Om barns skadeståndsskyldighet

 

Av professor em. IVAR STRAHL

 

 

 

 

 

 

Barnpsykologen professor Stina Sandels har i en artikel i SvJT 1969 s. 522 ff framhållit, hur illa begreppen uppsåt och oaktsamhet passar när det gäller att bestämma barns skadeståndsskyldighet. Såvitt jag kan förstå, förtjänar hennes synpunkter att allvarligt beaktas.
    Uppgiften att ange kriterier för att bestämma barns skadeståndsskyldighet ställer i själva verket lagstiftaren inför mycket stora svårigheter. Den för skadeståndsrätten utmärkande konflikten mellan den skadelidandes intresse och skadegörarens är, när skadegöraren är ett barn, synnerligen svårbemästrad.1 En historisk återblick visar hur man vid skilda tidpunkter tänkt sig olika lösningar utan att dock någonsin ha funnit en tillfredsställande sådan.
    I 1734 års lag fanns ingen bestämmelse som ställde barn i särklass när det gällde skadeståndsskyldighet.2 Någon allmän skadeståndsregel fanns emellertid icke i lagen. Gottgörelse gavs, utom genom skadestånd i den mån sådant skulle utgå, genom bot, vilken helt eller delvis tillföll den skadelidande. För bot var satt en nedre åldersgräns vid 7 år, och det fanns bestämmelser om lägre bot för åldern mellan 7 och 15 år. Den som dömdes att böta för tillfogande av kroppsskada skulle också betala skadestånd avseende läkarlön m. m., sveda och värk samt hinder i näring.
    En genomtänkt ståndpunkt möter i lagkommitténs förslag till straffbalk av år 1832. Till förslaget hörde, fastän placerad i förslaget till handelsbalk av år 1826, en allmän bestämmelse om skadeståndsskyldighet. Bestämmelsen innehöll, att skada som någon lidit genom annans vållande skulle ersättas av denne. Därmed fastslogs ett krav på vållande som förut i allt fall icke varit lagfäst. Kravet sammanhängde med kommitténs tanke, att skadestånd och straff borde förutsätta skuld. För att någon skulle kunna anses ha skuld till skada krävdes, att skadegörelsen kunde tillräknas honom såsom vållad med uppsåt eller av oaktsamhet. En förutsättning för sådant tillräknande åter

 

1 Skadeståndsskyldighet för barn behandlas, utom i Karlgren, Skadeståndsrätt, 4:e uppl. 1968, s. 94 ff, och i skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd I, SOU 1963: 33, av Beckman i TfR 1950 s. 273 ff (även separat såsom Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 7) och av mig i Festskrift til Ussing, Kbhvn 1951, s. 495 ff.

2 Se Tablå innefattande jemnförelse emellan Lag-Commiteens förslag till allmän criminallag och den nu gällande, 1841, s. 69. 

Om barns skadeståndsskyldighet 23var enligt kommitténs mening, att gärningsmannen var tillräknelig: han skulle vara ansvarig för sina gärningar, rå för vad han gjorde eller hur man vill uttrycka saken. Hans själsförmögenheter skulle vara så beskaffade, och endast om de var sådana skulle det ifrågakomma att på grund av uppsåt eller oaktsamhet hos honom ålägga honom skadeståndsskyldighet. I kommittéförslaget fastställdes en absolut lägsta åldersgräns för tillräknelighet av 10 år. Mellan 10 och 15 år skulle svaret på frågan om tillräknelighet ankomma på om den unge ägde nog urskillning för att inse gärningens brottslighet. Den som enligt dessa regler befanns otillräknelig kunde enligt förslaget icke drabbas av straff och icke heller av skadeståndsskyldighet. Kommitténs principiella ståndpunkt var således allt eller intet. Men från denna ståndpunkt skulle i praktiken betydelsefulla avsteg göras av hänsyn till den unges ekonomi. Kommittén fann det nämligen betänkligt, att en ung människa enligt dessa regler skulle kunna bli betagen nödiga medel för uppfostran eller underhåll under tid innan han eller hon kunde försörja sig eller för hela framtiden kunna vara underkastad äventyret av bysättning. Därför föreslogs, att skadeståndet, om den skadeståndsskyldige icke fyllt 15 år, skulle få tagas ut endast av egendom som han hade, alltså ej av framtida tillgångar. Vidare föreslogs, att om den skadeståndsskyldige ej uppnått myndighetsåldern, skadeståndet icke skulle få tagas av vad han behövde för uppfostran eller underhåll och icke skulle få föranleda bysättning.
    Lagkommitténs förslag överarbetades av äldre lagberedningen. Denna upptog i sitt förslag till straffbalk av år 1844 ett kapitel om skadestånd. Lagkommitténs allmänna skadeståndsbestämmelse fick bilda 1 § i kapitlet. Men bestämmelsen inskränktes, på grund av placeringen i strafflagen, till att gälla skada av brott. Beredningen bibehöll lagkommitténs bestämmelser om otillräknelighet. Men beredningen frångick kommitténs ståndpunkt att frågan om barns skadeståndsskyldighet skulle, med modifikationer föranledda av hänsyn till barnets ekonomi, gälla allt eller intet och besvaras jakande eller nekande alltefter om barnet vore tillräkneligt eller icke. Denna ståndpunkt var enligt beredningen alltför stel. För barn under 15 år, oavsett om de ansågs otillräkneliga, och för sådana abnorma som ansågs otillräkneliga föreslog beredningen en särskild reglering som toge mera hänsyn till billigheten eller skäligheten i det särskilda fallet. Omständigheterna kunde nämligen vara så betydligt olika, att alltför strängt bestämda föreskrifter i tillämpningen stundom kunde leda till obillighet. Onekligen vore i allmänhet ingen närmare att vidkännas den skada som av en person blivit en annan tillfogad än den som vållat skadan. Om den, som under sin vård hade t. ex. ett barn, ge-

