Lagstiftningsfrågor vid 1970 års riksdags höstsession
I nedanstående översikt redovisas de viktigaste av de lagstiftningsfrågor sombehandlats under höstsessionen med 1970 års riksdag. Liksom i tidigare redogörelser av samma slag har endast sådana ärenden medtagits, som behandlats av lagutskott och som kan antas särskilt intressera SvJT:s läsekrets.
Kyrkolgstiftning. Inom ramen för det bestående sambandet mellan staten och svenska kyrkan har vidtagits ändringar i åtskillig lagstiftning av kyrkolags natur. Sålunda ersätts 1932 års ecklesiastika boställsordning och viss annan äldre lagstiftning fr. o. m. den 1 januari 1972 av en ny lag om förvaltning av kyrklig jord. Syftet med denna lag är att det kyrkliga jord- och skogsbruket skall bli föremål för en genomgripande strukturrationalisering, anpassad till de allmänna rationaliseringssträvandena inom jord- och skogsbruket. Löneboställenas skog, den ojämförligt största delen av kyrklig skogsmark, skall förvaltas av stiftsnämnderna i stället för som f. n. av de enskilda pastoraten. Stiftsnämnderna får härigenom det huvudsakliga ansvaret för rationaliseringen. Två representanter för pastoraten skall ingå i varje stiftsnämnd. De nuvarande speciella arrendereglerna för kyrklig jord upphör att gälla.
I en ny lag om kyrkliga kostnader, som också skall träda i kraft den 1 januari 1972, ges nya regler om fördelning av prästlöne- och kyrkomusikerlönekostnaderna mellan pastoraten och kyrkofonden. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden skall bygga på den faktiska, årliga avkastningen av pastoratens lönetillgångar i stället för som nu på en för 10 år i sänder bestämd normalavkastning. Med den nya lagens ikraftträdande upphävs 1932 års lag om kyrkofond och 1951 års prästlönekostnadslag.
Genom ändringar i kyrkomötesförordningen och lagen om domkapitel, vilka trätt i kraft vid årsskiftet, har representationen för de teologiska fakulteterna i kyrkomötet och domkapitlen i Uppsala och Lund avskaffats. Samtidigt har valbarhetsvillkoren för ledamöter och suppleanter i dessa organ anpassats till vad som gäller för bl. a. riksdagsmän och kommunala förtroendemän. Genom ändringar i lagen om prästval har vidare kyrkoherde fått rätt att söka tjänst i högre lönegrad, även om han inte innehaft sin senaste tjänst i fem år, samt öppnats möjligheter för domkapitel att besluta om hur man skall förfara i vissa tillsättningsärenden, där ingen behörig sökande anmält sig. Slutligen har religionsfrihetslagen ändrats så att utlänning som tillhör annat evangeliskt-lutherskt trossamfund skall kunna vinna inträde i svenska kyrkan utan att behöva personligen inställa sig hos pastor.
Familjerätt. I syfte att så långt som möjligt likställa alla adoptivbarn med andra barn i familjerättsligt hänseende har vidtagits vissa ändringar i adoptionslagstiftningen. Sålunda har reglerna för s. k. stark
adoption gjorts tillämpliga på alla kvarstående s. k. svaga adoptioner. Vidare har de nuvarande reglerna om hävande av adoption slopats samt införts möjlighet att adoptera adoptivbarn. Lagstiftningen innebär också vidgade möjligheter för den som är under 25 år att antaga adoptivbarn.
Lagstiftningen har föranlett ändringar i föräldrabalken, 1958 års lag omändring i föräldrabalken, lagen om införande av nya ärvdabalken, giftermålsbalken, namnlagen och lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Ytterligare följdändringar, motiverade av att principen om adoptivbarns likställighet med andra barn bör slå igenom i annan lagstiftning, har aviserats till innevarande års riksdag.
Övergången från svag till stark adoption träder i kraft den 1 juli 1971. I övrigt har ändringarna trätt i kraft vid årsskiftet.
