Om befogenheten att fängsla och arrestera

 

Av juris doktor f.d. byråchefen ERIK SJÖHOLM

 

 

 

 

 

 

Befogenheten att använda fängsel
1. Att belägga en person med fängsel är ett grovt ingrepp i dennes frihet och integritet och verkar förnedrande. Att vara bunden, fjättrad etc. har i alla tider varit en symbol för ofrihet. Olaga fängslande är också hos oss sedan gammalt straffbelagt som en grov form av frihetsberövande (SL 15: 9, BrB 4: 2).¹ Detta maktmedel kan emellertid av praktiska skäl inte undvaras inom vissa grenar av den offentliga verksamheten såsom kriminal- och mentalvården och polisverksamheten. Det fullgör i princip samma funktion som vissa straffprocessuella tvångsmedel och tjänar till att säkerställa genomförandet av i judiciell eller administrativ ordning beslutade frihetsberövanden främst genom att förhindra avvikande. Fängslande är således vad man inom doktrinen brukar kalla en säkerhetsåtgärd.²
    En enhetlig och uttömmande författningsmässig reglering av befogenheten att använda fängsel saknas. Föreskrifter därom finns dock spridda i olika författningar såsom lagen 6/5 1964 om behandling i fångvårdsanstalt (39 och 73 §§) och kriminalvårdsstyrelsens cirkulär 1968: 2 om vård i anstalt, lagen 25/4 1958 om behandling av häktade och anhållna m. fl. (2 §) och dess tillämpningskungörelse samma dag (2 och 14 §§) samt KK 19/11 1948 angående den militära rättsvården (37 §).³ I det följande skall främst problematiken kring polisens befogenhet att använda fängsel något belysas; i praxis uppkommer ej sällan tvekan i vad mån polisen äger tillgripa fängsel. I anslutning därtill kommer även befogenheten att arrestera att be-

 

¹ Att fängsla, binda, fästa och fjättra var ett formbundet frihetsberövande redan i landskapslagarna och förekom vanligast vid stöld då gärningsmannen blev gripen på bar gärning. Olaga bindande av en oskyldig medförde stränga straff. Se t. ex. T. Wennström, Tjuvnad och fornæmi, Lund 1936, s. 128 ff.

² Om säkerhetsåtgärder inom kriminalvården se t. ex. Elwin, Om rättssäkerhet och rättsskydd inom kriminalvården, i Festskrift för Ivar Agge, 1970, s.119 f.

³ I fråga om behandlingen av den som är intagen i arbetsanstalt gäller enligt 20 § lagen 4/6 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet vad som stadgas i lagen om behandling i fångvårdsanstalt. Fängsel anses i vissa fall kunna tillgripas mot den som är intagen på mentalsjukhus med stöd av 13 § lagen 16/6 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Om tilllämpningen av befogenheten att använda fängsel enligt lagen om behandling i fångvårdsanstalt se JO 1969 s. 222 (användning av handbojor på intagen under transport till sjukhus). 

röras. Den har en viss samhörighet med polisens rätt att fängsla.
    Någon lagteknisk definition av begreppet fängsel finns inte. Det karakteristiska för detta maktmedel är att det syftar till att göra det omöjligt för vederbörande att göra bruk av lemmarna, främst armarna men i särskilda situationer även benen. De fängsel som förekommer i polistjänsten är handkedja, som ingår i den obligatoriska utrustningen för bl. a. polisman som fullgör övervakningstjänst, samt hand- och fotbojor. På vissa polisstationer finns även sängar med bälten som användes i undantagsfall mot särskilt våldsamma intagna. S. k. skydds- eller tvångströja lär inte förekomma numera.
    Vid bedömandet av spörsmålet i vilka fall och under vilka förutsättningar polisen får använda fängsel är till en början att uppmärksamma att beläggande med fängsel inte är ett självständigt rättsinstitut utan en särskild form av omedelbart tvång mot person. Det är, liksom batong och skjutvapen, ett hjälpmedel vid polisens användande av personellt våld.⁴ Härav följer att det primära rättsunderlaget för befogenheten att använda fängsel är bestämmelserna om polisens laga, straffria befogenhet att bruka våld enligt BrB 24: 2. Detta gäller såväl i vilka fall fängsel får användas som de allmänna grundsatserna för befogenheten. Får våld inte användas, får ej heller fängsel tillgripas. Grundläggande för rätten att bruka våld enligt detta lagrum är de för alla tvångsingripanden gällande behovs- och proportionalitetsprinciperna.⁵ Av särskild betydelse beträffande befogenheten att använda fängsel är den i behovsprincipen ingående grundsatsen om minsta möjliga ingripande. Med hänsyn till det vittgående ingrepp i den enskildes frihet och integritet som beläggande med fängsel innebär måste de i BrB 24: 2 uppställda fordringarna för våldsanvändning upprätthållas strikt.

