Bör "häradsdomare" finnas i de nya tingsrätterna?¹

 

Titeln häradsdomare har förekommit i Sverige sedan århundraden tillbaka, men vad som avsetts med häradsdomare har växlat under olika tidsepoker. I lagstiftningen har namnet förekommit endast en gång, nämligen i Kristoffers landslag, och namnet försvann ur lagtexten genom 1734 års lag. Däremot har namnet häradsdomare behandlats och tolkats i åtskilliga sammanhang i lagförslag och i juridisk litteratur.
    En historik över namnet häradsdomare torde ej vara helt utan intresse.
    Till en början kan nämnas, att i landskapslagarna finns ingenting sagt om häradsdomaren. Ej heller i Magnus Erikssons landslag från 1350-talet finns detta namn, men redan vid den tiden börjar häradsdomaren skymta. Landslagen innehåller nämligen ett stadgande som handlar om vikarie för häradshövdingar. Där talas om att häradshövdingen eller den han haver sin dom i händer satt (d. v. s. vikarien) — — — skall på tingsdag inställa sig på tingsplats etc. Eftersom vikariatsystemet på den tiden var vanligt blev dombreven ofta utfärdade av annan än häradshövdingen, och i dombrev från första hälften av 1400-talet kunde olika titlar förekomma på denne vikarie t. ex. häradsdomhavande, häradshövdingedomhavande, underhäradshövding, häradsdomare eller enbart domare.
    Den första och enda gången namnet häradsdomare uttryckligen förekommer i gällande lagtext är, som förut nämnts, i Kristoffers landslag 1442. Där har i lagtexten direkt skrivits in att häradsdomaren är häradshövdingens vikarie; han är alltså ej nämndeman. Bestämmelserna om häradsdomaren finns i Kristoffers landslag i 2 kap. tingmålabalken som har följande rubrik: "Hur häradshövding skall väljas och om hans ed så ock om häradsdomareed." I lagtexten regleras först hur häradshövding skall utses och avlägga ed. Och därefter följer i texten: — — — och svärje häradsdomaren samma ed som häradshövdingen eller svare och bötar häradshövdingen för alla domar hans, såsom han det själv dömt hade. Haver ock domaren (d. v. s. häradsdomaren) svurit, svare då och böte själv om han orätt dömt. I en kommentar till Kristoffers landslag, utgiven av den rättslärde Petter Abrahamsson 1726, påpekas att häradsdomaren var "den som häradshövdingens dom hade, då häradshövdingen ej själv kom."
    Under Karl IX:s regeringstid framlades två parallella förslag till ny lagstiftning avsedd att ersätta Kristoffers landslag. I det ena förslaget, som brukar kallas det Rosengrenska och som lades fram år 1606, finns namnet häradsdomare kvar men nu med annan innebörd än tidigare. I detta förslag

 

¹ Denna uppsats återger (avkortat) ett föredrag vid chefsdomarmöte i Göteborg i mars 1970. 

