Rättsläget vid vilda strejker
Av professor FOLKE SCHMIDT
1. Allmänna synpunkter
Varje strejk innebär ett misslyckande. Arbetskraft och kapital kommer inte till användning som förutsatt. Ytterligare kan anföras att arbetsgivaren sannolikt skulle ha varit villig att betala ett belopp, inte bara det som motsvarade vad han kan tänkas komma att förlora genom strejken utan också någonting som skulle kunna motsvara värdet av känslan av trygghet mot strejker. Den "vilda" strejken är ett misslyckande i högre grad än den lovliga strejken. Fackföreningen lider ett nederlag därför att fackföreningen icke lyckas att ge den arbetsfred under avtalstiden som fackföreningen åsyftat att sälja genom kollektivavtalet.
Inför den senaste tidens händelser frågar man sig om rättssystemet i vissa hänseenden ställer krav som fackföreningarna inte kan möta och därför bidrager till att skapa misstro mot fackföreningarna eller splittring bland arbetarna. Man bör inte glömma bort att för den enskilde strejken ibland framstår som en social nödvändighet. I fall av ett otillbörligt avskedande, en otillbörlig omflyttning kan strejken vara arbetarnas enda utväg att uttrycka sin sympati för den kränkte och samtidigt skydda denne mot övergrepp.
Medvetandet att vilda strejker kan följa i fall av oriktig behandling av enskilda arbetare gör arbetsgivaren mera villig än eljest att ta hänsyn till arbetarnas synpunkter. Man möter också uppfattningen att den vilda strejken har en hälsosam effekt när det gäller att påskynda förhandlingar.
Från facklig synpunkt skulle det kunna sägas att den spänning som föreligger när en vild strejk hotar ger ett idealläge. Men bryter strejken ut, har arbetsgivaren redan drabbats av den skada som han skulle vara villig att betala för att undslippa. Man kan göra en jämförelse med förhandlingar rörande villkoren för ersättning för en direktör eller högre tjänsteman som avgår från ett företag. Hotet om publicitet är ett vapen i förhandlarens hand.
Det bör emellertid omedelbart tilläggas att ett hot om stridsåtgärd
rättsligt sett är att likställa med en stridsåtgärd. En ombudsman som framlägger krav med angivande av att arbetarna kommer att gå i strejk om kraven inte bifalles anses ha gjort sig skyldig till ett brott mot fredsplikten. En annan situation föreligger dock om ombudsmannen talar om att stämningen är irriterad och att han har svårigheter att garantera arbetsfred om inte arbetsgivaren visar sin villighet att förhandla.
2. Några statistiska data
Förlikningsmannaexpeditionen för en statistik angående antalet arbetsinställelser. Statistiken bygger på uppgifter hämtade ur dagspressen, främst de större tidningarna. Nyligen har man gjort en sammanställning för tiden efter 1947, där man skiljer olovliga strejker (unauthorized strikes) från övriga konflikter. En sammanställning av uppgifterna från denna statistik för åren 1949—67 visar, att antalet olovliga strejker var 113 och antalet lovliga strejker 272. Walter Korpi har gjort en undersökning av förhållandena inom metallindustrin.1Enligt Korpi rapporterades för perioden 1949—67 till Metallindustriarbetareförbundet sammanlagt 342 vilda strejker. Korpi anser att det verkliga antalet är betydligt högre, kanske det dubbla. Som Korpis undersökning endast avser en sektor av arbetsmarknaden, är det uppenbart att förlikningsmannaexpeditionens statistik är mycket ofullständig. De flesta vilda strejker är kortvariga, några timmar eller en eller två dagar. Det är därför inte förvånande att en statistik grundad på uppgifter i pressen blir ofullständig.
Från senare delen av 1969 har de vilda strejkerna delvis fått annan karaktär än tidigare. Flera vilda strejker har varit långvariga och omfattat ett stort antal arbetare. De har inte som tidigare främst rört enstaka tvistefrågor utan siktat till att riva upp hela avtalet. Från förlikningsmannaexpeditionen har författaren fått uppgifter om antalet vilda strejker perioden 1.1—30.4.1970. Antalet vilda strejker under denna period var 49. De berörde 16700 arbetare. Antalet förlorade arbetsdagar var 112 600. Till jämförelse må meddelas att antalet olovliga strejker och antalet berörda arbetstagare enligt förlikningsmannaexpeditionens statistik var för 1965 4 strejker, 168 arbetstagare, för 1966 8 strejker, 690 arbetstagare och 1967 en strejk och 70 arbetstagare.
Endast ett litet fåtal av alla vilda strejker når arbetsdomstolen (AD). En sammanräkning med ledning av registret över AD:s domar
visar för perioden 1949—67 eller den tid Korpis statistik omfattar att talan förts mot enskilda medlemmar av Metallindustriarbetareförbundet i sammanlagt 12 fall. Som nämnt rapporterades under samma period 342 strejker till Metallindustriarbetareförbundet. Till AD nådde sålunda endast 2,85 % av dessa strejker.
Vid ett styrelsesammanträde den 23 januari 1970 beslöt Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) att delägareföretagen skulle föra en stramare politik. Utbryter vild strejk, åligger det arbetsgivarförbund och delägare att med yrkande om skadestånd till AD instämma i strejken medverkande arbetstagare och föreningar, försåvitt inte med hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet SAF:s lilla delegation medger undantag från beslutet på framställning därom av arbetsgivarförbund. Man skulle tro, att ett förhållandevis större antal mål därefter förts inför AD. Detta är dock knappast förhållandet. Under tiden 1 januari—18 september 1970 avgjorde AD fyra mål, som avsåg enskilda arbetstagares skadeståndsansvar för deltagande i vild strejk, nämligen AD 1970 nr 10, nr 14, nr 17 och nr 22. Av dessa rörde endast ett mål, 1970 nr 17, en strejk som inträffat under tidrymden 1.1—30.4.1970, eller den period förlikningsmannaexpeditionens uppgift avsåg.2
3. Vad menas med en vild strejk?
Med vild strejk åsyftas i det följande en strejk som inte är organiserad av fackföreningen. Strejken kan vara spontan. Det kan också inträffa att en strejk som börjar som en spontan strejk efter en tid ändrar karaktär. De strejkande väljer en kommitté som övertager ledningen. I detta läge har strejken upphört att vara vild i ordets egentliga mening. Man talar likväl alltjämt om en vild strejk så länge fackföreningen inte gjort strejken till sin.
Med olovlig strejk menar jag en strejk som strider mot fredsplikten enligt lagen om kollektivavtal eller annan lagstiftning, t. ex. statstjänstemannalagen, eller som strider mot utfästelse om fredsplikt i kollektivavtal.