 

24 Ivar Strahlnom verklig vårdslöshet vore skuld till att barnet åstadkommit skada, följde det av den allmänna skadeståndsregeln att i första rummet han ansvarade för skadan. Men om han saknade tillgångar att ersätta skadan eller någon vårdslöshet ej kunde läggas honom till last och barnet hade förmögenhet, så måste det vara mera billigt att barnet, i mån av sin förmåga såväl att inse gärningens brottslighet som att gälda skadan, lämnade åtminstone något bidrag till skadestånd än att skadan skulle helt och hållet falla på den förfördelade när denne ej själv i någon mån varit därtill vållande.
    Såsom tillägg till den föreslagna allmänna bestämmelsen om skadeståndsskyldighet upptog beredningen i sitt förslag med stöd av denna motivering bestämmelser angående skadeståndsskyldighet för barn som ej fyllt 15 år, oavsett om barnet ansågs tillräkneligt eller icke, och för sådana abnorma som ansågs otillräkneliga. Skadeståndsskyldigheten skulle vara subsidiär i förhållande till den skadeståndsskyldighet som enligt 1 § kunde åligga vårdare. Skadeståndet skulle utgå av barnets eller den abnormes egendom — utan att det dock poängterades att därmed avsågs endast vad skadegöraren redan hade —men beloppet skulle jämkas efter ty som prövades skäligt med avseende såväl på skadegörarens större eller mindre förmåga att inse sin handlings skadlighet som på de tillgångar skadegöraren ägde till gäldande av skadeståndet. Till skadeståndet fick ej tagas vad som vore nödigt till uppfostran av barn eller underhåll av den abnorme.
    Enligt beredningens förslag skulle barn under 15 år alltså i princip kunna bli skadeståndsskyldigt, men genom en skälighetsbedömning skulle man taga tillbörlig hänsyn till brist i fråga om tillräknelighet. Därvid tänkte man sig att tillräkneligheten kunde vara mindre eller större. På straffrättens område införde beredningen begreppet förminskad tillräknelighet genom en bestämmelse angående straffminskning när gärningsmannen saknat väl icke förståndets bruk men dess fulla bruk.3 Vid skälighetsbedömningen skulle hänsyn också tagas till barnets ekonomi, och av motiveringen att döma tänkte sig beredningen att stor hänsyn skulle tagas till barnets brist på ekonomisk bärkraft.
    I den kungl. proposition 1862, vilken ledde till 1864 års strafflag, höjdes den absoluta otillräknelighetsåldern till 15 år; när det gällde svåra brott begångna av någon som fyllt 14 men ej 15 år, stadgades dock straffbarhet, med nedsatt straff, om gärningsmannen haft nog urskillning att inse gärningens brottslighet. I fråga om skadeståndsskyldighet för unga och för abnorma bibehölls vad lagberedningen föreslagit.

 

3 6: 10. Jfr lagkommitténs förslag till straffbalk 6: 8 och 9.

 

Om barns skadeståndsskyldighet 25    Lagutskottet och på dess förslag riksdagen borttog emeller tid denav lagberedningen föreslagna möjligheten att jämka barns och abnormas skadeståndsskyldighet efter skäligheten liksom också det av beredningen föreslagna förbudet mot att låta skadestånd inkräkta på vad som erfordrades till uppfostran eller underhåll. Såsom motiv anfördes, att det visserligen kunde synas hårt för den icke i kriminellt hänseende tillräknelige att nödgas utge ett skadestånd varigenom till äventyrs alla hans tillgångar medtoges. Men han vore dock skyldig till skadan, och den skadelidande vore oskyldig. Då fråga uppstode vilkendera av dessa som borde vidkännas följderna av gärningen, kunde utskottet och med detta riksdagen icke finna annat än att dessa borde drabba gärningsmannen hellre än den alldeles oskyldige och någon dispache av skadan icke ifrågakomma.
    I 1864 års strafflag kom 6: 6 därför att innehålla en bestämmelse, att om skada var gjord av person under 15 års ålder eller av en, utpräglat, abnorm person och skadestånd ej kunde erhållas hos någonsom för underlåten vård av honom var förfallen till ansvar för vållande, skadeståndet skulle gå ut av dens egendom som skadan gjorde. Skadeståndsskyldigheten gjordes som synes emellertid subsidiär.
    Därmed hade man förkastat lagkommitténs tanke att otillräknelig icke borde kunna förpliktas att utge skadestånd. Man fann sig icke heller kunna biträda lagberedningens åsikt, att om än hänsyn till den skadelidande krävde att även en otillräknelig borde kunna förpliktas att utge skadestånd, detta dock borde jämkas efter skäligheten med hänsyn till det mått av tillräknelighet som en otillräknelig likväl kunde ha och till hans tillgångar samt att det borde begränsas så att det icke bleve alltför betungande. Man bortsåg från otillräkneligheten och förklarade, att den otillräknelige var skyldig, förutsatt givetvis att uppsåt eller oaktsamhet kunde läggas honom till last.
    Inom doktrinen hade man svårt att smälta föreställningen att en otillräknelig kunde ha skuld. Winroth behandlade skadeståndsskyldigheten för barn och abnorma under rubriken »Ansvar för skada av egen vådagärning» och fann den stå i uppenbar strid mot skadeståndslärans allmänna ledande grundsatser.4 På liknande sätt uppfattades denna skadeståndsskyldighet av Nordling5 och Sjögren.6
    När under förarbetena till förmynderskapslagen av år 1924 den då arbetande lagberedningen kom in på dessa frågor, fann den, att »de främmande lagar, som över huvud inlåtit sig på försök att föreskriva en viss skadeståndsskyldighet för kriminellt otillräkneliga per-

