Begreppet deliveryorder
De flesta domstolsjurister ha väl någon gång ibland, vid de större domstolarna allt som oftast, blivit konfronterade med någonting konturlöst, som kallas deliveryorder. Begreppet införes vanligen i rättegången på det sätt att endera parten utan närmare definition gör gällande, att en handling beträffande vilken olika meningar råda om dess innebörd och rättsverkningar är att betrakta som en deliveryorder. Det har också förekommit, att domstolar i sina domskäl betecknat en omtvistad handling som »en vanlig deliveryorder». Uttrycket användes alltså såsom ett entydigt begrepp, som anses undanröja varje tvekan om handlingens beskaffenhet och innebörd.
Det torde emellertid förhålla sig alldeles tvärtom. Begreppet är flertydigt och användes i olika sammanhang i mycket skilda bemärkelser. Klart besked härom lämnas i Borum och Iuul, Juridisk ordbog, enligt vilken deliveryorder är synonymt med udleveringsseddel. Med sistnämnda beteckning avses enligt ordboken »en anmodning fra en handlende, der har varer liggende hos en anden, til denne om at udlevere varerne til den, der overbringer anmodningen». Ingen tvekan kan väl råda därom att detta är den språkligt riktiga översättningen av ordet deliveryorder. Det tillägges emellertid, att uttrycket udleveringsseddel också »har undertiden været brugt som betegnelse for de såkaldte varebeviser, hvorved en handlende anerkender sin ensidige pligt til at udlevere hos ham beroende varer til modtageren af beviset (el. ordre).»
Etiketten deliveryorder vållar bryderi huvudsakligen då den åsättes en handling, som är på ett eller annat sätt anknuten till ett speditionsuppdrag. Det kan därför vara lämpligt att till en början söka klargöra vad som menas med spedition.
Åtskillig diskussion har förts om speditörernas verksamhet — senast har ämnet behandlats av Tiberg i hans arbete Mellanmansrätt och av Grönfors i Allmän transporträtt — men någon klar bestämning av begreppet spedition tycks vara svår att åstadkomma.
Det är ju allmänt känt, att speditörer erhålla uppdrag av de mest skilda slag, och det står alldeles klart att exempelvis uppdrag att magasinera eller transportera gods liksom uppdrag att anmäla varor till förtullning eller att i annat hänseende handla å varuägarens vägnar icke får karaktär av speditionsuppdrag enbart av den anledningen att den som åtager sig uppdraget är speditör till professionen. Det finns en rik flora av domstolsavgöranden, som avse speditörers ansvarighet i olika hänseenden, men dessa lämna mestadels besked endast om speditörens ansvarighet som uppdragstagare i varje särskilt fall. Vad angår innebörden av begreppet spedition lämnar judikaturen ingen nämnvärd ledning.
Efter vad det förefaller förhåller det sig så att ett med speditör träffat avtal, oavsett vilka uppdrag det i övrigt innefattar, är att betrakta som spedition endast om och i den mån avtalet avser uppdrag att ombesörja trans
portförmedling. Härutinnan kan hänvisas till den av Grönfors och Hagberg utgivna kommentaren till »De nordiska speditionsvillkoren» (Handelshögskolans i Göteborg skrifter 1963 nr 3) i fortsättningen kallad Grönfors. Särskilt åsyftas uttalandena att speditörens normala roll i transportmaskineriet är att förmedla transporter (s. 65) och att en speditör är blott transportförmedlare, ej transportör (s. 24).
Begreppet spedition förutsätter vidare, att speditören handlar i eget namn för annans räkning. Handlar speditören i uppdragsgivarens namn, är han enbart fullmäktig.
Vi anta nu, att en speditör erhållit uppdrag att i eget namn föranstalta om transport genom särskilt anlitad fraktförare och att han till fullgörande av detta uppdrag ingår fraktavtal. Det är då (enligt Grönfors s. 12) fråga om »kommission utanför kommissionslagen» och speditören framstår som »kommissionär i vidsträckt bemärkelse eller som syssloman». I full överensstämmelse härmed har spedition även i andra framställningar betecknats såsom ett specialfall av kommission. Det har sagts, att spedition skiljer sig från vanlig kommission därutinnan att tredje man, då han har att göra med en speditör, alltid vet, att speditören handlar för viss uppdragsgivare, ofta den med vilken den tredje mannen slutit avtal om köp av en vara. Speditörens handlande är därvid som regel begränsat till en transportprestation och vad därmed sammanhänger.