Frågan om en vild strejk är olovlig eller inte beror på avtalsförhållandena. Är arbetarna oorganiserade eller anslutna till en organisation som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren, är den vilda strejken alltid lovlig. Detta är dock en ganska ovanlig situation. De vilda strejker som vi haft att göra med under de sista åren har nästan undantagslöst varit olovliga. Vanligen har de siktat till att ändra ett pågående avtal eller att påverka arbetsgivaren i ett avgörande som
han ägde att träffa utan inblandning. Det må påpekas, att förhandlingsordningen i huvudavtalet 2 kap. 8 § punkt 4 föreskriver, att stridsåtgärd inte i något fall får tillgripas utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande förbund. Huvudavtalet löper tills vidare med viss uppsägningstid oberoende av det vanliga riksavtalet. Så snart ett LO-förbund tagit huvudavtalet är således varje vild strejk från medlemmarnas sida samtidigt en olovlig strejk.
I fortsättningen kommer jag för enkelhetens skull att utgå från att den vilda strejken samtidigt är olovlig.
4. Den enskildes ansvar. Skadestånd
Fredsplikten enligt lagen om kollektivavtal (KAL) vilar även på den enskilde medlemmen av den avtalsslutande organisationen. Vid brott mot fredsplikten är denne därför skyldig att ersätta skadan i enlighet med de grunder som anges i 8 § KAL. Enligt 8 § tredje stycket gäller ett maximum: "Ej må i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till högre belopp än tvåhundra kronor."
I princip är 200-kronorsregeln dispositiv. Möjligen kan man dock sätta i fråga, om organisationen skall vara befogad att på medlems vägnar medge skärpning av ansvaret vid brott mot fredsplikten. Denna fråga är dock rent teoretisk. Det förekommer inte några kollektivavtalsklausuler av innehåll att högre skadestånd skulle kunna utgå i detta fall.
Enligt ett avgörande 1958 nr 26 har AD antagit, att anspråk på skadestånd för brott mot fredsplikten inte kan kvittas mot lön, om anspråket är tvistigt. Arbetsgivaren har sålunda alltid att gå till AD för att få en exekutionsurkund och han har inte haft de möjligheter till kvittning med tvistig motfordran som fanns före den 1 juli 1970, då kvittningslagen trädde i kraft.
Man skulle kunna tänka sig att fackföreningen i processen eller utanför processen medgav skadeståndskravet. Svenska fackföreningar vägrar dock konsekvent sådan medverkan. Det vanliga vid en process är att arbetarsidan medger att själva åtgärden är olovlig men att den överlämnar till arbetsdomstolen att bestämma skadeståndets belopp.
Det kan nämnas att med kvittningslagens tillkomst arbetsgivaren har att möta ytterligare en svårighet om han vill påtala ett brott mot fredsplikten. Vid kvittning mot arbetstagarens lönefordran måste han beakta beneficiet vid löneutmätning. Om arbetstagaren inte medger kvittningen vid tillfället för löneutbetalningen, har han därför att skaffa besked från utmätningsmannen, hur stor del av lönen som är undantagen från kvittning.
Maximibeloppet 200 kronor representerade vid antagandet av KAL 1928 nära en månadslön, det motsvarar numera ungefär lön för 3 dagar. Under sådana förhållanden skulle man kunna föreställa sig att AD regelmässigt borde utdöma maximum. Så synes AD emellertid inte ha resonerat i de fyra mål om skadestånd för vilda strejker som avgjorts under tiden 1 jan.—18 sept. 1970. I målet 1970 nr 10 dömdes envar av 78 arbetare att betala 200 kr., i målet nr 14 envar av 20 arbetare att betala 150 kr., i målet nr 17 envar av 49 arbetare att betala 125 kr. och i målet nr 22 envar av 145 arbetare att utge 200 kr. I målen nr 10 och 22, där maximum utdömdes, var omständigheterna i hög grad försvårande. Målet nr 10 rörde den bekanta konflikten vid hamnarna i Ådalen. Arbetarna hade underlåtit att återgå till arbetet trots åläggande därom i tidigare interimistiskt beslut. Målet nr 22 rörde en långvarig strejk, som var planerad på förhand. I målet nr 14 motiverades jämkningen av "hänsyn till omständigheterna". Vad dessa kan vara anges inte, men man kan gissa att AD beaktat att arbetarna återgick till arbetet dagen efter det att de fått del av stämningen. Det bör anmärkas att vice ordföranden och de två arbetsgivarledamöterna reserverade sig och menade att skadeståndet bort bestämmas till 200 kr. I målet nr 17, där avgörandet däremot var enhälligt, fanns särskilt starka grunder för jämkning. I samband med den ackordstvist som utlöst den vilda strejken hade arbetsgivaren uppträtt på ett sätt som gav anledning till kritik.
När AD får frågan om skadestånd under bedömning är som regel den olovliga striden en avslutad incident. Arbetarna har återgått till arbete och tvisten är kanske löst genom förhandlingar. Det står klart att taket 200 kr. är tillämpligt oavsett strejkens längd. Taket är detsamma för den som strejkat 2 dagar som för den som strejkat 5 dagar. Sannolikt gäller taket också om en arbetare först strejkat någon dag och sedan gått tillbaka till arbetet för att därefter på nytt förena sig med sina strejkande kamrater. Varje enskild persons handlande betraktas som ett och samma brott mot kollektivavtalslagen.
Men hur skall man bedöma följande fall? När saken kommer inför AD är arbetarna alltjämt i strejk. De dömes att betala envar 200 kr. Strejken fortsätter och de instämmes på nytt. Kan AD i detta fall ännu en gång utdöma skadestånd om 200 kr.? I straffrätten är huvudprincipen klar. Man talar om perdurerande brott. Lagföring för sådant brott anses medföra att vad som sker senare bedömes som ett nytt brott.3 Jag ställer mig tveksam om motsvarande bör gälla brott mot fredsplikten. Kanske bör man mena att skadeståndsanspråket hänför sig till viss bestämd tvist. En arbetsnedläggelse som föranledes
av en och samma tvist eller grupp av tvister skulle aldrig medföra mer än 200 kr. i skadestånd, hur länge den olovliga strejken än kom att vara. Frågan har ännu inte avgjorts av AD.
Det bör inskjutas att skyldigheten att utge rättegångskostnader bedömes för sig. AD har sålunda ansett sig oförhindrad att döma enskild person att jämte ett skadestånd på 200 kr. betala ett belopp som motsvarar hans andel av skyldigheten att ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader (se t. ex. 1960 nr 12, 1970 nr 22).
5. Den enskildes ansvar. Påbud om återgång till arbete
Som en sanktion till fredsplikten kan man betrakta påbud till de strejkande att återgå i arbete. AD förklarar: "Arbetsdomstolen ålägger arbetarna att omedelbart återgå till arbete" (se exempelvis 1970 nr 9). Det var intill helt nyligen en öppen fråga, om ett sådant påbud riktat till enskilda kunde förbindas med vite.