 

⁴ Uttrycket våld användes i framställningen i samma vidsträckta betydelse som i BrB 24: 2. — Den omständigheten att fängslande inte är ett självständigt tvångsmedel har till följd att det inte kan användas för att tillgodose ett fristående intresse t. ex. att förhindra någon att överträda ett straff- eller vitessanktionerat förbud att beträda visst område.

⁵ Om innebörden av dessa principer se t. ex. Beckman m. fl., Kommentar till BrB II, 1969, s. 615 ff, G. Petrén, Om offentligrättslig användning av våld mot person, 1949, s. 27 f, Sjöholm, Om politimakten och dess begränsningar, 1964, s. 237 ff, samt i SvJT 1969 s. 761 f. Kaijser har i sin märkliga rec. i SvJT 1970 s. 768 ff av H. Strömbergs Lärobok i speciell förvaltningsrätt även visat ett yrvaket intresse för polisens effektivitet. Sålunda har han fört fram tanken på att utjämna skillnaden mellan behovs- och proportionalitetsprinciperna som är inskrivna i alla kontinentala västeuropeiska staters lagstiftningar. Någon motivering härför anför K. inte och det torde vara svårt att förebringa sådan. Vidare uppmanar han regeringen att göra bruk av de extraordinära tvångsbefogenheter som tillkommer den i nödsituationer. Vilka konkreta situationer som åsyftas anger han inte och ej heller vilka tvångsingripanden som regeringen bör göra utöver dem som tillkommer de statliga, regionala och lokala polismyndigheterna. 

     De situationer då polisen behöver tillgripa fängsel framgår redan av dettas beskaffenhet. Fängslets funktion är att inskränka vederbörandes rörelsefrihet och dess vanligaste uppgift är att förhindra vederbörande att avvika. Polisens behov av att använda detta hjälpmedel inskränker sig också till personer som redan är eller skall vara berövade friheten för längre eller kortare tid. Att den mot vilken åtgärden riktas redan är berövad sin frihet är även en faktisk förutsättning för att åtgärden skall kunna genomföras; att lägga handbojor på den som är på fri fot låter sig svårligen göra.
    En primär förutsättning för befogenheten att använda fängsel är sålunda att den mot vilken åtgärden riktas framgent skall vara berövad friheten. Uttrycket berövad friheten användes här i samma betydelse som i BrB 24: 2 andra stycket och innebär således att vederbörande inte har bestämmanderätten över sig själv och är tvungenatt uppehålla sig på en bestämd plats, en cell, anstalt etc.⁶
    Uppkommer fråga att använda fängsel måste givetvis särskilt kontrolleras att det beslut om frihetsberövande som skall säkerställas genom fängsel är rättsenligt d. v. s. i överensstämmelse med gällande lag- och författningsföreskrifter. Att så är fallet måste polisman noga pröva innan fängsel tillgripes i de fall då han själv av eget initiativ omhändertager eller griper någon; jfr t. ex. JO 1954 s. 202. Skulle frihetsberövandet befinnas vara rättsstridigt, blir polismannens åtgärd att därtill bruka fängsel en försvårande omständighet. Brukandet av fängsel kan i en sådan situation föranleda särskilt ansvar för tjänstefel och/eller för annat brott t. ex. olaga frihetsberövande (BrB 4: 2) eller olaga tvång (BrB 4: 4) och även skadestånd; jfr NJA 1911 s. 321 och 1932 s. 423. Om polisman i de fall, då han efter förmans order har att verkställa beslut om ett frihetsberövande som fattats av annan, finner att fängsel bör tillgripas, kan den omständigheten att han nödgas använda fängsel icke pålägga honom särskild skyldighet att pröva riktigheten av det bakomliggande beslutet om frihetsberövandet. Han bör, oavsett om han behöver bruka fängsel eller ej, kunna utgå från att ordergivaren förvissat sig om beslutets lagenlighet.

