Något om sociologiens betydelse

för juridiken

 

Av professor STIG STRÖMHOLM

 

 

 

 

 

I. Problematiken i den fråga som här skall behandlas framträder kanske i särskilt skarp relief om man vänder på den och ställer spörsmålet: vilken roll spelar juridiken för sociologien? Ett försök att åtminstone i mycket grova drag besvara den frågan kan antagas vara en lämpligare metod att inledningsvis precisera de båda disciplinernas förhållande till varandra än det motsatta spörsmålet om sociologiens roll ur juridikens synvinkel. Det torde nämligen från början kunna slås fast å ena sidan att sociologien innehållsmässigt spänner över ett väsentligt vidare fält än rättssystemet och rättsreglerna, å andra sidan att det för juridiken traditionella sättet att närma sig ett problem är för sociologien så främmande att några metodiska lån i denna riktning icke äro tänkbara. Ur sociologisk synpunkt kan juridiken beskrivas som en i vissa hänseenden autonom provins i det stora rike den sociologiska forskningen omspänner — en provins om vilken det visserligen är angeläget att inhämta exakt kunskap, bl. a. för att kunna jämföra den med närliggande provinser, men vars interna angelägenheter man kan låta vara i fred. Kanske skulle man rentav kunna säga, att den sociologiske forskningsresanden i juridikens provins beter sig som den av Alf Ross uppfunne illyriske antropologen Ybodon på ön Noisulli, där befolkningen lever under föreställningen, att ordet»tû-tû» betecknar ett hemlighetsfullt något som icke låter sig återföras på någon konkret iakttagelse: sociologen iakttar, konstaterar hurdet rättsliga fenomenet faktiskt fungerar men avstår från att diskutera tû-tû-ideologien.¹ Fenomenet »tû-tû» behöver inte ställa sociologens metod på några prov; han kan nöja sig med att notera det.
    Som ett exempel bland många på inplacering av rättssystemet i en sociologisk ram skall här upptagas en välkänd amerikansk handbok i sociologi: Robert Bierstedt's The Social Order (2 uppl. New York 1963). Bierstedt's framställning är av intresse ur två synpunkter: den innehåller vissa generella bestämningar av sociologiens föremål och metod och den placerar i detta sammanhang in de rättsliga fenomenen på den plats som tillkommer dem i en allmän sociologisk analys.

 

¹ Ross i Festskrift til Henry Ussing (Köpenhamn 1951), s. 468 ff.

 

7—703005. Svensk Juristtidning 1970

    Det är inte min avsikt att här gå närmare in på frågan om sociologiens gränser och metodiska problem. Med full insikt om vådorna i allt sönderstyckande av vetenskaper i olika komponenter vågar man kanske påstå, att det är möjligt att inom sociologien särskilja ämnesinnehåll, teori och metod. I den följande framställningen är det framför allt sociologien som metod för kunskapsinhämtande och kunskapsbearbetning som kommer att beaktas. Om disciplinens innehållsmässiga begränsningar har redan konstaterats, att de i varje fall äro vidare än juridikens, och om sociologisk teori — som självfallet influerar och influeras av metoden, där sociologien ju står i beroendeställning till icke blott den filosofiska vetenskapsteorien i allmänhet utan även till specialvetenskaper, kanske framför allt till statistiken— kommer här icke att ordas. Både frågorna om sociologiens gränser och om dess metod ha alltifrån den sociologiska forskningens begynnelse varit häftigt diskuterade² och kunna ännu icke anses till närmelsevis lösta. Mellan den ofta starkt spekulativa kontinentaleuropeiska sociologien och den klart empiriska forskning som odlats särskilt i U.S.A. föreligga väsentliga skillnader. Här måste det t. v. vara tillräckligt att konstatera, att båda dessa typer av sociologisk forskning förekomma, men att man i Norden och framför allt i den nordiska diskussionen om sociologi och juridik med sociologi vanligen avser en empirisk, i stor utsträckning med statistisk metod arbetande samhällsvetenskap,³ vars mål pregnant formuleras av Segerstedt med orden: »Sociologiens uppgift är att förklara orsaken till det likformiga beteendet».⁴ Beskrivningen och analysen i termer av orsak och verkan utav faktiska samhälleliga förhållanden framstå som karakteristiska för sociologien. Det ter sig då rättfärdigat att här använda en företrädare för den empiriska amerikanska sociologien som representant för vetenskapen i stort. Bierstedt⁵ anger sju karakteristika för den sociologiska forskningen. Den är en samhällsvetenskap och skiljer sig därmed till sitt ämnesområde — men däremot icke till sin metod —från naturvetenskaperna; den är deskriptiv och således värdeneutral; den är teoretisk och icke tillämpad, ehuru den kunskap sociologien vinner självfallet kan läggas till grund för samhälleligt handlande. Sociologien säges vidare vara abstrakt och generaliserande, varigenom den skiljer sig från t. ex. den historiska forskningen, som vänder sig till konkreta och unika förlopp. Karakteristiskt för sociologien anges

 

² Bierstedt, a. a. s. 6 ff; Georges Gurvitch, Grundzüge der Soziologie des Rechts (tysk övers. Neuwied 1960), s. 16 ff. En fyllig presentation av debattlinjer och problem i amerikansk sociologi lämnas i Demerath och Peterson (utg.), System, Change and Conflict, New York 1967.

³ Jfr Boalt, Socialt beteende (4 uppl. Stockholm 1967), s. 24 ff.

⁴ Segerstedt i Agge m. fl., Kriminologi (Stockholm 1955), s. 163.

⁵ A. a., s. 12 ff.

vara att den är på en gång empirisk och rationalistisk: självfallet kräver såväl ställandet av problem som tolkningen av resultatet en omfattande teoribildning, men underlaget införskaffas på empirisk väg. Slutligen kännetecknar Bierstedt sociologien som generell, till skillnad från de speciella samhällsvetenskaperna. Medan dessa enbart eller i första hand befattar sig med t. ex. de ekonomiska, politiska, religiösa eller rättsliga aspekterna på ett givet samhälleligt fenomen, intresserar sig sociologien först för den samhälleliga aspekten per se, som är gemensam för alla mänskliga grupperingar inom en viss ram. Avslutningsvis lånar Bierstedt från en annan sociolog, Sorokin, definitionen:»Sociology is a generalizing science of sociocultural phenomena viewed in their generic forms, types, and manifold interconnections».⁶
    Av det sagda har redan skymtat vilken plats som i detta stora sammanhang tillkommer juridikens provins. Vissa företeelser, som äro samhälleliga och därmed angå sociologien, ha tillika den egenskapen, eventuellt jämte andra, att höra till den specifikt rättsliga sfären. För att alltjämt följa Bierstedt's framställning kommer juridikens traditionella arbetsområde att framstå som en del, låt vara en viktig del, av ett mönster som betecknas såsom »kultur». Härmed förstås i detta sammanhang inte särskilt högtstående intellektuella vanor eller prestationer utan helt enkelt det inom en given samhällelig ram samlade och i samhällsmedlemmarna inpräglade sättet att leva, handla och tänka.⁷ En grovindelning urskiljer inom kulturbegreppet tre huvudelement: idéer, normer och materiella objekt.⁸ Som kompletterande element, svåra att inpassa i mönstret, upptas också ideologier och teknologier. Vad som här närmast intresserar är normerna. Det är av intresse att konstatera, att Bierstedt i sin analys av normbegreppet utgår från ett konkret exempel, nämligen ett baseballspel.⁹ Liknelsen med konventionella spelregler intar en betydande plats i vissa moderna nordiska juristers undersökning av den rättsliga giltighetens problem; här må framför allt nämnas Ross' analogi mellan dansk rätt och schackspelet.¹⁰ Bland normer uppräknar Bierstedt ett betydande antal i en tabell, som visserligen börjar med »laws», »statutes»,»rules», »regulations» men fortsätter med moder, riter, ceremonier och slutar med etikettsregler.¹¹
    Det föregående synes rättfärdiga vissa slutsatser. Det gäller främst att besvara den inledningsvis uppställda frågan: vilken betydelse kan

 

⁶ A. a., s. 27.

⁷ A. a., s. 154 f.

⁸ A. a., s. 157 ff.

⁹ A. a., s. 162 ff.

¹⁰ Ross, Om ret og retfærdighed (Köpenhamn 1953).

¹¹ Bierstedt, a. a., s. 224 ff.

juridiken ha för sociologien? Det är tydligen på två punkter juristerna kunna vara av intresse för sociologerna. För det första äro de och deras tankar och handlingar objekt för forskning på ett område som för de nu dominerande tankeskolor i sociologien vilka ägna särskild uppmärksamhet åt kulturmönster och sociala kontroller framstår som mycket viktigt. För det andra kunna juristerna tydligen fungera som upplysningspersoner för sociologerna, förmedla och tillrättalägga information för dessa. Det måste emellertid understrykas, att juristens roll här — försåvitt han resonerar inom ramen för ett givet rättsligt normsystem — i hög grad faktiskt påminner om den som spelas av antropologen Ybodons inhemska sagesmän, när de berätta om »tûtû». Om t. ex. en domare inför en intervjuande sociolog meddelar, att han ansett sig böra ådöma en tjugutvåårig inbrottstjuv ett visst straff emedan en kombination av lagtext, förarbeten och tidigare avgöranden av en högre domstol föranledde till denna straffmätning, är det — även bortsett från terminologiskt och tekniskt betingade kommunikationssvårigheter — dels osannolikt att resonemanget i dess helhet går in i sociologens framställning, som ju söker regelmässighet och allmän giltighet och därför åtminstone normalt måste innefatta en abstraherande reduktion av upplysningarna, dels emellertid också osannolikt, att de av juristen angivna motiven för hans handlande, som ju alla framställas såsom »bindande», överhuvudtaget av sociologen uppfattas på detta sätt. Vad som i varje fall är klart är det förhållandet att sociologen icke låter sin metod influeras av de överväganden juristen förklarar sig vägledd av.
    Den andra slutsatsen av det föregående resonemanget är mer självklar. Sociologien varken kan eller vill hjälpa juristen med gränsdragningen kring juridikens provins. En realistisk sociolog iakttar självfallet skillnaden på olika plan mellan olika typer av normer. De distinktioner han företar kunna vara rent konventionella, byggda på det studerade materialets yttre beskaffenhet av t. ex. skrivna lagar, oskrivna etikettsnormer etc., eller institutionella — som fallet är om gränser dragas t. ex. kring sådana normer som staten vidmakthåller, sådanasom upprätthållas av intressegrupper o. s. v. Frågan vilka spelregler som höra till ett givet spel tar sociologen inte ställning till; den frågan kan principiellt endast lösas s. a. s. inifrån spelet. Uttryckt med andra termer kräver spörsmålet ett värderande ställningstagande. Sociologen kan påvisa, att ett visst beteende med mycket hög frekvens iakttages av parter engagerade t. ex. i handeln med begagnade bilar, men frågan om just detta beteende skall inkorporeras med ett av de i samhället förekommande normsystemen, t. ex. det som domstolarna tilllämpa, är honom tydligen i princip främmande. Han kan självfallet