Fastighetsrätt. Riksdagen har antagit en ny jordabalk jämte en särskild promulgationslag till balken och viss annan följdlagstiftning. Den nya jordabalken innehåller 23 kapitel, uppdelade på två avdelningar. I den första avdelningen meddelas de materiella reglerna inom balkens ämnesområde och i den andra avdelningen bestämmelser om inskrivningsväsendetoch om inskrivning i allmänhet. I väsentliga delar bygger jordabalken på gällande rätt sådan denna kommit till uttryck i lagstiftning och i rättspraxis. På vissa områden innehåller balken dock viktiga nyheter och på andra områden har redan befintliga rättsinstitut ändrats. Bland nyheterna kan särskilt nämnas reglerna om formkraven vid fastighetsöverlåtelse, utformningen av panträtten i fast egendom och bestämmelserna om godtrosförvärv på grund av inskrivning. Beträffande det närmare innehållet i lagstiftningen kan nämnas att redogörelser för lagrådsremissen i ämnet samt för lagrådets yttrande har varit införda i denna tidskrift (1966 s. 546 och 1969 s. 715). För en översiktlig redogörelse för innehållet i den synnerligen omfattande propositionen (1970: 20) och för de smärre jämkningar som gjorts vid riksdagsbehandlingen kan även hänvisas till tredje lagutskottets utlåtande 1970:80 s. 115—131.
Balken och dess följdlagstiftning träder i kraft den 1 januari 1972.
Genom särskild promulgationslag (FBLP) har beslutats att den av 1970 års vårriksdag antagna nya fastighetsbildningslagen (FBL) skall träda i kraft samtidigt med jordabalken. FBLP innehåller vidare bestämmelser om upphävande av äldre fastighetsbildningslagstiftning. I lagen regleras också frågan om tillämpligheten av äldre rätt på mål eller ärenden om fastighetsbildning som är anhängiga i första instans vid FBL:s ikraftträdande. Bestämmelserna härom utgår från att den nya lagen i princip är tillämplig. Från denna grundsats görs en del undantag. Slutligen meddelas i FBLP vissa bestämmelser om äldre rättsinstitut som är under avveckling.
Utöver FBLP har riksdagen antagit två andra nya lagar, som har anknytning till FBL och skall träda i kraft samtidigt med den. Den ena lagen innehåller bestämmelser om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning. I den andra lagen behandlas frågan om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning. Sistnämnda lag syftar till att säkerställa att samstämmighet i största möjliga utsträckning kommer att råda mellan fastighetsindelningen och indelningen i förvaltningsområden. Slutligen har beslutats vissa ändringar i byggnadslagen och byggnads-
stadgan som innebär att dessa författningar anpassas till FBL:s regelsystem. Särskilt kan nämnas att det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt utmönstras genom lagstiftningen och att ordet tomt skall beteckna en enligt fastställd plan för bebyggelse avsedd enhet. Också ändringarna i byggnadslagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1972.
Enligt 19 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden (inskrivningslagen) skall anteckning i fastighetsboken avföras om anteckningen finnes uppenbarligen ej längre vara av betydelse. Detta gäller emellertid bara anteckningar, som gjorts i anledning av anmälan, och inte inskrivningar av rättigheter. Den systematiska genomgång av fastighetsboken, som krävs inför omläggningen till ADB inom inskrivningsväsendet, har gjort det nödvändigt att rensa ut även betydelselösa inteckningar för annat än fordran. I inskrivningslagen har därför införts en bestämmelse som ger inskrivningsdomare befogenhet att utan ansökan av fastighetsägare eller rättighetshavare avföra inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, om det är uppenbart att den intecknade rättigheten inte gäller i fastigheten. Åtgärden skall handläggas som inskrivningsärende och redovisas i dagboken. Inskrivningslagen har vidare ändrats så att Kungl. Maj:t tillagts rätt att, om särskilda skäl föreligger, besluta att inskrivningsdomarens ämbetsområde skall ha annan omfattning än domsaga. De nya bestämmelserna har trätt i kraft.
I syfte att underlätta och effektivisera verksamheten för sanering av oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden har införts vissa ändringar i 1962 års lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Den nuvarande bestämmelsen att beslut om lagens tillämpning skall fattas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall har ersatts med föreskrifter som innebär att det i princip överlämnas åt överlantmätaren att förordna om äganderättsutredning. Vidare har kravet på att det skall förekomma minst två sammanträden med sakägarna mjukats upp. Den nya bestämmelsen innebär att en förrättning i vissa fall skall kunna handläggas vid ett enda sammanträde. Slutligen har införts möjlighet för förrättningsmannen att förordna att inteckning, som besvärar endast viss del av ägolott, efter förrättningen skall besvära hela ägolotten. Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1971.
Processrätt m. m. Som en följd av den av 1969 års riksdag beslutade reformen av de allmänna underrätternas organisation har gjorts vissa ändringar i sjölagen beträffande bestämmelserna om forum i sjörättsmål. Föreårsskiftet skulle sådana mål tas upp av rådhusrätt eller vissa häradsrätter. Efter lagändringarna gäller som huvudregel att sjörättsmål koncentreras till sju tingsrätter i landet, nämligen Luleå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö, Göteborgs och Karlstads tingsrätter. Mål som uteslutande rör annat fartyg än handels- eller fiskefartyg får dock tas upp av tingsrätt som är behörig enligt allmänna regler i rättegångsbalken. Samtidigt har gjorts vissa ändringar i forumbestämmelserna i föräldrabalken och i den nya lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Även dessa ändringar har samband med underrättsreformen och har trätt i kraft vid årsskiftet.