 

 

2. Beträffande polisens befogenhet att använda fängsel är lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. av stor betydelse. Den innehåller en närmare reglering av befogenheten i fråga om de personkategorier för vilka lagen gäller (2 §). Det bör uppmärksammas

 

⁶ Se härom Beckman m. fl. a. a. s. 613. Samhörigheten mellan uttrycket att belägga med fängsel och beröva någon friheten framgår av den språkliga innebörden av ordet fängsla som även betyder arrestera, spärra in etc. Även i lagspråket användes uttrycket fängslande i denna dubbla bemärkelse t. ex. BrB 4: 2; se Beckman m. fl., Kommentar till BrB I, 1968, s. 148. 

att lagens bestämmelser om användande av fängsel gäller inte endast efter det den frihetsberövade intagits i häkte eller polisarrest utan redan innan så skett. Detta framgår av 11 §. I detta lagrum utsäges att lagens bestämmelser är tillämpliga — förutom då den som häktats eller på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits — där någon eljest, för annat ändamål än för verkställighet av straffdom, intages i fångvårdsanstalt eller häkte på grund av fylleri eller av annan orsak tages i förvar i polisarrest. Av motiven framgår att uttrycket "tages i förvar" i polisarrest just valts för att klargöra denna utvidgning av lagens tillämplighetsområde.
    Bestämmelserna i 11 § tillades på förslag av lagrådet, som bl. a. anmärkte att det remitterade lagförslaget i motsats till bestämmelserna i SP 19 punkterna 21—29 lämnade åsido frågan om myndigheternas befogenheter och den häktades eller anhållnes rättigheter under tiden innan han intogs i häktet eller annan förvaringslokal. Behov kunde dock redan då uppkomma av att verkställa kroppsvisitation eller att använda fängsel för att hindra flyktförsök. Lagrådet ansåg av dessa skäl det nödvändigt att förslaget utformades i närmare överensstämmelse med det tidigare systemet och att förslagets materiella bestämmelser omarbetades och tillämpningsområdet utvidgades till att gälla andra med förslaget avsedda kategorier. I anledning av lagrådets ändringsförslag ändrades även lagens rubrik som enligt det remitterade förslaget var "lag om behandling av personer som intagits i häkte eller arrest". KPr 1958: 68 s. 93 f.
    I sammanhanget kan nämnas att även bestämmelserna om befogenheten att använda fängsel i 2 § tillades på lagrådets förslag. Departementschefen hade ansett det obehövligt att i själva lagen uppta regler därom. (KPr s. 42).

    Av det sagda framgår att 1958 års lag är tillämplig redan från den tidpunkt då vederbörande berövades friheten d. v. s. då han faktiskt omhändertogs eller greps. Detta kan anses ha skett redan då han av polisman anmodats att följa med honom; jfr JO 1969 s. 91 f.
    De vanligaste kategorierna av de tillfälligt omhändertagna som 1958 års lag omfattar torde utgöras av straffprocessuella fall (häktade, anhållna och gripna), de som omhändertages för fylleri enligt 7 § KF 16/11 1841 emot fylleri och dryckenskap eller med stöd av 19 § PI, utlänningar som hålles i förvar enligt utlänningslagen samt de som skall intagas för vård på anstalt, sjukhus etc., överföras till annan anstalt, inställas för läkar- eller annan undersökning, för tjänstgöring eller förhör inför myndighet o. s. v. Den senare kategorien består huvudsakligen av personer som det enligt olika författningar åligger polisen att omhändertaga i egenskap av handräcknings- eller

 

