BERNHARD GOMARD. Børns erstatningsansvar. (Forsikring og videnskab. Tre afhandlinger. Udg. af Assurandør-Societetet i anledning af 50-års jubilæet 25. november 1968. Kbhvn 1968. 174 s.)
Det danska Assurandørsocietetet har gett ut en jubileumsskrift, som ägnats olika frågor om försäkring och vetenskap. Den innehåller tre uppsatser, av vilka en — Bernhard Gomards studie "Børns erstatningsansvar" — behandlar juridiska frågor. De två övriga (Harald Cramér, On the mathematical theory of insurance risk, och Vagn Mortensen, Coronarocclusion i forsikringsmedicinsk belysning) skall förbigås här.
Gomards undersökning bör ha stort intresse för svenska läsare. Utom värdefulla faktiska upplysningar om rätts- och försäkringspraxis innehåller den mängder av skarpsinniga reflexioner och synpunkter rörande olika skadeståndsfrågor, ofta med ganska löst sammanhang med ämnet men alltid i hög grad stimulerande. Dessutom kan man — liksom om andra skadeståndsrättsliga framställningar från våra nordiska grannländer — framhålla, att planerna på en enhetligare nordisk skadeståndsrätt gett undersökningen ökat praktiskt intresse för Sveriges del.
Den nuvarande danska regeln om barns ansvar tillkom ungefär samtidigt som bestämmelsen i 6 kap. 6 § strafflagen, i dess nuvarande utformning; men den slutliga lydelsen stämmer inte riktigt med den svenska. I den danska Myndighetsloven § 63 heter det:
"Barn under 15 år er erstatningspligtigt for skadegørende Handlinger efter samme Regler som Personer over denne Alder, dog kan Erstatningen nedsættes eller endog helt bortfalde, for så vidt det findes billigt på Grund af manglende Udvikling hos Barnet, Handlingens Beskaffenhed og Omstændighederne i øvrigt, derunder navnlig Forholdet mellem den Skadegørendes og den Skadelidendes Evne til at bære Tabet og Udsigten til at Skaden kan fås godtgjort hos andre."
Enligt formuleringen utgår man alltså, i motsats till den svenska bestämmelsen, från full skadeståndsskyldighet enligt culparegeln men ger möjlighet att nedsätta skadeståndet efter en skälighetsbedömning; vidare hänvisar lagtexten uttryckligen till de ekonomiska förhållandena. Denna olikhet torde ha bidragit till att regeln också tillämpas något annorlunda än den svenska. Med dess utformning är det ganska naturligt att domstolarna i Danmark är benägna att döma ut fullt skadestånd, så snart det skadevållande barnet är skyddat av ansvarsförsäkring, och detta även om barnet är ganska litet. Så gör vi som bekant inte för närvarande i Sverige (jfr särskilt HD:s principuttalande om försäkringens betydelse i NJA 1960 s.
599); men enligt skadeståndskommitténs förslag av år 1963 till nya regler om barns ansvar skall principerna för ansvaret i stort sett motsvara de danska, samtidigt som man i lagtexten skulle hålla fast vid den tidigare konstruktionen av bestämmelsen.1 Denna skulle alltså alltjämt utgöra en regel om att skadestånd utgår i den mån det är billigt, inte en regel om nedsättning av skadeståndsansvaret. Man kan vänta sig att det bebådade förslaget till skadeståndslag kommer att innehålla en liknande regel.
Gomards undersökning är den mest ingående analys av frågorna om barns skadeståndsansvar som publicerats i Norden. Den refererade danska rättspraxis som förekommer på området är långt mera omfattande än i något annat nordiskt land; den ger så pass goda riktlinjer för bedömningen att man förvånar sig över att domstolstvisterna alltjämt är så många i Danmark. Om jämkning blir som sagt inte tal i det normalfall då barnet har ansvarsförsäkring, bortsett från när den skadelidande är medvållande; därmed bortfaller problemet, hur ersättningen här skall trappas av efter skadevållarens ålder — något som ju vållat svenska domstolar en del svårigheter.