 

4 Om skadestånd, 2:a uppl. 1907, s. 22, 59 ff, 80 f och 151 f.

5 Svensk civilrätt, allmänna delen, 1891, s. 244 f.

6 Om rättsstridighetens former, 1894, s. 183 f och 213 ff.

 

26 Ivar Strahlsoner», i allmänhet hade »låtit en dylik avvikelse från allmänna rättsgrundsatser komma till uttryck i en befogenhet för domstolen att bestämma skadeståndets belopp efter rena billighetsgrunder.»Beredningen uttalade också, att skadeståndsskyldighet för de under den kriminella tillräknelighetsåldern stående minderåriga »ofta» i och för sig innebure en avvikelse från allmänna rättsgrundsatser och därför i tillämpningen krävde en varsamhet, som toge hänsyn till alla föreliggande omständigheter. Dessa överväganden föranledde beredningen, vilken på ett ställe uttryckligen betecknade skadestånd enligt SL 6: 6 såsom ett skadestånd oberoende av vållande, att i likhet med äldre lagberedningen föreslå en bestämmelse som gjorde skadeståndsskyldighet för unga under 15 år och för de abnorma beroende av en skälighetsprövning. Skadestånd skulle enligt den föreslagna bestämmelsen betalas såvitt det var skäligt med hänsyn till den unges sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.
    Förslaget biträddes av departementschefen med allenast den förtydligande ändringen att ordet »såvitt» utbyttes mot »om och i den mån». Departementschefen anförde, att även om jämkningsrätt ej förelåge då fråga vore om skada av en för sina handlingar fullt ansvarig person, en sådan rätt dock borde erkännas då fråga vore om skada av en person som på grund av minderårighet ej är ansvarig för sina handlingar.
    Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag och SL 6: 6 fick därmed, frånsett den nämnda ändringen, den lydelse lagberedningen föreslagit. Lagtexten kvarstår oförändrad, så när som på att beskrivningenav de abnorma underkastats en formell ändring i samband med BrB:s tillkomst. Det stadgas nu i 6: 6 första stycket, att om skada är gjord av någon som ej fyllt 15 år eller som handlat under inflytande av en på visst sätt beskriven abnormitet, han är pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Vad någon utgivit enligt första stycket äger han enligt andra stycket söka åter av den, som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.
    Denna lagtext har, liksom den av äldre lagberedningen föreslagna, formen av ett tillägg till den allmänna skadeståndsbestämmelsen i SL 6: 1. Barns och de abnormas skadeståndsskyldighet torde icke regleras i 6: 1 utan i 6: 6. Det bestämmande skall enligt detta lagrum vara en skälighetsbedömning. Det är uppenbart, att man vid lagrummets tillkomst tänkte sig att barnets bristande utveckling därvid skul-

 

7 NJA II 1924 s. 617 f.

 

Om barns skadeståndsskyldighet 27le beaktas i mildrande riktning. När lagberedningen sade att skadeståndsskyldighet för de under den kriminella tillräknelighetsåldern stående minderåriga ofta i och för sig innebär en avvikelse från allmänna rättsgrundsatser, måste beredningen ha menat, att en bedömning av den ifrågavarande individens tillräknelighet eller otillräknelighet ofta leder till att den som ej fyllt 15 år befinnes vara otillräknelig icke blott enligt lagens bestämmelse om den s. k. straffmyndighetsåldern utan också i verkligheten, nämligen så att hans själsförmögenheter befinnes vara alltför outvecklade för att han skall anses tillräknelig.
    I olikhet mot äldre lagberedningen ansåg sig den senare lagberedningen icke behöva i sin lagtext ge uttryck åt att hänsyn skall tagas till barnets utveckling. Med sinnesart syftade beredningen icke på utvecklingsgraden eller förmågan att inse handlingens skadlighet eller ens på karaktärsegenskaper utan huvudsakligen på vad till skillnad från otillräknelighet brukar kallas tillräknande och avser den konkreta gärningen, i själva verket vad som brukar hänföras till läran om uppsåt och oaktsamhet och framställas som tillräknandets båda former. Det är klart, uttalade beredningen, att gärningsmannens sinnesart, som kan sträcka sig från en ganska obetydlig oförsiktighet ända till skadelystet syfte, bör tagas i betraktande. Möjligen drog sig beredningen för att i lagtexten tala om uppsåt eller vållande hos den som enligt beredningens mening kunde vara otillräknelig. I lagtexten framhölls också gärningens beskaffenhet såsom en omständighet att taga i betraktande. Enligt beredningen vore det tydligt, att gärningens egen beskaffenhet, särskilt dess större eller mindre farlighet, borde inverka på skadeståndsfrågan. Någon anvisning om hur hänsyn till de olika omständigheterna skall tagas lämnar emellertid varken lagen själv eller dess förarbeten. Svårigheterna skyles över med en hänvisning till skäligheten. I olikhet mot tidigare lagtexter och förslag uppställes över huvud icke någon regel eller ens någon princip utöver den att allt skall avhänga av en skälighetsbedömning, för vilken dock, efter vad man måste antaga, skall gälla den begränsningen att barn ej skall behandlas strängare än vuxna. Skäligheten har upphöjts till princip.
    Meningen har tydligen varit att ge domstolarna ganska fria händer att avgöra skadeståndsfrågan efter vad de finner skäligt. Ett helt fritt skön kan dock icke få vara avgörande. Domstolarna måste, trots lagens hänvisning till skäligheten, beakta de skadeståndsregler som gäller för vuxna.
    Den begränsning av vuxnas skadeståndsansvar, som följer av kravet på uppsåt eller oaktsamhet, måste ha en motsvarighet när det

