Om juridisk person såsom företrädare för part

 

I ett arvsskattemål i hovrätt företräddes ett dödsbo av en bank med fullmakt från samtliga dödsbodelägare att själv eller genom den banken i sitt ställe förordnade handha boutredningen samt att med den behörighet som tillkom testamentsexekutor i alla avseenden företräda dödsboet. Fullmakten innehöll vidare, att den innefattade rätt att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman samt att mottaga sådant uppdrag.
    Hovrätten godtog banken såsom företrädare för dödsboet och betecknade i sitt beslut banken inte såsom dödsboets ombud utan som dess ställföreträdare. Stöd för hovrättens ståndpunkt synes föreligga i bestämmelsen i RB 12: 23, som enligt Gärde m. fl., Nya RB s. 129, avser fall då någon med mera allmän förvaltningsbefogenhet företräder annan.
    Det torde emellertid ha förekommit att juridisk person inte godtagits på det sätt hovrätten här gjorde, men frågan är var stöd finns för en så avvisande hållning gentemot den som har förvaltningsfullmakt. Såsom Gärde (ib.) anför bör ej en sådan fullmakt behandlas annorlunda därför att processuell behörighet inryckts däri. Vad särskilt beträffar en bank eller dess notariatavdelning synes det föga rationellt om den väl — såsom framgår av Guldberg—Bergendal, Ärvdabalken II s. 63 och 75 — kan vara förordnad till boutredningsman och i den egenskapen äga företräda inför rätta men eljest skulle vara betagen möjligheten att vid domstol fullgöra motsvarande uppdrag. Fastmer är väl det senare fallet ett sådant där den privaträttsliga behörigheten tillika borde medföra processuell behörighet (jfr Gärde ib.). En sådan ståndpunkt synes också bäst stämma med vad som sägs i ÄB II s.125: "Ett uppdrag av denna art skiljer sig till sin rättsliga karaktär icke från sysslomannaskap i allmänhet."
    Appliceras det citerade på t. ex. ett förvaltningsbolag som har uppdrag av en fastighetsägare, kanske bortovarande, att företräda honom i alla hänseenden, inklusive fastighetens försäljning, förefaller det ej heller påkallat om en sådan juridisk person skulle av någon i lag ej inskriven regel förhindras att inför rätta fullgöra sitt uppdrag att företräda huvudmannen i de förmögenhetsrättsliga hänseenden disponentfullmakten avser.
    När ställföreträdarskap i fall såsom de nu angivna godtages, bör även beaktas den regel som finns i RB 11:4 där, emot vad som fordom gällde part och ställföreträdare, en viss återhållsamhet från domstolarnas sida i att kräva omfattande behörighetsbestyrkande får anses vara sanktionerad genom själva lagtexten, särskilt sedd mot bakgrunden av processlagberedningensförslag. Detta syftade otvivelaktigt till att få bort åtskilligt av den formalism som före Nya RB präglade domstolarnas granskning av behörighets-

