Svensk och nederländsk straffrättslig kompetens — mordsaken Drost

 

Den internationella straffrätten har under de senaste årtiondena utvecklats avsevärt. De ökade möjligheterna till internationellt umgänge har medfört att de enskilda staterna inte längre utgör lika fristående enheter som tidigare. Den tekniska utvecklingen och den höjda levnadsstandarden har gjort det möjligt för stora befolkningsgrupper att företaga nöjes- och rekreationsresor utanför det egna landets gränser. Härtill kommer, att ett betydande antal personer av ekonomiska skäl eller till följd av läget på arbetsmarknaden flyttar från ett land till ett annat.
    Genom denna växande internationella samlevnad uppstår bl. a. behov av internationellt enhetliga regler om straffrättslig kompetens vid lagöverträdelser begångna i utlandet. Av vikt är också att skapa möjligheter att verkställa utländska straffdomar i det land, där lagöverträdaren så småningom efter avtjänat straff skall söka finna sig till rätta i det "fria samhället".
    För inte så länge sedan hölls i Stockholm en uppmärksammad mordrättegång mot två nederländska medborgare. Denna rättegång och den på rättegången följande domen och dess verkställighet illustrerar tydligt några av de problem som skapas genom frånvaron av en enhetlig internationell straffrätt.
    Genom dom den 3 augusti 1966 av Stockholms rådhusrätt, tionde avdelningen, förklarades nederländska medborgarna X och Y, som var 19 och 22 år gamla, skyldiga till mord på en annan nederländsk medborgare vid namn Drost, varjämte rådhusrätten jämlikt 31 kap. 3 § brottsbalken i dess dåvarande lydelse förordnade att de skulle överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. X vårdades härefter på Falbygdens sjukhus i Falköping, medan Y placerades på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö.
    En svensk begäran om att X och Y efter ett eventuellt beslut om deras hemsändande skulle omhändertagas för fortsatt behandling i Nederländerna besvarades den 26 juli 1967 av nederländske justitieministern på följande sätt:

 

Le Ministre de la Justice est prêt å décharger les autorités suédoises des condamnés et à assurer leur traitement ultérieur dans le cadre d'une instruction pénale à introduire contre eux aux Pays-Bas.

 

    Sedan i Sverige beslut fattats om X:s och Y:s hemsändande, fördes de i oktober 1967 med flyg till Nederländerna. På grundval av ett i juli 1967 av undersökningsdomaren i Rotterdam utfärdat häktningsbeslut greps X och Y vid sin ankomst till flygplatsen Schiphol och sattes omedelbart i häkte.
    En grundläggande fråga under den fortsatta proceduren var om den svenska domen och den därpå följande intagningen av de dömda på sinnessjukhus utgjorde hinder för en ny straffprocess mot X och Y för samma gärning i Nederländerna. Av betydelse för denna fråga var särskilt artikel 68 mom. 2 i den nederländska strafflagen som, i de delar som här är av intresse, har följande lydelse:

 

Om någon genom lagakraftägande dom av utländsk domstol förklarats skyldig till straffbar gärning, får åtal mot honom för samma gärning icke väckas i fall av
1. frikännande dom eller straffrihetsförklaring
2. fällande dom som helt verkställts, benådning eller preskription av straffet.

 