I anslutning härtill må anmärkas, att ett åtagande att ombesörja — till skillnad från förmedla — en transport innefattar ett transportlöfte (se Grönfors s. 13). I sådant fall är speditören att anse såsom fraktförare, även om annan företagare anlitas för utförande av transporten eller del av densamma, och allmänna frakträttsliga regler skola tillämpas. Det är då icke fråga om spedition utan om ett rent transportuppdrag.
Emellertid kan det ifrågasättas, om begreppet spedition är uttömmande definierat med det nu sagda. Den frågan kan ställas, om icke ett tredje karaktäristikum för speditionsavtalet är, att speditören intager ställningen av mellanman i den vedertagna bemärkelsen att han är en förmedlande länk mellan sin uppdragsgivare och en tredje man, vanligen någon uppdragsgivares kund. Att det är för speditionsuppdraget karaktäristiskt, att speditören är i här angiven bemärkelse mellanman, synes framgå såväl av Nordiskt speditörsförbunds allmänna bestämmelser som, framför allt, av den nyssnämnda av Grönfors och Hagberg utgivna kommentaren till dessa bestämmelser. Även handelskamrarnas responsa giva uttryck åt denna uppfattning, se t. ex. Handelsbruk VI nr 380, där det anges såsom för en speditör utmärkande att han för en varuägares räkning uppträder såsom handhavare och distributör av varan.
Om det förhåller sig så, skulle den riktiga definitionen av begreppet speditionsuppdrag vara, att därmed avses uppdrag som ägaren av ett varuparti lämnar annan person eller företag att enligt ägarens direktiv i eget namn förmedla transport av partiet till en tredje man, vanligen köpare av partiet. Naturligtvis måste speditionsuppdrag anses föreligga även i det fall — särskilt vanligt vid internationella transporter — att en köpare uppdrager åt av honom anlitad speditör, s. k. mottagningsspeditör, att förmedla transport av godset från avlastningsstället, dvs. slutstationen för den av avsändningsspeditören förmedlade transporten, till den slutlige mottagaren.
Möjligen kan ifrågasättas, om icke begreppet spedition ytterligare innebär, åtminstone normaliter, att det med uppdraget avsedda godset skall omhändertagas av speditören. Speditörbestämmelsernas regler om speditörens ansvar under tiden innan godset kommit i hans besittning utgå, som det förefaller, från att speditören skall tillse att godset snarast möjligt blir till honom överlämnat. Samma uppfattning tycks ligga bakom Stockholms handelskammares uttalande (Handelsbruk VI nr 380) att det är utmärkande för en speditör, att han uppträder som handhavare av varan för varuägarens räkning. Hur därmed förhåller sig är emellertid, såsom framgår av det följande, icke av avgörande betydelse för tolkningen av begreppet deliveryorder.
Grönfors har träffande karaktäriserat speditören som en kameleont, som ändrar färg allt efter den juridiska omgivning i vilken han befinner sig. En sådan tolerans är icke tillåten i fråga om begreppet spedition. Detta begrepp måste vara entydigt; det måste ha samma innebörd i alla väder oberoende av i vilket juridiskt sammanhang det påträffas.
Såvitt framgår av den utredning som i olika vid Stockholms rådhusrätt handlagda mål förebragts genom utlåtanden och uttalanden av sakkunniga vittnen betecknas såsom deliveryorder en av speditör i hans mellanhavande med uppdragsgivaren utfärdad handling, varigenom han dels bekräftar att han har det ifrågavarande godset i sin besittning och därmed ikläder sig visst ansvar för därefter uppkommande brist eventuellt även fel i detsamma och dels åtager sig att distribuera godset enligt av uppdragsgivaren lämnade direktiv och därmed ytterligare ikläder sig ansvar för det rätta fullgörandet av speditionsuppdraget dvs. förmedlandet av godsets transport till anvisad mottagare. Det förefaller alltså som skulle inom branschen råda den meningen att det för deliveryordern utmärkande är, att den innefattar en utfästelse gentemot uppdragsgivaren beträffande gods som speditören omhändertagit. Denna s. k. utfästelse synes, inom parentes sagt, i sak icke innebära något annat än en bekräftelse av redan genom speditionsavtalet gjorda åtaganden.