674 Hans E. Nordströmhandlingar och infordrande av sådana. Det förefaller som om uttalandena i denna del hos Gärde, a. a. s. 108, numera inte alltid uppmärksammas utan snarare som om en viss återgång skett till det gamla.
    Den rekommenderade återhållsamheten kan emellertid sällan i de här berörda fallen av ställföreträdarskap medföra att ställföreträdare, som stöder sig på general- eller disponentfullmakt, befrias från att i rättegångsmål styrka sin behörighet på sätt RB 12:8 och 9 förutsätter. En annan sak är att vid den behörighetsprövningen processlagberedningens intentioner bör ihågkommas så att inte registreringsbevis etc. infordras i onödan.
    Godtages vad hittills sagts synes konsekvensen bli att om i rättegång en ställföreträdare av det slag som nu avses har att inställa sig till förhandling, så kan den fysiska person, som i sin tur är behörig ställföreträdare för den juridiska personen, inte heller förvägras att uppträda och tillvarataga huvudmannens intressen. Därvid kan stadgandet i RB 12: 23 knappast möjliggöra att domstolen av den som uppträder fordrar den kompetens som annars förutsättes i t. ex. RB 12:2 och 5. Skulle däremot den juridiska personen företrädas av rättegångsombud, gäller givetvis de allmänna kvalifikations- och diskvalifikationsreglerna i RB kap. 12 även sådant ombud.
    Om alltså enligt det anförda juridisk person som ställföreträdare — genom egen ställföreträdare i sin tur eller genom ombud — kan accepteras såsom företrädare i rättegång rörande det område general- eller disponentfullmakten omfattar, synes så än mer böra vara fallet i fråga om åtskilliga domstolsärenden och främst sådana med förmögenhetsrättsligt objekt. Även om vad ovan sagts om ställföreträdare i rättegång inte skulle godtagas, torde ställföreträdarens roll i ärenden därmed inte vara utspelad. Här måste nämligen frågeställningen vidgas bl. a. därför att fullmaktsreglerna i 1946 års lag om domstolsärenden 2 § tredje st. intar en i förhållande till RB mjukare hållning. Processlagberedningen uttalade f. ö. i förarbetena till ärendelagen (NJA II 1947 s. 113) beträffande tillämpningen i allmänhet av RB:s regler på ärenden att "härvid — — — borde beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet med de bestämmelser, varom vore fråga."
    En typ av ärenden, där det torde vara vanligt att en juridisk person, t. ex. en sparbank, företräder huvudmannen, är inskrivningsärenden. Det torde vara mindre vanligt att detta företrädarskap uppenbarar sig genom en fullmakt i vanlig mening, än mindre genom någon disponentfullmakt. De praktiska fördelarna för den rättssökande allmänheten av att detta företrädarskap godtages har belysts av professor Bramstång i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1969 s. 192 ff.
    En annan typ av ärenden, där företrädarskap genom juridisk person t. ex. bank är vanlig, utgör bouppteckningsärenden med däri inneslutna arvsskatteärenden. Bortsett från den typ av fall, som varit utgångspunkten för denna artikel, förekommer säkerligen många fall där en mera begränsad fullmakt föreligger än den som omfattas av RB 12: 23. Skall nu, om ett ärende av dessa typer överklagas till hovrätten t. ex. i stämpel- eller skattefråga, hovrätten fordra in fullmakt? Det är mot bakgrunden av stadgandet i 2 § tredje st. ärendelagen inte så lätt att inse varför den behörighet som godtagits i första instans måste ifrågasättas i hovrätten, och det vare sig behörigheten grundats på disponentfullmakt, vanlig fullmakt eller ingen skriven fullmakt alls utan främst genom innehavet av de handlingar som ingetts till första instansen. Mot samma bakgrund är det inte heller lätt att åberopa be-

