Likhet inför lagen
Jurister rekryteras oftare än andra akademiker från de högre eller högsta socialskikten. Härav har man ibland dragit slutsatsen att rättvisan blivit snedvriden. Människan har stor benägenhet att identifiera och solidarisera sig med den grupp, vars värderingar man delar. En domare bör alltså stå främmande inför tänkesätt och moralbegrepp hos personer med en annan bakgrund än hans egen. Ett främmande språkbruk eller avvikande uppträdande är faktorer som kan framhäva väsentlig skillnad mellan domaren och den åtalade.
    Vid Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet har Gunnel Jarbrant och Agneta Westin gjort en undersökning, Likhet inför lagen, vars syfte var att kartlägga domarkårens objektivitet. Man plockade fram samtliga domar, 279 st., som fälldes 1967 och som hade brottsrubriceringen Vållande till annans död i samband med trafikolycka. Trafikbrotten förekommer i alla socialgrupper och begås av alla medborgarkategorier i större utsträckning än andra brott. De intager en mellanställning mellan lågstatusbrotten stöld, rån och liknande och typiska manschettbrott som skattefusk, förskingring och dylikt, som är högstatusbrott. (Skattebrotten har dock en tydlig tendens att spridas neråt i socialskikten, vilket den av Skattestrafflagsutredningen beställda undersökning som nyligen presenterades i SOU 1970:25 pekat på.)
    Av de åtalade var 266 män och 13 kvinnor. 42 % hade enbart folkskola, 6 % studentexamen och 2 % högre studier. 5 % hade förmögenhet (kapital på mer än 30 000 kr.), de övriga saknade förmögenhet. De flesta olyckorna hade ägt rum på landsbygden (77 %) och 13 % i storstäder. I 11 % av fallen hade man kört på gångtrafikant vid övergångsställe, och i lika många fall hade man kört på gångtrafikant som gick längs vägen. 29 % gällde kollision med annan bil. I storstäder och städer med mer än 70 000 invånare var den vanligaste olyckstypen att köra på någon vid övergångsställe. Också en mängd andra fakta har undersökarna gjort diagram och index över, som av utrymmesskäl måste förbigås här.
    Försvararens roll vid rättegången har man undersökt. I jämlikhetsdebatten har ju dennes roll starkt accentuerats. Högre statusgrupper anses ha större möjlighet att anlita en bra försvarare. Därför har Jarbrant och Westin sökt besvara frågorna: Vilka anlitar försvarare? Hur inverkar den enskildes ekonomiska ställning vid anlitande av privat resp. offentlig försvarare? Vad spelar försvararen för roll för påföljden? Man fick av materialet fram att de högre grupperna oftare anlitade privat än offentlig försvarare. Förmögenhetsgruppen (5 %) underlät aldrig att använda försvarare. Gällde det personer under 25 år var benägenheten att anlita privat försvarare mindre.
    Nästan alla dömda hade gjort sig skyldiga till både vårdslöshet i trafik

och vållande till annans död. Ett femtiotal personer, nästan samtliga från lågstatusgrupp, hade också gjort sig skyldiga till andra brott. Vill man ha en snedvriden bild av domarobjektiviteten kan man alltså här av det samlade materialet få fram, att de lägsta skikten har fått de strängaste påföljderna, att de oftare anlitat offentlig försvarare, som då alltså måste förutsättas vara mindre skicklig än en privat. För att få en riktigare bild sorterade undersökarna fram rena fall av vårdslöshet i trafik och vållande till annans död samt vårdslöshet i trafik och ringa vållande till annans död. Man fick då fram att det inte förelåg någon skillnad mellan olika försvararkategorier.Vid dessa typer av brott finns det ingenting som säger att en privat försvarare skulle vara skickligare än en offentlig.
    Inte heller kunde man märka någon skillnad eller avvikelse i domarens sätt att döma med hänsyn tagen till antalet tjänsteår. Vidare har det ofta framförts att högre socialgrupper har en större benägenhet att överklaga. Inte heller detta fick undersökarna bekräftat. Vid domsmotiveringarna har förseelser av typ för hög hastighet eller bristande uppmärksamhet fått de mildaste straffen. När domsmotiveringen omfattar både för hög hastighet och bristande uppmärksamhet har straffen blivit strängare. De strängaste straffen har utmätts för alltför hög hastighet, bristande uppmärksamhet och likgiltighet för annans liv och egendom. Någon skillnad i bedömning mellan hög- och lågstatusgrupp kunde inte märkas. Många personer ur lågstatusgrupp hade också begått andra brott. Ett större antal var till och med gravt belastade. Dessa fick betydligt strängare straff.
    Sammanfattningsvis beklagar författarna att högstatusgrupperna är så sparsamt representerade. Ett vidlyftigare material skulle kanske ge ett annat resultat. Vid bearbetningen av det material man använt har man dock inte kunnat fastställa att det skulle vara någon skillnad i domarens sätt att behandla låg- och högstatusgrupperna. Gunnel Hedberg