    Den 16 oktober 1967 beslöt arrondissementsdomstolen i Rotterdam, att X och Y skulle hållas fortsatt häktade. Detta beslut överklagades av X:s och Y:s advokater, som åberopade två grunder för att åtal inte lagligen kunde väckas mot X och Y och att de därför borde försättas på fri fot. I första hand gjordes gällande, att den svenska domstolens beslut att överlämna dem till vård enligt sinnessjuklagen var att anse som en straffrihetsförklaring enligt artikel 68 mom. 2 punkt 1. I andra hand påstods, att den svenska domstolen avkunnat en fällande dom, som helt verkställts genom X:s och Y:s vistelser på sinnessjukhus och att därför åtal inte kunde väckas på grund av bestämmelsen i artikel 68 mom. 2 punkt 2.
    Arrondissementsdomstolen godtog inte dessa argument. Motiveringen var i huvudsak följande. En straffrihetsförklaring kan enligt nederländsk rätt meddelas för det första, när en domstol visserligen finner en gärning, som läggs en tilltalad till last, bevisad men är av den uppfattningen att gärningen inte är straffbar och att den tilltalade därför inte kan ådömas ansvar. En situation av detta slag förelåg dock inte i det aktuella fallet, eftersom den gärning som den svenska domstolen funnit bevisad utgör ett brott även enligt nederländsk lag. För det andra skall en straffrihetsförklaring också meddelas, om den tilltalades sinnestillstånd vid tiden för gärningens begående varit att jämställa med full otillräknelighet. Eftersom svensk domstol kan överlämna en person till psykiatrisk vård även i fall då det enligt nederländsk straffrätt inte föreligger full otillräknelighet, kunde man inte av den svenska domen utan vidare dra slutsatsen att man hade att göra med ett fall som i Nederländerna skulle ha föranlett en straffrihetsförklaring. Inte heller rådhusrättens domskäl visade att X och Y varit otillräkneliga vid gärningens begående. Den svenska domen kunde därför inte anses innebära en sådan straffrihetsförklaring, som enligt artikel 68 mom. 2 punkt 1 hindrar nytt åtal för samma gärning.
    Även om den svenska domen var att anse som en "fällande dom" enligt artikel 68 mom. 2 punkt 2, kunde X och Y enligt arrondissementsdomstolens mening inte med framgång åberopa denna bestämmelse, eftersom domen inte fullständigt verkställts. Det kunde nämligen inte sägas, att de svenska myndigheterna avslutat vården av X och Y i Sverige av det skälet att de ansett fortsatt vård obehövlig med hänsyn till en förändring i X:s och Y:s sinnestillstånd.
    Arrondissementsdomstolens beslut fastställdes den 21 november 1967 av appellationsdomstolen i Haag. Appellationsdomstolen uttalade, att den svenska domen inte innefattade en straffrihetsförklaring, eftersom den inte innehöll något uttalande om de tilltalades otillräknelighet utan endast angav att de begått brottet under inflytande av en själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Inte heller hade den svenska domen fullständigt verkställts, eftersom det framgick av handlingarna att de svenska myndigheterna ansåg X och Y vara i behov av fortsatt vård.
    Både X och Y underkastades rättspsykiatrisk undersökning i Nederlän-

 

derna, och de utlåtanden som framlades innehöll i båda fallen slutsatsen att den undersökte var förminskat tillräknelig.
    Åtal väcktes mot X och Y. Huvudförhandling i målet utsattes att äga rum inför arrondissementsdomstolen i Rotterdam den 24 maj 1968. Åtalsbeslutet överklagades av X:s och Y:s försvarare. Deras avsikt var att till Högsta domstolen föra upp frågan om åtal i Nederländerna var uteslutet på grund av den svenska domen. I fråga om häktningsbeslutet hade det nämligen inte varit möjligt att anföra besvär hos Högsta domstolen.
    Besvären över åtalsbeslutet ogillades först den 1 juli 1968 av arrondissementsdomstolen och därefter den 27 september 1968 av appellationsdomstolen.
    Överklagandet till Högsta domstolen blev lika litet framgångsrikt. I sitt beslut den 4 februari 1969 behandlade domstolen frågan, huruvida den svenska domen innefattade en straffrihetsförklaring, och konkluderade på denna punkt, att det i den svenska domen använda uttrycket "en själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom" inte nödvändigtvis innebar att den svenska domstolen funnit Xoch Y vara otillräkneliga i den mening denna term har i nederländsk rätt. Den svenska domen var därför inte att anse som en sådan straffrihetsförklaring som avses i artikel 68 mom. 2 punkt 1 i den nederländska strafflagen. För det andra konstaterade Högsta domstolen, att verkställigheten av den svenska domen inte kunde anses avslutad vid den tidpunkt då X och Y överlämnades till de nederländska myndigheterna och att därför inte heller de i artikel 68 mom. 2 punkt 2 angivna förutsättningarna förelåg. Handlingarna i målet utvisade nämligen enligt Högsta domstolen att, sedan nederländska regeringen hade förklarat sig beredd att övertaga vården av de dömda, deras utvisning hade kommit till stånd utan att någon utskrivningsnämnd hade funnit dem friska och på den grunden beslutat att utskriva dem från de institutioner i vilka de vårdats.
    Därmed hade genom ett avgörande i högsta instans fastslagits, att den svenska domen inte utgjorde hinder för nytt åtal i Nederländerna. Vid bedömningen av detta beslut måste emellertid beaktas, att den nederländska Högsta domstolen är en kassationsdomstol. Domstolen prövar således inte, om fakta i målet fastställts riktigt av underinstansen, utan prövningen sker med utgångspunkt i de fakta som fastställts i lägre instans och är begränsad till frågan om gällande rättsregler tillämpats riktigt. Fastställandet av innehållet i utländsk rätt är enligt nederländsk rättspraxis en fråga om fakta och inte om rättsregler, och Högsta domstolen hade därför i förevarande fall inte att pröva om underinstanserna genom sin tolkning av den svenska domen hade riktigt fastställt innehållet i svensk rätt. Däremot prövade Högsta domstolen, om de lägre instanserna haft rätt i sin uppfattning att den svenska straffdomen inte innefattade en straffrihetsförklaring enligt artikel 68 mom. 2 i den nederländska strafflagen. På denna punkt delade domstolen underinstansernas mening att den svenska domstolen inte funnit otillräknelighet föreligga och att dess dom därför inte utgjorde en straffrihetsförklaring. Vidare prövade Högsta domstolen riktigheten av appellationsdomstolens uppfattning att den psykiatriska vård som ålagts X och Y genom den svenska domen inte heller efter svensk måttstock var att anse som avslutad. Enligt Högsta domstolen kunde på grund av fakta i målet inte anses att den psykiatriska vården i Sverige hade avslutats. Riktigheten av denna

