Berti Bengtsson 203JOHAN LIND. Faderskap och arvsrätt. Sthlm 1970. Norstedts. 138 s. Kr. 21,00 + moms.
HANS OLOV STARK. Jordabalken. Den nya lagstiftningen med kommentar. Sthlm 1970. Allmänna förlaget. 326 s. Kr. 40,50 + moms.

 

 

De här anmälda lagkommentarerna — båda författade av departementsjurister, som gjort viktiga insatser vid lagstiftningens tillkomst — är högst läsvärda böcker; säkert kommer de att få stor praktisk användning. Till sin karaktär är de annars ganska olika.
    Johan Linds arbete om de nya reglerna om faderskap för barn utom äktenskap och arvsrätt för sådana barn är mera lättläst än de flesta lagkommentarer och ganska personligt hållet. Man är långt från den traditionella kommentarformen, där författaren med utgångspunkt i de enskilda paragraferna återger motiven med enstaka egna reflexioner och påpekanden —ofta så sammanvävda med motivuttalandena att man har svårt att se, var dessa börjar och slutar. Linds kommentar utgår också från förarbetena, men han fogar till dem åtskilliga egna utläggningar, ofta med stort värde både från pedagogisk synpunkt och som bidrag till reglernas tolkning; arbetet ger på detta vis långt mer än en artikel om lagstiftningen i NJA II brukar ge. Gränsen mellan Linds egna inlägg och annat material synes alltid klart markerad.
    Några speciellt givande avsnitt bör särskilt framhållas. Ett sådant är Linds framställning av den nya faderskapsregelns innebörd, särskilt den komplicerade sannolikhetsbedömning som måste göras när flera kända män är tänkbara fäder. Rimligen får man antaga att denna typ av tvister ökar avsevärt, särskilt när männen numera riskerar inte bara underhållskrav utan också att få en ovälkommen arvinge, vars rätt i vart fall från mannens synpunkt kan framstå som högst tvivelaktig. T. o. m. när båda parter talar sanning om alla fakta av betydelse kan utgången av en tvist ofta vara mycket oviss. Man har nog skäl att ställa sig något skeptisk till Linds uttalande, att regeln inte blir så mycket svårare att tillämpa än den nuvarande (s. 53), även om Lind onekligen lämnat domstolarna god hjälp med sin framställning.
    Kommentaren kommer också in på de besvärliga internationellt privaträttsliga problemen på området, vilka inte behandlats i lagens förarbeten. Här förordar Lind att faderskapsfrågan som regel avgörs med tillämpning av svensk rätt, om barnet vistas i Sverige — och detta oavsett barnets, moderns och mannens medborgarskap (s. 60 ff). Det skulle i så fall utgöra ett avsteg från den nationalitetsprincip som sedan gammalt dominerat den svenska rätten i sådana familjerättsliga tvister. Lind anför en del goda argument för sin ståndpunkt, bl. a. att om den nya faderskapslagen blir tilllämplig på förfarandet det skulle vara naturligt att också använda FB:s materiella regler och att dessa genomsnittligt torde bäst främja barnets intresse. Kanske borde man dock också beakta det nära samband faderskapsreglerna har med utomäktenskapliga barns arvsrätt; under förarbetena till den nya lagstiftningen har det framstått som en viktig förutsättning för arvsrättsreformen att faderskapsdomarna i allmänhet blir materiellt riktiga.1 Arvsreglerna följer emellertid nationalitetsprincipen, utom beträffan

 

1 Jfr Prop. 1969 : 124 s. 66, 73 ff.

 