Efter en kort historik och en komparativ översikt av olika länders rätt på området redogör Gomard för dansk rättspraxis i en rad olika situationer: vid trafikskador, skador genom eld, skador vid lek, skador på grund av klåfingrighet och tillgrepp, bagatellskador. Sedan följer givande diskussioner om vissa allmänna frågor. I ett avsnitt om culpabedömningen tar Gomard bl. a. avstånd från den äldre danska uppfattningen, att ansvaret skulle vara lindrigare än den allmänna culparegeln vid skador i sällskapslivet ("gæstebudsskader"). När han behandlar jämkning och försäkring, kommer han in på utformningen och tolkningen av vissa vanliga undantag i ansvarsförsäkringen för aktuella skadetyper, såsom för skada på omhändertagna motorfordon. Han bidrar också till debatten om risktagande och identifikation i ett parti om dessa frågor.
På de allra flesta punkter är anmälaren benägen att instämma i Gomards synpunkter. Någon gång kan det verka tveksamt, om gällande dansk rätt har ett sådant innehåll som Gomard slår fast, ibland på grundval av ett påfallande magert material. Ett exempel ger behandlingen av den svåra och i Sverige ouppklarade frågan om rätten till skadestånd för den som handlat för att rädda annan ur en farlig situation och därigenom själv skadats — ett ganska praktiskt fall vid trafikskador. Gomard anser sig kunna uttala, att enligt allmänna rättsgrundsatser om räddningsaktioner sådana skador kan krävas ersatta av den som den skadelidande sökt rädda, även om räddningsförsöket slår fel; förutsättningen skulle vara, att räddningshandlingen varit försvarlig och den som företagit handlingen inte är ansvarig för den uppkomna skadan (s. 75). Skadeståndsskyldighet skulle alltså föreligga oberoende av culpa och träffa också barn, som råkat i den farliga situationen. Det förefaller emellertid strängt, att den som drabbas av skada dessutom skall åläggas att betala skadestånd, kanske till stora belopp, till den som förgäves sökt rädda honom. Skall t. ex. dödsboet efter en drunknad simmare få ersätta också skador på båten, om en utomstående båtägare försökt rädda den nödställde men gått på grund? Det stämmer inte så väl med sjörättens regler om bärgning ("no cure no pay"), och man kan
fråga, om principerna om negotiorum gestio, som Gomard åberopar i sammanhanget, leder så långt — i varje fall gäller det knappast i svensk rätt.2 Inskränkes regeln till lyckade räddningsförsök, blir den lättare att acceptera. För ersättningsskyldighet bör man då rimligen kräva att räddarens skada står i rimlig proportion till det räddade intresset — något som väl också Gomard menar.
Gomard går också in på frågorna om skadelidande barns medvållande, särskilt vid trafikskador. Med stöd av en højesteretsdom (UfR 1968. 236 H), där en pojke på 4 år 8 månader ansågs kunna kräva fullt skadestånd när han sprungit ut på vägen framför den bil han skadats av, anser Gomard sig kunna anta en särregel om att man bortser från ringa medvållande av barn och troligen även av vuxna (s. 80 f). I själva verket är det väl också här fråga om en rekommendation på rättspolitiska grunder; tyvärr förefaller det tveksamt, om domstolarna har helt samma inställning. Som Gomard själv påpekar, motsägs hans uppfattning om domen av højesteretsdommer Trolles kommentar till den.3 Enligt Trolle ville domstolen bara flytta upp minimiåldern för èget vållande hos ett skadelidande barn. Som belägg för att bedömningen av vuxnas medvållande skulle vara lindrat kan Gomard bara åberopa en så speciell lag som den danska atomansvarighetslagen av 1962 (18 §; jfr 13 § 2 st. i motsvarande svenska lag). I varje fall för en svensk ter det sig något främmande att anse regleringen av atomansvaret ge uttryck för några allmänna skadeståndsrättsliga principer.
