Äktenskapsskillnad införs i Italien
I över hundra år har progressiva krafter i Italien kämpat för att äktenskapsskillnad skall införas. Många initiativ har tagits och många förslag framlagts, lika många har stoppats. Nu har försöken till sist krönts med framgång. För ungefär två år sedan framlade socialisten Fortuna och liberalen Baslini i deputeradekammaren ett förslag till lag om skilsmässa. Och efter en långdragen och besvärlig parlamentsbehandling under vilken utkastet i kompromissens tecken undergick åtskilliga ändringar antogs det i sin modifierade form den 9 oktober 1970 av senaten och den 1 december 1970 av deputeradekammaren. Några timmar senare promulgerade president Saragat den nya lagen. Den publicerades två dagar senare i Gazzetta Ufficiale och trädde i kraft den 18 december 1970.
I den hetsiga allmänna debatt som utspann sig kring motionens behandling i parlamentet gavs den namnet "den lilla skilsmässan". Och med rätta: det var ett ganska beskedligt förslag.
Än beskedligare är den slutligt antagna texten. Enligt denna som talar om upplösning av äktenskap ingånget enligt bestämmelserna i Codice civile och om upphörande av de civilrättsliga effekterna av registrering av kyrkligt äktenskap — ordet "divorzio" förekommer överhuvud taget ej — må vederbörande domstol sedan försök till medling misslyckats på begäran av endera maken döma till äktenskapsskillnad i följande fall:
1. Om den andra maken genom lagakraftägande utslag efter äktenskapets ingående dömts till
a. frihetsstraff på livstid eller i mer än 15 år för uppsåtligt brott och fråga ej är om handling av politisk natur eller av särskilt höga moraliska och samhälleliga bevekelsegrunder;
b. frihetsstraff för blodskam, för sexuell förbrytelse mot avkomling eller adoptivbarn, för att ha förlett eller tvingat hustru, avkomling eller adoptivbarn till prostitution eller för att ha utnyttjat eller främjat avkomlings eller adoptivbarns skörlevnad;
c. straff av vad slag det vara må för uppsåtligt mord på avkomling eller adoptivbarn eller för försök till mord på hustru, avkomling eller adoptivbarn;
d. frihetsstraff två eller flera gånger för uppsåtlig misshandel av eller annat uppsåtligt brott jämlikt vissa artiklar i strafflagen mot hustru, barn eller adoptivbarn, i vilket fall domaren dock — bland annat med hänsyn till motpartens beteende efter brottet — skall fastslå att samlevnaden icke kan fortsätta eller återupptas.
I intet av de under 1. här ovan angivna fallen må äktenskapsskillnad utdömes på begäran av make som dömts för deltagande i det åberopade brottet eller om samlevnaden återupptagits.
2. Om den andre maken på grund av sinnessjukdom frikänts från brott enligt b. och c. under 1. här ovan men domaren fastslår att det är omöj-
ligt för motparten att fortsätta eller återuppta samlevnaden;
3. Om genom lagakraftägande utslag dömts till hemskillnad mellan makarna eller avtalad separation fastställts eller makarna faktiskt levt åtskilda minst två år före den nya lagens ikraftträdande, i vilka fall dock den sammanlagda hemskillnadstiden skall uppgå till minst fem år — skulle motparten motsätta sig skilsmässa höjs den till sju år i fall av dom på hemskillnad vartill käranden befunnits skyldig och till sex år i fall av före lagens ikraftträdande stadfäst överenskommelse om separation liksom i fall av separation de facto;
4. Om mål rörande brott som avses i b. och c. under 1. här ovan avskrivs på grund av preskription men domaren i äktenskapsskillnadsmålet fastslår att gärningen i sig är straffbar enligt de åberopade lagrummen;
5. Om i rättegång om blodskam domen lyder på frigivning eller frikännande på grund av att rekvisitet offentlig skandal ej föreligger;
6. Om den andre maken såsom utländsk medborgare i utlandet erhållit annullering eller upplösning av äktenskapet eller gift om sig utomlands;
7. Om äktenskapet ej sexuellt fullbordats (non è stato consumato).
Detta är i korthet de grunder som kan åberopas för upplösning av äktenskap respektive utslag om upphörande av de civilrättsliga verkningarna av ett kyrkligt äktenskap. Lagen innehåller givetvis även andra bestämmelser av juridiskt intresse: underhåll till make och barn, vårdnad om barn etc. Att här närmare redogöra för dem alla skulle dock föra för långt. Blott ett par punkter må antecknas.