Om juridisk person såsom företrädare för part 675stämmelsen i RB 12:9 fjärde stycket. Emellertid skall den ställda frågan inte ytterligare besvaras här utan endast frågans fortsättning: Om fullmakt kommer och är utställd på juridisk person, kan den då godtagas? Jakande svar är redan givet härovan för de fall att fullmakten är hänförlig till förvaltningsfullmakt. Enda återstående spörsmålet är därför om en juridisk person i ärende kan vara ombud med stöd av en vanlig fullmakt. Att han inte med stöd av enbart sådan fullmakt kan vara det i ett rättegångsmål, får väl anses ha framgått av vad ovan sagts, men enbart därav följer inte att han skulle vara utesluten därifrån i ärenden hos t. ex. inskrivningsdomare eller i domstol. Att så tillåtits i lagfarts- och inteckningsärenden i första instans, får anses tillräckligt tydligt framgå av Bramstångs ovannämnda artikel. Att hävda, att det skulle förhålla sig annorlunda i bouppteckningsärenden i första instans, synes knappast möjligt. Visserligen kan i båda dessa typfall invändas att det är fråga om bud och inte ombud, men i realiteten ligger det ju inte så till. Visst kan det hävdas att, då ärendet överklagas och kommer till hovrätt, läget är annorlunda och att där fordras fullmakt, men varför skall de i ärendet dittills inte tillämpade bestämmelserna i RB 12 kap. plötsligt göras tillämpliga i hovrätt? Processlagberedningens ovan återgivna uttalande om bl. a. bestämmelsernas syfte såsom avgörande för deras tillämplighet på ärenden synes inte motivera att kraven på behörigheten i hovrätten skärps i dessa typer av ärenden, där annat än skriftligt förfarande knappast kommer i fråga.
    Vad hovrättsrådet Andrén i SvJT 1970 s. 75 ff skrivit om det irrationella i fullmaktsgranskandet i rättegångsmål kan även gälla sådana ärenden som här berörts, men olägenheterna beträffande de senare torde — till skillnad från en del av detta bestyr i rättegångsmålen — kunna övervinnas utan lagändring, om nämligen ärendelagens dispenserande stadgande vinner tillämpning även i hovrätt.
    Att stadgandet vinner fortsatt tillämpning vid underrätt och hos inskrivningsdomare m. fl. även beträffande juridisk person i de ärenden, varom nu närmast varit fråga, vågar man nog hoppas trots det i professor Welamsons rättsfallsöversikt i SvJT 1969 s. 927 omnämnda avgörandet av regeringsrätten (RÅ 1963 ref. 37; plenimål) där RegR förklarat juridisk person inte kunna godkännas som parts rättegångsombud i administrativt besvärsmål. Avgörandet har kritiserats i Bramstångs förut nämnda artikel — till vilken också Welamson hänvisar — och avgörandet, som f. ö. inte avsåg disponentfullmakt, kan väl knappast anses bindande eller tillämpligt i fråga om sådana domstolsärenden som avhandlats i förevarande artikel. I det rättsfalletsreferat hänvisas emellertid bl. a. till Hassler, Om ställföreträdarskap i rättegång (1920) s. 26 not 60. Där heter det att "liksom ställföreträdare överhuvud kan fullmäktigen endast vara fysisk person". Även om man, såsom Bramstång synes göra, godtager att det citerade uttalandet ägde sin giltighet 1920, måste det understrykas för det första att uttalandet gällde rättegång och för det andra att efter RB:s tillkomst uttalandet inte kan gälla alla ställföreträdare, vilket förefaller uppenbart redan genom avfattningen av RB 12: 23. Jämför s. 673 härovan (Gärde och ÄB II).
    Slutligen kan nämnas att verkningarna av detta RegR:s avgörande även på det administrativa området måste antagas bli begränsade. I justitiedepartementets förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 106) anges att juridisk person — såväl bolag som förening — kan godtagas såsom ombud i

676 Om juridisk person såsom företrädare för partett skriftligt förvaltningsförfarande, och det kan förtjäna påpekas att lagberedningen var en av dem som ansåg att avgörande hinder häremot inte borde resas. I sitt remissyttrande över förslaget hade Svea hovrätt inte någon erinran i denna del, och det kan i det sammanhanget vara värt att notera att i texten till ombudsstadgandet i förvaltningslagförslagets 8 § inte särskilt framhäves vad förarbetena rekommenderat och förslaget accepterat.
    För åtskilliga domstolsärenden synes vad sålunda accepterats för det administrativa området redan ha varit godtaget i flera fall, och det förefaller med hänsyn härtill och till bestämmelserna i ärendelagen 2 § tredje stycket och RB 12: 23 inte påkallat att resa hinder mot att juridisk person godtages såsom företrädare i de fall denna artikel berört under förordande av att så får ske. Hans E. Nordström