 

28 Ivar Strahlgäller barn. Vid sitt uttalande om oförsiktighet och skadelystet syfte utgick lagberedningen säkerligen från att en sådan gräns finns.

 

    Det kan tyckas innebära en självmotsägelse, att beredningen tänkte sig att något slags uppsåt eller oaktsamhet skulle kunna finnas hos barn som beredningen ansåg otillräkneliga. Man har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, gjort sig bekymmer av det till synes orimliga, att en handling skulle kunna tillräknas någon som ansågs otillräknelig. Bekymren har varit av teoretiskt slag och i själva verket onödiga, om man, såsom BrB gjort, överger föreställningen att människorna är av naturen uppdelade i två kategorier, de som rår för och de som icke rår för vad de gör. Om man ser människorna sådana de är, finner man en fortlöpande serie av övergångsformer mellan normala och abnorma. Än tydligare är, att det uppväxande släktet småningom och utan bestämda gränser tillväxer i ålder och visdom. Någon gräns nedåt för tillämpning av begreppen uppsåt och oaktsamhet finner man icke i verkligheten utom den som sättes av dessa begrepp själva genom att de kan vara otillämpliga eller svårtillämpliga på grund av den handlandes bristande utveckling. Det må finnas skäl att bestämma en åldersgräns, t. ex. vid 15 år, och man kan, om man så vill, kalla denna den ålder då full tillräknelighet i skadeståndsavseende inträder, men detta utesluter icke att det är möjligt att finna att någon som icke nått denna ålder tillfogat skada med uppsåt eller av oaktsamhet. Att detta är möjligt beträffande uppsåt är rätt tydligt. Att det är möjligt beträffande oaktsamhet fördunklas av att frågan om tillräknelighet och frågan om oaktsamhet i viss mån sammanfaller i det att svaret på båda avhänger av vad man tycker att vederbörande borde ha insett. Men om det än är möjligt att anse ett uppsåts- eller oaktsamhetsrekvisit uppfyllt av någon som ej fyllt 15 år, är det å andra sidan klart, att det finns en ålder för vilken begreppen ter sig meningslösa och däröver en ålder där de passar illa och att dessa åldrar har flytande gränser liksom också att gränserna ej nödvändigtvis är desamma för uppsåt och för oaktsamhet.

 

    Skadeståndsreglerna för vuxna måste vidare beaktas av det enkla skälet, att man, frånsett hänsyn till de ekonomiska förhållandena på ömse sidor, just icke har annat att gå efter vid skälighetsbedömningen. Skadeståndsreglerna blir redan därför en utgångspunkt eller ram för skälighetsbedömningen.
    De måste emellertid modifieras med hänsyn till lagens krav, att skadeståndet skall bestämmas efter vad som anses skäligt. Ehuru lagen icke nämner barnets ålder och utveckling bland de omständigheter som därvid skall tagas i betraktande, är det uppenbart, att stor hänsyn måste tagas till åldern och då väl också till utvecklingen. Det är ju på grund av barnets ålder som det ges en särskild skadeståndsregel för barn.
    Andra hänsyn kan eller skall också tagas men tydligt är, att vad lagen åsyftar icke är annat än en modifikation av de för vuxna gällande skadeståndsreglerna så att de blir skäliga med hänsyn till att skadegöraren är ett barn.

 