påvisa viktiga likheter och skillnader mellan olika normkomplex, men det slutliga avgörandet av juridikens arbetsfält förblir en fråga för de berörda själva.
    Den tredje slutsats vi kunna draga ur den summariska presentationen av sociologiens arbetsområde och metod är att det inte synes möjligt att draga någon klar innehållsmässig skiljelinje mellan sociologi och juridik. Rättssystem och rättsregler äro definitionsmässigt sociala fenomen, och sociologien tillerkänner sig kompetens över alla samhälleliga företeelser. Det kan nu invändas, att Bierstedt's nyss refererade resonemang syntes bygga på förutsättningen, att man ur sådana sociala fenomen som äro ekonomiska, religiösa, politiska eller juridiska kan abstrahera fram dels allmänt samhälleliga aspekter, dels sådana som äro specifikt ekonomiska, rättsliga o. s. v. Åtminstone försåvitt gäller de rättsliga fenomenen är det emellertid klart, att med den betydelse som det sociala normbegreppet har i flertalet moderna sociologiska skolor, de faktiska företeelser som sysselsätta juristerna också intressera sociologerna. Vad som blir över som »specifikt rättsligt» är de speciella situationer och syften i vilka juristerna uppställa sina frågor inför de rättsliga fenomenen, det sätt på vilket frågorna ställas och de svar — i form av uttalanden eller handlingar — de juridiska frågeställningarna mynna ut i. Det blir strax tillfälle att återkomma till frågan om hur man i en diskussion av förhållandet mellan sociologi och juridik lämpligen bör avgränsa det senare begreppet, vars innehåll just under intryck av sociologiens frammarsch genomgått avsevärda förändringar. I förevarande sammanhang menar jag med juridik dels uppställandet av rättsregler, dels den direkta tillämpningen av sådana regler, dels slutligen studiet av rättsreglerna i syfte att tolka dem för rättstillämpningens behov. Med denna provisoriska begreppsbestämning kan man med någon förenkling säga, att medande båda disciplinerna sammanfalla innehållsmässigt, juridiken — såsom behandling av det faktiska material som de bägge vetenskapernas företrädare äro eniga om att beteckna som rättsligt — skiljer sig från sociologien genom sitt syfte och sin metod.

 

II. 1. Kunde frågan om juridikens betydelse för sociologien — åtminstone för den empiriska sociologien — besvaras någorlunda entydigt, är spörsmålet vilken betydelse sociologien har för juridiken väsentligt svårare att besvara. Det finnes till att börja med tydligen två sätt att närma sig problemet. Det ena är att söka fastställa vilket inflytande sociologiska arbetsmetoder och resultat faktiskt ha utövat på lagstiftare, domare och rättsvetenskapsmän; det bör uppmärksammas, att man här icke längre kan röra sig med den snäva definition

av begreppet juridik som nyss föreslogs. Det andra är att söka principiellt fastställa vilken nytta de på det rättsliga området agerande eventuellt kunna draga av sociologiska metoder och rön. Det ter sigi båda fallen praktiskt oundvikligt att begränsa framställningen till i första hand Norden och främst Sverige. Företar man denna begränsning ter det sig möjligt och ändamålsenligt att granska den uppställda frågan ur båda de angivna synpunkterna. Det skall emellertid förutskickas, att den nordiska och svenska diskussionen är rik på programförklaringar och teoretisk debatt angående relationen mellan sociologi och juridik men förhållandevis fattig på konkreta förverkliganden av framställda program och teorier. Tyngdpunkten i den följande framställningen kommer därför att ligga på principfrågorna snarare än på frågan om det inflytande sociologien faktiskt utövat.
    Ett av skälen till att frågan om sociologiens eventuella betydelse för juridiken är så vansklig att besvara, eller åtminstone att besvara på ett allmängiltigt sätt, är uppenbarligen det förhållandet att det icke råder enighet vare sig om juridikens arbetsuppgifter eller ens om den metod med vilken olika föreslagna uppgifter skola lösas. Ur juristens synpunkt framstår sociologens situation trots alla interna metodologiska lärostrider såsom avundsvärt enkel åtminstone i ett hänseende: sociologen företräder en vetenskap, d. v. s. ett komplex av hypoteser och teoretiska satser samt en specialiserad men principiellt allmängiltig metod för att verifiera dessa satser, som i sak röra frågor om orsak och verkan, i termerna »sanning» och »falskhet».¹²
    Frågan om juridikens arbetsfält och metoder skall här icke upptagas till principiell behandling. Den avgränsning av begreppet juridik som är oundgänglig för konfrontationen mellan denna disciplin och sociologien skall i stället företagas på rent pragmatisk väg, genom en uppräkning av verksamhetsområden som faktiskt odlas under benämningen »juridik». En sådan uppräkning, även utan varje anspråk på teoretisk eller systematisk riktighet eller på lämplighet för andra syften ter sig så mycket ändamålsenligare som det a priori förefaller självklart, att sociologiens betydelse måste variera väsentligt från det ena juridiska arbetsfältet till det andra. Fyra områden synas böra särskiljas: det första är lagstiftningen, det andra rättstillämpningen, det tredje är den traditionella rättsvetenskapen, d. v. s. den som befattar sig med systematisering och tolkning av de i ett givet rättssystem ingående rättssatserna; som en fjärde grupp slutligen bör åtminstone preliminärt upptagas den allmänna rättsläran, läran om juridikens uppgifter, metod och förhållande till andra vetenskaper.

 

¹² Jfr sammanställningen av de båda disciplinernas problem och arbetssätt i Edlund, Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden (1967), s. 16 ff.

    Det finnes självfallet en hög grad av samhörighet mellan de problem som förhållandet juridik—sociologi ställer i de fyra grupperna. I samtliga fall kan sociologien tydligen uppfattas å ena sidan ur resultatsynpunkt, d. v. s. som förmedlare av en viss typ av faktisk information, å andra sidan ur metodsynpunkt, som ett speciellt sätt att erhålla och analysera sådan information. Det är vidare klart, att sociologiens anspråk på beaktande i samtliga fall sträcker sig endast fram till den punkt där frågan ställes hur det material som direkt övertagits från sociologiska undersökningar eller som juristen till äventyrs erhållit med begagnande av sociologisk metod skall användas. Den sistnämnda frågan är uppenbarligen minst problematisk ur lagstiftarens synpunkt; för rättstillämpningen aktualiserar frågan en rad problem som sammanfattningsvis kunna sägas röra den speciella argumentation som underbygger juridiskt beslutfattande och enkannerligen de villkor som vanligen uppställas eller böra uppställas för därvid använda arguments relevans. Sistnämnda problem har tydligen sin motsvarighet inom den dogmatiska rättsvetenskapen, som ju traditionellt arbetar med en argumentation som står domstolarnas nära. Slutligen kunna frågorna om nyttiggörande av sociologiska rön och metoder i förstone synas sammanfalla på den dogmatiska juridikens och den allmänna rättslärans domäner: är det inte i båda fallen fråga om i vilken omfattning den för rättsvetenskapen speciella metoden —eventuellt rentav den för rättsvetenskap och rättstillämpning gemensamma metoden — medger ett utnyttjande av sociologiska resultat och tillvägagångssätt, och är det därmed inte just den allmänna rättslärans uppgift att till ledning för dogmatisk rättsvetenskap och rättstillämpning lösa detta metodproblem? Det skall medges, att med den uppdelning av huvudfrågan som här företagits, den fjärde gruppen blir till stor del berövad sitt intresse som självständigt problem.
    Jag avser nu att diskutera sociologiens eventuella betydelse för juridiken på de fyra områden som angivits i den ordning i vilken de upptagits. Det synes lämpligt att på varje punkt först något beröra debattinlägg och konkreta resultat med anknytning till ifrågavarande område för att sedan gå principfrågorna närmare inpå livet. Innan jag övergår till den systematiska genomgången synas emellertid några avgränsnings- och termfrågor i klarhetens intresse böra beröras.
    2. I det föregående har fastslagits, att sociologien skiljer sig från juridiken i snäv mening genom metod och syfte, icke genom innehållsmässig begränsning av arbetsfältet. Jag har utgått från att sociologien är en empirisk vetenskap och att juridiken i snäv mening är en normativ verksamhet, som går ut på att tolka och tillämpa regler. En sådan begreppsbestämning lämnar tydligen öppen frågan vart

man skall hänföra vissa verksamhetsfält som å ena sidan kännetecknas av specialiserad inriktning på de rättsliga fenomenen och traditionellt odlas av jurister, men som å andra sidan präglas av en annan metod och ett annat syfte än de snävt juridiska. Åtminstone ett par sådana fält kunna utan vidare föras undan till egna fållor, nämligen rättshistorien och nationalekonomien. Detsamma torde gälla rättsfilosofien. Som speciellt juridiska verksamheter torde böra betraktas systematiseringen av rättsreglerna liksom den allmänna rättsläran. I övrigt är det uppenbarligen en ren lämplighetsfråga vart man vill hänföra den ena eller endra aktiviteten. Det torde väl numera, som framhållits bl. a. av Nelson,¹³ anses självklart att snart sagt varje sysslande med frågor som röra rättsordningen är en legitim forskningsuppgift för rättsvetenskapsmannen. Detsamma kan förmodas gälla sociologerna. På det principiella planet synes man emellertid böra fasthålla vid syftet och metoden såsom skiljelinjer mellan sociologi och juridik. Ur denna synpunkt är det anledning att något skärskåda vissa företeelser som kunna tyckas intaga en mellanställning mellan de båda disciplinerna.
    Vad som egentligen avses med rättssociologi i modern diskussion är tämligen omstritt, alltsedan Eugen Ehrlich år 1913 framlade sin Grundlegung der Soziologie des Rechts i vars företal han formelaktigt karakteriserar sin ståndpunkt med orden, att »rättsutvecklingens tyngdpunkt, i vår tid liksom i alla tider, ligger varken i lagstiftning, jurisprudens eller rättstillämpning utan i samhället självt». Med drastisk förenkling kan Ehrlichs arbete beskrivas som en plaidoyer för större intresse bland juristerna för den faktiskt i samhället praktiserade rätten men samtidigt också som ett inlägg i rättstillämpningsdebatten till förmån för den s. k. frirättsrörelsen.¹⁴ Bland moderna bidrag må nämnas Th. Geigers Vorstudien zu einer Soziologie des Rechts (Köpenhamn 1947), ett utpräglat spekulativt arbete vars metod föga liknar den empiriska sociologiens, och Gurvitchs Eléments desociologie juridique (Paris 1940, tysk övers. 1960), som likaledes har en tämligen spekulativ och rättsfilosofisk prägel. En sammanfattande nordisk framställning av rättssociologiens arbetsfält och metoder är Aubert, Rettssosiologi (Oslo 1968); smärre bidrag från skilda rättssociologiska forskningsområden finnas samlade i B.-M. Persson Blegvad (utg.), Contributions to the Sociology of Law (Köpenhamn 1966). Det finnes fortfarande ett stort antal definitioner av begreppet