Såsom redan nämnts skall domstolen ex officio söka medla mellan makarna. Den skall bland annat ta ställning till frågan huruvida materiella och psykologiska förutsättningar finns för att makarna skall fortsätta eller återuppta samlevnaden. Det är en procedur som synes kunna bli både tidsödande och besvärlig. Domaren skall först höra vardera parten för sig, därefter båda. Omyndiga barn kan inkallas till medlingen och en prövotid om ända upp till ett år föreskrivas.
I övrigt må antecknas att hustrun skall återta sitt flicknamn i och med att äktenskapsskillnadsdomen vunnit laga kraft.
En viktig ändring görs i art. 252 i Codice civile. Barn utom äktenskap må nu i fall av äktenskapsskillnad erkännas även av fader som vid tiden för avlelsen var gift med annan. Förut gavs denna möjlighet först när hustrun avled.
Att ett äktenskap inte tidigare kunnat upplösas hade efter hand blivit ett allvarligt socialt problem. Människor gifte sig under trycket av familj och omgivning och konstaterade ofta snart nog att de inte passade ihop. De gick isär och etablerade förbindelser utanför kyrka och lag. Barn föddes, men barn med stämpeln oäkta, illegitima, "figli adulterini". Över fem miljoner italienare lär ha drabbats av konsekvenserna: folk i söndertrasade äktenskap, folk som i åratal levt samman och inte önskat mer än att få gifta sig, ungdomar och barn ställda utanför samhälleligt anseende och rätt till namn och arv efter fadern. Endast i undantagsfall kunde man klara sig ur återvändsgränden. Men då måste man ha medel till sitt förfogande.
Många lär exempelvis ha bytt medborgarskap och skilt och gift om sig med bibehållet socialt anseende. Det var en trafik som på sätt och vis motsvarade våra Köpenhamnsresor förr i världen. Annullering medges som bekant av påvekyrkan men endast i mycket begränsad omfattning.
Trots de starka begränsningarna i rätten till skilsmässa har enligt uppgift redan tiotusentals rättegångar anhängiggjorts. När lagen trädde i kraft var enbart i Rom antalet förhandsansökningar om äktenskapsskillnad över 500. Så lätt som antalet anhängiggjorda mål kan låta förmoda är det emellertid inte att få de äktenskapliga banden upplösta. De juridiska experterna räknar med att under år 1971 högst tusen skilsmässodomar kommer att avkunnas. Och i regel torde det komma att ta mellan tre och fyra år innan alla formaliteter är klara för ett utslag. Därtill kommer att kostnaderna lär komma att bli rätt dryga för många italienare, mellan 2 000 och 4 500 kronor.
Inte så få beklagar säkert att en äktenskaplig förbindelse alltså icke längre är oupplöslig. Men många, många uttrycker tillfredsställelse. En gallupundersökning för en tid sedan visade till och med att åtskilliga av dem som i princip är emot skilsmässa ur praktisk synpunkt betraktar den nya lagen som ett steg framåt, ett steg ägnat att ge familjelivet nytt innehåll och ny inriktning. Vad som hittills varit möjligt blott för några få och rika är i princip idag möjligt för alla, skrev en av de stora dagstidningarna i sin kommentar till den nya lagen. De kan nu legalisera sina faktiska förbindelser och följderna av dem.
Men det är inte bara denna möjlighet, inte bara den demokratiska landvinning som skilsmässoinstitutet innebär som divorzisterna och deras talrika sympatisörer applåderar. Det är också — i många fall kanske främst — att vägen öppnats för en ny uppfattning om familjen, om de giftas inbördes förhållanden, om deras skyldigheter, om barnens ställning.
Och perspektivet går längre. Familjetänkandet har fått en knuff framåt. I veckotidningen Iniziativa Europea skriver den socialistiske parlamentsledamoten Renato Ballardini att partierna inom centro sinistra-gruppen nu måste räcka varandra handen, samarbeta inte bara för att reformera familjerätten i inskränkt mening utan också för att skapa de samhälleliga förutsättningarna för ett sunt familjeliv. Idealet måste alltjämt vara att äktenskap ej upplöses. Men härför måste man ge de uppväxande sexualupplysning, man måste ordna arbetsförhållandena så att familjefäderna kan komma hem i tid till sina familjer och inte behöver använda all fritid för resor till och från arbetsplatsen, man måste finna ett nytt system för socialservice, man måste bygga bostäder som även fattigt folk har råd att bo i. Det är att hoppas att kristdemokraterna skall förstå att med klokhet och värdighet ta det bakslag de lidit, slutar författaren. De måste avstå från att mystifiera förbindelserna mellan stat och kyrka, de måste böja sig för den demokratiska makt som majoriteten i ett parlament representerar och icke falla för frestelsen att komma med utmanande och farliga utspel.