Om barns skadeståndsskyldighet 29    I rättspraxis8 kan man skönja vissa riktlinjer vid domstolarnas skälighetsbedömning. Åldern spelar en framträdande roll. Skadeståndsskyldighet ålägges icke de allra minsta barnen. Det har hänt att 5-åring ålagts skadeståndsskyldighet, men denna har då kraftigt jämkats, uppenbarligen med hänsyn till åldern. I NJA 1949 s. 617 (tillståndsprövning) blev en 5-årig pojke, som med en pilbåge skadat en kamrat i ögat, förpliktad att utge en till 1/3 jämkad ersättning. Å andra sidan har barn i årsklasserna närmast under 15 år i regel icke fått åtnjuta större nedsättning av skadeståndet än till 2/3. Mellan dessa grupper av fall ligger sådana där skadeståndet jämkats till 1/2, varvid ibland barnets ålder åberopats. Hänsyn tages emellertid också till annat än åldern. Lagens hänvisning till barnets sinnesart synes ha uppfattats som en hänvisning till barnets karaktärsegenskaper. Dessa har ibland åberopats vid skälighetsbedömningen. Till frågan, huruvida skadan kan tillskrivas uppsåt eller oaktsamhet hos barnet, tager domstolarna nog ställning. De fäster även avseende vid graden av oaktsamhet. Till ekonomiska förhållanden torde tagas hänsyn, när det består stor olikhet mellan den skadelidande och skadegöraren i detta hänseende. På senare tid har den ökade förekomsten av ansvarsförsäkring kommit att spela en roll. Domstolarna tycks dock tillmäta förefintligheten av ansvarsförsäkring betydelse endast så, att de icke reducerar skadeståndet av hänsyn till barnets aktuella eller framtida ekonomi om skadeståndet täckes av ansvarsförsäkring.9
    Huruvida de regler eller riktlinjer som följes i rättspraxis verkligen är sådana, att domstolarna kan sägas döma efter vad som är skäligt, beror naturligtvis på vad man tycker är skäligt, och därom kan envar hysa sin mening. Det är emellertid anledning att framhålla följande.
    När man i rättspraxis funnit att skadeståndsskyldighet icke kan åläggas de allra minsta barnen och när vidare lagen har bestämt att den som fyllt 15 år är fullt skadeståndsskyldig, uppstår en zon, inom vilken minskad skadeståndsskyldighet ligger nära till hands. Det är därför förklarligt, att man i praxis jämkar skadeståndet för barn mellan 5 och 15 år med hänsyn tagen till hur långt från 15-årsåldern barnet befann sig. Det ger regelsystemet en viss prägel av harmoni, på papperet. Sakliga skäl för gradering efter åldern är svårare att finna. Varför är det skäligt att ett barn på grund av sin ålder betalar

 

8 För rättspraxis redogöres i skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd I, SOU 1963: 33, s. 47 ff. Redogörelsen, som är författad av Ulf Nordenson, återges med författarens tillstånd väsentligen i brottsbalkskommentaren band III.

9 Se NJA 1949 s. 171, varom Walin i SvJT 1953 s. 103, och 1960 s. 599. Jfr NJA 1946 s. 545, där skadestånd enligt SL 6: 4 begränsades till, men ej längre än till, beloppet av ansvarsförsäkringen. 

30 Ivar Strahl1/3 av skadan, ett annat barn på grund av sin ålder 1/2 eller 2/3? Är det barnets skuld som på detta sätt graderas? Det tycks så. Men man anlägger då ett abstrakt betraktelsesätt som är ganska egendomligt. En förutsättning för att skadestånd alls skall utgå är, att barnet befunnits ha tillfogat skadan med något som liknar uppsåt eller oaktsamhet. Att barnet in concreto har försyndat sig är därmed avgjort, och man låter också graden av oaktsamhet eller att skadan tillfogats uppsåtligen påverka skadeståndets storlek. Att dessutom låta åldern inverka skulle man nog icke göra, om man icke ansåge sig tvungen att kompromissa mellan den skadelidandes anspråk på gottgörelse och barnets intresse att slippa betala. Men det är svårt att vara tillfreds med kompromissen.
    Hänsyn till barnets ålder och utveckling tages också när det gäller att avgöra om kravet på uppsåt och oaktsamhet är uppfyllt. Att domstolarna därvid ställes inför stora svårigheter har professor Sandels klart belyst. Kravet blir när det gäller barn tämligen diffust. Lagen har undvikit att tydligt utsäga det. Till oklarheten bidrager att där talas om gärningens beskaffenhet, något som lagberedningen utladeså som särskilt avseende gärningens större eller mindre farlighet. Uttrycket kan åberopas som stöd åt att lägga vikt vid graden av oaktsamhet. I rättstillämpningen synes man vid bedömningen om barn förfar oaktsamt söka jämföra med hur barn i ifrågavarande ålder kan begäras uppföra sig. Man begär icke att barn skall uppföra sig som vuxna: sunt pueri pueri, pueri puerilia tractant. Det är emellertid svårt att bilda sig en tillförlitlig föreställning om hur ett normalbarn i den ifrågavarande åldern, en motsvarighet till bonus pater familias, skulle ha betett sig. Om de praktiska svårigheterna kan övervinnas, återstår ändock ett tvivelsmål. Man kan nämligen ställa sig undrande till det sakligt berättigade i att låta skadeståndsskyldigheten eller skadeståndets storlek bero av om och i vad mån barnet avvikit från det beteende man tycker sig kunna begära av ett barn i denna ålder. Om man tycker att barnet, även i betraktande av dess ålder, burit sig ovanligt tanklöst, ouppfostrat eller rent av elakt eller illvilligt åt, måste man likväl undra, om detta är en tillräcklig grund att ålägga barnet skadeståndsskyldighet eller att höja skadeståndet.
    Till väsentliga delar har nämligen de skäl, som kan anföras för att vi beträffande vuxna har en allmän skadeståndsregel knuten till förutsättningen av uppsåt eller oaktsamhet, ingen eller ringa tillämplighet när det gäller barn. Att närmare ingå på dessa skäl kan icke komma i fråga här. Det må räcka med några erinringar. Skadeståndsansvar för barn verkar knappast prevenerande på dem, men kanske i någon mån på deras föräldrar. Och beträffande barn kan man icke

 

