Straffrättsinstitutet i Freiburg (Breisgau)
I Västtyskland finns en privat forskningsorganisation av imponerande mått, die Max-Planck-Gesellschaft, ursprungligen benämnt "Kaiser Wilhelm-Gesellschaft". Sällskapet, som grundades 1911 i Berlin och fick sitt nuvarande namn i samband med nybildning 1949, bedriver sin verksamhet genom ett 50-tal institut, varav fem uteslutande sysselsätter sig med rättsstudier — ett i Heidelberg för utländsk offentlig rätt och folkrätt, ett annat i Hamburg för utländsk och internationell privaträtt, ett tredje i Frankfurt a/Main för europeisk rättshistoria, ett fjärde i München för utländsk och internationell patent- och kartellrätt samt — som det femte och yngsta — institutet i Freiburg, Breisgau, för utländsk och internationell straffrätt.
    Freiburginstitutets uppgift är att följa strafflagstiftningsarbetet i främmande länder bl. a. genom studier av tidningspress och rättslitteratur, att avge utlåtanden rörande speciella frågor, att hålla kontakt med utländska lagspecialister bl. a. vid internationella sammanträffanden samt utbyta gästforskare osv., att anställa jämförelser med främmande rätt i syfte att därigenom kunna bidraga till överväganden vid det tyska lagstiftningsarbetet, att utge den utländska delen av den tyska tidskriften rörande straffrätt "Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft", grundad år 1881, att utge serien "Das ausländische Strafrecht der Gegenwart", att utge serien "Sammlung ausserdeutscher Strafgesetzbücher in deutscher Übersetzung", att publicera serien "Rechtsvergleichende Untersuchung zur gesamten Strafrechtswissenschaft", att handlägga även andra frågor av intresse.
    Institutet står under ledning av en av Tysklands främsta män på straffrättens område, professor, jur. dr Hans-Heinrich Jescheck, som vid sin sida har nio referenter, tre assistenter, tre deltidsanställda medlemmar, två domare och en protestantisk fängelsepräst. En referentplats är reserverad för en utländsk forskare, som beräknas arbeta inom institutet under ett år. Därjämte har man en biblioteksdirektör, tre kvinnliga bibliotekarier, fyra sekreterare, en translator för det engelska språket, en bokhållare och ytterligare några tjänstemän. Institutets chef har därjämte tillgång till ett rådgivande organ, Kuratorium, bestående av fjorton prominenta jurister och regeringsmedlemmar. Ordförande är för närvarande statssekreteraren utom tjänst Walter Strauss, domare vid Europeiska Domstolen i Strassburg, gemensamt organ för Euratom, EEC och Kol- och Stålunionen.
    Man följer i görligaste mån strafflagstiftningsarbetet i inte mindre än omkring sextiofem länder — naturligtvis med mer eller mindre intensitet. Länderna har uppdelats i tolv grupper, fördelade på de olika referenterna. En av referenterna har dock till speciell uppgift att ägna sig åt internationell straffrätt och sålunda inte bara åt lagstiftningen i något enskilt land eller någon särskild grupp av länder. Självfallet föreligger det stora svårigheter för de enskilda referenterna att kunna åstadkomma ett fullgott arbete i mer än ett utländskt språk eller en grupp av närbesläktade språk- och straffrättsområden. Man har därför etablerat ett lagarbete, varigenom referenterna kan diskutera frågor av gemensamt intresse och förskaffa sig viss kännedom om lagstiftningen även på de andras områden.
    Den jämförande straffrättsforskningen i Tyskland har en tradition, som går tillbaka ända till den Napoleonska tiden. I slutet av 1800-talet framträdde flera stormän på detta område. Ett av de främsta namnen är Franzvon Liszt, som bl. a. utgav en serie utländska lagar översatta till tyska och

senare gjorde en systematisk sammanställning av strafflagarna i skilda länder.
    År 1938 tog professorn dr Adolf Schönke initiativet till bildandet av straffrättsinstitutet i Freiburg. Hans förebild var det tidigare existerande Kaiser-Wilhelm-Institutet för utländsk och internationell privaträtt och allmän rätt i Berlin. Läget i Tyskland var emellertid nämnda år sådant, att Schönkes strävanden att vidmakthålla och utveckla sina idéer på en rent vetenskaplig basis möttes av mycket ringa förståelse från höga vederbörandes sida. Därtill kom att man just var i färd med att skapa en ny straffrättsordning. Schönke gav emellertid inte upp. Trots de motgångar, som ägde samband med politiken och propagandan i "det tredje riket" och de följder, detta hade i förhållande till omvärlden, arbetade han oförtrutet vidare för att nå sitt mål. Efter krigets slut återknöt han flera av sina tidigare personkontakter i främmande länder, bl. a. även Sverige, dit han för övrigt år 1947 inbjudits av den svenska regeringen. Han företog sålunda en flera månader lång studieresa i vårt land och höll föredrag i Stockholm, Lund, Göteborg och Uppsala och fick också tillfälle att i det sammanhanget studera den svenska straffrätten och vårt fängelseväsende. Före sitt frånfälle 1953 hade Schönke planer på att skapa en stiftelse med ändamål att främjaden vetenskapliga forskningen på här förevarande område. Det blev emellertid inte Schönke förunnat att få uppleva förverkligandet av denna idé, men planerna genomfördes redan året därpå av hans efterträdare Jescheck, under vars energiska och insiktsfulla ledning institutet nu har blivit världens kanske främsta högsäte för jämförande forskning på straffrättens område med ett bibliotek med omkring 50 000 böcker och tidskrifter.
    Det förtjänar i detta sammanhang att nämnas, att forskningsarbetet i Tyskland inte blott väckt berättigat intresse långt utanför landets gränser utan också resulterat uti tillkomsten av liknande institut i USA (New York University School of Law, Criminal Law Education and Research Center)och i Frankrike (Centre français de droit comparé, Paris).
    Intresset för rättsjämförelser och strävanden att söka bringa de skilda ländernas lagstiftningar i bättre överensstämmelse med varandra har naturligtvis också aktualiserat frågan om åstadkommandet av en internationellt acceptabel legal terminologi, som kan underlätta förståelsen av de juridiska begreppen. Flera initiativ har också tagits på området. Främst bör kanske nämnas de insatser, som gjorts av engelsmannen professor H. C. Gutteridge, som i sin "Comparative Law" (1946) energiskt hävdat den ståndpunkten,att man borde utarbeta en internationell juridisk ordbok och i det sammanhanget söka klara ut begreppen och göra dessa förståeliga för främmande länders språkintresserade och internationellt verksamma jurister.¹ En del flerspråkiga sammanställningar finns redan på den utländska marknaden, men dessa har väl inte alltid den kvalitet, att de kan betraktas som oantastliga. Även i de nordiska länderna har man som bekant länge uppmärksammat betydelsen av rättsjämförelser och språkgemenskap på det juridiska området. Flera initiativ har också tagits inte minst när det gäller straffrätten.
    Mycket har gjorts, men mycket återstår ännu att göra för att genom rättsjämförelser och fastställande av adekvata juridiska begrepp möjliggöra ett

 

¹ En ny edition av ovannämnda bok har utkommit 1949 (214 s.). Båda böckerna har utgivits av University Press, Cambridge.

internationellt lagstiftningsarbete, som innefattar ett ofta uttalat behov av ett närmande mellan de olika rättssystemen i världen. Här har instituten i Tyskland samt USA och Frankrike en stor uppgift att fylla — inte minst straffrättsinstitutet i Freiburg. Torild Backe