Riksdagen har också ändrat forumreglerna i tryckfrihetsmål. Ändringarna— i lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål — innebär bl. a. att tryckfrihetsmål skall upptas av tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte. Kungl. Maj:t skall dock ha möjlighet att förordna att även annan tingsrätt inom länet skall vara behörig att uppta sådana mål. De nya bestämmelserna träder i kraft när det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen, som 1970 års vårriksdag antagit som vilande, slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag.
Som ett led i uppbyggnaden av rättsväsendets informationssystem (RI) pågår arbete med att lägga om de centrala polisregistren hos rikspolisstyrelsen samt det allmänna kriminalregistret för automatisk databehandling. I samband härmed har tidigare företagits vissa ändringar i lagstiftningen rörande kriminalregistret, och under höstriksdagen har också lagen om polisregister m. m. ändrats. Ändringarna innebär i huvudsak en begränsning av uppgiftslämnandet från polisregister såvitt gäller anteckningar om böter samt en viss justering av de regler som gäller för intygsgivning till länsstyrelse och statens invandrarverk.
I syfte att förhindra s. k. flygplanskapning och liknande allvarliga brott mot säkerheten för luftfarten har antagits en lag om särskild kontroll på flygplats. Vid den åsyftade kontrollen skall vapen och liknande föremål eftersökas. I sådant syfte får polisman undersöka resgods m. m. inom flygplatsens område samt kroppsvisitera resande och andra som uppehåller sig på flygplatsen. Förordnande om kontroll enligt lagen meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med luftfartsverket för begränsad tid, högst tre månader varje gång. Lagen har trätt i kraft. I sammanhanget kan nämnas att en proposition med förslag till införande i brottsbalken av en särskild straffbestämmelse mot flygplanskapning har aviserats till vårriksdagen.
Genom ändring i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker har ordningsvakt, som vid offentlig tillställning utövar polisverksamhet med stöd av förordnande enligt polisinstruktionen, tillagts samma rätt som polisman att beslagta rusdrycker som olovligen medförs vid tillställningen. Lagändringen träder i kraft den 1 juli 1971.
Utsökningsrätt, konkursrätt, m. m. Nuvarande bestämmelser i 1921 års lag om ackordsförhandling utan konkurs har från och med årsskiftet ersatts av en ny ackordslag. Samtidigt har konkurslagens regler om ackord i konkurs anpassats till innehållet i den nya lagen. Avsikten med lagstiftningen är att ackordsförfarande utan konkurs skall kunna komma till användning i större omfattning än tidigare, då ackordsförhandlingen ofta försvårades av att borgenärerna oberoende av ackordsförhandling kunde få utmätning eller försätta gäldenären i konkurs. Enligt den nya ordningen kan gäldenär, som vill ha ackord, hos konkursdomaren begära förordnande av en god man som skall övervaka förhandlingen och bevaka borgenärernas rätt. När god man förordnats, skall enskild borgenär endast i undantagsfall kunna få till stånd en utmätning eller konkurs. Kan uppgörelse inte träffas inom två månader efter det att god man har förordnats, har gäldenären möjlighet att åstadkomma offentlig ackordsförhandling, som kan leda fram till att ackord antas av en borgenärsmajoritet. Möjligheterna till antagande av så-
dant ackord har ökats genom att den minsta tillåtna ackordsprocenten har satts ned samt genom att den erforderliga borgenärsmajoriteten minskats. Förfarandet vid offentlig ackordsförhandling har också förenklats. En nyhet är slutligen att konkurslagens återvinningsregler blivit tillämpliga vid offentligt ackord.
För ikraftträdande samtidigt med den nya jordabalken har riksdagen antagit en förmånsrättslag som skall ersätta de nuvarande, delvis mycket ålderdomliga bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken om betalningsordningen vid utmätning och konkurs. Den nya lagen innebär framför allt en modernisering av nuvarande regler; i sakligt hänseende består förändringarna väsentligen i en utmönstring av vissa befintliga allmänna förmånsrätter av mera speciell karaktär. Den sedan länge debatterade frågan om förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter har lösts så att skatteprivilegiet — mot vad lagberedningen och flertalet remissinstanser ansett — skall bestå. Denna förmånsrätt blir liksom f. n. den sämsta i förmånsrättsordningen, d. v. s. närmast framför oprioriterade fordringar. En nyhet är att även fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott blir — liksom böter och viten — efterställda andra oprioriterade fordringar.