verkställighetsorgan åt andra myndigheter.
    Enligt 2 § förevarande lag må häktad beläggas med fängsel om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet; jfr SOU 1942: 54 s. 61 f. Att behovsprincipen understrukits i lagrummet överensstämmer helt med vad ovan sagts om fängslets funktion som hjälpmedel vid användande av våld. De begränsningar som behovsrekvisitet och den däri ingående grundsatsen om minsta möjliga ingripande uppställer måste noga beaktas.⁷ Med hänsyn till den kännbara inskränkning i vederbörandes rörelsefrihet som åtgärden innebär och dess diffamerande verkan får fängsel tillgripas endast då andra tillåtna medel äro tillräckliga eller inte leder till det åsyftade resultatet; jfr JO 1930: 30, 1931:8 och 1969: 222. Detta innebär bl. a. att fängsel inte får tillgripas, om den motsträvige kan förmås att upphöra med sitt motstånd genom en anmaning och upplysning om påföljden av ohörsamhet eller genom användande av det fysiska våld som i den föreliggande situationen är tillåtet.
    Av behovsprincipen och den i 2 § angivna ändamålsbestämningen följer att fängsel inte får tillgripas uteslutande av praktiska skäl t. ex. för att underlätta eller påskynda andra åtgärder såsom kroppsvisitation. Behovsprincipen innebär även att fängslet skall borttagas så snart det fyllt sin uppgift.
    Behovsrekvisitet i 2 § innebär att fängsel inte får tillgripas för att förebygga att den frihetsberövade personen rymmer endast på grund av ett löst antagande att han ämnar avvika. Härför fordras antingen att han tidigare försökt eller visat benägenhet att rymma eller att omständigheterna eljest är sådana att det vid ett objektivt bedömande framstår som sannolikt att ett flyktförsök eller en flyktfara föreligger; jfr JO 1969: 222. Flyktfara kan härledas även från utomstående som ämnar vara den omhändertagne (intagne) behjälplig vid rymningen.⁸
    Uttrycket ordning i lagrummet torde främst avse ordningen under transporten och på förvaringsplatsen. Uttrycket säkerhet torde ha samma innebörd som begreppet allmän säkerhet i likartade regleringar

 

⁷ Kravet på restriktivitet följer också av den i andra stycket av 2 § inskrivna grundsatsen att den häktade ej heller i övrigt må underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med frihetsberövandet samt ordning och säkerhet. Denna grundregel gäller allmänt inom anstaltsvården— se t. ex. 23 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt — och har upptagits även i andra författningar såsom RB 24: 11 och PI 22 § sista stycket.

⁸ Rymningshjälp åt frihetsberövad är straffbelagd enligt BrB 17: 12 samt olika specialstraffrättsliga stadganden t. ex. barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna (89 § resp. 68 §) samt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (36 §). Vidare är att uppmärksamma att den laga befogenheten att bruka våld i fall som avses i BrB 24: 2 andra stycket även omfattar den som hjälper frihetsberövad att rymma eller undkomma. 

13—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

t. ex. RB 24: 11 och polisinstruktionen (PI) 22 § sista stycket. Det inrymmer skydd åt vederbörande polismän, bevakningspersonalen och utomstående, inklusive annan arrestant, vid angrepp eller motstånd från den frihetsberövade. Säkerhetsrekvisitet medger vidare att fängsel får användas mot den omhändertagne för att hindra att han skadar sig själv t. ex. i syfte att beröva sig livet eller skadar transportmedel, inredning, inventarier eller annat på förvaringsplatsen. Användande av fängsel som skydd mot angrepp eller motstånd från den frihetsberövade torde enligt behovs- och proportionalitetsprinciperna vara tillåtet endast i mera svårartade våldssituationer; jfr JO 1930: 30, 1931: 8, 1953: 180 och 1954: 13.⁹ Fängsel torde i praktiken företrädesvis användas mot den omhändertagne under transporten till förvaringsplatsen och mera sällan under förvaringen där.
    Vid fängslande skall tillses att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar den omhändertagne skada eller smärta som inte är oundviklig. Härvid är att beakta att fängslande med handbojor anses innebära en mera uppseendeväckande och förödmjukande åtgärd än beläggande med handkedja ur den synpunkten att handbojor inte kan döljas fullständigt under kläderna.¹⁰ Fängsel bör i regel inte användas mot underåriga, åldringar eller sjuka personer. Detta följer bl. a. av stadgandet i lagens 5 § att vid behandlingen skall erforderlig hänsyn tagas till vederbörandes ålder, kön och hälsotillstånd; jfr JO 1961: 401. Denna självklara allmängiltiga grundsats gäller alla kategorier på vilka lagen är tillämplig.
    Sammanförande av flera fängslade bör undvikas liksom sammanförande av olika kön. Den som är misstänkt för brott bör inte sammanföras med annan; jfr JO 1940: 174. Detta bl. a. för att förebygga kollusionsfara, d. v. s. risk för att bevis undanröjes eller utredningen eljest försvåras eller för annan otillbörlig kommunikation; jfr 13 § första stycket tillämpningskungörelsen 25/4 1958.
    Det må framhållas att lagens bestämmelser enligt 11 § äger tilllämpning på andra kategorier än dem som på grund av misstanke ombrott häktats, anhållits eller gripits endast i tillämpliga delar, varvid

 

⁹ Enligt Folketingets ombudsmand får fängsel mot arrestant i anledning av att denne motsätter sig kroppsvisitation tillgripas endast i syfte att förhindra att han skadar sig själv eller annan; se dennes berättelse för 1957 s. 195.