Det skall anmärkas, att om en speditör utfärdar en deliveryorder i ordets här antagna betydelse hans ansvarighet torde vara densamma vare sig godset kommit i hans besittning eller icke. Under alla förhållanden gäller detta, om speditionsavtalet anses innefatta förpliktelse för speditören att omhändertaga godset. För den händelse han av någon anledning icke kommit i besittning av godset, må det vara en öppen fråga om han kan fritaga sig från ansvar genom upplysning om nämnda förhållande och reservation för brist eller fel eller om han skall anses skyldig att omedelbart underrätta uppdragsgivaren om att han av mellankommande hinder blivit urståndsatt att fullgöra uppdraget i dess aktuella utformning.
En mångfald tvister ha sin upprinnelse däri att speditören utfärdar en lakoniskt avfattad handling, ofta i form av brev eller telegram, som lämnar fältet fritt för olika tolkningar av dess innebörd. Många gånger kan det vara av avgörande betydelse till vem handlingen sändes. Skickas den till uppdragsgivaren eller den anvisade kunden, ligger det nära till hands att betrakta den som en deliveryorder i här angiven bemärkelse. Skickas den däremot till den som innehar godset, är den väl närmast att anse som en transportorder eller en ren utlämningsorder.
Vad angår deliveryorderns egenskap att utgöra en utfästelse gentemot
uppdragsgivaren har i åtskilliga sammanhang uppkommit fråga huruvida annan än uppdragsgivaren kan med stöd av deliveryordern göra speditören ansvarig för brist eller fel i godset. Emellanåt har gjorts gällande, att speditören är skyldig att utlämna godset endast mot återbekommande av deliveryordern och till och med att han är ansvarig endast gentemot innehavaren av deliveryordern. Härtill är att säga, att ett speditionsuppdrag icke kan i och för sig konstituera något rättsförhållande mellan andra än speditören och hans uppdragsgivare. I avsaknad av särskilda regler för deliveryorder kan en sådan av speditören i hans mellanhavande med uppdragsgivaren utfärdad handling icke medföra förpliktelser mot annan än uppdragsgivaren. Detta naturligtvis förutsatt, att den såsom deliveryorder betecknade eller eljest ansedda handlingen icke innehåller uttryckligt åtagande av ansvarighet gentemot annan person. Enligt vunna upplysningar är den vanliga gången, att deliveryordern av speditören översändes till uppdragsgivaren och av denne vidarebefordras till den av honom angivne mottagaren av godset. Det nyss gjorda bedömandet av ansvarighetens riktning kan givetvis icke påverkas därav att speditören till äventyrs på anmodan av uppdragsgivaren översänder deliveryordern direkt till mottagaren. Enligt förljudande råder numera den meningen att i speditörförbundets bestämmelser bör intagas föreskrift om visst ansvar för speditören även gentemot den i deliveryordern angivne mottagaren. Skulle så ske, blir självfallet avgörandet av härutinnan uppkomna tvister beroende av tolkning avsagda bestämmelser och bedömande av vilken betydelse dessa kunna ha vid jämförelse med deliveryorderns innehåll.
Det måste otvivelaktigt förutsättas, att med den från speditörernas sida uttalade uppfattningen om innebörden av begreppet deliveryorder avses allenast deliveryorder utfärdade såsom ett led i fullgörandet av ett speditionsuppdrag.
Såsom förut framhållits har en speditör ofta uppdrag både att spediera och att samtidigt vara fullmäktig eller i annan egenskap företräda uppdragsgivaren. Av en sådan uppdragsgivare utfärdade deliveryorder ha självfallet olika innebörd beroende på i vilket sammanhang de förekomma och det är lika uppenbart, att beteckningen deliveryorder icke i och för sig lämnar någon upplysning om handlingens innebörd och rättsverkningar.
