingsproblem. Ulla Jacobsson skriver att de svenska domstolarna mestadels ej torde ifrågasätta trovärdigheten på grund av brister i materialet. Jag är inte beredd att instämma häri, även om det är mitt bestämda intryck att svenska domare i avsevärd utsträckning har väl stor benägenhet att sätta tilltro till vittnesutsagor.
    Man måste hålla med Ulla Jacobsson om att man i Sverige i hög grad försummat att söka mera metodiskt bearbeta bevisningen, antingen det nu gäller vittnesutsagor eller andra bevisformer. Inte heller är intresset för en god förhörsteknik så stort som man skulle önska.
    Utvecklingen inom teknik, psykologi och andra vetenskaper gör att det nu är skäl att söka öka det allmänna intresset för hithörande frågor och att verka för att den svenska rättsskipningen i högre grad tillvaratar möjligheterna att åstadkomma en så riktig bevisvärdering och ett så gott utnyttjande av bevismedlen som kan tänkas. Ulla Jacobssons arbete är ett välkommet bidrag till den magra litteraturen på detta område och bör på sitt sätt kunna stimulera till ökad verksamhet och till nya insatser.
Carl Fr Hadding