43—703005. Svensk Juristtidning 1970

regleras i 2 kap. tingmålabalken till en början hur häradshövding skall utses m. m., och därefter föreskrives beträffande nämnden att vid tinget skall häradshövding tillse att det finns 12 beskedlige och oberyktade män i nämnden; och av dessa tolv äger en häradsdomare vara, som de andre nämndemännens mening framföra kan. Vidare innehåller samma kap. den bestämmelsen att om häradshövding är hindrad, då må han begära en annan godman som sitter i hans ställe och med vilken allmogen kan vara belåten. Här göres alltså en uttrycklig skillnad mellan häradsdomare såsom en av nämndemännen och den gode mannen som är häradshövdingens vikarie.
    Det Rosengrenska lagförslaget blev aldrig upphöjt till lag. I stället blev Kristoffers landslag stadfäst av Karl IX år 1608. Formellt gällde alltså även i fortsättningen att häradsdomaren — som skulle svärja samma ed som häradshövdingen — var dennes vikarie.
    Under 1600-talet blev nämndens tidigare maktställning reducerad bl. a. genom att vikariatsystemet vid häradsrätterna begränsades och genom hovrätternas inrättande. Det blev då inget utrymme kvar för en illitterat häradsdomare vid sidan av häradshövdingen. I rättspraxis synes under detta århundrade häradsdomartiteln ha börjat användas i dess nuvarande betydelse (i överensstämmelse med det Rosengrenska förslaget). Det äldsta belägget i domböckerna för att titeln häradsdomare betecknade den främste i nämnden finns från början av 1630-talet. Det kan också nämnas att i en Kungl. resolution från 1668 gavs föreskrifter om häradskistan; där stadgas att av de tre nycklarna till häradskistan skall en förvaras av domaren som är äldst i nämnden. (Innebörden av titeln häradsdomare var måhända alltjämt så osäker vid den tiden, att den kortare benämningen ansågs mera lämplig.)
    Om förhållandena i början av 1700-talet skriver Petter Abrahamsson i sin lagkommentar från 1726 följande: "Nu är den häradsdomare som är den förste i nämnden; dess ämbete är ej annat än de andras i nämnden. Nu är ej häradsdomaren som förr, utan häradshövding och nämnden föra domarämbetet på tinget."
    I 1734 års lag — som ersätter bl. a. Kristoffers landslag — återfinns ej något stadgande om häradsdomare. Beträffande häradskistan upptogs i 2: 7 rättegångsbalken den från 1668 gällande bestämmelsen att den tredje nyckeln skall förvaras av den som främst i nämnden sitter. (Här finns alltså icke kvar det i 1668 års resolution upptagna ordet "domare".)
    Under tiden efter 1734 har utvecklingen gått i den riktningen att i samtliga häradsrätter har nämndeman förordnats att i denna sin egenskap vara häradsdomare; förordnandet har meddelats av häradshövdingen och som regel har den äldste nämndemannen blivit utnämnd till häradsdomare. I Hallands södra domsaga har enligt domarböckerna häradsdomare förordnats första gången (samtidigt i alla tre tingslagen) 1832.
    I vår nu gällande rättegångsbalk finns ingen häradsdomare redovisad i lagtexten, men redan före rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 var diskussionen i gång om häradsdomarens vara eller icke vara. Flera diskussionsinlägg i denna fråga finns i denna tidskrift, årgångarna 1944 och 1945.
    I en rundskrivelse (i februari 1970) har till häradshövdingarna och borgmästarna riktats ett antal frågor rörande häradsdomaren och hans (eller hennes) eventuella framtid under den nya tingsrättsorganisationen. Av svaren på denna rundskrivelse framgår, vad först beträffar rådhusrätterna, att

häradsdomare finns endast i en rådhusrätt, nämligen i rådhusrätten i Västerås som har eller har haft sex häradsdomare, en i varje niomannagrupp. Efter 1966 har emellertid inga nya häradsdomare utsetts där. Tillsättningen av dessa häradsdomare har alltid skett efter anciennitet.
    På frågan om häradsdomartiteln bör finnas kvar framdeles i underrätterna svarar alla rådhusrätter i stort sett nej eller också — i enstaka fall — att någon bestämd åsikt ej förfäktas. De rådhusrätter som förordar att häradsdomartiteln avskaffas anför åtskilliga synpunkter till stöd för denna mening, t. ex. titeln saknar förankring i städerna, den är otidsenlig, den hör ihop med äldre förhållanden, den är numera utan praktiskt värde, det är oegentligt att ha titeln kvar endast i vissa domstolar (i de nuvarande häradsrätterna) varför titeln bör bort helt och hållet, i den nya domstolsorganisationen med stora domkretsar och endast 5 nämndemän i varje nämnd finns inget utrymme för häradsdomare, det är onödigt att inbördes gradera nämndemännen som ju har samma funktion, och ordet häradsdomare saknar täckning i språkligt hänseende.
    Från Göteborgs rådhusrätt upplyses, att där finns en nämndemannaförening med en styrelse, som torde kunna väl fylla en häradsdomares uppgifter; och denna styrelse anför i ett eget yttrande att införandet av häradsdomartiteln i Göteborg skulle framstå som en antikverad åtgärd. I rådhusrätten i Karlstad har de 36 nämndemännen bildat ett "råd" på 4 personer (en från varje nämnd) som behandlar frågor av gemensamt intresse t. ex. uppvaktningar, tjänstgöringsturer, förvaltning av gemensam kassa. Rådhusrätten i Malmö har 36 fem-mannanämnder, och varje nämnd utser en representant — stundom benämnd förste nämndeman — som vid överläggningar med borgmästaren företräder sin nämnd. Rådhusrätten i Jönköping ställer frågan: "Hur vore det att ge äldste nämndemannen i tingsrätten titeln tingsdomare?" I dåvarande rådhusrätten i Västervik fick 1948 den främste nämndemannen (som också var ordförande i stadsfullmäktige) titeln nämnddomare; den titeln dog snart bort.
    Beträffande statistiken från häradsrätterna framgår av svaren på rundskrivelsen, att häradsdomare utses i alla domsagor. Det totala antalet häradsdomare i domsagorna är omkring 320; antalet häradsdomare i de olika domsagorna varierar mellan en (i 10 fall) och åtta (i Medelpads domsaga). Det vanligaste antalet häradsdomare är två à fyra, vanligen en vid varje tingsställe eller en per niomannanämnd. Till häradsdomare utses den till tjänsteåren äldste, dock upplyses i fem fall, att häradsdomaren utses enbart efter meritgrunden förtjänst och skicklighet. Vad angår frågan, vilka speciella uppgifter som numera ankommer på häradsdomaren, svarar häradshövdingarna i omkring 60 fall att häradsdomaren har inga sådana uppgifter; namnet är endast en hederstitel. I en del svar omnämnes att häradsdomaren biträder vid fördelningen av nämndemännens tjänstgöring (i 10 domsagor) och i andra att häradsdomaren företräder nämnden utåt i samband med representation eller uppvaktningar (i 30 domsagor).
    I rundskrivelsen framställdes följande fråga: Bör häradsdomartiteln när tingsrätterna träder i verksamhet (a) avskaffas eller (b) bibehållas eller (c) finnas kvar endast i domkretsar av mer typisk landsbygdskaraktär? Denna fråga besvarar häradshövdingarna (i 104 domsagor) på så sätt att i 38 fall förordas alt. a), i 51 fall alt. b) och i 15 fall alt. c).
    Beträffande den närmare motiveringen för ett avskaffande av häradsdo-