Ballardini har i tankarna det hot om referendum som uttalats från klerikalt och kristdemokratiskt håll och vissa högerstående grupper. Efter 25 års törnrosasömn bragtes de föreskrifter om abrogativ folkomröstning som nedlagts i 1946 års konstitution till liv i maj 1970. Erforderliga tillämpningsföreskrifter antogs då av parlamentet. Det var anti-divorzisternas villkor för att de icke skulle obstruera skilsmässoförslagets behandling i senaten och deputeradekammaren — och baktanken var att de genom ett referendum skulle kunna få en eventuell lag om äktenskapsskillnad snabbt upphävd.
Högerstående grupper har redan börjat samla in namn för att presenterade 500 000 underskrifter som erfordras för en framställning om abrogativt
referendum. Vid närmare eftertanke synes man emellertid åtminstone på kristdemokratiskt håll ha blivit obenägen att uppmuntra kampanjen för en folkomröstning. Man inser vådorna av att kullkasta vad folkrepresentationen i författningsenlig ordning beslutat. På det politiska planet skulle ett sådant utspel kunna föranleda nya motsättningar mellan koalitionspartierna, en konflikt mellan det kristdemokratiska partiet och de icke religiösa partierna, en skärpt kampanj i 1971 års presidentval och 1973 års allmänna val. På det religiösa planet skulle kyrkan tvingas in i direktstrid med "i laici" som skulle öka antiklerikalismen i landet, särskilt i fall av en knapp katolsk seger. Och man skulle rent av kunna tänka sig att många katoliker i dilemmat mellan trohet mot kyrkan och ett progressivt samhällsbeslut skulle se sig föranlåtna att rösta för skilsmässan såsom ett mindre ont än status quo. Man kan ej heller utesluta en disaströs förskjutning mot höger inom det kristdemokratiska partiet, kanske till och med en splittring i två partier.
Det ser faktiskt ut som om man i det kristdemokratiska partiets topp ganska allmänt ansluter sig till det uttalande som konseljpresident Emilio Colombo gjorde omedelbart efter anti-divorzisternas nederlag i parlamentsvoteringen: för fosterlandets bästa bör vi nu på ett konstruktivt sätt undersöka i vad mån det är möjligt att minska de negativa effekterna av det beslut som fattats. Han anses därmed ha avsett insatser på familjerättens område och för familjen överhuvud taget i syfte att hålla skilsmässofrekvensen nere.
Ballardinis yttrande om en reform av de samhälleliga grunderna för familjen synes kunna uppfattas som ett positivt svar på Colombos inlägg.
Påven befann sig på sin orientaliska resa när budskapet om äktenskapsskillnadslagens godkännande och promulgering nådde honom. Han uttryckte sin "profound sadness".
Och denna djupa sorg har han efter sin återkomst till Rom upprepat på ett för många oväntat militant sätt. I ett tal den 22 december 1970 till kardinaler och andra prelater tillhörande den romerska curian deklarerade han att lagens antagande icke blott strider mot kristen religion och mot det heliga sakrament som äktenskapet innebär. Den utgör därutöver ett klart brott mot 1929 års konkordat enligt vilket den italienska regeringen åtagit sig att ge civilrättslig kraft åt kyrkliga giftermål. Den Heliga Stolen hade vänligt men klart och tydligt för italienska regeringen framhållit allvaret i den fråga som förevar i parlamentet. Och likväl hade nu en lag utfärdats.
Det har sedermera blivit bekant att Vatikanen några dagar före uttalandet tillställt italienska utrikesministeriet en ny skrivelse i ärendet. Den utgör formellt ett svar på en informerande note som ministeriet omedelbart efter äktenskapsskillnadslagens promulgering tillställde "La Segreteria di Stato di Sua Santità" och studeras nu för närvarande av italienska regeringen. Exakt vad den innehåller har icke bragts till allmänhetens kännedom men det förefaller som om inga nya argument anförts från påvestolens sida. Och enligt vad som förljudes kommer italienska regeringen att blott upprepa sina tidigare framförda synpunkter.
Brynolf Eng