Lagstiftningen innebär icke något slutligt ställningstagande till de omstridda frågorna om löneprivilegiets omfattning och förmånsrättsförhållandet mellan lönefordringar och fastighetsinteckningar. Detta sammanhänger med antagandet av en senare än förmånsrättslagen utarbetad lag om statlig lönegaranti vid konkurs. Enligt denna lag svarar staten från och med årsskiftet för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försätts i konkurs. De fordringar som omfattas av garantin är löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen enligt 17 kap. 4 § och 6 a § handelsbalken. Betalning utgår dock för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Garantibelopp betalas i förvaltarkonkurs när bevakad fordran, som omfattas av garantin, lämnats utan anmärkning eller senare blivit utdelningsgill. Vid fattigkonkurs betalas garantibelopp när fordran efter prövning av kronofogdemyndighet funnits vara betalningsgrundande. Staten inträder i fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Garantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.
Lagstiftning om elektriska anläggningar. Riksdagen har antagit ett förslag till lag om ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. I denna lag, som är från år 1902, ges grundläggande föreskrifter om tillstånd och villkor för distribution av elkraft, om skyddsåtgärder mot skador och störningar mellan olika anläggningar samt om ansvar för skada genom inverkan av elektrisk ström. De nu antagna ändringarna, som trätt i kraft vid årsskiftet, innebär i huvudsak följande.
I en ny paragraf ges en utförlig definition av begreppet elektrisk anläggning. Reglerna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder för att hindra skada eller störning mellan elektriska anläggningar har kompletterats. Vidare har införts bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan elektriska ledningar och trafikleder. Enligt huvudregeln i lagen är innehavare av elektrisk starkströmsanläggning med egen generator eller transformator oberoende av vållande ansvarig för skada genom inverkan av ström från an-
läggningen. Undantag har tidigare gällt för bl. a. skada som uppkommit inom inhägnad gård genom inverkan av ström med högst 250 volts spänning. I den nya lagstiftningen har detta undantag upphävts. Eldistributörers strikta ansvar omfattar således numera också bl. a. uttag för motorvärmare på inhägnade parkeringsplatser liksom sådana mer eller mindre tillfälliga förbrukningsanläggningar som finns på inhägnade byggnadsplatser, skrotupplag m. m.
Naturvård m. m. Riksdagen har antagit flera lagförslag som har till syfte att möjliggöra en effektiv bekämpning av den under senare år tilltagande nedskräpningen utomhus.
Enligt 23 § naturvårdslagen i dess tidigare gällande lydelse skulle envar se till att han inte skräpade ned i naturen så att därav kunde uppkomma otrevnad eller skada för annan. Om någon åsidosatte denna bestämmelse på ett sätt som var ägnat att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom kunde böter utdömas. Genom ändring i lagen har förbudet utvidgats till att omfatta också sådana fall där nedskräpningen inte vållar otrevnad eller skada. Förbudet har vidare utsträckts till att gälla även vid bebyggelse. Den skärpta inställningen har slutligen också kommit till uttryck i att påföljden för brott mot stadgandet ändrats till böter eller fängelse i högst sex månader. Gärning, som är ringa, är dock straffri.
Som ett komplement till den skyldighet, som åvilar envar att inte skräpa ned eller osnygga, har kommun ålagts att städa utomhus där allmänheten äger att fritt färdas. Bestämmelser härom har influtit i en ny kommunalrenhållningslag. I denna lag ingår också bestämmelser, som motsvarar dem som finns i den nuvarande gaturenhållningslagen. Lagen innehåller sålunda regler om skyldighet för kommun att hålla rent på gator och andra allmänna platser samt allmänna vägar inom stadsplanelagda områden. Inom områden med byggnadsplan är kommun renhållningsskyldig i fråga om allmänna vägar. Kommunens skyldighet beträffande de allmänna vägarna omfattar dock inte sådana renhållningsåtgärder som åvilar staten som väghållare. Uppgiften att svara för renhållning av gångbana kan liksom tidigare överföras på fastighetsägarna. Lagen föreskriver vidare skyldighet för kommunerna att ta hand om och forsla bort hushållsavfall m. m. från all bostadsbebyggelse. Det s. k. renhållningsmonopolet, som med stöd av lokala hälsovårdsordningar förekommit i vissa kommuner, är således enligt lagen obligatoriskt. Länsstyrelsen kan dock medge dispens. I lagen om allmänna vägar har införts skyldighet för staten såsom väghållare att svara för renhållning av allmänna vägar, rast- och parkeringsplatser samt sidoområden till dessa. I detta stycke angiven lagstiftning har också föranlett vissa ändringar i allmänna ordningsstadgan, hälsovårdsstadgan och lagen om kommunala renhållningsavgifter.