martiteln anföres i stort sett samma synpunkter som från rådhusrätternas sida. I åtskilliga fall hänvisar häradshövdingarna till den omorganisation till stora domstolar och små nämnder som snart blir aktuell, och det betonas att enhetlighet underrätterna emellan måste föreligga. Det påpekas också att folk i allmänhet är okunniga om vad en häradsdomare är; missförstånd är nog så vanliga.
    De häradshövdingar, som anser att titeln häradsdomare skall finnas kvar även framdeles, motiverar denna sin uppfattning med att en gammal god tradition bör vidmakthållas. I övrigt anförs att titeln är en hederstitel för en förtjänt nämndeman, att titeln stärker aktningen för nämndemannasysslan, att titeln uppskattas även i stadsbetonade domsagor, där nämndemän valts efter politisk tillhörighet, och att häradsdomaren är en sammanhållande kraft i nämnden och representerar nämnden utåt. Från flera häradshövdingars sida framföres önskemål om annat namn på häradsdomaren; i ett par fall diskuteras titeln tingsdomare, dock först efter en viss övergångstid. Som ett kuriosum kan refereras vad häradshövding Pfeiffer funnit i en gotländsk dombok från 1720-talet. En avgående nämndeman hedrades med en anteckning i domboken att han "i allt sig så förhållit, som en rätt nämndeman och tingsdomare ägnar och höves". Vidare kan nämnas att två häradshövdingar i anledning av rundskrivelsen frågat, om man kan avskaffa något som officiellt inte finns; och en av dessa två domare framhåller att det bör vara varje enskild chefsdomares sak att avgöra om häradsdomare skall utses eller icke.
    I åtskilliga fall strykes under att häradsdomare, som redan är utsedda, givetvis skall få ha kvar sin titel.
    Enligt vad historiken visar går traditionen att utse äldste nämndemannen till häradsdomare icke särskilt långt tillbaka i tiden; betydligt äldre och mera traditionsbetonade är däremot uttrycken härad, häradshövding och häradsrätt. Alltför stor betydelse bör därför ej tillmätas denna häradsdomartradition. Då inga mera vägande skäl — vare sig sakliga eller praktiska —talar för ett bibehållande av häradsdomarinstitutet, ansluter jag mig därför för egen del (liksom mina nämndemän) till den minoritet av häradshövdingar som anser att titeln häradsdomare icke har någon uppgift att fylla inom tingsrättsorganisationen och alltså bör gå till rättshistorien. Några nya häradsdomare bör ej utses i fortsättningen. Henning Nitelivs