En speditör som åtagit sig att ombesörja transportförmedling utan kombination med åtagande att omhändertaga godset kan icke rimligen enbart på grund av en av honom utfärdad utlämningsorder, oavsett om den betecknas som deliveryorder, göras ansvarig för vare sig kolliantal, vikt eller beskaffenhet i fråga om gods som icke vid något tillfälle hållits honom tillhanda. Än mindre kan en deliveryorder utfärdad av en speditör, vilkens enda uppdrag är att ombesörja utlämning av gods förvarat hos tredje man, föranleda sådant ansvar.
I rättsfallslitteraturen förekommer uttrycket deliveryorder endast i samband med sjötransporter och fartygsbefraktning. Av intresse i detta sammanhang äro rättsfallen NJA 1921 s. 326, 1923 s. 355 och 1941 s. 516.
Någon fullständig redogörelse för dessa rättsfall kan av utrymmesskäl icke lämnas här och torde inte heller vara påkallad. Däremot kan det, även om det anses elementärt, vara tjänligt att såsom en bakgrund till rättsfallen något beröra tillvägagångssättet vid sjötransporter. Den följande redogörelsen är i huvudsak hämtad från det av Schmidt m. fl. utgivna
bokverket »Huvudlinjer i svensk frakträtt». Huvuddokumentet vid styckegodsbefraktning, varom här närmast är fråga, är konossementet. Detta utfärdas av representant för redaren, vanligen fartygets befälhavare, sedan godset lastats ombord, och innehåller beskrivning av godset, förklaring att godset tagits ombord samt utfästelse att transportera detsamma till viss plats och att där avlämna det till viss angiven person. Inom parentes må påpekas den innehållsmässiga likheten med deliveryordern sådan den nyss definierats. Konossementet utfärdas vanligen i tre exemplar, vilka överlämnas till avlastaren, som behåller ett exemplar för kontroll och översänder de andra till den angivne mottagaren av godset, givetvis med sådant arrangemang att denne utfår konossementet endast mot det att han erlägger den avtalade köpeskillingen. Befälhavaren brukar för egen räkning låta göra en kopia av konossementet. I fråga om styckegodsbefraktning utgör alltså konossementet ett fraktavtal, som reglerar förhållandet dels mellan avtalsparterna, avlastaren och redaren, och dels mellan redaren och konossementsinnehavaren. Det har den dubbla egenskapen av mottagningsbevis, erkännande av godsets inlastning, och utfästelse att å bestämmelseorten avlämna godset till angiven mottagare. Redaren kan sägas omhänderha godset för konossementsinnehavarens räkning; han presterar endast till denne och endast mot företeende av konossementet. Då man talar om mottagarens åtkomsthandlingar, avses främst konossementet, som mottagaren kan sälja eller transportera å annan person t. ex. en speditör, i så fall vanligen med samtidigt uppdrag att verkställa transport eller ombesörja transportförmedling. Mottagaren, regelmässigt köparen av godset, utfår alltså konossementet endast mot det att han erlägger den överenskomna köpeskillingen. Om betalning sker genom remburs, översänder befraktaren — säljaren — konossementet till köparens bank, där köparen utfår detmot inbetalande av köpeskillingen. Konossementet kan, såsom nyss sagts, lösas även av person, å vilken köparen överlåtit sin rätt att förfoga över godset, vare sig denne förvärvat äganderätt till detsamma eller endast är att anse såsom representant för den ursprunglige köparen, i sistnämnda fall ofta en speditör. Under lossningen deponeras konossementet vanligen hos tredje man, i allt fall om godset skall i delpartier distribueras till olika personer, till vilka mottagaren i sin tur försålt detsamma. Godset kvitteras allt efter som lossningen fortskrider. Sedan allt godset utlämnats, återlämnas konossementet med åtecknat kvitto till befälhavaren och utgör därmed bevis om att godset mottagits sådant det beskrivits i konossementet.
Mot denna bakgrund må de förut antecknade rättsfallen, utan närmare kommentarer, förses med följande kortfattade randanmärkningar.