¹⁰ Enligt 14 § lagens tillämpningskungörelse skall under transport särskilt tillses att om den intagne är belagd med fängsel, detta döljes under hans dräkt. Samma regel gäller enligt 39 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt och 113 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär 1968: 2. Enligt sistnämnda paragraf får den intagne vid förhandling inför domstol hållas fängslad endast då rätten förordnar därom; jfr JO 1958: 54. JO har inte haft något att erinra mot att häktad eller i fångvårdsanstalt intagen, som visat rymningsbenägenhet, vid transport till sjukhus belagts med handbojor i stället för handkedja ehuru de inte helt kunnat döljas. JO 1969: 222. 

anledningen till intagningen särskilt skall beaktas, och såvida ej annat är i lag eller författning särskilt stadgat. Innebörden av denna inskränkning är i viss mån oklar. Av förarbetena synes emellertid framgå att bestämmelserna om rätt att tillgripa fängsel — liksom befogenheten att verkställa visitation (3 §) — avses skola gälla alla kategorier som lagen omfattar. Några från 1958 års lag avvikande bestämmelser om fängslande synes inte förekomma i andra lagar eller författningar.

 

 

3. Befogenheten att fängsla omfattar enligt 1958 års lag endast den som tages i förvar i häkte eller polisarrest. Polisen måste ibland tillgripa fängsel mot den som skall omhändertagas utan att han föres till sådant förvaringsställe. Detta klientel utgöres huvudsakligen av personer som polisen enligt föreskrifter i olika författningar har att hämta av olika anledningar.¹¹ Därvid behöver polisen inte alltid taga vederbörande i förvar i polisarrest (häkte) utan kan överföra honom direkt till den anstalt, myndighet etc., där han skall inställas. Även i dessa fall gäller i fråga om befogenheten att använda fängsel de förutsättningar och grundsatser som i det föregående angetts för denna befogenhet enligt 1958 års lag. Dessa förutsättningar och grundregler är allmängiltiga.

 

 

Får den som skall höras förvaras i polisarrest?
1. En primär förutsättning för befogenheten att använda fängsel är, som tidigare framhållits, att den mot vilken åtgärden riktas vid denna tidpunkt är berövad friheten formellt och reellt. I vilka fall och under vilka förutsättningar den enskilde får berövas friheten regleras givetvis inte i 1958 års lag utan denna fråga får bedömas enligt andra rättsregler. Som allmän regel anses gälla att ingen får berövas friheten, för kortare eller längre tid, utan stöd av uttryckliga författningsbestämmelser eller vedertagna rättsgrundsatser; se t. ex. JO 1969: 261 angående fråga om tjänstefel för olaga frihetsberövande åtgärder mot vårdtagare på vårdhemmet Högalid i Stockholm och HD:s motivering i målet. De fall då frihetsberövande är tillåtet är i allmänhet reglerade i lagstiftningen och detta gäller även tillfälliga, provisoriska former av sådana ingripanden.

 

 

2. De lokaler som står till buds för förvaring av tillfälligt omhändertagna personer utgöres numera huvudsakligen av allmänna häkten och polisarrester. Rörande den närmare beskaffenheten, inredningen m. m. av samt tillsynen över förvaringslokalerna är bestämmelser med

 

¹¹ Se härom Petrén a. a. särskilt s. 42 ff.

 