I sak vill anmälaren helt instämma med Gomard om att en mild medvållandebedömning är påkallad; annars kan resultatet ofta bli obilligt, kanske främst just när barn tillfogats skada. Bl. a. illustreras det av den svenska domen NJA 1969 s. 205, där HD:s majoritet — i strid med uttalanden av barnpsykologisk expertis — jämkade ersättningen till en 7-åring, som rusat ut på vägbanan utan att se sig för. Lyckligtvis tyder ett senare HD-avgörande från 19704 på en mera tolerant inställning till barns obetänksamhet i trafiken; här ansågs ett ganska likartat handlande av en snart 9-årig pojke skäligen inte böra medföra jämkning av skadeståndet, närmast på den grund att det ouppmärksamma beteendet varit normalt för ett barn i denna ålder.
Det kan naturligtvis från teoretisk synpunkt förefalla närliggande att man bedömer den skadelidandes culpa på motsvarande sätt som om han genom samma handling vållat den ansvarige skada; om han då hade blivit skadeståndsskyldig till någon del, skulle också hans ersättningskrav såsom skadelidande jämkas i samma mån. Annars kan man komma till överraskande resultat t. ex. vid ömsesidig skadegörelse i trafiken. I varje fall när det gäller barn är emellertid läget speciellt. Både den nämnda danska regeln i Myndighedsloven och den svenska i 6 kap. 6 § strafflagen hänvisar ju till en skälighetsbedömning; detta gör också medvållanderegeln i 6 kap. 1 § andra punkten strafflagen ("efter ty som skäligt prövas"). Det är ingenting som säger att denna skälighetsprövning nödvändigtvis behöver leda till samma fördelning av skadan, oavsett om barnet står som skadelidande
eller som skadevållare. Lika väl som en föreliggande ansvarsförsäkring och övriga ekonomiska förhållanden på ömse sidor beaktas när barnet krävs på skadestånd, borde man kunna ta hänsyn bl. a. till försäkringsförhållandena, när man prövar verkan av barnets medverkan till sin skada. Detta kunde tyckas vara en naturlig konsekvens av att man i denna situation tillämpar grunderna för 6 kap. 6 § strafflagen.5 Synpunkten tycks framträda i minoritetens skäl i NJA 1969 s. 205; i 1970 års fall, där Hovrätten var inne på samma tankegång, har HD i stället mera allmänt hänvisat till skäligheten som grund för att fullt skadestånd skulle utgå.
Man kan rent av sätta i fråga, om inte sådana överväganden borde kunna få betydelse också när det gäller vuxnas medvållande. I varje fall när en jämkning på grund av skadelidandes medverkan leder till oskäligt resultat, borde det kunna korrigeras vid tillämpning av 6 kap. 1 § andra punkten. Inom skadeståndsrätten är man ju i allt större utsträckning benägen att nedsätta oskäligt betungande skadeståndsskyldighet. Flera speciella regler förekommer av detta innehåll, inte bara för arbetstagares del utan också för andra ansvariga;6 skadeståndskommittén har föreslagit jämkningsbestämmelser på centrala delar av skadeståndsrätten,7 och nyligen har kommittén fått direktiv att utreda en allmän jämkningsregel av denna typ. Det är dags att visa den culpöse skadelidande ett överseende liknande det man visar den culpöse skadevållaren, i varje fall om resultatet inte blir oskäligt strängt mot den ansvarige. — Emellertid är det tveksamt, om man kan komma så långt genom en rättsutveckling i domstolspraxis; de traditionella föreställningarna om medvållandereglernas värdefulla preventiva effekt torde vara djupt rotade. Det kan tyckas nödvändigt att lagstiftaren ingriper — kanske närmast genom en specialregel för personskador, där de sociala och humanitära skälen för en reform väger tyngst.
En parallell med bedömningen, när barnet vållat annan person skada, kan ge upphov också till andra problem. I domen från 1970 synes HD som sagt ha fäst avgörande vikt vid att 97åringen inte handlade annorlunda än vad man kunde vänta sig av ett barn i hans ålder; av detta skäl nedsattes inte hans skadeståndskrav. Antag att bilen i stället väjt undan för pojken och föraren skadats vid en dikeskörning; skulle då inte föraren kunnat fordra ersättning av pojken ens om denne varit ansvarsförsäkrad?
