Ett nordiskt rättsfall angående korsad check
Domar av vår högsta instans i mål angående checkar är av någon anledning tämligen sällsynta. Det kan därför vara skäl att här uppmärksamma en dom av Danmarks Højesteret i januari 1970 i ett mål angående inlösen av korsad check. Eftersom Danmark i likhet med Sverige har anslutit sig till konventionen om en gemensam checklag, innebär denna dom av Højesteret också ett bidrag till tolkningen av den svenska checklagens motsvarande bestämmelser.
    Bakgrunden till rättsfallet är den gemensamma checklagens bestämmelser i 38 §, innebärande att check, som är försedd med allmän korsning, av trassatbanken får betalas endast till bank eller till kund hos trassatbanken, att bank endast får av kund eller annan bank förvärva sådan korsad check samt att bank, som åsidosätter vad som sålunda är stadgat, skall svara för skadan, dock ej utöver checksumman. Omständigheterna i det av Danmarks Højesteret avgjorda målet var följande:
    Med skrivelse av den 4 januari 1968 sände en handelsträdgårdsmästare i Hvidovre en check å Dkr 10 337:31 till en agenturfirma i Hørsholm till täckning av handelsträdgårdsmästarens mellanhavande med agenturfirman. Checken var ställd till agenturfirman och korsad. Den var dragen på en

dansk banks kontor i Hvidovre. Den 5 januari 1968, innan agenturfirman fått kännedom om skrivelsen, tillägnade sig en hos agenturfirman anställd representant A skrivelsen och checken. Han försåg checken med agenturfirmans stämpel och underskrift med användande av en firmatecknares namn och vände sig senare samma dag till bankens kontor i Sundby. Där erhöll A betalning för checken i form av dels två checkar på sammanlagt kr 2 958: 57 dels ock kontant resterande belopp kr 7 378: 74. Då checken honorerades av kontoret i Sundby, försåg A på bankens begäran checken med sitt endossement och legitimerade sig genom att uppvisa körkort. Den 12 januari 1968 tog agenturfirman kontakt per telefon med handelsträdgårdsmästaren och påpekade att betalning för ifrågavarande skuld inte hade mottagits. Handelsträdgårdsmästaren meddelade att beloppet redan torde ha sänts men att man skulle närmare undersöka saken. Senare meddelade handelsträdgårdsmästaren att man nu hade utrett, att beloppet hade lyfts av A i Sundby. Agenturfirman gjorde omedelbart polisanmälan och A erkände strax för polisen att han tillägnat sig checken och checkbeloppet på sätt ovan beskrivits.
    Agenturfirman inledde rättegång mot banken och begärde att få betalning av banken med kr 10 337: 31 jämte 5 % ränta från stämningsdagen tills betalning skedde, vilket krav banken bestred. Agenturfirman gjorde gällande att banken genom att utbetala den korsade checkens belopp till A hade handlat i strid med de bestämmelser i checklagens 38 §, som ovan refererats.
    Den argumentering som fördes i målet är av intresse. Agenturfirman gjorde gällande, att bestämmelserna i checklagens 38 § har till syfte att minska risken för att checkbelopp utbetalas till annan än rätt vederbörande och ansåg, att det följer av checklagens regler att en bank, som inte följer de formella föreskrifterna, blir ansvarig för den därigenom uppkommande skadan. Eftersom A var insolvent, var skadan lika med checkens belopp. Det fanns icke, ansåg agenturfirman, vare sig i checklagens förarbeten eller i teori eller praxis stöd för en tolkning av 38 §, som skulle innebära att banken utan ansvar kunde verkställa utbetalning för korsad check, om banken blott och bart förvissade sig om den persons identitet, till vilken den korsade checkens belopp utbetalades. Om en sådan uppfattning hade godtagits, skulle det inte bli något kvar av den ökade säkerhet, som åsyftas med reglerna om korsad check.
    Den danska banken medgav, att banken hade handlat formellt i strid med checklagens 38 § genom att honorera den korsade checken, trots att presentanten inte kunde betraktas som bankens kund. Banken ansåg emellertid, att detta under de föreliggande omständigheterna inte borde ådraga banken skadeståndsansvar. Genom att förvissa sig om vederbörande presentants identitet innan utbetalning skedde, så att han omedelbart kunde påträffas och gripas sedan det hade upptäckts att han hade stulit checken, hade banken gjort det möjligt för agenturfirman att göra regressrätten gällande mot tjuven och det hade därför inte uppstått någon skada som följd av bankens handlande. Skadan uppkom, ansåg banken, allenast på grund av tjuvens insolvens, som agenturfirman hade vitsordat. Det hade emellertid enligt bankens mening inte varit avsikten med checklagens bestämmelser att skapa garanti mot sådan insolvens. Bestämmelserna i 38 § checklagen hade till syfte att skapa en viss säkerhet mot checkmissbruk men denna säkerhet