 

¹³ Nelson i Festskrift till Olivecrona (Stockholm 1964), s. 463. Jfr Olivecrona i SvJT 1963, s. 528.

¹⁴ Om Ehrlich, se Ahlander, Om rätt och rättstillämpning (1952), s. 91 ff. En kortfattad översikt över europeiska rättssociologiska program lämnas hos Gurvitch a. a., s. 23 ff.

»rättssociologi». I modern nordisk diskussion synes dock ett visst mått av enighet råda om rättssociologiens ställning på ett par punkter. För det första är det fråga om en specialiserad applikation på juridiska fenomen av den allmänna sociologiens metod; någon egen metodisk arsenal disponerar rättssociologien icke över.¹⁵ För det andra riktar sig rättssociologien i huvudsak mot två forskningsfält, av Agge betecknade som å ena sidan »rättsordningen såsom produkt av sociala krafter» och å andra sidan »samhälleliga fenomen och skeenden, som kunna antagas röna inflytande av rättsliga förhållanden».¹⁶ Samtidigt som denna relativa enighet betonas, skall det framhållas, att termen»rättssociologi» icke utan löslighet applicerats även på undersökningar som åtminstone delvis i metodiskt hänseende höra hemma inom juridiken i snävare mening. Relationen mellan de båda har också beskrivits så, att rättssociologien vore den teoretiska grundforskningen, i förhållande till vilken jurisprudensen skulle utgöra en tillämpning.¹⁷En viss terminologisk stabilitet kan möjligen för Sveriges del förväntas sedan ämnet rättssociologi från höstterminen 1963 förekommer som akademiskt undervisningsämne vid humanistiska fakulteten i Lund. P. Stjernquist har i en artikel (i JFFT 1964, s. 318 ff.) redogjort för ämnets uppläggning och avgränsning.
    Över termer lär varje författare inom förnuftiga gränser råda. Det synes lämpligt att med rättssociologi förstå just tillämpningen av sociologisk metod på rättsliga fenomen och ingenting annat. När i det följande talas om sociologi avses även rättssociologi; av naturliga skäl kommer flertalet exempel att hämtas just från detta specialområde.
    Bland forskningsriktningar med rättsreglerna och deras funktion som huvudföremål intar kriminologien en särställning både genom sitt specialiserade arbetsfält, genom sin ålder som självständigt forskningsområde och genom det förhållandevis stora antal undersökningar som faktiskt genomförts i Norden och annorstädes. Kriminologien behöver i och för sig inte bedrivas med sociologisk metod och omfattar vissa uppgifter som sannolikt inte äro tillgängliga för användningen av en sådan metod, men som framhållits bl. a. av Segerstedt och Eckhoff råder ett intimt samband mellan de båda disciplinerna.¹⁸Här skall kriminologien inte särskilt behandlas; med hänsyn till dess angivna särprägel skulle ett mer ingående beaktande av de kriminologiska frågeställningarna kräva alltför mycket utrymme på bekost-

 

¹⁵ Se i sht Aubert, Eckhoff och Sveri, En lov i søkelyset (Oslo 1952), s. 15 f.

¹⁶ Agge i Festskrift till Herlitz (1955), s. 12. Jfr Ross a. a., s. 29 ff.

¹⁷ Gurvitch a. a., s. 28. Härmed kan jämföras vissa amerikanska juristers uttalanden t. ex. Roscoe Pound's tal om juridiken såsom »social engineering». Se Eckhoff, Rettsvesen og rettsvitenskap i USA (Oslo 1953), s. 253 ff.

¹⁸ Eckhoff i Scandinavian Studies in Law 1960, s. 56 f.

nad av den allmänna problematiken. Vissa inslag i debatten måste å andra sidan tagas upp; framställningen skulle eljest bli orealistisk.
    Det är anledning att avgränsa ytterligare två element i forskningen kring de rättsliga fenomenen. Agge har i en festskriftsuppsats introducerat en term som synes värd att upptagas, nämligen juridikens realiakunskap. Härmed avser han »ett empiriskt studium av alla sådana levnadsförhållanden som rättsordningen avser att normera eller som eljest influeras av rättsreglernas existens och tillämpning».¹⁹Det är uppenbart, att gränsen mellan det inhämtande och den bearbetning av fakta som här avses å ena sidan och sociologisk forskning å andra sidan icke kan dragas exakt. När realiastudiet icke sträcker sig utöver antaganden, isolerade iakttagelser eller ren deskription av lättillgängliga samhälleliga fakta och sålunda icke innefattar uppställandet av hypoteser som verifieras med empirisk metod, är det knappast anledning att beteckna det som rättssociologi. Gränsdragningen är uppenbarligen principiellt likgiltig. Någon särskild uppmärksamhet skall här inte ägnas den juridiska realiakunskapen. Vad som synes värt att understryka är emellertid följande. Även om det torde vara höjt över tvivel, att de empiriska samhällsvetenskapernas uppsving varit ett viktigt incitament för rättsvetenskapens utveckling mot större intresse för rättslivets fakta, är detta inflytande inte det enda. Andra strömningar, närmast inspirerade av den teoretiska filosofiens moderna utveckling, ha både i Norden och i den angloamerikanska rättskretsen likaledes visat juristerna vägen från abstrakta begreppsanalyser till studiet av konkreta samhällsförhållanden, och den teoretiskt blygsamma faktaforskning som här avses har också rötter som sträcka sig längre tillbaka i rättshistorien än den moderna sociologiens genombrott, låt vara att dessa rötter i stor utsträckning löpa parallellt med eller rentav äro sammanflätade med sociologiens idéhistoriska rottrådar. Frånvaron av vetenskaplig apparat förringar icke värdet av de realitetsbeskrivningar som sedan ganska länge icke äro ovanliga i juridiska framställningar. Det torde vidare böra framhållas, som ett rent praktiskt memento, att det både med hänsyn till sociologiensforsknings resurser och vissa rättsområdens särart säkert inom överskådlig tid kommer att finnas ett mycket starkt behov av sådan om man så vill amatörmässig realiaforskning. På utpräglade specialområden, t. ex. inom immaterialrätten, är det osannolikt att sådana förhållanden som intressegrupperingar, ekonomisk marknadsstruktur, avtalspraxis och liknande frågor någonsin komma att bli föremål för systematisk empirisk forskning, och det torde vara tvivel underkastat om sådana ämnen överhuvudtaget lämpa sig för den moderna socio-

 

¹⁹ Agge i Festskrift till Herlitz (1955), s. 9.

logiens metoder, i varje fall i den mån denna kräver ett material som låter sig statistiskt bearbetas. Å andra sidan kan sociologiens framsteg tydligen indirekt verka fruktbärande för juristernas realiaforskning genom den metodiska disciplin och det sätt att ställa problem som utvecklats på det sociologiska fältet. Här bör pekas framför allt på intervjutekniken; intervjuer spela en stor roll för faktainhämtandet i moderna rättsvetenskapliga arbeten.²⁰ Slutligen bör förekomsten även vetenskaplig metodik på den samhälleliga faktaforskningens område utöva en möjligen hälsosam negativ effekt på juristernas realitetsundersökningar, i det mer ambitiösa projekt lämpligen böra lämnas åt eller företagas i samarbete med den empiriska samhällsforskningens målsmän.²¹
    Den sista term jag finner lämpligt att introducera innan jag övergår till frågan om sociologiens eventuella betydelse för juridiken i snäv mening är »sociologiserande rättsvetenskap». Vad som åsyftas— utan varje kritik och likaledes utan anspråk på att uppställa enklart avgränsad kategori — är den typ av undersökningar, genomförda av jurister och med klar blick för de normativa fenomenens särart, som i modern nordisk rättsvetenskap kanske bäst illustreras av Olivecronas arbete Rättsordningen (1966). Verket innehåller, förutom omfattande doktrinhistoriska och vissa dogmatiskt juridiska avsnitt, en undersökning av rättsordningen, där denna uppfattas, och dess funktion förklaras, såsom socialpsykologiska fenomen. Det är naturligtvis en smaksak om man vill beteckna en sådan undersökning som rättssociologisk, rättsfilosofisk eller som juridisk realiaforskning, men det är viktigt att framhålla, hurusom nordisk allmän rättslära idag i mycket stor utsträckning på det sätt som kännetecknar Olivecronas metod s. a. s. betraktar de rättsliga fenomenen utifrån, som samhällsfenomen bland andra. Om den främsta inspirationskällan härvid varit den logiska analys och kritik av rättssatserna och de rättsliga begreppen som i Sverige främst företrätts av Uppsalaskolan eller om de empiriska samhällsvetenskaperna spelat en avgörande roll kan lämnas därhän. Som framhållits av Aubert,²² är det dessa två inflytelser som tillsammans medverkat till den rättsvetenskapens »metodologiska förnyelse» som kunnat konstateras under de senaste tjugo

 

²⁰ T. ex. i Welamson, Konkursrätt (1961), förordet, Ekelöf, Rättegång V (1966), förordet, Sigeman, Lönefordran (1967), s. 223 ff; Edlund, Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden (1967), s. 32 ff. Det försök till en tämligen omfattande enquête i Sverige och Tyskland rörande vissa upphovsrättsliga frågor som summariskt beröres i förf:s Le droit moral de l'auteur (1966 och 1967) vol. II:1 s. 81 f. måste nog betecknas som misslyckat. Materialet lämpade sig tydligen icke för metoden.

