690 Gustaf PetrénJuridiska frågor vid Nordiska rådets adertonde session

 

Vid Nordiska rådets adertonde session i Reykjavik den 6—12 februari 1970 behandlades liksom vid tidigare sessioner ett flertal juridiska frågor.
    Vissa organisatoriska frågor berörande Nordiska rådets egen verksamhet stod på dagordningen.
    Efter förslag av en särskild kommitté under ordförandeskap av nuvarande ambassadören Herman Kling hade regeringar och parlament i de fem länderna under hösten 1969 genomfört sådana ändringar av rådets stadga att representanter för Färöarna och Åland beretts tillfälle delta i rådets arbete. Antalet parlamentsvalda medlemmar i Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges delegationer hade höjts från 16 till 18 och i Islands delegation från fem till sex. Av de 18 danska medlemmarna skall två medlemmar utses icke av folketinget, som väljer de övriga, utan av Färöarnas lagting. På motsvarande sätt skall en av Finlands delegations 18 medlemmar utses av Ålands landsting. Vidare skall en representant för Färöarnas landsstyrelse och en för Ålands landskapsstyrelse ingå i den grupp medlemmar utan rösträtt, som hittills bestått av allenast regeringsrepresentanter. Vissa ändringar i rådets arbetsordning hade genom stadgeändringarna blivit nödvändiga. De antogs nu av rådet. — I detta sammanhang bör anmärkas att ett förslag om att ge den samiska minoriteten i Norden en formell ställning med observatörer i Nordiska rådet förkastades.
    Mera vittsyftande var de för rådet framlagda förslagen till en genomgripande omarbetning av de institutionella förhållandena i Norden, som skulle behandlas vid sessionen. Den allmänna nordiska samarbetsöverenskommelsen av 1962, det s. k. Helsingforsavtalet, innehåller nu inga egentliga organisatoriska regler för nordiskt samarbete. Vid sessionen förelåg ett av Nordiska organisationskommittén utarbetat förslag till revision av Helsingforsavtalet så utformat, att de nuvarande fåtaliga artiklarna, som berör organisatoriska frågor, skulle utgå och ersättas av ett system av regler rörande nordiska institutioner. Ett första avsnitt skulle ägnas Nordiska rådet. Härvidlag innebär förslaget att rådets stadga, som för närvarande är i varje land en nationell lagstiftningsprodukt, skulle omvandlas till en folkrättslig överenskommelse och traktatfästas som en del av Helsingforsavtalet. Detta avsnitt inför vissa nyheter; bl. a. inrättas en befattning som presidiesekreterare avsedd att bli den förste allmänt koordinerande heltidsanställde tjänstemannen i rådet och i Norden. Rådets fem presidiemedlemmar föreslås få envar sin suppleant. Sekretariatets ställning preciseras, i det att ett formellt sekreterarkollegium bildas, bestående av de fem nu existerande nationella sekreterarna jämte som en med dessa jämställd person den nyss nämnde presidiesekreteraren. I övrigt föreslås ändringar som möjliggör för rådet att i vissa fall fatta beslut utan att plenarmöte hålles. I ett andra avsnitt föreslås bestämmelser om ett nordiskt ministerråd, i vilket alla fem nordiska länder skall vara företrädda ettvart av en ministerrepresentant. Denne förutsätts skola kunna bytas mot annan regeringsmedlem allt efter det behandlade ämnets natur. För beslut i ministerrådet skulle fordras enhällighet, dock att nedlagd röst ej utgör hinder för besluts fattande.
    Härjämte hade rådet att behandla det föreliggande förslaget till en konvention om ett vittgående ekonomiskt samarbete, det s. k. Nordek-avtalet. Även detta avtalsförslag innehöll organisatoriska bestämmelser av relativt