I rättsfallet 1921 s. 326 var det fråga om ett större varuparti, som mottagaren — köparen — i sin tur i mindre poster försålt till olika personer. Det av befälhavaren utfärdade konossementet, som omfattade hela partiet, löstes av mottagaren och deponerades av honom hos en speditionsfirma, som var ombud för rederiet. I samband med denna deposition utfärdade speditionsfirman i sin egenskap av ombud för redaren s. k. delkonossement eller utlämningsorder beträffande de av mottagaren till hans köpare försålda partierna. Dessa utlämningsorder, som överlämnades till mottagaren och därefter av honom transporterades å respektive köpare, äro i referatet betecknade som deliveryorder. I detta sammanhang användes alltså uttrycken delkonossement, utlämningsorder och deliveryorder såsom synony
ma begrepp och med deliveryorder förstås här av rederiet genom ombud utfärdade order till befälhavaren — också han representant för redaren— att utlämna däri angivet gods till ordernas innehavare.
Det mellanhavande som förelåg till bedömande i NJA 1923 s. 355 var, såvitt här är i fråga, i stort sett överensstämmande med det föregående. Den enda skillnaden av intresse i detta sammanhang är att den här ifrågavarande handlingen, som utfärdades av rederiet utan anlitande av mellanhand, var uttryckligen rubricerad som deliveryorder och att denna beteckning är den enda som förekommer i referatet, emellanåt i den försiktigare formen »s. k. deliveryorder».
Beträffande rättsfallet 1941 s. 516 var situationen den att ett varuparti sålts cif Hälsingborg att betalas i bank kontant mot dokument. Konossementet och övriga partiet rörande handlingar översändes av säljaren till banken för inkassering men löstes icke av köparen. I anledning därav blev partiet på uppdrag av rederiet omhändertaget av en speditionsfirma i egenskap av ombud för redaren. På anmodan av säljaren överlämnade banken konossementet och övriga handlingar till speditionsfirman med anmodan att utlämna partiet endast mot av banken utfärdad deliveryorder; denna var ställd till speditionsfirman och innehöll anmodan att utlämna partiet till köparen. Sedan säljaren erhållit växelaccept å belopp motsvarande köpeskillingen, utlämnade banken enligt instruktion av säljaren deliveryordern till köparen. I detta sammanhang har alltså såsom deliveryorder betecknats en av ombud för säljaren utfärdad order till ombud för redaren att utlämna godset till köparen.
I ett tidigare rättsfall, NJA 1921 s. 322, där en föregående sjötransportär av mindre intresse, förekommer uttrycket deliveryorder såsom beteckning på en av bank såsom ombud för säljaren utfärdad handling, som enligt sin lydelse innefattar överlåtelse av ett å bankens tullnederlag inlagt varuparti. Handlingen var uppenbarligen avsedd att utgöra bevis om rätt för köparen att utfå partiet. Här möter vi deliveryordern i ytterligare en uppenbarelseform.
Det är nog så förklarligt, om domstolarna lika väl som mer eller mindre nära engagerade intressenter finna begreppet deliveryorder konturlöst och svårhanterligt.
Avslutningsvis skall tilläggas, att alla av en speditör under utförandet av ett speditionsuppdrag eller i annat sammanhang utfärdade handlingar — liksom utfästelser och förklaringar överhuvudtaget — oavsett eventuell etikettering ha rättsverkningar uteslutande enligt sitt innehåll. De handlingar varom här är fråga innehålla ytterst sällan ordet deliveryorder; detta är en etikett som i efterhand klistras på dem allt efter som det passar den ene eller den andre intressenten. En sådan etikett är av än mindre betydelse om den, såsom fallet tycks vara med beteckningen deliveryorder, utgöres av ett särskilt fabricerat ord, som i det aktuella sammanhanget saknar begriplig mening. Om de här anlagda synpunkterna äro riktiga, skulle det därför vara en fördel om det flertydiga, kanske mångtydiga, begreppet deliveryorder kunde helt utmönstras; det fyller icke någon funktion men vållar många missförstånd och mycken oenighet. C.-E. Sundström (†)