²¹ Jfr Agge a. a., s. 9 f.

²² SvJT 1952, s. 524 ff.

trettio åren. Exemplen på »sociologiserande juridik» kunna mångfaldigas; hit torde kunna hänföras bl. a. den då och då uppflammande debatten om rättsliga sanktioners preventiva funktion.²³ Till denna rättsvetenskapliga genre synes det befogat att göra samma anmärkningar som till den nyss nämnda juridiska realiaforskningen: »sociologiserande juridik» måste självfallet accepteras som en legitim rättsvetenskaplig uppgift, behovet därav torde i överskådlig tid kvarstå, möjligen även vid sidan av en intensifierad sociologisk forskning, vars metoder och frågeställningar eventuellt visa sig oförmögna att lämna de svar juristerna anse sig behöva, men den empiriska samhällsvetenskapen måste rimligtvis konsulteras så snart ett rättsvetenskapligt forskningsföretag beträder dess domäner, och sociologiens metod bör kunna tjäna som ett korrektiv mot alltför spekulativa utflykter på den terra incognita som de rättsliga fenomenens samhälleliga struktur och samhälleliga verkningar alltjämt utgöra.

 

III. 1. Efter dessa avgränsningar äro vi framme vid frågan vilken betydelse sociologien till äventyrs kan ha för det första specifikt juridiska område som i det föregående särskilts: lagstiftningen.
    I mycket generella termer ter det sig i förstone självklart, att det för lagstiftaren måste vara en utomordentlig fördel att besitta största möjliga kunskap om de samhälleliga fakta han avser att ingripa i. Principiellt synes det vara främst på två punkter sociologien här kan lämna sina bidrag: dels genom att upplysa om hur det faktiskt förhåller sig på det livsområde en lag avses reglera, dels genom att generellt eller mer konkret belysa lagstiftningens verkningar.
    Ser man till de sociologiska undersökningar av intresse ur förevarande synpunkt som genomförts i Norden,²⁴ föreligger först och främst i form av monografier och forskningsrapporter ett omfattande material som s. a. s. tillhandahåller en mängd ur rättslig synpunktneutral men därför icke ointressant fakticitet. Bland undersökta ämnen som i och för sig kunna ha juridisk relevans kan nämnas t. ex. äktenskaplig anpassning och dithörande problem. Undersökningar med direkt inriktning på de rättsliga fenomenens plats och verkningar i samhällslivet och framför allt lagstiftningens verkningar äro däremot påfallande sällsynta. Här må nämnas tre sådana. Från Sverige är att anteckna Schmidt, Gräntze och Roos, Arbetstid och semester för jord-

 

²³ A. a., s. 526.

²⁴ Här kan hänvisas till översikter över det rättssociologiska forskningsläget hos Eckhoff i Scandinavian Studies in Law 1960, s. 31 ff., Nelson i Festskrift till Olivecrona (1966), s. 458 ff. samt i Edlund, Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden (1967), s. 14 ff. Se även Samhällsforskning. Rapporter från fem arbetsgrupper tillsatta av forskningsberedningen (Stenc., Studentlitteratur, Lund 1968), s. B 9 f., B 16, B 18 f., B 20, B 23 och B 27 f.

brukets utearbetare (1946), en på intervjuer med jordbrukare och lantarbetare baserad studie över semesterlagstiftningens faktiska tilllämpning i en viss miljö. I Norge publicerade Aubert, Eckhoff och Sveri år 1952 arbetet En lov i søkelyset som på liknande sätt undersöker den då nya norska hembiträdeslagstiftningen; två år tidigare hade Aubert redovisat för en med intervjuteknik genomförd undersökning av norska affärsmäns reaktion inför ekonomisk kontrollagstiftning i arbetet Priskontroll og rasjonering (Oslo 1952). En studie av allmän relevans för lagstiftaren må slutligen nämnas: Segerstedts undersökning av den allmänna rättskänslan och attityden gentemot rättsregler och avvikelser, redovisad i Theoria 1949 (vol. XV, s. 323ff.).²⁵ Utanför Norden ha omfattande undersökningar utförts framför allt i U.S.A. Mest bekant är måhända Underhill Moore's och Charles C. Callaghan's stora och med strängt experimentell metod genomförda analys av reglerna om parkering från 1940-talet,²⁶ men talrika och varierande smärre forskningsprojekt ha också realiserats. Utöver de nu nämnda publicerade nordiska undersökningarna pågår f. n. ett icke obetydligt arbete på olika håll.²⁷
    Sammanfattningsvis måste det emellertid konstateras, att i förhållande till lagstiftningens totala omfattning och verkningsfält de områden där genomförda eller pågående sociologiska undersökningar kunna vara till direkt nytta äro försvinnande små och fåtaliga. Att genomföra sociologiska undersökningar såsom direkta förberedelser för lagstiftning torde i Sverige icke förekomma ens på det straffrättsliga fältet,²⁸ och från kriminologiskt håll har också framförts häftig kritik — framför allt av Börjeson (i arbetet Om påföljders verkningar, 1966 passim; se även samme förf:s Ett rättssociologiskt forskningsprogram, 1966) — mot lagstiftarens uraktlåtenhet att lägga empiriska undersökningar till grund för påföljdssystemets utformning.
    2. Skälen till att sociologiska undersökningar i så ringa mån kommit och alltjämt komma till användning i lagstiftningsarbetet äro naturligtvis först och främst praktiska: resurserna räcka icke till. Vid åtskilliga lagstiftningsprojekt spelar självfallet också tidsfaktorn en roll. Härtill komma emellertid viktiga principiella problem.

 

²⁵ Smärre undersökningar av liknande typ ha publicerats av Schmidt (Arbetsgivarens skadeståndsansvar vid olycksfall i arbete, Försäkringsjuridiska föreningens publikationer nr 10, 1953) och av Lindegård, Nyman och Persson i Socialmedicinsk tidskrift 1957.

²⁶ Redovisad i författarnas Law and Learning Theory (New Haven, Conn.,1943).

²⁷ Se den ovan i not 24 anm. boken Samhällsforskning, a. st.

²⁸ En offentlig utredning pågår emellertid om försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen (se numera SOU 1969:58. Red:s anm.), och en utredning med titeln Lagen och skilsmässorna synes ha direkt relevans för det familjerättsliga reformarbetet. Se den i not 24 anm. skriften Samhällsforskning,s. B 16.

    Vad först gäller lagstiftarens användning av information om faktiska förhållanden och attityder på ett visst livsområde, är det tydligt att sådan information lämnar ganska ringa hjälp för besvarandet av frågan vilka ändringar som te sig önskvärda. Legislativa intentioner äro ej sällan så generellt och vagt formulerade, att det kan vara vanskligt att applicera dem på en given, omfattande och mångtydigfakticitet.²⁹ Visar informationen diskrepans mellan rådande förhållanden och den mer eller mindre klara bild de legislativa makthavarna i kraft av sina grundläggande värderingar göra sig av det önskvärda tillståndet, är detta givetvis en signal till ingripande. Här inställer sig emellertid vad som torde vara det mest svårbemästrade problemet: frågan om lagstiftningens verkningar. I nordisk diskussion ha denna fråga och det därmed sammanhängande problemet om lagstiftningens funktion som ett bland många sociala kontrollinstrumentmest energiskt förts fram av P. Stjernquist.³⁰ Som denne framhåller, vet man f. n. ganska litet om lagen som påverkningsinstrument bland andra sociala påverkningar, och möjligheterna att s. a. s. isolera fram lagens roll ur det nät av normer och tryck för vilka de berörda individerna äro utsatta te sig begränsade. De nyss anförda konkreta undersökningarna förmå endast ge en allmän bild av graden av konformitet mellan rättsregler och faktiskt beteende. Det förtjänar i detta sammanhang inskjutas att det knappast är självklart eller råder enighet bland sociologerna om att studier som empiriskt fastslå hur ett givet system fungerar kunna framställa samma anspråk på vetenskaplighet för sina hypoteser om varför de fungera på detta sätt. I amerikansk sociologisk debatt kan man finna skarpa motsättningar mellan funktionella och kausalitetssökande metoder.³¹
    Om man antar, att mänskligt beteende på ett givet område är resultatet av en mångfald samhälleliga inflytelser, bland vilka lagstiftningen är en, är det principiellt klart, att kunskap om detta inflytandes verkningssätt säkrast nås, om man varierar lagens innehåll men behåller alla övriga omständigheter konstanta. Detta förutsätter emellertid en experimentsituation³² som är omöjlig att praktiskt uppnå såväl därför att experimentella förändringar av lagstiftningen knappast te sig möjliga eller lämpliga som emedan man uppenbarligen icke kan »frysa ned» den undersökta populationen i ett tillstånd av oföränderlighet. Även om experiment vore möjliga, skulle i de

 

²⁹ Jfr Eckhoff i Scandinavian Studies in Law 1960, s. 55 f.

³⁰ Se Stjernquist i Statsvetenskaplig tidskrift 1958, s. 141 ff. samt i Legal Essays. Festskrift til Frede Castberg (Oslo 1963), s. 153 ff.

³¹ Se det ovan berörda samlingsverket System, Change and Conflict (New York 1967), s. 379 ff., 403 ff.