Om barns skadeståndsskyldighet 31heller med tillförsikt åberopa den enkla synpunkten, att den som orsakat skada uppsåtligen eller av oaktsamhet må finna sig i att bli skadeståndsskyldig emedan han haft möjlighet att inrätta sig så att han kunnat undgå skadeståndsskyldighet. Det förhåller sig icke blott så, att det är svårt att när det gäller barn tillämpa en skadeståndsregel som förutsätter uppsåt eller oaktsamhet, utan därtill kommer, att själva grunden för en sådan regel är osäker när det gäller dem.
    I själva verket ter sig de riktlinjer, efter vilka rättspraxis söker efterkomma lagens uppmaning till en bedömning efter skäligheten, vid närmare betraktande ganska dubiösa. Det blir en sorts skadeståndsrätt av tämligen egendomligt slag. Om resultaten vore tillfredsställande, finge man väl överse med detta. Men mången gång blir resultatet sådant, att man icke med gott samvete kan kalla det skäligt. De skador det här är fråga om är, att döma av publicerade rättsfallsreferat, icke sällan allvarliga skador, däribland ögonskador. Det behövs icke mycken fantasi för att föreställa sig, hur hinderligt det måste vara för en ung människa att belastas med skyldighet att utge en livränta eller med en skadeståndsskuld som kräver avbetalningar under lång tid. För den skadelidande åter är sådan skada så allvarlig, att jämkningen av skadeståndet kan drabba honom hårt.
    Det planeras nu att låta hela SL 6 kap. avlösas av en lag om skadestånd. Skadeståndskommittén har föreslagit i vissa avseenden ändrade bestämmelser, däribland bestämmelser om barns skadeståndsansvar.10 En lagrådsremiss är, när detta skrives, bebådad.
    Enligt skadeståndskommitténs förslag skall den som ej fyllt 15 år vara skyldig att ersätta skada om och i den mån det med hänsyn till handlingens beskaffenhet, hans ålder och utveckling samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Förslaget bibehåller alltså skäligheten såsom princip. I den föreslagna lagtexten upptages icke, såsom äldre lagberedningen föreslog, barnets större eller mindre förmåga att inse sin handlings skadlighet men dock barnets ålder och utveckling. Kommittén utesluter den hänvisning till barnets sinnesart, varmed den senare lagberedningen ville hänvisa till uppsåt och oaktsamhet. Enligt kommittén åsyftas med uttrycket »handlingens beskaffenhet» i första rummet »de subjektiva omständigheterna, d. v. s. om handlingen är uppsåtlig eller ej». Kommittén anser, realistiskt nog, att det synes mindre tilltalande att beträffande barn tala om vårdslös-

 

10 Betänkandet Skadestånd I, SOU 1963: 33. I de andra nordiska länderna har, såsom framgår av betänkandet, upprättats förslag som i här diskuterade delar liknar det svenska. I Norge har genom lov den 13 juni 1969 om skadeserstatning i visse forhold stadgats, att barn och unga under 18 år är skyldiga att ersätta skada som de vållar uppsåtligt eller oaktsamt, såvida det prövas »rimelig» med hänsyn till ålder, utveckling, visat beteende, ekonomisk förmåga och omständigheterna i övrigt. 

32 Ivar Strahlhet på det sätt som är brukligt beträffande vuxna och att även vid prövning huruvida uppsåt skall anses föreligga försiktighet måste iakttagas. Det oaktat förutsätter kommittén, att skadestånd ej skall utdömas med mindre barnet handlat på ett sätt som avviker från vad man i allmänhet anser sig böra fordra av barn i den aktuella åldern, låt vara att barnets sätt att handla kan tillskrivas anlag, bristande uppfostran eller dålig miljö. Det är uppenbart, fortsätter kommittén, att barn icke bör dömas skadeståndsskyldiga för handlingar som ej skulle ha föranlett skadeståndsansvar för vuxna personer utan att de tvärtom bör behandlas mildare, även om det i själva verket icke alltid är möjligt att göra någon riktig jämförelse med vuxna.
    Under omständigheterna i övrigt faller enligt kommitténs motivekonomiska förhållanden. Icke blott barnets ekonomi utan även den skadelidandes ekonomiska situation bör, enligt vad kommittén uttalar, tillåtas i sin mån inverka vid bestämmande av skadeståndskyldighetens omfattning. Vad ansvarsförsäkring beträffar bör enligt kommittén förefintligheten av sådan vid den allmänna skälighetsbedömningen kunna tillerkännas större betydelse än som hittills skett genom föreliggande rättsfall. Om ansvarsförsäkring finns, synes det kommittén regelmässigt svårt att finna några tillräckligt vägande skäl att avvisa den skadelidandes anspråk såvitt dessa håller sig inom ansvarsförsäkringens ram. Kommittén slutar sin framställning i denna del med att uttala, att enligt dess mening de ekonomiska omständigheterna är av sådan betydelse för bedömningen av vad som är skäligt att skadeståndet regelmässigt icke bör bestämmas till viss bråkdel av skadan utan direkt till ett fixt belopp som ej överstiger vad barnet anses ekonomiskt kunna bära.
    Detta låter ju bra. Det bör också erkännas, att förslaget, i synnerhet sådant det utvecklas i motiven, innebär förbättringar. Att dessa är tillräckliga för att undanröja betänkligheterna mot den nuvarande ordningen kan dock betvivlas.
    En förtjänst hos förslaget är på sätt och vis, att i lagtexten uttryckligen nämnes att hänsyn är att taga till barnets ålder och utveckling. Ty förutsatt att hänsyn därtill skall tagas, bör detta framgå av lagtexten. Enligt motiven förordar kommittén emellertid, som nämnt, att skadeståndet ej längre bestämmes till viss kvotdel utan till ett fixt belopp. Kommittén avråder från schematisering efter barnets ålder och förordar, att skadeståndet sätts till vad som med hänsyn till samtliga omständigheter i det aktuella fallet framstår som rimligt. Man undgår därigenom att öppet redovisa en gradering efter ålder och utveckling, som kan förefalla egendomlig eller t. o. m. stötande. En viss gradering är väl ändock avsedd, ehuru den icke