Sedan omkring 1920 torde det vara klart att enskild arbetstagare, frånsett de undantag som följer av sjömanslagen, inte kan genom exekutivt tvång hållas till arbete. Genom domen NJA 1960 s. 63 blev det avgjort, att en arbetsgivare inte heller kan tvingas att ta i sin tjänst arbetstagare för att låta honom utföra arbete. I bakgrunden ligger, att vite som förelägges av allmän domstol kan förvandlas till fängelse. Påbud med vite skulle därför strida mot principen att personalexekution inte är tillåten. Av målet 1960 s. 63 framgår att HD menar att allmän domstol inte bör ge något påbud utan vitessanktion. Sannolikt har HD menat, att domstolarna bör undvika att sätta sig i ett läge, där den enskilde utan risk för påföljd kan trotsa domstolens befallning.
AD intar emellertid, som HD också framhåller i motiveringen till NJA 1960 s. 63, en annan ställning än en vanlig domstol. AD:s domar verkar "framför allt som anvisningar till arbetsmarknadens organisationer, vilka regelmässigt ställa sig domarna till efterrättelse. Arbetsdomstolen har också möjlighet att ålägga såväl organisationer som enskilda s. k. allmänt skadestånd, för den händelse de icke skulle respektera domen."
För AD gäller ännu en särregel. I 30 § lagen om arbetsdomstol stadgas: "Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens dom, må ej förvandlas." Stadgandet var ursprungligen placerat i 21 § andra stycket, det tillkom på förslag av Andra lagutskottet. Motiveringen var ytterst knapphändig. Utskottet uttalade att "vissa skäl" talade för att de allmänna reglerna om förvandling av vite inte borde ha tillämpning i detta fall.4
Att till ett påbud knyta ett vite som inte kan förvandlas skulle inte strida mot principen om förbud mot personalexekution. Man kan därför mena att AD borde kunna sanktionera sina påbud på detta sätt även när det är fråga om påbud till enskilda.
I domen 1970 nr 9 avgjorde AD emellertid frågan i motsatt riktning. Enligt AD måste gällande rätt även såvitt avser kollektivavtalsreglerade förhållanden antagas innebära, att arbetstagare icke kan förpliktas vid vite att återgå till arbetet. I motiveringen hänvisar AD till debatten i Första kammaren 1928 och särskilt till uttalanden av Andra lagutskottets ordförande K. G. Westman, att utskottet inte tänkt sig viten mot strejkande arbetare. I domen anföres också det förhållandet att under de mer än 40 år domstolens rättstillämpning omspänner arbetstagares arbetsskyldighet inte i något fall utkrävts genom vitesföreläggande.
För en iakttagare var utgången inte helt oväntad med tanke på den starka bundenhet vid förarbeten som kännetecknat AD:s praxis. Argumentet rörande domstolens egen rättstillämpning väger mindre tungt. Frågan hade förut inte ställts på sin spets. Endast i ett tidigare fall har arbetsgivarsidan yrkat, att påbud om återgång riktat till enskilda arbetstagare skulle förknippas med vite, nämligen AD 1950 nr 1. AD förklarade i denna dom, att arbetarna var skyldiga att ofördröjligen återuppta arbetet och att förbundet och avdelningen hade att vidtaga verksamma åtgärder för att förmå dem därtill. Domen nämner inte varför vite inte skulle föreläggas.5 AD:s dåvarande ordförande kan ha menat, att frågan finge bero. Vägrade arbetarna att följa domstolens påbud, fick arbetsgivarsidan återkomma.
Söker vi den rättspolitiska grunden till domen 1970 nr 9, synes denna vara, att 200-kronorsregeln främst siktar på olovliga strejker och att ett vitesföreläggande faktiskt skulle sätta denna regel ur spel. Att utdömt vite tillfaller Kronan medan ett skadestånd tillkommer arbetsgivaren har inte ansetts vara tillräcklig grund att tillåta en kumulering.
6. Den enskildes ansvar. Påföljder enligt tjänsteavtalet
Enligt sitt tjänsteavtal är den enskilde arbetstagaren skyldig att utföra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren anvisar. Objektivt sett betyder deltagande i en strejk, att arbetstagaren gör sig skyldig till brott mot sina förpliktelser. Strejken erkännes emellertid som lovligt stridsmedel, och en arbetsvägran i samband med lovlig strejk blir med hänsyn till sitt syfte fri från påföljd. Gäller denna grundsats om fri-
het från påföljd enligt tjänsteavtalet även deltagande i olovlig strejk?
Vår fråga kan också formuleras på ett annat sätt. Har arbetstagaren brutit mot tjänsteavtalet, äger arbetsgivaren uppsäga arbetstagaren. Är avtalsbrottet allvarligt kan uppsägning ske med omedelbar verkan, är brottet mindre allvarligt kan det vara grund för en uppsägning med uppsägningstid. Flera kollektivavtal innehåller föreskrifter om att arbetsgivaren vid avtalsbrott äger bestraffa arbetstagaren genom att utdela varning eller genom att suspendera honom från arbetet utan lön för vissa dagar. Bestämmelser om varning och suspension finns också i de verkstadsregler som utfärdats av Verkstadsföreningen och som i huvudsak alltjämt har giltighet som arbetsreglemente vid anslutna företag. Det enskilda tjänsteavtalets påföljder är sålunda: varning, suspension, uppsägning med uppsägningstid och uppsägning till omedelbart avsked. Påföljderna varning och suspension förutsätter särskild avtalsreglering, påföljderna uppsägning med uppsägningstid och uppsägning utan uppsägningstid följer allmänna regler.5a
Vid en olovlig strejk kan varje enskild strejkandes handling tänkas bedömd efter två regelsystem, dels som en olovlig stridsåtgärd, delssom ett brott mot tjänsteavtalet. Påföljden enligt det ena regelsystemet är skadestånd maximum 200 kr., enligt det andra regelsystemet, som nyss angivits, varning, suspension etc. Kan en handling som medför påföljd enligt KAL som olovlig stridsåtgärd också medföra påföljd enligt tjänsteavtalets regelsystem?
Rättspolitiskt kan problemet definieras sålunda. Vår rättsordning bygger på principen att den enskildes intressen som arbetstagare skall tillvaratas av organisationerna, att den enskilde har frihet att välja mellan flera konkurrerande organisationer och att han skall skyddas mot trakasserier från arbetsgivaren därför att han för fram egna eller arbetskamraternas önskemål eller därför att han verkar för en organisation. Fredsplikt enligt kollektivavtal vilar även på den enskilde arbetaren, men påföljderna av brott mot fredsplikten skall utmätas milt. Lagstiftaren har givit uttryck för dessa målsättningar främst genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt 1936 och genom skadeståndsreglerna i KAL, särskilt 200-kronorsregeln.