204 Bertil Bengtssonde medborgare i andra nordiska länder. Linds regel leder på detta sätt till att det utländska barnet skulle ha samma svårigheter som det svenska att få faderskapet fastställt och underhåll utdömt, även när inte någon arvsrätt efter fadern står på spel. Man kan fråga, om det inte i sådana fall vore väl så rimligt att tillämpa reglerna om faderskap och underhåll i det främmande land där parterna är medborgare, ifall dessa regler — åtminstone i fråga om underhåll — framstår som fördelaktigare för barnet. Å andra sidan kan från Linds sida invändas att en sådan växlande bedömning från fall till fall framstår som alltför komplicerad i praktiken.
    Ett annat instruktivt parti redogör för de viktiga övergångsbestämmelserna om arvsrätt för barn födda före lagens ikraftträdande, bl. a. för den praktiska betydelsen av att anteckning om barnet skett i faderns personakt. I detta sammanhang tar Lind också upp de konsekvenser övergångsreglerna kan medföra, när det gäller avräkning av förskott på arv (s. 116 ff). Ett utomäktenskapligt barn kan begära avräkning av gåva som fadern lämnat andra arvingar, fast den fullbordats före de nya arvsreglernas tillkomst —något som onekligen kan leda till obehagliga överraskningar för övriga arvingar, som på detta sätt kan gå miste om hela eller större delen av sin väntade arvslott. Undantag från avräkningsreglerna skall emellertid för bröstarvingarnas del göras bl. a. om det måste antagas vara givarens avsikt att avräkning inte skulle ske (ÄB 6: 1).
    Hur skall man då bedöma situationen, att givaren aldrig haft en tanke på att avräkning skulle bli aktuell i konkurrens med ett utomäktenskapligt barn? Gåvan överlämnades kanske till enda barnet i äktenskap långt innan arvsrätt för utomäktenskapliga barn ens aktualiserades. Situationen torde inte sakna praktisk betydelse. Ofta kan man utgå från att givaren skulle ha fritagit mottagaren från avräkning, om han alls ägnat frågan en tanke. Det kunde ligga nära till hands att anse mottagaren slippa avräkning i sådana fall; bl. a. kan ÄB 6: 1 sägas bygga på den presumerade viljan hos arvlåtaren att gåvan inte skall förrycka det slutliga fördelningsresultatet, men grunden för en sådan presumtion synes falla bort, när arvlåtaren haft felaktig föreställning om de regler efter vilka arvet skall fördelas. — Å andra sidan får gåvans karaktär av förskott betydelse också när mottagaren är ende arvingen, t. ex. för laglottens beräkning och vid bodelning i anledning av givarens död (se GB 13: Ila). Avräkningsfrågan kan inte gärna bedömas bara med hänsyn till givarens ovetskap om det utomäktenskapliga barnets rätt; man måste också beakta förhållandet till andra intressenter. Riktigast torde det därför trots allt vara att tillämpa bestämmelsen konsekvent och även i konkurrensen med barn utom äktenskap fordra, att givarens avsikt att fritaga mottagaren från avräkning kommit till klart uttryck. En sådan ståndpunkt överensstämmer också bäst med den jämlikhetstanke som ligger bakom de nya arvsreglerna.
    Av liknande skäl bör man inte utan vidare antaga, att givaren velat befria sina barn i äktenskap från avräkning vid gåvor som tillkommit sedan de nya arvsreglerna trätt i kraft — inte ens när han saknat intresse för det utomäktenskapliga barnet, kanske t. o. m. uttryckt tvivel på faderskapet. Vill han särskilt gynna mottagaren, är det rimligt att han ger klart besked om detta.
    Synbarligen stämmer den här utvecklade meningen med Linds uppfattning, fast han inte går närmare in på frågan. Mera utförligt behandlar han

 