³² Om experiment och »kvasi-experiment» i sociologien, se Boalt, Socialt beteende (4 uppl. 1967), s. 18 ff.

komplicerade sammanhang varom här är fråga möjligheterna att klart ange orsak och verkan i fråga om förändrade beteenden vara tämligen små. Något absolut hinder för användningen av sociologiska metoder som förberedelser för lagstiftning utgöra självfallet icke de nu antydda svårigheterna. En tämligen approximativ insikt kan ofta vara nog. Sålunda genomförde de norska vetenskapsmän som år 1950 undersökt hembiträdeslagens tillämpning en ny undersökning år 1956 och kunde konstatera åtminstone vissa signifikanta skillnader.³³ Ett sådant förfarande är emellertid svårt att genomföra som förberedelse för lagstiftning. En annan tänkbar möjlighet är att insätta lagstiftningen som ett element i en hypotetisk modell för social påverkan eller motivbildning — förfarandet illustreras av P. Stjernquist³⁴ —och att handla efter däri uttryckta hypoteser; det kan i varje fall anses bättre än att handla i blindo. Det hinder för utnyttjande av sociologiska undersökningar som svårigheten att isolera fram en viss lagregels effekt utgör måste slutligen betraktas som relativt i den meningen, att om blott förfarandet under en viss tidsperiod tillämpas iett urval av fall, en mängd empiriskt vetande av grundläggande och allmängiltig beskaffenhet kan förväntas samlas upp, som gradvis reducerar svårigheterna i fortsättningen.
    Bland de principiella problemen bör också nämnas frågan om en lagstiftnings s. k. latenta funktioner.³⁵ Lagstiftningen kan visserligen vara ineffektiv som medel att realisera det syfte den avsetts skola tjäna men ändock ha sitt existensberättigande t. ex. emedan den uttrycker vissa politiska ideal och därmed tillfredsställer vissa behov. Om lagstiftarens motiv äro oklara, och framför allt om man i lagtexten söker finna kompromissformler godtagbara för motsatta i lagstiftningsarbetet deltagande grupper, är det tänkbart att den latenta funktionen är viktigare än den uttalat primära. Det kan i sådana fall, t. ex. när en näringspolitisk lagstiftning får en mycket radikal utformning men förses med ett ineffektivt kontroll- och sanktionsmaskineri, vara praktiskt omöjligt att formulera uppgifter för en vetenskaplig undersökning av lagens totala verkningssätt. Det kan t. o. m. möjligen befinnas politiskt inopportunt, och i en sådan bedömning ligger icke nödvändigtvis ett otillåtet hyckleri: omfattar man den ingalunda orimliga ståndpunkten att ett samhällsmaskineri med globala ambitioner behöver en smula ineffektivitet för att vara uthärdligt, framstår en automatisk användning av vetenskapliga effektivitetskontroller icke som något självfallet önskvärt.

 

³³ Eckhoff i Scandinavian Studies in Law 1960, s. 38 f.

³⁴ Stjernquist i Legal Essays. Festskrift til Frede Castberg (Oslo 1963), s.157 f.

³⁵ Se Eckhoff a. a., s. 41 med hänv. not 8 samt s. 42.

    Motsättningen mellan s. k. hårddatasociologi, en arbetsmetod som regelmässigt innefattar statistisk bearbetning av ett för sådant ändamål tillräckligt stort material, och »mjukdatasociologi» som innefattar friare insamling och bearbetning och därför torde medge mer förfinade frågeställningar, bör i detta sammanhang åtminstone nämnas. Sociologiska »hårddata» torde ej sällan lämna ett alltför onyanserat material för lagstiftaren, i synnerhet på områden där den tilltänkta lagstiftningen berör centrala etiska värderingar; på motsvarande områden torde just förekomsten av sådana värderingar försvåra uppnåendet av helt godtagbara resultat med de mer nyanserade intervjuer som ingå i »mjukdatatekniken», eftersom intervjuobjekt erfarenhetsmässigt tillrättalägga sina ståndpunkter efter vad de uppfattas om etiskt eller eljest godtagbart. Det är inte otänkbart att två undersökningar som förfara efter dessa båda modeller skulle ställa lagstiftaren inför motstridiga resultat. Även om den sociologiska metodiken omfattar korrektiv för missvisningar — korrektiv som regelmässigt måste bygga på hypoteser om relationer mellan olika attityder —skulle ett material omfattande dels statistiska uppgifter om faktiska förhållanden dels därifrån avvikande information om värderande attityder lätt kunna ställa lagstiftaren i ett svårt dilemma.
    Ett par rent praktiska synpunkter må avslutningsvis anläggas. Det synes först vara anledning att erinra om att liksom den traditionella jurisprudensen icke är främmande för realiaforskning till eget bruk, den hävdvunna lagstiftningstekniken också söker avhjälpa bristen på empirisk information dels genom mer eller mindre omfattande undersökningar av faktiska förhållanden dels genom anlitande av experter från berörda samhällsområden dels slutligen genom det för modern svensk lagstiftning karakteristiska remissförfarandet. De synpunkter som i det föregående anförts beträffande realiaforskningens nödvändighet och — i fråga om vissa områden — tillräcklighet som informationskälla torde äga giltighet även för lagstiftningens del. Sålunda torde man t. ex. inom immaterialrätten, sjörätten och liknande speciella rättsområden komma tämligen långt i erhållandet av nyttig information om man till lagstiftningsarbetet knyter en tillräckligt bred och kvalificerad expertkrets och härutöver låter största möjliga antal remissinstanser komma till tals. En bedömning av dessa informationskällors särart och verkningsmöjligheter synes emellertid också kunna ge åtminstone en grov fingervisning om på vilka områden en insats av sociologiska undersökningar ter sig i särskilt hög grad indicerad. Experter ha ofta den ur lagstiftarens synpunkt beklagligaegenskapen att tillika företräda bestämda intressen och att — säkert oftast omedvetet — solidarisera sig med dessa och ställa sitt vetande

till förfogande endast i den omfattning det ej träder sådana intressen för när. Vad härnäst beträffar remissinstitutet som informationskälla, är det ju regelmässigt klart att andra remissinstanser än offentliga myndigheter intaga ställningen av intresserepresentanter. De offentliga organens användbarhet som upplysningskällor torde å andra sidan vara i viss mån begränsad, ty i fråga om förvaltande, kontrollerande eller dömande myndigheter liksom experter på områden, som icke kännetecknas av förekomsten av organiserade intressegrupper, t. ex. familjerätten eller straffrätten, torde gälla, att deras erfarenheter i stor utsträckning avse vad man skulle kunna kalla de abnorma fallen, de krissituationer på det ifrågavarande livsområdet som föra berörda enskilda parter i kontakt med samhällets organ. På sådana områden torde en komplettering av den på traditionellt sätt erhållna informationen genom sociologiska undersökningar, som beakta normalfallen, vara särskilt önskvärd. I samma riktning pekar en bedömning av s. k. folkrörelser och intresseorganisationer såsom remissinstanser. För att dessa skola fungera väl som informationskällor, fordras tydligen att det ifrågavarande livsområdet är allsidigt genomorganiserat och att berörda motstående intressen effektivt komma tilltals genom organisationerna. I t. ex. arbetsrättsliga frågor torde det sålunda på grund av den höga organisationsgraden ofta vara anledning att räkna med en tämligen allsidig belysning av den aktuella problematiken genom experter och remissinstanser. På andra fält är organisationsrörelsen ensidig — mot fabrikant- och säljarintressena står ingen organisation av t. ex. personer som köpa kylskåp på avbetalning — och på åter andra gebiet, såsom familjerättens, saknas i stort sett representativa organisationer. På organiserade livsområden är det dessutom, åtminstone i dagens Sverige, anledning räkna med att lagstiftaren icke blott kan få effektiv hjälp vid besvarandet av frågan om en tilltänkt författnings praktiska verkningar utan även får betydelsefullt bistånd med bekantgörande och effektiv efterlevnad. Den av Schmidt m. fl. genomförda undersökningen av lantarbetares semesterförhållanden synes visa organisationernas stora betydelse i sistnämnda hänseenden.
    En andra praktisk synpunkt står i nära samband med den nyss anförda. De rättssociologiska undersökningar som faktiskt genomförts dra alla uppmärksamheten till ett problem som är gemensamt för all lagstiftning och beträffande vilket fördjupade undersökningar borde vara till avsevärd nytta: frågan hur lagstiftningen bringas till de berörda parternas kännedom. Detta centrala kommunikationsproblem förtjänar så mycket större uppmärksamhet som lagstiftningsvolymen ständigt växer, ständigt berör allt fler och erfarenhetsmässigt i många

 

8—703005. Svensk Juristtidning 1970

fall har särskilt svårt att tränga fram till de närmast berörda.
    Härmed äro vi framme vid den sista fråga som inom den här givna ramen synes kräva beaktande när det gäller sociologiens eventuella inverkan på lagstiftningen: kan en ökad användning av empirisk samhällsforskning som förberedelse till lagstiftning förmodas påverka författningarnas utformning? Här är man ännu hänvisad till gissningar,men ett par sådana må anställas. I modern rättslära är det vanligt att å ena sidan uppdela lagreglerna i sådana som ha medborgarna till adressater och sådana som riktas till rättstillämpande myndigheter, å andra sidan framhålla att alla regler i sista hand utgöra handlingsnormer för domarna.³⁶ Det är nu emellertid tydligt att de senare genomdriva rättsreglernas tillämpning endast eller huvudsakligen i de krissituationer, där parterna icke själva ställa sig reglerna till efterrättelse. Om man nu med anläggande av ett sociologiskt perspektiv betraktar lagen i första hand som ett socialt påverkningsinstrument bland andra, ter det sig icke självklart att påstå, att varje lagregel s. a. s. låter sig reduceras till ett handlingsdirektiv för domaren. Minst lika viktig är dess funktion som anvisning till medborgarna,och man nödgas konstatera att en och samma text i själva verket fyller två väsentligt olikartade funktioner: å ena sidan att vara ett till de enskilda adresserat meddelande — och därmed nödvändigtvis lättbegripligt, approximativt och även för normalfall tillämpligt — å andra sidan att innehålla anvisningar för domaren om lösningen av konfliktfall, d. v. s. definitionsmässigt ett i möjligaste mån precist, tekniskt fulländat och i första hand för abnormfallen avpassat bud.Det torde nu vara klart, att lagtextens faktiska adressater — de personer som verkligen ta del av den — idag äro domare och andra ämbetsmän jämte en krets av fristående experter, icke den stora allmänheten, och det torde vidare vara klart att texten regelmässigt utformas med hänsyn till dessa faktiska adressater. Det är som redan sagt sen gissning, men en rimlig sådan, att ett ökat intresse för lagens sociala funktion som kontroll- och påverkningsinstrument och ökad insikt om dess genomträngningsförmåga kan tänkas medföra förändringar i lagstiftningstekniken, som innebära att större hänsyn tages till de icke rättsbildade adressater vilkas beteende dock i sista hand skall styras, och därmed också till normalfallen. Ur en synpunkt kan en sådan utveckling ha förtjänster: varje lag bygger ju, åtminstone enligt nordisk lagteknik, på en selektion av fall som bedömts böra uttryckligen regleras, och det kan åtminstone antagas, att denna selektion stundom är irrationell och omfattar traditionella, kanske högst

 

³⁶ Jfr t. ex. Olivecrona, Rättsordningen, s. 268 ff.

teoretiska konflikter, som alltför länge släpat med i läroböcker och författningstexter, dymedelst sannande ordet att »es erben sich Gesetz' und Recht wie eine ew'ge Krankheit . . .» Å andra sidan är det svårt att tänka sig att en författningstext med ambitionen att vara en allmän medborgerlig katekes i socialt beteende skulle vare sig kunna uppnå den framställningsekonomi som präglar dagens lagstiftning eller kännetecknas av den precision de rättstillämpande myndigheterna kräva. Kanske är det därför troligare och mer ändamålsenligt, att ökad insikt i lagstiftningens kommunikationsproblem ger upphov till intensifierad upplysnings- och publiceringsverksamhet vid sidan av själva lagstiftningen. Strävanden att göra lagtexten mer »folklig» genom talspråksmässiga vändningar och slappt språkbruk, som äventyrar dess funktion som rättesnöre för myndigheterna utan att den därför blir mer reellt tillgänglig för allmänheten, äro säkert olyckliga halvmesyrer, som rentav kunna betecknas som naivt välmenta bedrägerier gentemot de icke rättsbildade läsarna.