Problemet gäller här om vissa olovliga handlingar inte skall träffas av annan påföljd än skadeståndsansvaret 200 kr. I detta hänseende är källmaterialet långt från entydigt. Som utgångspunkt väljer jag den ordning som gäller för statstjänsteman enligt 1965 års lagstift-
ning. En tjänsteman ådrager sig ansvar enligt KAL, om han deltager i en olovlig aktion som anordnats eller föranletts av en organisation (15 och 16 §§ statstjänstemannalagen). Olovligheten i organisationens aktion kan bero på flera omständigheter. Det kan vara frågan om en strejk som strider mot fredsplikten enligt KAL eller särskild utfästelse om fredsplikt i kollektivavtal, det kan vara en strejk som har ett syfte som enligt statstjänstemannalagen överhuvudtaget inte får fullföljas med en stridsåtgärd, t. ex. syftet att påverka arbetsgivarens avgörande i en angelägenhet över vilken den statliga arbetsgivaren äger ensam besluta. Enligt brottsbalken 20 kap. 4 § tredje stycket betraktas inte som tjänstefel deltagande i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden. Påföljden stannar i detta fall därför vid ett skadestånd om 200kr. Det är att märka, att den enskilde inte behöver vara medlem av den organisation som anordnat strejken och att organisationen inte heller behöver ha erkänts som avtalsslutande part.6
För att illustrera den ordning som här gäller kan vi tänka oss följande fall. Arbetstagarna vid Statens järnvägar har sina arbetsförhållanden reglerade i kollektivavtal mellan Statens avtalsverk och Statsanställdas förbund. Lokmannaförbundet, som har åtskilliga medlemmar inom detta område, är inte avtalsslutande part. Lokmannaförbundet kallar alla lokförare vid SJ i strejk för att nå högre löner. Till denna skulle då kunna ansluta sig medlemmar av Lokmannaförbundet, oorganiserade lokförare och lokförare som är medlemmar i Statsanställdas förbund. För Lokmannaförbundets egna medlemmar är strejken lovlig. Detsamma gäller för oorganiserade arbetstagare. Under sådana förhållanden skulle dessa inte drabbas av någon påföljd alls. Medlemmarna av Statsanställdas förbund har brutit mot den fredsplikt som åligger dem enligt KAL. För detta avtalsbrott skulle påföljden likväl stanna vid 200 kr. skadestånd.
Den ståndpunkt som lagstiftaren intagit vid statstjänstemannalagens tillkomst 1965 överensstämmer nära med den syn som ligger till grund för ett uttalande av AD i den vägledande domen 1934 nr 179."Skyldigheten att respektera föreningsrätten måste i många situationer medföra rättsligt hinder mot att låta enskilda organisationsmedlemmar vedergälla vad organisationen avtalsstridigt företager sig, nämligen så långt medlemmarna icke göra annat än att i enlighet med sina förpliktelser mot organisationen ställa sig dess direktiv till efterrättelse."
Man kan dock diskutera, om lösningen för arbetsrätten i allmänhet i varje hänseende bör bli densamma som inom statstjänstemannalagens (kommunaltjänstemannalagens) område. Om frågan kom under bedömning, skulle AD kanske vilja göra skillnad mellan fallet då arbetstagaren följer sin egen organisations påbud och då han följer en appell från en annan organisation. Argumentet att föreningsrätten skall lämnas okränkt räcker inte längre än till att motivera skydd för dem som valt att bli medlemmar i den organisation som kallar till strejk. Det förtjänar att omnämnas att stadgandet i 20 kap. 4 § brottsbalken i propositionen hade en annan lydelse. Från ansvar för tjänstefel undantogs endast den som deltagit i strejk som beslutats av den organisation han tillhörde. Den nuvarande formuleringen föreslogs av utskottet. Närmast syftade man till att inte göra skillnad mellan organiserade och oorganiserade.
I rättsfallet 1934 nr 179 hade AD att bedöma huruvida arbetsgivaren ägde göra tjänsteavtalets påföljder gällande mot en arbetstagare som tagit initiativet till en olovlig arbetsvägran. Stokkebyes Kvarn AB hade givit order om arbete över söndagsdygnet. Ordföranden i klubben Zachrisson hade tagit kontakt med sitt förbund och fått tillstånd av en förbundsfunktionär att medlemmarna skulle vägra övertidsarbete. En tid därefter permitterade företaget några arbetare, bl. a. Zachrisson. När driften senare upptogs i full omfattning blev Zachrisson inte återintagen i arbete. AD ansåg bolagets åtgärd tillåten. Visserligen hindrade föreningsrätten arbetsgivaren att utkräva vedergällning enligt tjänsteavtalet mot arbetare som inte gjort annat än att följa organisationens påbud. AD fortsätter: "Saken ligger dock på annat sätt, om enskild organisationsmedlem tager initiativet till eller eljest är positivt verksam för framdrivande av en avtalsstridig åtgärd men lyckas utverka sin organisations medgivande till åtgärden. Hans handlande har då en sådan självständig betydelse, att han i regel icke kan anses skyddad för efterräkningar genom motpartens förpliktelse att respektera föreningsrätten."
AD:s avgörande 1934 nr 179 var icke enhälligt. Arbetstagarledamoten Forslund7 reserverade sig. Zachrisson var klubbordförande. AD:s dom innebar att varje föreningsmedlem som aktivt deltog i beslutsfattande inom föreningen skulle få räkna med påföljder. Forslund fortsätter: "Med föreningslivets utveckling, framför allt på områden, där förening uppträder såsom part, måste såsom grund för föreningens verksamhet följa, att den enskilde icke bör drabbas av sådan påföljd, som i detta fall inträtt, alldenstund den enskilde i gemensamma intressen måste träda tillbaka för det kollektiva förfarandet."
Domen 1934 nr 179 rörde en olovlig strejk som var organisationsmässig. Den har därför inte direkt tillämpning på den vilda strejken. AD synes i sina avgöranden rörande vilda stridsåtgärder helt ha bortsett från den föreningsrättsliga synpunkten. Arbetsgivaren äger betrakta strejken som vilken arbetsvägran som helst. Rättsfallet 1934 nr 182 rörde tillåtligheten av arbetsgivarens åtgärd att avskeda ett murarlag som avsiktligt minskat arbetstakten i syfte att påverka utgången av en tvist om ackordssättningen. AD konstaterar att murarlaget vidtagit en olovlig stridsåtgärd och att arbetsgivaren under sådana förhållanden haft fullgod anledning att avskeda hela murarlaget. (Se också 1968 nr 10.) Även i målet 1934 nr 182 reserverade sig arbetstagarsidan, dock inte på principiella grunder. Arbetetagarledamöterna ansåg att arbetsgivarparterna icke styrkt påståendet om avsiktlig nedsättning av arbetstakten.