 

uppfattning synes obestridlig, eftersom beslutet om hemsändande av X och Y fattats på grundval av 7 § KK den 18 november 1966 angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m. Enligt denna bestämmelse är nämligen en förutsättning för beslutet om hemsändande, att patienten mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där.
    Huvudförhandlingen i målet, som uppskjutits i avbidan på behandlingen av besvären över åtalsbeslutet, hölls inför arrondissementsdomstolen i Rotterdam den 18 mars 1969. Dom i målet meddelades den 25 mars 1969. I domen fann domstolen det bevisat, att X och Y uppsåtligen berövat Drost livet. Även under rättegången framfördes invändningen att den svenska domen motsvarade en straffrihetsförklaring enligt nederländsk rätt. Även denna gång ogillades invändningen av arrondissementsdomstolen, som konstaterade att den svenska domstolen hade följt svensk straffrättslig systematik och valt mellan tre slag av själsliga störningar, nämligen sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Genom att välja den tredje formen av själslig avvikelse hade den svenska domstolen markerat, att den inte funnit X och Y vara sinnessjuka, vilket ensamt skulle ha inneburit otillräknelighet enligt nederländsk rätt.
    Arrondissementsdomstolen pålade X och Y en dubbel påföljd. Var och en av dem dömdes till fängelse i ett år sex månader, varifrån de skulle få avräkna den tid de hållits häktade. Därefter skulle de båda ställas "till regeringens förfogande" för undergående av psykiatrisk vård.
    Domen har sedermera vunnit laga kraft. Eftersom häktningstiden skulle avräknas från fängelsestraffet, var detta redan vid tiden för domen i det närmaste avtjänat, varför X och Y nästan omedelbart ställdes "till regeringens förfogande" för att underkastas vård i en psykiatrisk institution. Enligt en bestämmelse i nederländska strafflagen skall vårdtiden vara två år, om inte regeringen beslutar att avsluta vården tidigare. Möjlighet finns också att förlänga vårdtiden med ett eller två år, om den omhändertagne inte är i stånd att i frihet dra försorg om sig själv.
    Straffsaken Drost är således äntligen slutbehandlad. På nederländsk sida har man beklagat, att de svenska myndigheterna inte redan i januari 1966 biföll en framställning från den nederländske justitieministern om att X och Y utan lagföring i Sverige skulle utlämnas till Nederländerna. Om så hade skett, skulle det nederländska straffrättsliga förfarandet omedelbart ha igångsatts, och därigenom skulle man ha undgått de straffrättsliga komplikationer som uppstod genom att X och Y först dömdes av svensk domstol men sedan inte helt undergick den vård som normalt skulle ha följt på domen.
    Mellan Sverige och Nederländerna existerade år 1966 inte något utlämningsfördrag. Trots detta och trots att Sverige i hög grad bygger sina straffrättsliga kompetensregler på territorialitetsprincipen, är det möjligt, att Sverige ändå med tillämpning av gällande principer och lagbestämmelser hade kunnat utlämna X och Y till Nederländerna, sedan de erkänt brottet och det visat sig att inga svenska intressen var berörda utöver det förhållandet att brottet förövats på svenskt territorium. Man hade kunnat beakta att brottsbalken i vissa fall medger undantag från de allmänna reglerna om svensk straffrätts tillämplighet i rummet med hänsyn till allmänt erkända in-

 

ternationellrättsliga principer. I den internationella utlämningsrätten är det en viktig princip, att lagföring företrädesvis bör ske i det land, till vilket lagöverträdaren har den starkaste anknytningen och där han skall vistas efter frigivningen. Om man hade tagit hänsyn till detta vid behandlingen av den nederländska framställning om utlämnande som gjordes år 1966, hade möjligen beslutet blivit ett annat, och härigenom hade de komplikationer som uppstod vid den senare lagföringen i Nederländerna kunnat undvikas. I den nya europeiska utlämningskonventionen har också brutits med regeln att en stat inte medger utlämning för brott som begåtts på dess territorium.

Jan Meursing¹