 

IV. 1. Framställningen av de problem som det finnes anledning beakta när det gäller att utnyttja sociologien för lagstiftningens syften har gjorts förhållandevis utförlig, emedan just denna användning av de empiriska samhällsvetenskapernas metoder och resultat ej sällan torde anses självklar och problemfri. När det gäller sociologiens betydelse för rättstillämpningen däremot torde det vara allmänt erkänt, att man här står på högeligen kontroversiell mark. Till de redan i föregående avsnitt påpekade svårigheterna, som i huvudsak sammanhänga med sociologiens metodiska inriktning och möjligheter, tillstöta på det förevarande området problem som direkt sammanhänga med den rättsliga verksamhetens de lege lata specifika karaktär, enkannerligen den normativa argumentationens särart. Eftersom det varken föreligger klarhet om vari denna egenart består eller enighet om hur juridisk argumentation bör vara utformad, stöter bedömningen av sociologiens betydelse för juridiken sålunda på dubbla svårigheter.
    Ser man först till de typer av relevant information sociologiska undersökningar kunna lämna, är det tydligt, att såväl allmänsociologiska studier, vilka helt enkelt förmedla kunskap om samhälleliga fakta, som studier om lagstiftningens verkningar — således de båda grupper som berörts i det föregående — principiellt kunna anses av intresse också ur de rättstillämpande myndigheternas synpunkt. Härtill komma emellertid ytterligare ett par för sociologisk forskning tillgängliga kunskapsområden, nämligen dels frågan om den faktiska utformningen och effekten av rättstillämpning genom myndigheter —

till skillnad från den redan berörda frågan om lagarnas efterlevnad bland medborgarna i gemen — dels frågan hur myndigheterna bete sig när de nå fram till sina beslut. Det är det sistnämnda området som i amerikansk rättssociologi betecknas som »judicial behavior».
    I Norden föreligga ett par undersökningar med direkt inriktning på tillämpningen av rättsregler genom myndigheter. I W. E. von Eybens Strafudmåling (Köpenhamn 1950) redovisas resultatet av en enkät bland nordiska och holländska domare, vilka ombådos uppskatta straffsatsen för vissa hypotetiska brottsfall. Undersökningen visade, även inom samma land, utomordentligt stora variationer i resultat; det mest extrema exemplet var en gärningsbeskrivning, som enligt en dansk domare ansågs motivera 80 dagars villkorligt frihetsstraff, enligt en annan 18 månaders ovillkorligt straff.³⁷ En av Aubert genomförd undersökning av utgången i samtliga de under åren 1947—1954 av norska krigsrätter av dömda målen mot värnpliktsvägrare — tillsammans 246 fall — visade likaledes anmärkningsvärda variationer; procenten straffdomar i förhållande till frikännanden uppgick i tre av de fem domstolarna till mindre än 5, i en domstoltill 60. Det kunde vidare konstateras, att vissa faktiska omständigheter ungefär lika ofta åberopades för som mot en straffdom.³⁸
    Även andra frågor med direkt anknytning till domstolarnas verksamhet kunna bli föremål för sociologisk undersökning. Från det kriminologiska fältet kan noteras Börjesons avhandling Om påföljdersverkningar (1966). F. n. pågår med offentligt understöd en gemensam nordisk undersökning av frågan varför tvister inom organisations och affärslivet i så hög grad hänskjutas till skiljedom.³⁹ I U.S.A. ha undersökningar gjorts bl. a. avseende vilka avtalsrättsliga frågor som kommit under domstolarnas bedömande under olika perioder och vilka försäkringsrättsliga frågor som varit föremål för tillsynsmyndigheternas prövning.⁴⁰
    Det judiciella beteendet har endast i ringa omfattning studerats i Norden. Ett forskningsprojekt avseende den rättsliga beslutsprocessen är emellertid f. n. under utveckling i Sverige,⁴¹ och en specialundersökning föreligger, nämligen Schmidts och Geijers Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte (1958), som förutom en analys från olika synpunkter av samtliga mål avgjorda av arbetsdomstolen under tiden 1929—1953 också innehåller uppgifter om domarnas, och

 

³⁷ Se Eckhoff i Scandinavian Studies in Law 1960, s. 46 f.

³⁸ Aubert i TfR 1956, s. 403 ff.

³⁹ Samhällsforskning. Rapporter från fem arbetsgrupper tillsatta av forskningsberedningen (1968), s. B 20.

⁴⁰ A. a., s. B 7.

⁴¹ A. a., s. B 20.

framför allt lekmannadomarnas, attityder i olika mål. I U.S.A. ha flera omfattande undersökningar gjorts icke blott av domstolarnas utan även av polis- och exekutionsmyndigheternas verksamhet.⁴² Särskilt må nämnas Schubert's arbete The Judicial Mind (Evanston 1965), en detaljerad undersökning av hur attityder och ideologier hos den federala högsta domstolens individuella ledamöter påverkat deras ställningstaganden i olika frågor under perioden 1946—1963, och det av samma forskare utgivna samlingsverket Judicial Decisionmaking,⁴³ som omfattar en provkarta av »domarsociologiska» undersökningar.
    2. Vari ligger nu huvudproblemet när det gäller att fastställa sociologiens betydelse för den judiciella verksamheten? Det synes för det första lämpligt att särskilja två frågor. Den ena lyder: hur kan domaren i det konkreta fallet nyttja sociologiskt material? Den andra har vidsträcktare syftning: hur kunna eller böra de insikter sociologien förmedlar principiellt påverka den judiciella beslutsprocessen iallmänhet? Gemensamt för de båda frågorna är tydligen att de gripa direkt in i den aldrig upphörande diskussionen om den tillämpade juridikens metodlära.
    a. För att först kasta en blick på frågan om sociologiens betydelse i den konkreta tillämpningssituationen kunna ett par punkter expedieras såsom relativt problemfria. Kunskap om samhälleliga realia ärtill att börja med av självfallen nytta i de situationer där tillämpliga normer direkt hänvisa till sådana regelbundenheter i samhällslivet som handelsbruk och sedvänjor. Information om sådana kan emellertid åtminstone i regel erhållas genom experter eller organisationer. Svårare bedömningar aktualiseras så snart lagstiftaren — som fallet är t. ex. i den typ av generalklausuler som blivit vanlig i svensk civilrätt — hänvisar icke till faktiskt praktiserade sedvänjor utan till »god sed». Även om det vore möjligt att på empirisk väg fastställa berörda kretsars värderingar, är det inte självfallet, att domaren skall böja sig för dessa. Man kan exempelvis i förarbetena till gällande upphovsrättslagstiftning finna ett uttalande av innebörd att domaren måste självständigt pröva förekommande sedvänjors kvalitet.⁴⁴ Särskilt svår kan uppgiften bli på livsområden, där icke motstående organisationer av en viss representativitet och kvalitet utkristalliserat homogena värderingar; just på dessa områden synes det emellertid också a priori osannolikt, att en sociologisk undersökning av före

 

⁴² A. a., s. B 7 f. Se även Eckhoff, Rettsvesen og rettsvitenskap i USA (1953), passim i sht s. 298 ff.

⁴³ International Yearbook of Political Behavior Research, vol. 4, New York 1963.

⁴⁴ SOU 1956:25, s. 293.

kommande värderingar kan ge svar av tillräcklig entydighet och precision, försåvitt det ifrågavarande området icke har så ingripande och kontinuerlig betydelse för berörda personer, att de mer allmänt sett sig föranlåtna att utveckla bestämda föreställningar om lämpliga och olämpliga lösningar.
    Den andra punkt där nyttan av empiriskt vetande förefaller uppenbar är där domaren disponerar över betydande handlingsfrihet i valet mellan åtgärder och där sociologiskt material ger upplysning om olika åtgärders faktiska verkningar. Som exempel kan tagas valet mellan påföljder i straffrätten, ehuru domarens frihet här är långtifrån total, och såväl förarbeten som den på detta område relativt snabbt växande prejudikatfloran skapa en bundenhet, vars nödvändighet självfallet kan principiellt diskuteras men som åtminstone inom ramen för det moderna svenska rättsväsendet är en realitet, vilken illustrerar svårigheterna att förena normativ argumentation med nyttjande av empiriskt material.
    Utanför de nu angivna grupperna av fall framstå dessa svårigheter än klarare. Fakticiteten — och härmed avser jag nu såväl konstaterade mönster i det samhälleliga beteendet som konstaterade verkningar av judiciella åtgärder — kan rent principiellt icke inkorporeras i det normativa resonemanget utan en inledande värderingsprocess. Vill man söka precisera hur och på vilka punkter detta förhållande gör användning av empiriskt material problematiskt vid olika juridiska argumentationsmetoder, kan man tydligen konstatera, att ju friare en viss rättstillämpningsmetod står i förhållande till de formella rättskällorna och ju starkare den betonar samhällsnyttan, lagens förnuftigt förstådda syfte eller — för att använda Ross' uttryck— de pragmatiska faktorerna som i förhållande till de formella rättskällorna sidoordnade eller rentav överordnade normativa element,desto lättare torde det vara för domaren att i sin argumentations. a. s. inbygga faktiskt konstaterade beteenden eller faktiskt förekommande värderingar. Härav skulle man då kunna draga den ytterligare slutsatsen, att förekomsten eller åtminstone möjligheten av empirisk samhällsforskning på de områden i vilka domaren ingriper utgör ett argument för en sådan fri tillämpnings- och tolkningsteknik, och allt skulle vara gott och väl. Sådana slutsatser ha också dragits. Det är symptomatiskt, att en av den europeiska rättssociologiens föregångsmän, Eugen Ehrlich, tillika var en utpräglad förespråkare för den s. k. frirättsskolan.⁴⁵
    En invändning mot sådana slutsatser synes man emellertid finna