I domen 1970 nr 6 inför AD ett nytt moment. Vid Ford Motor Company, Stockholm, hade arbetarna på en avdelning vid flera tillfällen för korta perioder nedlagt arbetet på grund av missnöje med ackordsförtjänsten. Dagen efter en sådan arbetsnedläggelse suspenderade företaget de arbetare som deltagit i aktionen. Suspensionens längd bestämdes efter antalet tillfällen då arbetaren deltagit i arbetsnedläggelser. Sålunda suspenderades en av arbetarna för 5 dagar, två för 4 dagar, två för 3 dagar, fem för 2 dagar och en arbetare för 1 dag. AD fann att det förhållandet att den sista arbetsnedläggelsen haft karaktären av fredspliktsbrott inte betagit bolaget rätten att tillgripa tillämpliga disciplinära påföljder mot arbetstagarna för de brott mot deras enskilda arbetsavtal som deras arbetsvägran inneburit. Metallindustriarbetareförbundet påstod att arbetsgivarens avsikt varit att bestraffa arbetarna för fredspliktsbrottet, men detta påstående förnekades av arbetsgivaren. Uppgift stod alltså mot uppgift. Utredningen gav inte vid handen att arbetsgivarens påstående var felaktigt och att suspensionerna utgjorde "påföljd för annat än brotten mot de enskilda arbetsavtalen". Inte heller denna dom var enhällig. Arbetstagarledamöterna anmälde skiljaktig mening. Påföljden av ett fredspliktsbrott var enligt KAL för den enskilde arbetaren ett skadeståndsansvar intill 200 kr. Bolaget kunde inte anses äga "till sitt fredande åberopa, att suspensionsåtgärderna vidtagits som påföljd för brott mot de enskilda arbetsavtalen". Bolagets handlingssätt stod i strid med lagen om kollektivavtal och därmed också med verkstadsavtalet.
Förf. önskar anföra en kritisk synpunkt mot AD:s motivering i Fordmålet. Varje arbetsvägran är ett allvarligt brott mot tjänsteavtalet, så allvarligt att arbetsgivaren som regel har rätt att avskeda utan
iakttagande av uppsägningstid. Under sådana förhållanden kommer nästan alltid utmätandet av en påföljd att anses motiverad från tjänsteavtalets synpunkt. Arbetsgivaren kommer alltid att kunna värja sig med att anföra att han inte avsåg att påtala själva fredspliktsbrottet. Sakligt innebär därför domen 1970 nr 6 knappast någon ändring av AD:s tidigare praxis. Enligt min mening vore det i stället skäl att vid vilda strejker tillämpa i huvudsak samma bedömning som vid olovliga organisationsmässiga strejker. Den som bara följer hopen skulle då inte riskera annan påföljd än skadestånd 200 kr. Den som framträder som initiativtagare skulle däremot inte tillåtas söka skydd under åberopande av sin föreningsrätt.
7. Organisationens ansvar
Förening som är bunden av kollektivavtal är enligt KAL 4 § 2 st. skyldig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga olovlig stridsåtgärd eller att om sådan redan vidtagits söka förmå dem att häva den.
AD har i ett stort antal fall uttalat sig om innebörden av föreningens skyldigheter. Särskilt belysande är de mål som rör den vilda hamnarbetarstrejken 1954. Kraven är mycket stränga. I dessa mål undersökte AD huruvida styrelsens arbetspliktiga ledamöter ställt sig till förfogande för arbete. Styrelseledamöterna kan visserligen ha haft anledning att ägna sin tid åt att söka individuellt och på möten verka bland medlemmarna för återgång till arbetet, men de bör då söka permission. Har styrelseledamöter utan medgivande uteblivit från arbetet, är detta en omständighet som i och för sig ger anledning till tvivel om, huruvida styrelsen i verkligheten ställt sig avvisande mot strejken (1954 nr 39, 49). Huvudregeln är sålunda att avdelnings eller klubbstyrelseledamöter som tillhör det strejkande kollektivet är skyldiga att gå i arbete.
Styrelsen är skyldig att snarast möjligt kalla avdelning till möte för att därmed söka påverka medlemmarna att häva stridsåtgärden och för att avdelningen som sådan skall få ta ställning till frågan (1954 nr 45).
Styrelsen förfar felaktigt om den till arbetsgivaren framför de strejkandes krav och söker få förhandlingar till stånd, i fall det bör stå klart att arbetsgivaren anser avtalsförhållandet slutreglerat. Framställningar till arbetsgivaren kan nämligen av de strejkande fattas som att styrelsen står på deras sida och att varningarna mot fortsatt strejk endast är skenbara (1954 nr 18, 23, se även 1963 nr 6). Bland de åtgärder som fackförbundet bör överväga kommer i sista hand de strejkande arbetarnas uteslutning ur förbundet (1948 nr 61).
Det är självklart att avdelningen inte under några förhållanden kan använda sin kassa till strejkunderstöd. Styrelsens ledamöter kan inte heller vara med om att organisera en insamling.
8. Ekonomiskt stöd från utomstående
Kollektivavtalet betraktas liksom avtal i allmänhet som ett instrument att reglera förhållandet mellan de två avtalsparterna. Kollektivavtalet binder därutöver medlem av avtalsslutande part (2 § lagen om kollektivavtal). Den utomstående berörs i princip inte av avtalets rättsverkningar. Enligt allmänna civilrättsliga regler har part i ett avtal inte heller anspråk på skydd för sina avtalsintressen gentemot utomstående. Svensk rätt står här i motsats till anglo-amerikansk rätt, där ett störande av annans avtalsintresse betraktas som en skadegörande handling. Förledande till kontraktsbrott (inducement of breach of contract) grundar skadeståndsansvar. Skillnaden belyses med ett exempel. Ingenjör X, som är anställd hos företaget A, är bunden av en klausul att i händelse han slutar sin anställning inom två år efter anställningens upphörande inte arbeta för något konkurrerande företag. Vid brott mot denna avtalsutfästelse skall X utge ett vite motsvarande två årslöner. Konkurrentföretaget B förmår X att övergå till B och lovar samtidigt att hålla X skadeslös, om han skulle bli skyldig att betala kontraktsvitet. A har i detta fall inte någon talan mot B. Den enda effekten av B:s inblandning torde vara att domstolarna är mindre benägna än eljest att utnyttja avtalslagens regler om jämkning av vite. På talan av A förpliktas X att utge hela vitesbeloppet. I engelsk rätt skulle enligt rättsfallet Lumley v. Gye (1853) 22 L.J.Q.B. 463 däremot B:s handlande anses som en rättsstridig inblandning i ett avtal om personliga tjänster. A skulle på denna grund äga krav på skadestånd mot B.
Från huvudregeln att kollektivavtalets rättsverkningar endast berör avtalsslutande organisation och dess medlemmar gör lagen om kollektivavtal likväl ett undantag. Fredsplikt enligt KAL 4 § vilar också på förening som har avtalsbunden medlem. Som medlem betraktas i detta sammanhang inte bara de enskilda individerna. Avdelningar och klubbar betraktas som medlemmar av förbundet. Enligt KAL 4 § andra stycket må sålunda förening som har avtalsbunden medlem ej anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd som är olovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd som medlem vidtagit. Står avdelning på platsen som avtalsslutande part i förhållande till arbetsgivaren, kan förbundet därför inte stödja medlemmar av förbundet vid en vild strejk. Inte heller kan förbundet stödja avdelningen, om avdelningen skulle
ta ståndpunkt till förmån för de strejkande. Enligt nu angivna regler torde inte heller LO äga rätt att stödja något av sina medlemsförbund eller en avdelning av LO-förbund eller LO-medlemmar som är ute i olovlig aktion.