Frågan sammanhänger med det omstridda problemet, om ansvar för barn förutsätter att skadevållaren betett sig på ett sätt som avviker från vad man i allmänhet kan fordra av barn i den aktuella åldern — en uppfattning som skadeståndskommittén gett uttryck för men i Sverige motsagts av bl. a. Karlgren.8 Gomard ansluter sig till samma mening som kommittén, samtidigt som han framhåller att en strängare bedömning också före-
kommit i Danmark (s. 117 ff). Om man emellertid utgår från att ouppmärksamhet och tanklöshet i trafiken är ordinära företeelser också hos ganska stora barn och som i 1970 års fall låter denna omständighet avgöra frågan om jämkning på grund av medvållande, kan detta leda till slutsatsen att sådana barn numera inte längre kan bli ersättningsskyldiga för trafikolyckor som de vållar, utom undantagsvis vid beteenden som helt skiljer sig från jämnårigas. Hittills har man snarast varit strängare mot barn när de stått som medvållande än när de krävts på skadestånd.9
Som också Gomard utvecklar (s. 82), är en höjning av åldersgränsen för barns ansvar knappast någon särskilt önskvärd utveckling. I dag, när ansvarsförsäkring gäller i flertalet av de skadefall där barn är inblandade, synes det mest tillfredsställande systemet innebära att å ena sidan barn blir skadeståndsskyldiga ganska långt ner i förskoleåldern, å andra sidan även större barns medvållande bedöms så milt som möjligt. I Sverige, och tydligen även i Danmark, har man kunnat nå acceptabla resultat närmast genom att ställa upp ett lydigt och oföretagsamt idealbarn som norm för bedömningen; avvikelser från dess uppträdande har sedan också med skadeståndskommitténs ståndpunkt ansetts kunna medföra ansvar enligt 6 kap. 6 §. Vad som medfört komplikationer är att man hos oss börjat lyssna till barnpsykologisk expertis i skadeståndsmål och därigenom måst anlägga en ny syn på barnens uppträdande bl. a. i trafiken. I belysning av psykologernas uttalanden framstår domstolarnas förväntningar på barns omdömesförmåga och förtänksamhet i olika situationer ofta som tämligen orealistiska.10 Gomards uppfattning, att man kan ge redan ett fyraårigt barn en känsla av att det gör något felaktigt och förbjudet när det springer ut på gator och vägar (s. 118), delas nog av många jurister och lekmän, men det är tveksamt om sådana antaganden numera kan få någon större betydelse i skadeståndsfrågor.
Skall man hålla fast vid den traditionella ståndpunkten, att också mindre barns oregelmässiga uppträdande i trafiken ibland kan medföra skadeståndsskyldighet, tycks det nödvändigt att gå ifrån kravet att handlingen måste ha skilt sig från det normala för barnets ålder. Man skulle i stället ansluta sig till Karlgrens ståndpunkt att det enligt 6 kap. 6 § strafflagen skall ske en mera objektiv culpabedömning,11 dock med möjlighet att jämka bort skadeståndet om det skulle drabba barnet personligen. Minimikravet för skadeståndsskyldighet skulle vara att handlingen hos en vuxen person skulle ha varit culpös. Det är ingen helt tilltalande ståndpunkt — bl. a. stämmer den inte med tendensen att vid den allmänna culparegelns användning ta viss hänsyn till en skadevållares individualitet — men den torde kunna leda till rimliga resultat i de enskilda fallen. Om barnet självt blivit skadat vid motsvarande handlande, skulle däremot denna medverkan till skadan skäligen inte anses medföra någon jämkning av ersättningen till barnet.12
En utveckling efter dessa linjer medför att man i viss mån går ifrån skadeståndskommitténs uttalanden; den är inte heller så lätt att förena med den danska lagtexten, som ju hänvisar till allmänna skadeståndsregler. Man
kan emellertid undra, om det i längden går att hålla fast vid det nuvarande systemet utan att det medför påfallande inkonsekvenser.