Juridiska frågor vid Nordiska rådets adertonde session 691långtgående natur. I Nordeks ministerråd skulle dock ingå blott representanter från de fyra länder, som Nordek avses skola omfatta. I sak anslöt sig reglerna nära till motsvarande regler som föreslagits skola ingå i Helsingforsavtalet. Därutöver hade föreslagits upprättande av en nordisk ämbetsmannakommitté biträdd av ett antal departementala samarbetsgrupper. Som en extra kraft skulle finnas ett nordiskt sekretariat, bestående av fyra självständiga direktörer, med vissa självständiga befogenheter. I Nordek-avtalet fanns sålunda embryot till en organisation som skulle möjliggöra en snabb utveckling av det nordiska samarbetet.
    Rådet rekommenderade genomförandet av båda dessa avtalskomplex (rek. nr 18 och 19/1970). Som bekant har sedermera Finland anmält att man icke kan godta Nordek-avtalet. Frågan om godkännande av Helsingforsavtalets revision står alltjämt öppen.
    Bland statsrättsliga saker som behandlades kan nämnas ett medlemsförslag om att sänka rösträttsåldern i Norden till 18 år. Förslaget förkastades dock av rådet.
    En icke minst i svenska riksdagen mycket omstridd fråga är spörsmålet om barns medborgarrättsliga ställning, då fadern och modern är av olika nationalitet. I rådet har saken ägnats åtskillig uppmärksamhet. Rådet antog en rekommendation vari regeringarna anmodades att undersöka om man icke vid bestämmande av barns medborgarskap skulle i större omfattning än nu är fallet kunna utgå från barnets eget intresse och att, sedan saken närmare undersökts, aktualisera spörsmålet på ett internationellt plan. Tanken bakom rekommendationen (rek. nr 6/1970) är den att enligt nuvarande ordning helt formella kriterier är avgörande utan varje hänsynstagande till barnets bästa. Denna aspekt borde få viss vikt.
    Även ett annat medborgarskapsrättsligt problem var före. I en särskild rekommendation (rek. nr 7/1970) uppmanades regeringarna att söka få reglerna om naturalisation i samband med äktenskap tillämpade på så vis att skillnad icke görs mellan man och kvinna. Läget är nu det att det för naturalisation krävs kortare vistelsetid i landet för kvinna, som vill erhålla makens inhemska medborgarskap, än omvänt.
    Bland de civilrättsliga spörsmålen kan nämnas lagstiftningen om illojal konkurrens. Samarbetet på detta område hade icke fört fram till ett samfällt resultat. Orsaken härtill var att Sverige önskade anta en mera långtgående lagstiftning om ett allmänt skydd för konsumenterna mot otillbörlig marknadsföring av varor och tjänster. Övriga länder var icke beredda att omedelbart acceptera en sådan utvidgning av lagstiftningens syfte. Ett medlemsförslag om att ta upp denna sak till behandling förkastades av rådet, som fann sig icke kunna göra något vidare i saken.
    Av liknande innebörd var det meddelande som rådet fick mottaga om en tidigare rekommendation (rek. nr 18/1968) rörande lagstiftningen om arbetstagares uppfinningar. Inte heller på detta område hade något enhetligt resultat kunnat uppnås, utan rådet fick avskriva rekommendationen med beskedet om att länderna antagit olika regler i detta ämne.
    Framgång hade icke heller förslagsställarna med ett annat ämne, tillhörande straffrätten, nämligen frågan om en enhetlig nordisk abortlagstiftning. Läget vid sessionen var att danska regeringen för folketinget framlagt ett förslag till lagstiftning i ämnet och Finlands regering för sin riksdag ett annat lagförslag. Lagstiftning har sedermera under 1970 beslutats i dessa båda län-

692 Juridiska frågor vid Nordiska rådets adertonde sessionder. I Sverige har ännu inte den kommitté som arbetar med ämnet avgivit sitt betänkande. I Norge slutligen förefinns inte politiska möjligheter att genomdriva någon förändring i gällande lagstiftning. Rådet konstaterade därför under livlig opposition från en minoritet att möjligheter att komma vidare med denna sak icke förefanns för närvarande, varför saken avskrevs från rådets dagordning.
    Från processrättens område kan noteras en rekommendation om förmånsrättsordningen i konkurs (rek. nr 12/1970), vilken antogs med minsta möjliga majoritet. En harmonisering av reglerna på detta lagstiftningsområde föreslås i rekommendationen skola kunna ske på följande villkor. Bestämmelserna om skydd i konkurs för arbetstagares krav på lön och därmed jämställda fordringar bör harmoniseras på så vis, att alla grupper av arbetstagare blir likställda bortsett från vissa ledande funktionärer. Krav på lön, som förfallit under det sista året före konkursansökan, ges förmånsställning i konkursordningen omedelbart efter massakraven och de krav som är jämställda med dessa. De skall också gå före panträttigheter, som ej har separatställning. En förutsättning angavs i rekommendationen dock vara att man inte i något land försämrar arbetstagarnas ställning i förhållande till vad nu gäller.
    Behov av generella lagregler om rätt till beriktigande i TV och radio ansågs icke föreligga. I varje land förefinns nu vissa icke lagfästa ordningar för beriktigande, vilka flertalet i rådet fann vara tillfyllest. Ett rekommendationsförslag i detta ämne förkastades därför.
    Vad härefter gäller den förvaltningsrättsliga lagstiftningen kan nämnas, att en tidigare rekommendation om semesterlagstiftningen (rek. nr 20/1965) anmäldes icke ha lett till den önskade harmoniseringen på detta fält. I en särskild rekommendation (rek. nr 11/1970) föreslogs ett förenhetligande av lagreglerna på karantänlagstiftningens område. I denna rekommendation underströks betydelsen av ett förenhetligande av ländernas bestämmelser om karantän för djur.
    Den ökade samfärdseln mellan länderna aktualiserar problemen på trafiklagstiftningens område. I en rekommendation (rek. nr 34/1970) önskade rådet få nordisk giltighet för körkort på så vis att ett i ett nordiskt land utställt körkort ges samma giltighet i övriga nordiska länder, allt i överensstämmelse med vad som hade föreslagits i ett betänkande från 1969 (NU 1969:7).
    Det torde vara befogat att säga att det efterhand visat sig allt svårare att på skilda områden nå fram till enighet om gemensam nordisk lagstiftning. Ett skäl är att de mera lättillgängliga rättsområdena efterhand avbetats. Det är också svårt att hålla samma takt i alla länder i lagstiftningsarbetet. Ett land kommer före, ett annat efter, ofta med olikheter i lagstiftningen som följd. Därtill kommer en växande strävan att i hemlandet realisera sina egna fpolitiska målsättningar utan att låta sig hindras av grannländernas synpunkter. Det är ännu för tidigt att tala om en kris i nordiskt lagstiftningssamarbete, men en tillbakagång kan noteras. Gustaf Petrén