Antag att kollektivavtalet i fråga slutits av lokalavdelningen och företaget. Träffar föreskriften om fredsplikt i KAL 4 § andra stycket även övriga lokalavdelningar av samma förbund som den avtalsslutande avdelningen? Förarbetena ger här inte någon upplysning. Jag känner inte heller till något avgörande från AD där problemet diskuteras. Närmast skulle jag vilja mena att fredsplikten omfattar även detta fall. Skälet härför skulle vara att en avdelning av ett förbund får betraktas som en del av själva förbundet, låt vara att avdelningen själv kan uppträda som part i kollektivavtal. Enligt normalstadgarna för LO-förbunden har sålunda en avdelning att verka för anslutning till förbundet och inbördes sammanhållning mellan medlemmarna, att verkställa de uppdrag och beslut som av förbundsstyrelsen meddelas, samt att i enlighet med förbundets stadgar tillvarataga medlemmarnas intressen gentemot deras arbetsgivare. Förbundet äger rätt att upplösa en avdelning som inte fullgör sina åligganden gentemot förbundet. Om avdelningen upplöses, skall dess behållna tillgångar tillfalla förbundet.
Fredsplikten enligt lagen om kollektivavtal avser inte något allmänt förbud för lämnande av understöd från kollektivavtalsbunden part till annan kollektivavtalsbunden part som är inbegripen i olovlig stridsåtgärd. Det kan vara förtjänt att nämnas att vid tillkomsten av lagen om kollektivavtal möjligheten av en sådan regel var under debatt. Tanken avvisades emellertid av de sakkunniga under hänvisning till att bärande skäl saknades för att i detta hänseende ge strängare regler för föreningar än för enskilda.
Man skulle kunna framkasta tanken att i LKAB-konflikten samtliga LO-förbund skulle ha ansetts vara avtalsbundna gemensamt med de strejkande gruvarbetarna och att LO-förbunden eller deras avdelningar därför inte skulle ha varit befogade att ekonomiskt stödja de strejkande. Skälet härför skulle då vara att strejken stred mot den centrala överenskommelsen om tvåårsavtal som träffades den 19 juni 1969 mellan SAF och LO. Vad jag kan se håller dock inte detta argument. Tyngdpunkten inom LO-området ligger i varje fall konstitutionellt på förbundsplanet. 1969 års centrala överenskommelse syftade i likhet med motsvarande överenskommelse 1966 till att få riksavtal till stånd för olika branscher mellan förbunden å ömse sidor.Den centrala överenskommelsen angav innehållet i blivande riksavtal. Sedan ett sådant riksavtal blivit slutet försvinner i det väsentliga den
centrala överenskommelsen ur bilden. För LKAB gällde sålunda ett avtal den 12 augusti 1969 mellan SAF:s allmänna grupp och Grängesbergskoncernens gruvförbund å ena sidan samt Svenska gruvindustriarbetareförbundet å andra sidan. Avtalet som hade en giltighetstid från den 1 juli 1969 till den 31 januari 1971 reglerade slutgiltigt lönerna fram till den 31 januari 1970, det följdes av ett avtal den 9 december 1969 som bestämde lönerna för tiden därefter i anslutning till riktlinjerna i den centrala överenskommelsen.
Det bör tilläggas att en åtgärd att lämna understöd åt olovligt strejkande inte kan betraktas som en sympatiåtgärd i den mening som åsyftas i KAL 4 § första stycket fjärde punkten, enligt vilket stadgande sympatiåtgärd inte får vidtagas för att stödja den som inte själv äger att vidtaga stridsåtgärd. En sympatiåtgärd i lagstadgandets mening förutsättes vara en åtgärd som riktar sig mot den hjälpande organisationens arbetsgivare. Låt oss anta att en avdelning av Byggnadsarbetareförbundet under LKAB-konflikten skulle ha beslutat att ge ett bidrag till de strejkande arbetarna. Denna åtgärd ingrep inte störande i den arbetsfred som utlovats i kollektivavtalet för byggnadsindustrin.
Begränsningar i rätten att stödja olovligt strejkande kan tänkas följa av associationsrättsliga regler. Frågan gäller för vilka ändamålen fackföreningsstyrelse får använda från medlemmarna hopsamlade medel. Ett överskridande av gränsen för det tillåtna är en sak som angår övriga medlemmar eller övriga organisatoriska länkar i samma förbund. Ett ingripande mot ett felaktigt beslut är därför en intern facklig angelägenhet. Har en avdelning handlat felaktigt, kan förbundet tänkas beordra att anslaget inte får utbetalas. Vägrar vederbörande funktionärer i avdelningen att följa denna anvisning, äger förbundet utnyttja sin stadgeenliga rätt att upplösa avdelningen och ta hand om avdelningens medel. Även en enskild medlem av avdelningen kan tänkas äga påtala ett felaktigt beslut. Han skulle då föra talan inför domstol mot avdelningen och yrka att beslutet skall upphävas som stridande mot föreningens ändamål i den mån sådana tvister inte skall avgöras av skiljemän. Har beslutet verkställts, kan styrelseledamot som deltagit i beslutet eller annan som handlat på föreningens vägnar tänkas bli skadeståndsskyldig i analogi med de regler som finns i lagen om ekonomiska föreningar 106—109 §§.
Ett LO-förbund har enligt normalstadgarna "uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet samt att därvid och i övrigt medverka till en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati".
Understöd av en LO-organisation till en annan LO-organisation
som företar en lovlig stridsåtgärd omfattas säkerligen av detta ändamål. Man skulle kunna framkasta att detsamma också borde gälla understöd till en avdelning eller medlemmar av ett annat förbund vid en olovlig stridsåtgärd. Detta är dock inte utan vidare givet. Snarare bör man betrakta ett sådant understöd som någonting som ligger i utkanterna av vad som är föreningens typiska ändamål.
Vid bedömningen av ett sådant fall har man att ta hänsyn till allmänna associationsrättsliga principer. En sammanslutning är förhindrad att utan alla medlemmars samtycke använda sammanslutningens tillgångar för ändamål som uppenbarligen är främmande för föremålet för sammanslutningens verksamhet eller för verksamhetenssyfte (jfr lagen om aktiebolag 76 § och lagen om ekonomiska föreningar 20 §). Dock anses utbetalningar till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål tillåtna i skälig omfattning. Dessa grundsatser torde också vara tillämpliga på fackliga sammanslutningar.