 

Om barns skadeståndsskyldighet 33skall framträda i domen och fastän bedömningen blir friare. Men att bedömningen blir friare gör det icke lättare att finna sakliga skäl fören gradering. Och därtill kommer olägenheten av att det blir svårare att förutse utgången av ett skadeståndsmål. Det blir stort utrymme för tyckande.
    I sak torde förslagets största förtjänst ligga i den tolkning kommittén i motiven ger av lagtextens hänvisning till omständigheterna i övrigt. Därunder inbegriper kommittén, såsom nämnts, de ekonomiska förhållandena å ena och andra sidan och tillmäter dem stor vikt.
    I den föreslagna lagtexten framträder icke särskilt tydligt, att man skall taga hänsyn till bristande ekonomisk bärkraft hos barnet. Att jämkning bör ske av denna anledning framgår dock av en föreslagen bestämmelse beträffande dem som är mellan 15 och 21 år. Har skada vållats av någon som är i denna ålder, må nämligen enligt förslaget skadeståndet jämkas, om det med hänsyn till hans ungdom och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande. Någon bestämmelse sådan som de av lagkommittén och äldre lagberedningen föreslagna bestämmelserna om att skadeståndet icke får göra intrång i vad som behövs för den unges uppfostran eller underhåll finns emellertid icke i kommittéförslaget.
    Skälighetsbedömningen ger enligt kommitténs motiv utslag åt andra hållet, nämligen till förmån för den skadelidande, om det finns ansvarsförsäkring. Enligt kommittén synes det, såsom redan sagts, regelmässigt svårt att finna några tillräckligt vägande skäl att avvisa den skadelidandes anspråk, såvitt dessa håller sig inom ansvarsförsäkringens ram. Kommittén upplyser, att dansk praxis intagit den ståndpunkten att fullt skadestånd utdömes inom ansvarsförsäkringens ram när över huvud skadeståndsplikt anses böra åläggas barnet. Denna ståndpunkt innebär, att man i säkerligen stor omfattning undgår de svårigheter och betänkligheter som inställer sig när man, utgående från de skadeståndsregler som gäller för vuxna, söker modifiera dem efter vad som prövas skäligt emedan den skadegörande är ett barn. Kvar står svårigheter med jämkning på grund av den skadelidandes medvållande, i synnerhet om den skadelidande är ett barn.
    Kommittén har emellertid avstått från att föreslå en bestämmelse av denna innebörd. Ett skäl bland andra har varit, att det förefallit kommittén tveksamt om man enbart för att ansvarsförsäkring föreligger städse bör utdöma fullt skadestånd så snart över huvud skadeståndsansvar för barnet kommer i fråga, alltså även om barnet är i 4—5-årsåldern. Det synes kommittén icke alltid naturligt att döma ut fullt skadestånd med anledning av små barns handlande, som dock

 

3—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

34 Ivar Strahlenligt kommittén i viss mån kan hänföras till olyckshändelse från den skadelidandes synpunkt. Häremot kan erinras, att skadan väl alltid från den skadelidandes synpunkt ter sig som en olyckshändelse. Men man kan förstå kommitténs obenägenhet mot ett stadgande att skadestånd skall utgå med fullt belopp såvitt det täckes av ansvarsförsäkring. Ty genom ett sådant stadgande skulle domstolarna ställas inför ett val mellan allt eller intet som kan förefalla besvärande när valet skall träffas efter prövning huruvida barnet förfarit oaktsamt respektive med uppsåt.11
    Det är att märka, att ansvarsförsäkring icke utfaller, med mindres kadeståndsskyldighet uppkommit. I det avseendet tänker sig kommittén ingen ändring. Om barnet icke ådragit sig skadeståndsskyldighet, får den skadelidande alltså ingen ersättning. Men de från psykologhåll framförda betänkligheterna mot att tillvita barn i låg ålder uppsåt eller oaktsamhet vinner kanske gehör. Enligt Stina Sandels borde skadeståndsskyldighet icke förekomma för barn förrän barnet uppnått ungefär 10-årsåldern. Detta är en ståndpunkt som lagkommittén intog år 1832.
    Skadeståndskommittén tänker sig, att om barnet är skadeståndsskyldigt och ansvarsförsäkring finns, ersättning, om också icke alltid så dock i regel, skall utgå med fullt belopp i den mån försäkringen förslår. I sak betyder detta, att man för sådana fall har, vad beloppet angår, lämnat skadeståndsvägen och slagit in på försäkringsvägen. Bestämmande för ersättningen blir nämligen då icke skadeståndsrättsliga regler utan förefintligheten av en försäkring som kan betala. Ansvarsförsäkringen blir icke, såsom dess benämning anger, endast en försäkring mot att ådraga sig skadeståndsansvar utan blir själv en grund för ansvaret.
    Det kan ifrågasättas, om icke tiden är mogen för ett ytterligare steg på samma väg. Genomgången av lagtexter och lagförslag torde ge vid handen att, såsom redan lagkommittén på sitt sätt fann, det icke är möjligt att modifiera de för vuxna gällande skadeståndsreglerna så att de passar för barn.12 Att, såsom såväl gällande lag som skade-

