CARL BORGSTRÖM. Om konvertibla obligationer och andra finansieringsformer. Några aktiebolagsrättsliga synpunkter. Norstedts — Industriförbundet. Sthlm 1970. 110 s. Kr. 23,00.
Direktören Carl Borgström, sakkunnig i den nyligen avslutade aktiebolagsutredningen, har kommit att intressera sig för de juridiska aspekterna på företagens kapitalanskaffning. Främst är det finansieringsformer i gränsområdet mellan långfristiga lån och aktiekapital som fångat hans intresse. Några fakta och funderingar i ämnet har han nu sammanställt i en liten behändig bok, vars typografiska och språkliga utformning tillgodoser högt ställda krav på elegans.
Borgström behandlar huvudsakligen konvertibla obligationer och vinstandelsbevis; mera översiktligt beröres obligationer med optionsrätt, preferensaktier utan rösträtt och konvertibla preferensaktier. Hans huvudsyfte är att undersöka om det går att emittera sådana värdepapper utan att kollidera med gällande svensk aktiebolagsrätt. För att belysa och konkretisera problemen redogör han för emissioner av värdepapper i andra länder och återger där gällande rättsregler. Förf. har dock inskränkt sig till att hämta sitt ma-
terial från USA, Västtyskland och Schweiz. Möjligen hade en jämförelse med förhållandena i Frankrike, där obligationshavarna har visst medinflytande i aktiebolagen, kunnat tillföra undersökningen ytterligare något av intresse.
En praktiker hade måhända önskat sig mer av skatterätt än de små parentetiska påpekanden som dyker upp här och var i boken. Med den komparativa uppläggning som förf. valt hade troligen en sådan inriktning av undersökningen varit mindre lyckad.
Mest ingående behandlas de konvertibla obligationerna (som lätthanterlig svensk term föreslår förf. "aktieobligation" — kan man inte tänka sig "utbytesobligation"?) dvs. sådana skuldebrev som efter viss tid får bytas ut mot aktier i det emitterande aktiebolaget. Denna typ av obligationer är inte ovanlig i utlandet; i vårt land har man i regel ansett att skatterätten och bolagsrätten lägger avgörande hinder i vägen. För kort tid sedan har emellertid ett svenskt börsnoterat aktiebolag emitterat ett obligationslån med viss konverteringsrätt. Att så skett trots rådande osäkerhet om de juridiska konsekvenserna är väl ett gott indicium på att finansieringsformen fyller ett praktiskt behov.
Det är främst i två avseenden som aktiebolagsrätten ställer till bekymmer i detta sammanhang. För det första måste man observera förbudet mot ett aktiebolags förvärv av egna aktier, ABL 69 §. Denna bestämmelse medför, att man inte får nyemittera aktier och hålla dem i lager hos bolaget för att erbjuda dem till obligationshavare som påkallar konvertering. I stället får man lita till att bolagsstämman efter hand nyemitterar de aktier, som kan vara erforderliga. Men problemet är, att varken bolagsstyrelsen eller en enstaka bolagsstämma kan förbinda senare stämmor att besluta om sådana emissioner.
I villkoren för det nu aktuella konverteringslånet har man därför efter utländskt mönster låtit styrelsen förplikta bolaget att — för den händelse emission skulle utebli — inlösa de obligationer som påkallas utbytta till en kurs som svarar mot aktiekursen. Frågan är om denna styrelsens åtgärd, som ju innebär ett indirekt tvång på bolagsstämman att i framtiden fatta beslut i frågor där den har exklusiv kompetens, verkligen är förenlig med svensk aktiebolagsrätt och förpliktande för bolaget. Förf. framför olika skäl för och emot ogiltighet utan att ta någon definitiv ståndpunkt. Själv är jag nog benägen att ansluta mig till uppfattningen att förpliktelsen är bindande för bolaget.
Den andra aktiebolagsrättsliga stötestenen är aktieägarnas företrädesrätt enligt 55 § ABL. Enligt denna bestämmelse äger aktieägarna företräde till teckning av sådana nyemitterade aktier som skall betalas i pengar. Förf. hävdar övertygande att en emission för att tillgodose krav på konvertering måste anses som en emission mot kvittning av aktietecknarnas-obligationshavarnas fordringar på bolaget. Om man händelsevis skulle komma till resultatet att det är en emission mot vederlag i apportegendom — vilket torde vara felaktigt (s. 61) — blir det praktiska resultatet detsamma: företrädesrätt för gamla aktieägare saknas.
I detta hänseende är dock några satser i förarbetena en smula konfunderande; kvittning av fordringar som tillkommit för att kringgå aktieägarnas företrädesrätt tycks nämligen icke vara tillåten. Jag vill gärna instämma i förf:s uppfattning att motivens ställningstagande endast avser fall då majo-
riteten önskar stärka sin ställning på minoritetens bekostnad. Sen kan det kanske tilläggas att motiven till ABL överhuvudtaget innehåller en hel del dubiösa uttalanden, något som med tanke på textmängden knappast är förvånande. Det är därför med glädje man erfar att motiven till den nya aktiebolagslagen blir mera koncist hållna.
Vissa bolagsrättsliga spörsmål aktualiseras också vid utgivande av vinstandelsbevis (participating debentures). Förf. skiljer mellan delägardebentures och andra debentures. Den förra typen, där villkoren beträffande likvidationskvot och löptid ger vid handen att delägarskap åsyftas, får ej utgivas med mindre bolagsordningen innehåller bestämmelser i ämnet: utgivandet av sådana fordringsbevis kan ungefär likställas med ökning av aktiekapitalet. Debentures som saknar dessa särdrag bereder inga större aktiebolagsrättsliga problem. Distinktionen — som jag strax återkommer till — är värdefull ,men gränslinjen låneförhållande—delägarskap är tyvärr oskarp, något som förf. också påpekar (s. 90 not 16).
Borgström är mycket försiktig med uttalanden av rättspolitisk innebörd och det är väl helt förståeligt med tanke på hans ställning som expert i aktiebolagsutredningen. Det är emellertid inte utan att man saknar en samlad diskussion om vilka finansieringsformer man egentligen bör lämna spelrum för. Aktiebolagsutredningen avser att föreslå regler om konvertibla skuldebrev och vinstandelsbevis i lagförslagets 41—43 §§. Efter läsningen av Borgströms bok tycker jag det finns anledning att vara ganska betänksam mot vinstandelsbevis av formen "delägardebentures". Frågan är om man inte genom en lätt justering kunde skapa aktiebolagsrättsliga hinder mot denna värdepapperstyp — om nu inte redan de skatterättsliga reglerna gör sådana värdepapper mindre attraktiva (jfr s. 97).
Däremot har man i samtliga nordiska utredningsförslag ställt sig kallsinnig till tanken på aktier utan rösträtt. Detta torde komma att väcka viss opposition, särskilt i Norge och Danmark, där sådana aktier hittills varit tillåtna. Om man som Borgström (särskilt s. 104 f) har en positiv inställning till preferensaktier utan rösträtt och vill kämpa för att bolagen får möjlighet att utge sådana aktier, får man nog föra resonemanget på ett sådant sätt att det klarare framgår vilka fördelar som aktier utan rösträtt skulle medföra.1 Men då är frågan kanske inte längre lika intressant?
Efter ovanstående funderingar är det kanske onödigt att påpeka, att Borgströms bok innehåller mycket som är värt att observera och debattera i samband med den pågående aktiebolagslagstiftningen. Det finns all anledning att välkomna detta nyttiga tillskott till den synnerligen sparsamma nordiska litteraturen om företagsfinansieringens juridik.
Carl Martin Roos2