Anm. av Johan Lind: Faderskap och arvsrätt, m. m. 205ett närliggande problem, nämligen i vad mån en arvlåtare kan kränka det utomäktenskapliga barnets laglott med gåvor, som enligt uttrycklig föreskrift inte skall avräknas på arvet. Lind intar här en ståndpunkt som är mindre gynnsam för barnet. ÄB 7:4 föreskriver i princip återgång av gåvor, som kränker laglott, om de till syftet kan likställas med testamente. Denna regel anser Lind inte böra tillämpas annat än i de typfall som lagmotiven anger: när givaren tror sin död vara nära förestående eller i verkligheten inte avstår från egendomen under sin livstid. Onekligen ger detta en arvlåtare goda möjligheter att omintetgöra effekten av arvsrättsreformen för hans vidkommande; man kan befara att utvägen inte sällan kommer att användas i praktiken. Men troligen är Linds ståndpunkt riktig. Man kan inte antaga att lagstiftaren genom arvsrättsreformen velat ge utomäktenskapliga barn bättre rätt än barn i äktenskap haft enligt dittills gällande regler.
    Hans Olov Starks kommentar till den nya jordabalken utgavs av förlaget redan innan riksdagen behandlat lagförslaget — en ganska överraskande brådska med tanke på att lagstiftningen ändå inte träder i kraft förrän 1972. På detta sätt har han inte kunnat beakta en del ändringar som skedde vid riksdagsbehandlingen — inte enbart formella jämkningar och förtydliganden utan också vissa avvikelser i sak från propositionens lagtext.2 Ett supplement till boken lär emellertid komma att utges.
    Efter lagtexten till jordabalken och vissa följdförfattningar kommenterar förf. på cirka 160 sidor de nya reglerna kapitel för kapitel. Härvid bygger han huvudsakligen på motiven (utom tredje lagutskottets utlåtande över balken); egna reflexioner förekommer sparsamt. Kommentaren är skriven i mycket klar, men samtidigt starkt koncentrerad stil, mindre lättläst än Linds framställning. Den är förvånande innehållsrik med tanke på formatet; den uthållige läsaren får ingående kännedom om balkens regler. Särskilt värdefulla för praktikern är de sammanfattningar av nyheter i lagstiftningen och de anvisningar till övergångsbestämmelserna som följer efter varje kapitel. Boken kräver omsorgsfullt studium; en så viktig nyhet som att den sociala arrendelagstiftningen avskaffats omtalas sålunda närmast i förbigående. Och reglernas syfte har Stark av naturliga skäl inte kunnat utveckla närmare utom i speciella fall. Just för arrenderättens del får läsarent. ex. knappast något begrepp om den nya inställning till jordbruksarrenden som dominerar JB:s regler. Men de allra flesta fakta av betydelse finns med, och mer kan man inte begära med tanke på arbetets angivna syfte: att ge en allmän överblick över innehållet i den nya lagstiftningen.
    Just i överskådlighetens intresse kunde man kanske i en ny upplaga efterlysa en koncentrerad översikt över jordabalkens regler om sakrättsligt skydd i olika sammanhang. Bestämmelserna återfinns på åtskilliga ställen i lagen— i 6, 7, 16, 17 och 18 kapitlen samt dessutom i reglerna om inskrivningsväsendet i balkens andra avdelning. De är svåra att överblicka, delvis också mycket abstrakta — särskilt hårdsmält är 17 kap. om företräde på grund av inskrivning, vars förhållande till övriga regler inte är lätt att få grepp om. Fastän de sakliga nyheterna inte är så många, skiljer sig dispositionen så helt från äldre lagstiftning att läsaren ofta känner sig alldeles vilsen. Det

 

2 Bl. a. har bostadsarrendatorn enligt JB 10: 5 getts möjlighet att ta initiativ till omprövning av arrendevillkoren, liksom jordbruksarrendatorn har enligt JB 9: 8. 

206 Anm. av Johan Lind: Faderskap och arvsrätt, m. m.samma gäller för övrigt också de obligationsrättsliga reglerna om arrende, som helt disponerats om i förhållande till 2 kap. nyttjanderättslagen och nu delats upp på fyra olika kapitel. En bruksanvisning skulle vara praktiskt nyttig i båda fallen, fast Stark på olika ställen har mycket av värde att säga om reglernas inbördes sammanhang.
    Man kan antaga att det under alla omständigheter dröjer länge innan den ordinäre juristen känner sig riktigt hemma i detta stora lagverk. Starks framställning blir säkert till mycken nytta också sedan en mera utförlig kommentar till jordabalken så småningom har publicerats.

Bertil Bengtsson