Skadeståndskommittén har som sagt i sitt förslag behållit i stort sett den nuvarande skälighetsregeln för barns ansvar, alltjämt kombinerad med principen att föräldrar bara svarar enligt den allmänna culparegeln vid bristande tillsyn. Någon mera markant sänkning av den lägsta åldern för barnansvar — för närvarande cirka fem år — skulle knappast komma i fråga. I dessa avseenden stämmer regleringen i stort sett med ett motsvarande danskt lagförslag. För många framstår den nog som en halvmesyr; den återkommande tanken på ett rent strikt föräldraansvar, oberoende av vållande vid övervakningen, kan tänkas bli framförd under lagförslagets fortsatta behandling — kanske i förening med ett förslag om obligatorisk ansvarsförsäkring för barnskador. Både i Nordiska rådet och inom riksdagen har man tidigare varit inne på sådana linjer.
Lösningen kan från en del synpunkter verka ganska tilltalande; inte minst kunde de här antydda svårigheterna att komma till ett lämpligt resultat vid säkring för barnskador. Både i Nordiska rådet och inom riksdagen har man söker sig fram på nya vägar. Gomard ställer sig emellertid tvivlande till en sådan reglering (s. 43). Han åberopar, utom rättssystematiska skäl, att den skadelidande utan egen försäkring också kan ersättas genom en utvidgad socialförsäkring. Argumentet är väl inte avgörande, även om man att döma av vissa uttalanden från justitiedepartementet varit inne på sådana reformtankar. Möjligheten att förbättra skyddet genom allmän försäkring kan visserligen vara ett skäl mot obligatorisk ansvarsförsäkring, med alla de komplikationer en sådan innebär; men en lösning efter dessa linjer verkar ganska avlägsen, och även om i framtiden en skadelidande skulle få en någorlunda tillfredsställande kompensation på detta sätt kvarstår behovet av ersättning för de stora egendomsskador som barn kan orsaka. Man kan här hänvisa till de siffror Gomard ger ur försäkringsstatistiken (s. 62), som tyder på att personskador vållade av barn inte bara är få utan också har begränsad betydelse med hänsyn till ersättningsbeloppen.
En tyngre vägande invändning mot ett rent strikt föräldraansvar torde vara att detta säkert får begränsas till att gälla skador vållade av små barn, närmast före skolåldern, om det skall få rimlig räckvidd och kunna anknyta till rättsmedvetandet hos föräldrar i allmänhet. Det är i dessa fall som man kan åberopa att barn representerar ett oberäkneligt faromoment för omgivningen — liksom man på ungefär samma vis hänvisat till hundars oberäkneliga uppträdande till stöd för hundägares strikta skadeståndsskyldighet i Sverige. Det moraliska ansvar som föräldrar känner för sina barns handlingar torde framför allt gälla barn i dessa lägre åldrar. Det torde emellertid knappast vara denna kategori som orsakar de stora sakskadorna13 — frånsett skadefall i trafiken, där sådana skador vanligen torde täckas av försäkring. Vidare är det tveksamt, om föräldrarnas känsla av ansvar för barnens förehavanden kommer att bestå också om barnens fostran och tillsyn i allt större utsträckning lämnas åt daghem eller annars åt någon annan än föräldrarna. Man skulle få överväga att utvidga ansvaret till andra som någorlunda varaktigt tillser barn, i så fall utan stöd av någon uppfattning om en moralisk skyldighet att svara för barnen.
Slutligen torde det vara förhastat att påstå att ett rent strikt föräldraansvar förebygger tvister. Här som annars kvarstår de praktiska problemen om medvållande och kausalitet, och de kan ställa till speciella svårigheter i detta läge; man kan ju inte utsträcka ansvaret till alla skador, vartill barnet på något sätt kan anses som medverkande orsak. Av betydelse blir också frågorna om verkan av samtycke och handlande på egen risk, aktuella vid de vanliga sport- och lekskadorna.
Man bör alltså inte överdriva fördelarna med ett strikt föräldraansvar; det kan vålla åtskilliga problem i praktiken. I varje fall är det svårt att gå över på denna linje utan en ingående utredning av ansvarets närmare innebörd och konsekvenser — något som inte har skett i Sverige och veterligen inte heller i andra nordiska länder. Gomards skeptiska inställning förefaller välmotiverad.
Bertil Bengtsson