Kommunala renhållningslagen — med undantag av bestämmelserna om det obligatoriska renhållningsmonopolet — samt ändringarna i naturvårdslagen, i lagen om allmänna vägar och i allmänna ordningsstadgan har trätt i kraft den 1 januari 1971. Bestämmelserna i kommunala renhållningslagen om renhållningsmonopolet samt ändringarna i lagen om kommunala renhållningsavgifter och i hälsovårdsstadgan träder i kraft den 1 januari 1972.
Arbetsrätt. Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen har sedan gam-
malt inte ägt tillämpning inom jordbruksnäringen. Detta har bl. a. gällt merparten av de särskilda reglerna om minderårigas användande till arbete, d. v. s. reglerna om minimiålder, arbetsbok, läkarbesiktning, arbetstid och nattvila. Av principiella skäl samt av hänsyn till att jordbruksarbetet blivit alltmer mekaniserat och rationaliserat har föreskrifterna genom ändring av 4 § arbetarskyddslagen gjorts tillämpliga på minderåriga arbetstagare inom jordbruksnäringen fr. o. m. den 1 januari 1971.
Den 1 juli 1971 upphör 1944 års hembiträdeslag att gälla och ersätts med en ny lag om arbetstid m. m. i husligt arbete. Genom den nya lagen blir de husligt anställda i princip jämställda med andra arbetstagargrupper i arbetstidshänseende. Lagen, som i stora delar ansluter till den allmänna arbetstidslagen, anger — i motsats till hembiträdeslagen som endast reglerade de hushållsanställdas fritid — en ordinarie arbetstid av högst 40 t/v i genomsnitt för en fyraveckorsperiod. Av hänsyn främst till förvärvsarbetande föräldrar med behov av hjälp med barnpassning får den ordinarie arbetstiden under bestämda förutsättningar förlängas med högst 12 t/v i genomsnitt för en fyraveckorsperiod. Övertid får tas ut med högst 48 t/v under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett kalenderår. Eftersom arbetarskyddslagen inte gäller för arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, har vissa bestämmelser av arbetarskyddsnatur tagits in i förevarande lag. I likhet med hembiträdeslagen innehåller den också bestämmelser som rör arbetsavtalets ingående och upphörande, övertidsersättning och tjänstgöringsintyg.
Stats- och kommunaltjänstemannalagarna har med verkan från den 1 januari 1971 ändrats så att anställningsvillkoren för de offentliga tjänstemännen i ökad omfattning skall kunna bli föremål för avtal. Sålunda har det tidigare förbudet att träffa avtal om arbetstidens förläggning avskaffats. Till det avtalsbara området hänförs enligt lagändringarna allmänna frågor om arbetstidens förläggning såsom arbets- och viloperiods längd, antalet arbetspass under en arbetsperiod samt antalet fridagar per år. Däremot anses upprättande av tjänstgöringslistor o. d. utgöra en del av arbetsgivarens arbetsledande funktion och därför alltjämt falla utanför avtalsområdet. Detsamma gäller arbetstidsfrågor som hänger samman med hur det allmänna skall bedriva sin verksamhet. Avtal får alltså inte träffas så att en myndighet förhindras att bestämma över verksamhetens tidsmässiga förläggning.
För att det rådande förbudet mot arbetsförmedling i förvärvssyfte skall efterlevas bättre har vissa ändringar beslutats i lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Ändringarna, som framför allt motiverats av överträdelser i fråga om arbetskraft till varvsindustrin och kontorsområdet, innebär dels att straffet skärps för arbetsförmedling i förvärvssyfte, dels att straffbarheten utvidgas till att omfatta även den som utnyttjar sådan förmedling. Allmänt åtal för sistnämnda brott får dock väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen. För båda fallen har straffmaximum bestämts till fängelse sex månader. Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1971.
Övrigt. Några lagar med tidsbegränsad giltighet har prolongerats. Sålunda har giltighetstiden för 1963 års lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift förlängts till utgången av år 1973 och lagen med särskil-
da bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret till utgången av innevarande år. Förlängning till årets utgång har även beslutats beträffande lagen om vissa sanktioner mot Rhodesia i avvaktan på att en allmän och mer permanent sanktionslagstiftning kan genomföras samt i fråga om Kungl. Maj:ts fullmakt att införa krav på igångsättningstillstånd för vissa byggnadsarbeten.
Ove Lindh1