Gränsdragningen är oklar och lämnar frihet för föreningsorganet att handla. Avgörande för frågan om gränsen överskridits eller inte blir bl. a. beloppets storlek i förhållande till tillgångarna. Jag skulle vilja mena att ett anslag från en fackförening till stöd för en olovlig stridsåtgärd inom ett annat förbunds område är tillåten ungefär inom samma ram som ett aktiebolag äger att ge bidrag till ett politiskt parti. Beloppet får inte ha nämnvärd betydelse för föreningens ekonomi.
Det bör tilläggas att LO skulle kunna hindra att understöd lämnas av avdelningar vid vilda strejker. LO skulle rekommendera att förbunden gav direktiv till sina avdelningar att sådana anslag inte var tillåtna. Avdelningarna skulle vara skyldiga att följa förbundets direktiv.
9. Är arbetsgivaren förhandlingsskyldig under vild strejk?
SAF gav i ett beslut den 23 januari 1970 sina delägare anvisningar om hur delägare borde handla vid vild strejk. I beslutet angavs: "Förhandlingar får av delägare inte föras under pågående vild strejk eller under hot om att sådan strejk skall utbryta, därest uppgörelse inte träffas vid viss tidpunkt." Förhandlingar skall sålunda medgivas först sedan arbetarna återgått i arbete. SAF menar tydligen att den vilda strejken suspenderar den förhandlingsskyldighet som kan föreligga enligt förhandlingsordning i kollektivavtal eller enligt 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Är denna ståndpunkt befogad?
Man skulle kunna tänka sig att den strejkledning eller det förbund som har strejkande medlemmar väcker talan inför AD med yrkande
att AD måtte förklara att arbetsgivaren genom sin vägran att förhandla åsidosatt sin förhandlingsskyldighet. Något sådant mål torde dock inte ha kommit inför AD:s prövning.
Av intresse är två avgöranden, 1949 nr 18 och 1965 nr 6, som avsåg en processuell fråga. I 14 § lagen om arbetsdomstol anges, att för den händelse kollektivavtal föreskriver förhandling i tvisten talan inte skall upptagas till prövning förrän förhandling ägt rum "med mindre av omständigheterna framgår, att för förhandlingen mött hinder, vilket icke berott av käranden". De två målen avsåg fall då arbetsgivaren påtalat fredspliktsbrott inför AD men möttes av invändningen, att han vägrat att förhandla i tvistefrågan. AD avvisade invändningen.
I målet 1949 nr 18 anfördes följande motivering. Kollektivavtalet i fråga förutsatte att förhandlingar skulle ske vid tvist angående avtalets tolkning eller tillämpning. AD påpekar att sådana tvister inte får föranleda stridsåtgärder och fortsätter: "Det kan då uppenbarligen inte komma i fråga att för upptagande av ett påstående att denna fredsförpliktelse åsidosatts kräva, att förhandlingar dessförinnan skett om den avtalstvist som kan tänkas ligga bakom stridsåtgärden. En motsatt ståndpunkt skulle innebära, att en part, som är förbjuden att vidtaga stridsåtgärd, med en sådan dock skulle uppnå att framtvinga förhandlingar i själva tvistefrågan; ett resultat rakt motsatt det man velat åstadkomma med den stadgade fredsplikten."
Domskälen i 1965 nr 6 är mera precisa: "Kollektivavtalsregler om förhandlingsskyldighet torde liksom stadgandet i 14 § lagen om arbetsdomstol syfta till att uppkommande tvistefrågor i möjligaste mån skola lösas i samförstånd och utan störande ingrepp från någondera partens sida. Har part tillgripit stridsåtgärd, kan det ej anses stå i strid med detta syfte, att den angripna parten, om stridsåtgärden icke avbrytes, utan att påkalla förhandlingar hänskjuter frågan om åtgärdens lovlighet till rättslig prövning."
Den processuella frågan är entydigt avgjord genom de två domarna. Underlåtenhet att förhandla hindrar inte att arbetsgivaren omedelbart påtalar fredspliktsbrottet inför AD. Det är svårt att avgöra vilket värde man bör tillägga de allmänna uttalandena i målet 1949 nr 18. Man vågar knappast antaga att AD bundit sig för en allmän regel, att olovlig stridsåtgärd suspenderar förhandlingsskyldighet. I en hörnartikel i Dagens Nyheter den 24 januari 1970 har docent Sten Edlund uttalat åsikten att en sådan regel skulle gälla för arbetsmarknaden. Själv skulle jag mena att bedömningen bör bero på praxis inom facket. Principen att vägra förhandlingar under pågående olovlig aktion har länge konsekvent hävdats av Verkstadsföreningen, me-
dan arbetsgivarna inom byggnadsindustrin intagit en mjukare hållning.
Vilken ståndpunkt man än intager bör det dock markeras att frågan gäller huruvida arbetsgivaren äger vägra att ingå i förhandlingar. Vägran att förhandla är alltid en självtagen begränsning. Ingenting hindrar arbetsgivaren från att gå arbetstagarna till mötes och inleda förhandlingar eller, om man nu så föredrar att kalla det, att börja samtal.
Förut har framhållits att styrelseledamöterna av en avdelning är skyldiga att markera sitt avståndstagande, om avdelningens medlemmar är i vild strejk. De kan därför inte begära förhandling utan att ådraga fackföreningen skadeståndsansvar. Vad som sker med arbetsgivarens goda minne kan dock inte anses som ett brott mot fredsplikten. Man skulle således kunna säga att frågan, om förhandlingar skall föras under pågående strejk eller inte, beror på arbetsgivarens skön.
10. Förlikningsmannens ställning
Under den vilda strejken vid LKAB-gruvorna aktualiserades frågan, om den statlige förlikningsmannen kunde och borde ingripa. Att förlikningsmannen var kompetent att ingripa kunde synas självfallet. I 3 § lagen om medling av 1920 föreskrives att förlikningsmannen vid arbetskonflikt av större betydelse bör genom besök på platsen eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande och kalla till förhandling. Under tiden efter tillkomsten av lagen om kollektivavtal 1928 har emellertid utbildats en praxis, att förlikningsmannen inte står till förfogande för medling i tvist som föranlett vild strejk, förrän arbetarna återgått till arbetet.
LKAB-ledningen deklarerade vid början av konflikten vid flera tillfällen att bolaget inte avsåg att förhandla innan arbetarna återgått till arbete. I tidningsartiklar, i TV och radio framförde författaren av denna uppsats förslaget, att förlikningsmannen borde agera. Det kunde vara riktigt att arbetsgivaren inte hade någon skyldighet i förhållande till andra parten att träda i förhandling, men förlikningsmannen borde likväl göra sig underrättad om förhållandena, söka jämka mellan parterna och om så var möjligt söka få förhandlingar till stånd. LKAB-strejken var nämligen inte att jämföra med andra vilda strejker. Den saknade motstycke under de sista 30—40 åren. Förlikningsmännen borde därför återgå till de metoder som tillämpats före tillkomsten av lagen om kollektivavtal, då man inte gjorde någon skillnad mellan lovliga och olovliga strejker. Den av författaren framförda uppfattningen vann inte gehör. Chefen för Förlikningsmannaexpeditionen, byråchefen Karl Axel Nordfors, uttalade
för pressen att förlikningsmannen inte under några förhållanden skulle komma utan att vara inbjuden (av bägge parter). Vid olika tillfällen framträdde medlemmar av regeringen och förklarade att regeringen också ansåg sig hindrad att ingripa. Närmast med syfte på förslaget om offentlig medling yttrade statsminister Olof Palme i riksdagen den 21 januari 1970, att det är "otänkbart för regeringen att genom sitt bifall ge ett slags offentlig sanktion till överträdelser av lagen". Samtidigt gav han emellertid de strejkande sitt stöd. I samma anförande uttalade han sålunda bl. a.: "Det står sedan lång tid tillbaka klart att när konflikten i malmfälten är över kommer gruvarbetarna att få bättre löner."