 

⁴⁵ Vid artikelns färdigställande hade jag icke tillgång till P. O. Boldings arbete Juridik och samhällsdebatt (Stockholm 1968); teserna i denna bok äro av intresse för de frågor som behandlas i texten.

just i det rättssociologiska material som föreligger beträffande judiciella beteendemönster. Att denna kategori av sociologiska undersökningar — den sista vi ha anledning granska vid bedömningen av frågan om sociologiens eventuella nytta i tillämpningssituationen —icke kan ge domaren någon omedelbar hjälp förefaller klart. Vad hithörande forskningsresultat sätter i fråga är den judiciella metoden i stort. Vilken nytta kan t. ex. den krigsdomare i Finnmark, som till straff dömt 24 av 32 tilltalade i värnpliktsvägrarmål, ha av att erfara att hans kolleger i Sydnorge frikänt 95 procent av de tilltalade? Skall han med siffrornas stöd verkställa en jämkning mot det statistiska medeltalet som icke står i överensstämmelse med hans efter bästa förstånd och samvete utförda lagtolkning? Fakticiteten är honom icke till någon hjälp. Vad de domarsociologiska undersökningarna synas utvisa är i själva verket, att de formella rättskällorna icke lämna domarna erforderligt stöd, att spelrummet för fri tolkning är förstort och att detta spelrum de facto utnyttjas för genomdrivandet av värderingar som riskera att höra hemma i en enda möjligen trång social miljö. Om vi nyss tyckte oss skymta slutsatsen, att sociologiens frammarsch bör gynna en fri tillämpnings- och tolkningsteknik, motivera studierna över »judicial behavior» snarast slutsatsen, att en mer precis och detaljrik lagstiftning och en mer formaliserad juridisk argumentationsteknik äro önskvärda. En sådan utveckling skulle uppenbarligen å andra sidan försvåra användningen av den fakticitet sociologien tillhandahåller för judiciella ändamål, försåvitt icke lagstiftningen eller den juridiska tekniken på något sätt inbyggde även denna kunskapskälla i sitt formaliserade system, vilket torde vara principiellt svårt och inom överskådlig tid praktiskt omöjligt.
    b. Det är tydligen den urgamla motsättningen mellan materiellt tillfredsställande avgöranden och den på form och regelmässighet baserade rättssäkerheten som här aktualiseras. Därmed äro vi inne på frågan i vilken omfattning sociologien kan öva inflytande på det judiciella beslutsförfarandet i stort. Vad som hittills sagts om problemen i den individuella tillämpningssituationen behåller även inom denna vidgade ram sin giltighet som exempel. Ytterligare ett par principiella synpunkter må emellertid anföras.
    Det är inte min avsikt att här söka generellt karakterisera den specifikt juridiska argumentationen. Den uppgiften är både för svår och för omfattande. Verklig »grundforskning» på detta område — till skillnad från analysen av rättssatserna, som ju intensivt diskuterats av filosoferna — förekommer endast i mycket ringa omfattning.⁴⁶ Det

 

⁴⁶ Jag vill i detta sammanhang peka på Auberts intressanta analys i Legal Essays. Festskrift til Frede Castberg (Oslo 1963), s. 41 ff. Se även Stone's bidrag i samma volym, s. 170 ff. och Boldings i föreg. not anm. arbete.

är riktigt men inte särskilt upplysande att karakterisera det rättsliga resonemanget som normativt. Även teknisk eller ekonomisk argumentation kan i stor utsträckning betecknas som normativ men avviker från den juridiska på ett par viktiga punkter: normerna bestå dels i erfarenhetssatser, alltså teoretiska satser som av praktiska skäl här fylla en normativ funktion, dels i en given målsättning, som betingar resonemanget. Juridiska resonemang ha icke denna målinriktning; resonemangets betingelser ligga, kan man säga, icke i framtiden utan i det förflutna och bestå heller icke av erfarenhetssatser. En annan viktig skillnad ligger i kriterierna på olika arguments relevans. I teknisk eller ekonomisk diskussion bestämmes relevansen s. a. s. naturligt av resonemangets praktiska syfte: varje argument som berör möjligheten att nå detta är automatiskt relevant. I jämförelse härmed te sig för det första de juridiska relevanskriterierna såsom artificiella, och för det andra är det endast en ringa del av dem som blivit föremål för den formella fixering som vid detta förhållande är det säkraste sättet att undgå godtycke. Enligt min uppfattning ligger kanske främst häri förklaringen till att det råder så ringa enighet både om de juridiska relevanskriteriernas innehåll och om deras inbördes rangordning.
    Både vikten av att finna en lösning och skillnaden i förhållande till det tekniska resonemanget understrykes av en ytterligare egendomlighet i juridisk argumentation, som skulle kunna kallas den exklusiva relevansens princip. Har teknikern bortsett från ett i och för sig relevant argument t. ex. avseende vissa metallurgiska egenskaper hos ett material, därför att andra och starkare argument ta över,t. ex. materialets motstånd mot vissa påkänningar, behåller argumentet dock under hela resonemanget sin relevans och måste beaktas när den slutliga lösningen formuleras. Avvisar däremot juristen ett argument — t. ex. ett förhållande som åberopas till stöd för att en köprättslig princip skall tillämpas i ett mål — för att konstatera, att starkare skäl tala för tillämpning av arbetsrättsliga regler, är det förkastade argumentet därmed principiellt avfört ur diskussionen och utövar intet inflytande på slutsatserna. Det anses ju, för att taga ett annat exempel, icke vara god juridik att tillämpa en mild straffmätning därför att man inte är helt övertygad om den tilltalades skuld.
    Varje vetenskap och överhuvudtaget varje ordnad insamling, bearbetning och tolkning av fakta kräver ett urval av sådan fakticitet som ur den ifrågavarande verksamhetens synpunkt är relevant. Urvalet kan ske efter många tänkbara principer, men i vetenskapliga sammanhang sker det vanligen efter vissa allmänna konventioner beträffande den berörda vetenskapens föremål i förening med en eller flera

för det enskilda fallet eller gruppen av fall speciella arbetshypoteser. Det sagda gäller i hög grad sociologiska undersökningar, vare sig dessa ske med strängt statistisk metod eller med »mjuka data». Ett av de allra främsta relevanskriterierna torde vara faktas regelmässighet, d. v. s. det förhållandet att de anträffas i åtminstone ett visst antal fall inom den undersökta populationen. En viss iakttagelse blir socialt relevant endast om den upprepas ett antal gånger; man kanske rentav härutöver vågar antaga — men min bristfälliga förtrogenhet med sociologisk metod tillåter mig inte att direkt påstå det — att det uppställande av arbetshypoteser som måste föregå varje undersökning sannolikt medför, att upprepade iakttagelser få en särskilt hög gradav relevans om de låta sig inordnas i ett rationellt mönster. Undersökningens resultat redovisas i uttalanden om sådana iakttagelser, om eventuellt påträffade mönster och möjligen också om sådana kausalitetsförhållanden som anses kunna utläsas ur dessa.
    Det är nu i och för sig ingen som helst mening i att jämföra relevanskriterierna i sociologiska undersökningar med vad som nyss kallats relevanskriterier i juridisk argumentation, eftersom det rör sig om två helt skilda ting. De juridiska relevanskriterierna i här antydd mening appliceras på argument och troligen också källor ur vilka argument kunna hämtas, de sociologiska på iakttagelser rörande fakta. Förutom att demonstrera den radikala olikheten mellan de båda verksamheterna leder det förda resonemanget emellertid fram till ett konstaterande av viss vikt. Ur sociologiens resultat sållas i princip det unika, »das einmalige», bort för att ge plats åt det generella och typiska. Rättstillämpningens uppgift åter är att bedöma just det enskilda fallet, låt vara att denna bedömning kan sägas ske genom ett slags konfrontation mellan detta fall och ett eller flera tänkta normalfall. Sistnämnda probersten är emellertid något helt annat än sociologens genomsnittliga mönster. Det är »normalt» i den meningen att det står i konformitet med en norm, och denna innefattar ofta bestämningar som helt enkelt äro ogripbara för empirisk analys, t. ex. vårdslöshet, skuld e. d. Det är nu sant, att det gjorts stora ansträngningar för att s. a. s. teoretisera juridiken genom att bestämma normerna i anslutning till påstått faktiska fenomen, såsom bonus pater familias, men det får väl å andra sidan anses vara ett av den moderna rättsteoriens säkraste resultat, att sådana ansträngningar äro dömda att misslyckas.
    Sammanfattningsvis skapa sociologiens inriktning på det generella, juridikens på det unika samt den senare disciplinens användning av normativa begrepp, som icke låta sig reduceras till empiriska fe-

nomen, svårlösta kommunikationsproblem mellan de båda verksamheternas företrädare.
    Hur kan man då förfara för att underlätta ett nyttiggörande av samhällsforskningens resultat i rättstillämpningen? I belysning av de här anförda exemplen på sociologiska forskningsresultat är uppgiften tydligen tvåfaldig: det gäller å ena sidan att ge samhälleliga faktarelevans eller ökad relevans i juridisk argumentation, å andra sidan att tillgodose rimliga krav på normtrohet och likformighet i juristernas handlande. Jag kan inte här ta ställning till problemet, endast uttrycka förhoppningen, att det blir föremål för studium. Säkert kan man komma längre, om man systematiskt genomgår olika rättsområden, där de motsatta kraven på hänsynstagande till samhälleliga fakta och på rättssäkerhet göra sig gällande med olika styrka. Vad som först och främst fordras är emellertid att juristerna själva i större omfattning undersöka den judiciella argumentationen och särskilt då frågan om de principer efter vilka olika typer av argument framställas, prioriteras och avvisas. Möjligheten att på ett ur likformighets- och rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt ge ökat beaktande åt sociologiska rön beror tydligen på i vilken mån man kan med tillräcklig precision ange den plats som står öppen för sådana rön i den judiciella argumentationskedjan.