är dock långt ifrån fullständig och den kan och bör med hänsyn till den ekonomiska samfärdselns krav inte heller vara det. A hade sålunda, utan att agenturfirman hade kunnat göra banken ansvarig härför, endast behövt inlösa den stulna checken i en bank där han hade konto.
    Såväl Østre Landsret som Danmarks Højesteret ogillade den danska bankens invändningar. Genom att i strid med bestämmelserna i checklagens 38 § utbetala den korsade checkens belopp till A, som inte var bankens kund, hade banken ådragit sig ansvar enligt checklagens 38 §, femte stycket, för den förlust å kr 10 337:31 som agenturfirman lidit till följd av det fel som gjorts av banken.
    Härtill kan anmärkas, att man även för svensk rätts del torde böra tolka checklagens hithörande bestämmelser så, att syftet med reglerna om korsade checkar måste vara att man velat etablera en möjlighet att på ett speciellt sätt säkerställa, att betalningen för en check inte kommer på avvägar. Den bank, som infriar eller övertager en korsad check utan att iakttaga nu ifrågavarande regler, ådrager sig alltså en påtaglig risk. Den omständigheten att banken gör en omsorgsfull identitetsprövning, så att en ev. obehörig betalningsmottagare omedelbart kan gripas av polisen, medför dock inte med säkerhet att checkbeloppet kommer till rätta och i så fall synes banken enligt checklagens regler bli skyldig att svara för den skada som uppkommit för rätt checkinnehavare.
    Det är en allmän iakttagelse, att man i bankerna — av konkurrensskäl och säkerligen också på grund av gammal god tradition — försöker att ge allmänheten så god service som det är möjligt. Det finns därför också en mycket stor vilja till smidighet och tillmötesgående vid utbetalningar. Men detta rättsfall visar vilka konsekvenser som kan uppkomma, därest man för att ge en god service skulle bortse från eller rucka på tillämpningen av checklagens bestämmelser om korsade checkar. Man bör därför i sådana sammanhang inte handla efter principen "service first" utan efter principen "safety first".
    Det ovan refererade rättsfallet — som torde få anses ha full tillämpning även för svenska förhållanden — visar klart, att den bank som anmodas honorera en korsad check har all anledning att avstå från ett honorerande till någon annan än den som är kund i banken, även om presentanten styrker sin identitet på förstklassigt sätt, på grund av de risker som otvivelaktigt är förbundna med ett sådant förfarande. Bankerna måste alltså, då det är fråga om check med allmän korsning, strikt följa checklagens regler sålunda, att trassatkontoret betalar checkbeloppet endast till annat bankkontor eller till kund hos trassatkontoret samt att ett bankkontor över huvudtaget förvärvar sådan check endast av annat bankkontor eller av en kund vid det kontor där checken presenteras.
    De svenska bankerna torde dessutom göra klokt i att iakttaga en gammal bankusance, sådan denna preciserades av Svenska Bankföreningens styrelse den 11 oktober 1932, nämligen
    "dels att såsom sådan kund hos bank, varom förmäles i 38 § av 1932 års checklag, skall anses endast den, som på grund av tidigare rådande affärsförbindelse med banken har räkning hos denna;
    dels ock att bank ej må från kund inlösa eller eljest till kund betala korsad check kontant utan skall verkställa betalningen genom att för checkbeloppet kreditera kundens räkning hos banken".

    Den nu beskrivna usancen innebär alltså dels en regel om hur det skall fastställas att ett kundförhållande till bank skall anses föreligga, såvitt angår betalning för korsade checkar, och dels dessutom den regeln, att beloppet av en korsad check över huvud taget inte skall utbetalas kontant utan gottgöras vederbörande kunds räkning hos banken. Därest denna usance iakttages medför detta ökad trygghet för att den korsade checkens belopp kommer rätt person till godo.
    Sedan finns det en annan synpunkt, som det också kan vara skäl att beakta i förevarande sammanhang, nämligen den att en person som utfärdar checkar torde ha anledning att vara tämligen restriktiv vid användande av metoden att korsa en check. Man bör nämligen inte korsa checkar annat än om man är säker på att checkmottagaren är kund och har konto i en bank på den ort, där han skall förfoga över checken. I annat fall kan det uppkomma olägenheter för checkmottagaren som kan få svårt att lyfta checkbeloppet. Det är sålunda exempelvis inte lämpligt att den, som vill sända en förstärkning av semesterkassan till en anhörig, skickar beloppet i form av korsad check till vederbörande, om denne befinner sig på en ort, där han inte har konto som kund hos en bank. Erik Burling