De rättsliga argumenten mot statlig medling utvecklades av docenten Sten Edlund i hörnartiklar i Dagens Nyheter den 3 och den 24 januari 1970. Förlikningsmännen kunde enligt Edlund inte gärna operera på ett sätt som i realiteten kom i konflikt med den i rätts- och avtalspraxis klart fastslagna regeln, att arbetsgivaren är löst från plikten att förhandla i en tvist, om strejk vidtagits för att få honom på knä. Författaren menar däremot att frågan om förlikningsmannens handlande bör bedömas självständigt. Förlikningsmannen kan tänkas ingripa även om part är befriad från sin skyldighet enligt kollektivavtalets förhandlingsregler. Bakom författarens uttalanden låg uppfattningen, att de tvistande parterna skulle vara skyldiga att komma till sammanträde med förlikningsmannen även om part var löst från sin förhandlingsskyldighet enligt kollektivavtalet.
11. Reformförslag
Reglerna om ansvaret för vilda strejker har i huvudsak stått oförändrade sedan tillkomsten av lagen om kollektivavtal 1928. De är i flera hänseenden i behov av ändring. I det följande framlägger författaren ett antal förslag utan att i detalj argumentera för dem. Förslagen är att betrakta som inlägg i en diskussion och jag anser dem inte slutliga.
(a) Beloppet 200 kr. som maximum för skadeståndsansvaret för den enskilde är alltför lågt för att verka avhållande. Från strejkande arbetare hör man ibland: "Jag har råd att betala 200 kr. i böter."Skall ansvaret för enskilda bestå, bör taket helt och hållet tas bort. Det bör överlämnas till AD att fritt pröva hur högt skadestånd som bör utdömas.
(b) Behålles skadeståndsansvaret, kan det inte finnas något hinder att till AD:s påbud om återgång knyta vite riktat mot enskilda arbetare. Ett vite som inte kan förvandlas till fängelse och som tillfaller Kronan är en mera sympatisk påföljd än ett skadestånd som skall
betalas till arbetsgivaren. För övrigt har rätten att kräva skadestånd av enskilda arbetare ingen betydelse för arbetsgivaren som kompensation för skada. I samband med indrivning kan han lätt komma i motsatsställning till sina arbetare.
(c) Behålles skadeståndsansvaret, bör detta också drabba oorganiserade arbetare.
(d) Närmast skulle jag likväl mena att skadeståndsansvaret för den enskilde bör slopas, i varje fall när det gäller arbetare som endast följt med massan. Skadeståndet är ett tveeggat vapen för arbetsgivaren. När arbetsgivaren för talan mot ett stort antal arbetare på en gång riskerar han en upprepning av vad som skedde 1954, när talan fördes mot omkring 1000 hamnarbetare i Göteborg. Alla kom personligen till sammanträdet, som hölls i en läroverksaula i Göteborg. De instämda arbetarna tågade i parad genom staden. Sympatisörer till de strejkande hade prytt rättssalen med blommor. Arbetet låg givetvis nere i hamnen så länge processen varade. Massprocessen kan också enligt nuvarande regler verka nedbrytande för organisationen. De organiserade blir medvetna om att oorganiserade går helt fria från ansvar.
(e) Vare sig det personliga ansvaret avskaffas eller inte, bör samma regler i huvudsak gälla för deltagande i en olovlig strejk som är organisationsmässig och för deltagande i en olovlig strejk som är vild. Statstjänstemannalagens (kommunaltjänstemannalagens) och brottsbalkens skiljelinje på denna punkt synes mig inte försvarbar.
(f) Arbetsgivaren bör inte ha rätt att göra gällande några påföljder enligt tjänsteavtalets sanktionssystem mot den som endast följt med massan.
(g) För ledaren av den olovliga strejken bör det personliga ansvaret i princip bestå. Här bör man dock göra en skillnad mellan en organisationsmässig aktion och en vild strejk. När organisationen beslutat strejken bör som regel den som föranlett detta beslut eller som deltagit i beslutet vara fri från ansvar. Jag ansluter mig här helt till de synpunkter som framfördes av Forslund i hans reservation till AD 1934 nr 179.
Vid en vild strejk skall arbetsgivaren enligt min mening vara befogad att kräva skadestånd av den enskilde strejkledaren. I sista hand bör strejkledaren kunna drabbas av avskedande. Beslutet borde dock i detta fall inte träffas av arbetsgivaren, utan ärendet borde hänskjutas av denne till AD. Principen att beslutet inte fattas av arbetsgivaren ensam har redan tillämpning i ett annat fall, som avser ansvar för en person som intager ledande ställning. Jag syftar på överenskommelsen mellan SAF och LO den 20 februari 1970 angående
klubbordförandens ställning. Om arbetarparten gör gällande att uppsägning av klubbordföranden skett i anledning av hans verksamhet som klubbordförande, skall han kvarstå i anställningen intill dess lokala eller, om sådana påkallats, centrala förhandlingar enligt huvudavtalet avslutats eller avgörande meddelats av AD.
Vid bedömningen av ett avskedande bör AD ta hänsyn till om organisationen vill stödja ledaren av den vilda strejken. Är så förhållandet, bör ledaren som regel anses skyddad mot avskedande. Å andra sidan skulle ett sådant förhållande ha betydelse för bedömningen av organisationens ansvar.
(h) AD:s nuvarande praxis ställer alltför stränga krav på ordförande och övriga styrelseledamöter i avdelningen. Jag ställer i fråga lämpligheten av regeln att styrelseledamöterna är skyldiga att gå i arbete och att de riskerar att ådraga fackföreningen skadeståndsansvar om de framför de strejkandes krav till arbetsgivaren. Effekten av denna ordning blir stundom att den ordinarie ledningen skjuts åt sidan, något som kan försvåra möjligheten att nå en uppgörelse om återgång till arbete.
(i) Beträffande insamlingar behövs ingen lagstiftning. Det bör ligga i organisationernas eget intresse att se till att strejkande inte får stöd från avdelningar i andra förbund.
(j) Förlikningsmannen bör instrueras att efter fri bedömning ingripa för att medla även vid vild strejk.