 

V. Frågan om sociologiens betydelse för den traditionella dogmatiska juridiken tror jag mig redan ha i stor utsträckning behandlat. Fasthåller man vid den avgränsning som här gjorts, enligt vilken juridik i snäv mening och sociologi framför allt skilja sig genom syfte och metod, särskiljer man vidare deskriptiva eller »sociologiserande» rättsvetenskapliga bidrag, kvarstår tydligen endast den rättsvetenskap, som i sina bemödanden de lege ferenda står inför väsentligen samma problem i fråga om sociologiens nyttiggörande som lagstiftaren och i sina arbetsuppgifter de sententia ferenda har att beakta samma frågor som domstolarna. Erinrar man slutligen om den grundsats jag i det föregående trott mig våga formulera, nämligen att varje meningsfyllt sysslande med de rättsliga fenomenen bör anses som en legitim uppgift för rättsvetenskapen, återstår egentligen endast en forskningspolitisk fråga, som uppenbarligen faller utanför framställningens ram, nämligen vilken fördelning av resurserna mellan rättsdogmatisk och empiriskt-samhällsvetenskaplig forskning som i dagens situation ter sig mest lämplig. Vissa ställningstaganden i den rättsvetenskapliga litteraturen motivera emellertid ytterligare ett par korta anmärkningar i marginalen till frågan om sociologiens betydelse för den dogmatiska jurisprudensen.

    I en artikel från 1952⁴⁷ ställer P. Stjernquist — en av de mest energiska förespråkarna för sociologisk forskning på det rättsliga fältet⁴⁸— frågan om icke den tid kommit, då den traditionella, systematiserande och tolkande rättsvetenskapen måste i stigande omfattning ge vika för en »funktionell» forskning, d. v. s. undersökningar av rättsreglernas faktiska verkningssätt såsom ett slags modeller för samhälleliga institutioner och beteenden. Den alltmer kompletta och genomtänkta lagstiftningen skulle göra doktrinens traditionella ordnande och tolkande verksamhet överflödig, och en stor del av den nytillkomna lagstiftningen skulle genom sin karaktär av instrument för uttalade politiska syften ligga mindre väl till för traditionell rättsvetenskaplig behandling. I nyare doktrin kan också hänvisas till Edlunds kritik av den hävdvunna jurisprudensens snäva normativism och uteslutande intresse för de rättsliga fenomen författaren kallar »samhällsrättsliga», d. v. s. de av domstolarna och andra myndigheter tillämpade reglerna; Edlund genomför i sammanhanget en intressant jämförelse mellan rättsvetenskapsmannens och sociologens utgångspunkter, material och metoder.⁴⁹
    Orsakerna till att den dogmatiska rättsvetenskapen, om nu en sådan överhuvudtaget är berättigad, med sådan förkärlek håller sig till domstolsjuridiken förefalla så pass klara att de knappast behöva närmare utvecklas: skall man bedriva normativa resonemang d. v. s. icke betrakta ett regelsystem utifrån utan resonera inom dess ram, fordras ett referenssubjekt, som auktoritativt fastställer normernas giltighet— »giltighet» torde enligt modern nordisk uppfattning icke innebära mer än just denna tillhörighet till ett slutet, av ett erkänt organ tillämpat system — och det synes då självklart att man väljer domstolarna. Därmed är emellertid icke klart, att andra rättsliga fenomen och andra angreppsvinklar skulle vara uteslutna. Att nya grepp — och framför allt då en »funktionell», d. v. s. sociologiserande eller sociologisk forskning — skulle böra remplacera den dogmatiska juridiken är emellertid ännu mindre självklart. En erfaren rättssociolog som Eckhoff uttalar, att det inom överskådlig tid icke finnes anledning tro, att rättssociologien skulle kunna ersätta de mer traditionella sätten att lösa juridiska problem.⁵⁰ Detta uttalande är säkert riktigt redan av praktiska skäl. Även principiellt finnes det emellertid anledning vända sig mot Stjernquist's framtidsvision av den funktio-

 

⁴⁷ Statsvetenskaplig tidskrift 1952, s. 198 ff.

⁴⁸ Se Stjernquists artiklar i Statsvetenskaplig tidskrift 1958, s. 141 ff.; Minnesskrift till Phillips Hult (1960), s. 413 ff.; Legal Essays. Festskrift til Frede Castberg (Oslo 1963), s. 153 ff.; JFFT 1964, s. 318 ff.

⁴⁹ Edlund, Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden (1967), s. 16 ff.

⁵⁰ Eckhoff i Scandinavian Studies in Law 1960, s. 54.

nella rättsvetenskapen såsom förhärskande. Just lagstiftningens svällande volym synes göra både systematiserande och tolkande vetenskap lika nödvändig som någonsin och det är svårt att inse varför just politisk lagstiftning med de rättssäkerhetsproblem den ofta ställer skulle anses böra undgå rättsvetenskapens vakande öga. Under de sjutton år som gått sedan Stjernquist publicerade sin artikel kan man icke notera någon nedgång i den traditionella jurisprudensens produktionsvolym; samtidigt är det klart, att produktionen utöver de hävdvunna inslagen berikats med sådana där rättsordningens sociala funktion vinner särskilt beaktande.
    När det här gjorts gällande, att den dogmatiska rättsvetenskapen står i samma situation som lagstiftaren eller domaren inför sociologiens resultat och metoder, innebär detta naturligtvis en viss förenkling. Den rättsvetenskaplige författarens situation är friare, han kan på ett sätt som i varje fall icke är möjligt för domaren i sina arbeten sammanfläta sociologiska uppgifter, resultat av realiaforskning och sociologiserande juridik med argumentation av den typ som förekommer i domstolarna. I nordisk doktrin har Ross med särskild skärpa hävdat, att doktrinen, om den vill göra anspråk på vetenskaplighet, överhuvudtaget icke skall befatta sig med judiciell argumentation, vars enda uppgift är att skapa ett sken av objektivitet och logik kring det värderande resonemanget, utan i stället klargöra föreliggande värderingar, redogöra för tänkbara beaktansvärda hänsyn och analysera sociala fakta till ledning för domstolarna.⁵¹ Liknande uppfattningar ha som bekant företrätts också i Sverige.⁵² En sådan rättsvetenskap kan naturligtvis i stor utsträckning tillgodogöra sig sociologiens rön. Det måste å andra sidan framhållas för det första, att det stora flertalet rättsvetenskapsmän faktiskt kläda sina resonemang ien dräkt som är direkt anpassad för judiciell argumentation, för det andra att i den mån doktrinen framställer sina teser eller resultat i annan form, t. ex. genom mer eller mindre väl underbyggda hypoteser om en viss lösnings sociala verkningar, domstolarnas utnyttjande av dessa resultat stöter på principiellt samma svårigheter som användningen av sociologiska forskningsrön. Vägrar rättsvetenskapsmannen att ta det språng från fakticitet till normativitet som uppställandet av rekommendationer underbyggda med argumentation av judiciell typ innebär, får han finna sig i att hans forskningsresultat för domstolarna framstår som svårbearbetat råmaterial.
    En traditionellt viktig del av den dogmatiska jurisprudensen har

 

⁵¹ Ross, Om ret og retfærdighed (Köpenhamn 1953), s. 182 ff.

⁵² Se särskilt Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse (1941), s.2 f., och Gränsbestämning och äganderättstvist (1944), s. 4 ff.

icke berörts: den systematiserande. Något direkt inflytande lär väl sociologien svårligen kunna utöva på lösningen av denna rättsvetenskapliga arbetsuppgift. Ett indirekt inflytande är däremot ingalunda uteslutet. Ökade insikter om olika reglers och instituts funktionella samhörighet kunna tänkas medföra att man åtminstone för pedagogiska eller framställningstekniska syften överger traditionella eller på snävt formallogiska kriterier grundade grupperingar och indelningar för att t. ex. i en och samma lärobok behandla högst varierande regler och institut med gemensam anknytning till ett bestämt livsområde. En sådan utveckling — som nog redan kan konstateras, jfr t. ex. den framgångsrika integrationen av privat- och offentligrättsliga regler i Ljungmans och Stjernquists arbete Den rättsliga kontrollen över mark och vatten — är kanske icke alltid odelat lycklig. Juristernas önskan att vara praktiska, verklighetsnära och pedagogiska är respektabel; de ha också ansvaret för tekniska och analytiska instrument vilkas användningsområde går s. a. s. på tvären av en funktionellt betingad ämnesindelning och som måste hållas i bruk för att icke rosta, med allmän intellektuell nivåsänkning som följd.

 

VI. Vår framställning kan sägas ha följt ett slags uteslutningsprincip. När vi nått fram till den fjärde och sista frågan, nämligen den som rör sociologiens eventuella betydelse för den allmänna rättsläran,visar det sig icke finnas några speciella problem kvar att behandla. Detta är emellertid icke något märkligt. Vare sig man nu med Rossanser att den allmänna rättsläran bor en våning högre än den specialiserade dogmatiska rättsvetenskapen eller, mer blygsamt, uppfattar den som en rättsdogmatikens ancilla, en tjänsteflicka som nere vid dörren till rättsvetenskapens hus håller fram ljuset till — mer eller mindre uppskattad — tjänst för alla dem som bebo dess olika våningar, är det uppenbart att de frågor vi nu diskuterat alla i hög grad angå den allmänna rättsläran, att de i själva verket just ha sin hemortsrätt inom detta gebiet. De utgöra för att använda Strömbergs uttryck »sådana problem av principiell natur som angå hela juridiken eller stora delar av denna».⁵³ Här har valts att diskutera dessa frågor punkt för punkt, i anslutning till de rättsliga specialområden där de uppträda. Och när sålunda de olika våningarna i juridikens hus ha fyllts, en efter en, är det blott naturligt att det endast återstår för den vaksamme och myndige herrn en trappa upp att dra ned sin gardin, för tjänsteflickan vid dörren att blåsa ut sitt ljus.

 

⁵³ Statsvetenskaplig tidskrift 1962, s. 273.