delade i KK 25/4 1958 (nr 215 med ändr.). Tillsynen över allmänna häkten och polisarrester som är anordnade i anslutning till dessa tillkommer kriminalvårdsstyrelsen. Övriga arrestlokaler står under rikspolisstyrelsens tillsyn.
    Beträffande de personer som må förvaras i förvaringslokalerna i polisdistrikten är uttryckliga författningsföreskrifter meddelade endast rörande vissa fall t. ex. i RB 24: 22 beträffande den som är häktad och 44 § utlänningslagen i fråga om utlänning som tagits i förvar. Avsaknaden av en mera fullständig reglering av denna fråga tordei praktiken inte i någon större utsträckning ge upphov till tvekan eller växlande praxis. Ofta framgår det av grunden för frihetsberövandet huruvida och i vilken förvaringslokal vederbörande må intagas.
    I fråga om vissa kategorier synes dock praxis inte vara enhetlig eller alltid överensstämma med gällande rättsgrundsatser. Det gäller bl. a. dem som hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör enligt RB 23: 7, 8 resp. 9.¹² Enligt de föreskrifter som utfärdats av polischeferna i de båda största polisdistrikten, Stockholms och Göteborgs, får dessa personer i väntan på förhörets påbörjande eller vid avbrott i förhöret förvaras i allmänna häktet eller arrestlokal. Föreskrifternahar tillkommit "med hänsyn till" 1958 års behandlingslag och dess tillämpningskungörelse. Förutsättningarna är utformade på olika sätt. I Stockholms polisdistrikt fordras sålunda att åtgärden med hänsyn till personal- och lokalförhållandena är nödvändig för att hindra vederbörande att avlägsna sig före förhörets avslutande eller för att hindra otillåten kommunikation med annan. Förvaringen får ske i allmänna häktet eller väntarrest. I Göteborgs polisdistrikt får förevarande kategori undantagsvis förvaras i väntarrest, dock endast om så kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Beslutetskall fattas av kommissarie.
    Med väntarrest förstås enligt rikspolisstyrelsens tekniska meddelande 21/1 1970 utrymme i polisens tjänstelokaler som användes för kortare förvaring av gripen eller omhändertagen person exempelvis i väntan på förhör, transport eller dylikt eller person som omhändertagits enligt 19 § PI. I meddelandet erinras om att den tekniska utformningen av förvaringslokalerna inte överensstämmer med den ovannämnda kungörelsen 25/4 1958. Väntarrester, som lär finnas i ett 30-tal polisdistrikt, saknar i regel fönster och golvytan är i många

 

¹² En annan kategori utgör hämtnings- och andra handräckningsfall som polismyndigheterna i stor utsträckning handräckningsvis tillfälligt omhändertar och i väntan på placeringen på vederbörande anstalt, sjukhus etc. i vissa fall sätter in i arrrest- eller annan förvaringslokal. Spörsmål rörande handläggningen av dessa ärenden har i stor utsträckning varit föremål för JO:s prövning. 

fall endast 1,5—2 kvm. De är i allmänhet försedda med gallerdörr. Enligt styrelsens beslut får förvaringen i väntarrest med hänsyn till den tekniska utformningen normalt ej överstiga en timme men kan om särskilda skäl föreligger utsträckas till två timmar.

 

 

3. I vad mån den som hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör får förvaras i arrestlokal i väntan på eller under uppehåll i förhöret är ej fullt klart. I det följande skall endast några allmänna, huvudsakligen principiella synpunkter anföras rörande spörsmålet. Till en början må framhållas att det synes tveksamt huruvida den förut berörda 1958 års lag är tillämplig på sådana fall. Att så skulle vara avsett framgår inte av lagens förarbeten eller motiv. Enligt dessa synes de frihetsberövanden som lagen omfattar vara av annan karaktär än de straffprocessuella tvångsingripandena hämtning, medtagande och kvarstannande för förhör enligt RB. Om 1958 års lag skulle anses tillämplig på dylika frihetsinskränkande åtgärder, medför detta ganska långtgående kränkningar av den enskildes personliga frihet och integritet som knappast kan anses överensstämma med de grundsatser som varit ledande vid regleringen av förhörsplikten och därmed sammanhängande frågor. Förutom själva frihetsförlusten och den obligatoriska visitationen har arrestanten bl. a. att ställa sig till efterrättelse för förvaringen gällande ordnings- och säkerhetsregler samt de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av bevakningspersonalen.
    Bestämmelserna i RB 23: 7—9 avser såväl den för brottet misstänkte som vittne och annan som skall höras utan att vara misstänkt. De tvångsmedel som står till buds för inställande till förhör av icke misstänkt torde i praktiken mera sällan tagas i anspråk.¹³
    Vad först angår frågan om polisens befogenhet att sätta in den som är misstänkt i arrest i väntan på förhörets påbörjande eller fortsättande saknas uttryckliga författningsföreskrifter. Någon vägledning synes inte kunna hämtas av prejudicerande rättsfall efter det RB trädde i kraft. Spörsmålet synes ej heller i doktrinen ha gjorts tillföremål för någon djuplodande undersökning.¹⁴
    Avgörande för svaret på frågeställningen är de förut angivna allmänna grundsatser som gäller i fråga om befogenheten att använda fängsel. En primär förutsättning är således bl. a. att de legala förutsättningar som uppställes för befogenheten att hämta, medtaga eller kvarhålla för förhör är uppfyllda. Beträffande den materiella bedömningen gäller behovs- och proportionalitetsprinciperna. Att dessa

 

¹³ Se härom t. ex. Heuman—Lassen, Brottets beivrande, 1952, s. 96 ff, Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 1961, s. 186 f, och G. Friberg, Nya rättegångsbalken, 1947, s. 29 ff.

¹⁴ Jfr dock Petrén a. a. särskilt s. 50 ff, 75 ff.

 

måste tillämpas med största restriktivitet och noggrannhet i förevarande fall som gäller en frihetsberövande åtgärd i samband med fullgörande av en upplysningsplikt i en brottssak säger sig självt.
    Vid prövningen av behovsfrågan bör främst syftet med befogenheten att hämta, medtaga eller kvarhålla den misstänkte till förhör uppmärksammas. Det primära syftemålet med dessa tvångsåtgärder är att säkerställa att den som skall höras är tillgänglig vid förundersökningen. Åtgärden att sätta in vederbörande i en arrestlokal skulle således syfta till att hindra honom från att dra sig undan förhörsplikten. Att uteslutande i syfte att avvärja kollusionsfara spärra in den som skall höras i en cell kan inte anses försvarligt. En sådan åtgärd är inte förenlig med förhörspliktens syftemål. Och det har uppenbarligen inte varit lagstiftarens mening att 1958 års behandlingslag skall användas som substitut för de personella och reella tvångsmedel som RB anvisar för undanröjande av kollusionsrisk.
    Vad angår arresteringsbehovet i anledning av flyktfara beträffande den som medtagits till förhör enligt RB 23: 8 bör erinras om att förhöret enligt detta lagrum skall hållas omedelbart. Även förhör med den som hämtats bör äga rum utan onödig tidsspillan. Det understrykes i 5 § första stycket förundersökningskungörelsen. Där fastslås den generella grundregeln att förhör skall — såvida icke därigenom förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras — hållas å tid och plats som antages medföra minsta möjliga olägenhet för den som skall höras samt att förhöret även i övrigt skall anordnas så, att onödig tidsspillan för den hörde undvikes. Jfr RB 23: 4.
    Sedan den som skall höras införts till förhörslokalen bör det således normalt inte dröja någon längre stund innan förhöret påbörjas. Att under väntetiden låta honom uppehålla sig i annan lokal än en polisarrest torde i allmänhet inte bereda svårighet inom polisdistrikten. Vad nu sagts gäller också vid avbrott i förhöret.
    I betraktande ej minst av den psykiska påfrestning som även en kortvarig förvaring i en arrestcell medför för den som blott skall höras kan det inte — lika litet som i fråga om befogenheten att bruka fysiskt våld, fängsel eller annat hjälpmedel — anses tillåtet att arrestera den som skall fullgöra sin förhörsplikt vid en förundersökning endast på grund av ett löst antagande att han ämnar avvika. För ett sådant frihetsberövande måste fordras att flyktfaran objektivt bedömt framstår som sannolik och är omedelbart förestående.
    Även om flyktfaran i det konkreta fallet uppfyller dessa krav kan detta dock inte ensamt vara tillräckligt för att berättiga till att i väntan på förhörets påbörjande förvara den misstänkte i en cell. Pro-

 

portionalitetsprincipen fordrar att det straffprocessuella intresset att vederbörande höres i den aktuella situationen är av sådan betydels eatt frihetsberövandet kan anses försvarligt. Detta innebär att samma fordringar principiellt uppställes i detta avseende som beträffande den laga befogenheten att bruka våld enligt BrB 24: 2.
    Att genom allmänna formler eller satser söka klargöra den reella innebörden av försvarlighetsrekvisitet låter sig inte göra. Vad som är att anse som proportionellt är i förevarande, liksom i andra likartade situationer beroende av många från fall till fall skiftande faktorer. Avgörande vid bedömningen är emellertid som redan nämnts huruvida det frihetsberövande, som förvaringen av den som skall höras i en arrestlokal innebär, står i ett rimligt förhållande till vikten av förhörspliktens fullgörande vid det aktuella tillfället. Vilka faktorer som bör tillmätas avgörande betydelse vid denna avvägning kan svårligen anges generellt. Stor betydelse bör dock helt naturligt tillmätas brottets svårhetsgrad och styrkan av den misstanke som riktas mot den som skall höras. En annan omständighet som bör beaktas är möjligheten att erhålla upplysningar på annat sätt än genom förhör med den misstänkte. Bland andra mera sekundära faktorer som bör beaktas kan nämnas brist på förhörs- och bevakningspersonal samt svårighet att under väntetiden placera vederbörande i annan lokal än en cell. Därvid bör även hänsyn tagas till anledningen till den föreliggande bristen och svårigheten. Om denna exempelvis beror på att ett flertal personer måste höras vid samma tillfälle eller det gäller en omfattande, komplicerad eller brådskande utredning, kan detta tilläggas en positiv och i nödfallssituationer avgörande betydelse vid bedömningen. Hur den inbördes värderingen av de i den konkreta situationen relevanta faktorerna bör ske måste överlämnas till befattningshavaren att bedöma på grundval av omständigheterna. Att prövningen måste ske med stor omsorg och noggrannhet ligger i sakens natur.
    Först om såväl behovs- som proportionalitetsrekvisitet är uppfyllda kan det anses tillåtet att tillfälligt placera den som hämtats eller medtagits till förhör i en lämplig förvaringslokal eller, om sådan ej står till buds, i väntarrest. Såsom tidigare framhållits fordrar behovsprincipen att förvaringen inte varar längre än som är oundgängligen nödvändigt.
    Vad nu sagts får anses gälla även i det fall då misstänkt kvarhålles för fortsatt förhör enligt RB 23: 9.
    Den omständigheten att den misstänkte självmant medföljt eller infunnit sig till förhör kan enligt för omedelbara tvångsingripanden gällande allmänna rättssäkerhetsgrundsatser i princip inte inverka

 

på bedömningen av polisens befogenhet att i fall varom här är frågasätta in vederbörande i arrestlokal.¹⁵ Bevekelsegrunderna kan som bekant i dylika sammanhang erfarenhetsmässigt ej sällan vara mångtydiga. Det må påpekas att den som frivilligt inställt sig till förhör berövas sin frihet först då det beslutas att han skall placeras i arrest.
    Huruvida en icke misstänkt som hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör får placeras i polisarrest är som framgår av det ovansagda ytterst beroende av huruvida åtgärden står i rimligt förhållande till vikten av hans hörande. Så kan möjligen anses vara fallet i speciella situationer såsom då risk föreligger att han avviker och hans utsagor utgör enda bevisningen. I ett dylikt läge lär han, om flyktfaran inte kan undanröjas på ett annat mera skonsamt sätt, kunna kvarhållas någon stund i arrest.
    Som stöd för de fordringar som ovan uppställts för befogenheten att i arrestlokal tillfälligt insätta misstänkt som hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör kan i viss mån åberopas rättsfallet NJA 1911 s. 321. En länsman hade utan giltig anledning låtit anhålla för visst brott misstänkta personer och hållit dem i förvar i arrestlokal där de fått kvarstanna i flera timmar innan de förhörts. HD:s majoritet fann, liksom hovrätten, att länsmannen genom sitt förfarande gjort sig förfallen till ansvar jämlikt SL 15: 22 och 25: 17.
    I doktrinen går meningarna i viss mån isär rörande frågan om de tvångsmedel som får användas för att verkställa kvarhållande för förhör. Såväl Olivecrona som Ekelöf hävdar kategoriskt att den som kvarhållits till förhör inte får sättas i en cell.¹⁶ Petrén synes i princip vara av samma mening men anser att den kvarhållne bör kunna placeras i en arrestlokal, om andra lokaler ej står till buds.¹⁷
    Till sist må framhållas att befogenheterna i RB 23: 7—9 självfallet inte får utnyttjas som komplement till eller substitut för anhållande eller gripande i RB 24: 5 och 7. Ett sådant förfarande innebär ett återupplivande av den praxis rörande straffprocessuella provisoriska frihetsberövanden som tidigare av polis- och åklagarorganen allmänt tillämpades utan laga stöd och som statsmakterna avsåg att undanröja redan genom 1933 års ändringar i SP 19 §.¹⁸

 

¹⁵ Jfr RB 24: 23 och 28 : 1 tredje st.

¹⁶ Se Olivecrona a. a. s. 188 och Ekelöf, Rättegång, Tredje häftet, 1961,s. 43 f.

¹⁷ Petrén a. a. s. 78. Jfr även JO 1968 s. 98 f.

¹⁸ Jfr KPr 1933: 196 och SOU 1932: 29.