 

11 Kommittén avböjer tanken att i lagen fastställa en viss undre åldersgräns, t. ex. vid 6 år, med motivering att förhållandena är växlande: dels kan barn vara mycket olika utvecklade och dels bör skilda slags handlingar bedömas på olika sätt. En 4—5-åring, som visar sig aggressiv mot sina lekkamrater, bör enligt kommittén kunna åläggas viss skadeståndsskyldighet och likaså ett barn under 6 år som går till lekskola och därvid bryter mot trafikreglerna. Varför just trafikreglerna? I NJA 1969 s. 205 ges, beträffande medvållande, svaret, att enkla sådana är jämförelsevis lätta att lära barn. Enligt Stina Sandels är det icke lätt att förmå barn att iakttaga ens enkla trafikregler; se Nordisk Försäkringstidskrift 1970 s. 206 ff och hennes bok Små barn i trafiken, 1968.

12 Vid 20 :e Nordiska Juristmötet 1954 i Oslo diskuterades barns ersättningsskyldighet de lege ferenda. Meningarna var allt annat än samstämmiga. 

Om barns skadeståndsskyldighet 35ståndskommittén gör, hänvisa till en skälighetsbedömning är en nödlösning. Hänvisningen till en skälighetsbedömning innebär ingen garanti för att resultatet blir skäligt eller ens att det kan bli det. I många fall, nämligen där det finns ansvarsförsäkring som täcker skadan, blir resultatet visserligen i regel tillfredsställande om man följer kommitténs rekommendation, men dessa fall är icke alla.
    I kommitténs betänkande upplyses, att det vid årsskiftet 1959—1960 fanns c:a 1 440 000 hem- och villaförsäkringar och c:a 205 000 s. k. lantbruksförsäkringar. I dessa ingår ansvarsförsäkring för försäkringstagaren och hans familj. I mycket stor utsträckning anser sig således föräldrar böra taga ansvarsförsäkring som omfattar barnens skadeståndsskyldighet. Regelmässigt gäller enligt dessa försäkringar, att om barnets skadeståndsskyldighet nedsättes eller bortfaller på grund av stadgandet i SL 6: 6, ersättning skall utgå från försäkringen intill ett belopp av 2 000 kr. utöver det belopp som barnet lagligen är skyldigt att utge. Att sådan överskjutande försäkring är vanlig tyder på en utbredd uppfattning, att den skadelidande bör erhålla ersättning efter mera generösa grunder än lagen och rättstillämpningen medger.
    Skadeståndskommittén har låtit göra överslagsberäkningar av vad det skulle kosta att låta barn under 15 år bli fullt skadeståndsskyldiga inom ramen för ansvarsförsäkring där sådan finns, alltså utan reduktion i den mån ansvarsförsäkring kan täcka skadan. Beräkningarna har givit vid handen, att försäkringsbolagens ökade utgifter icke behövde överstiga 1 kr. per försäkring och år om kostnaden slås ut på alla försäkringar av ifrågavarande typ och den alltså tages ut även från försäkringstagare som icke har barn.
    Under sådana förhållanden ligger det nära till hands att överväga, väl icke att göra ansvarsförsäkring för barn obligatorisk, men något som i sak är liknande, nämligen att lägga kostnaden för ersättningar för barns skadegörelse på det allmänna. Någon reduktion med hänsyn till barnets ålder, gärningens beskaffenhet eller dylikt borde då icke förekomma. Man borde icke heller uppställa någon motsvarighet till det krav på uppsåt eller oaktsamhet som gäller beträffande vuxna. Därmed förlorar man visserligen något som beträffande vuxna gör tjänst genom att draga en någorlunda bestämd gräns kring skadeståndsansvaret. Men om man håller sig till person- och sakskador, är de skadefall som barn orsakar nästan alltid så enkla, att ersättningsansvaret utan större olägenhet torde kunna knytas till blotta orsakandet.13

 

13 Ett förslag om obligatorisk ansvarsförsäkring för barn framfördes i Nordiska Rådet vid dess 12 :e session, 1964, s. 992 ff, och blev föremål för viss utredning. Se därom Gomard i Forsikring og videnskab, Kbhvn 1968, s. 41 ff. 

36 Ivar Strahl    Begränsningar av det allmännas ersättningsskyldighet borde nog göras såväl uppåt som nedåt. Verkligt stora ersättningar eller skadestånd borde över huvud icke utgå, och för bagatellskador borde det allmänna icke svara. Man kunde mycket väl tänka sig, att föräldrarna finge svara åtminstone för små barns skadegörelse intill visst lågt belopp oberoende av eget eller barnets vållande.14 Åldersgränsen för sådant ansvar liksom också åldersgränsen för det allmännas ersättningsskyldighet är naturligtvis diskutabel.
    Fördelen med att det allmänna toge på sig ersättningsskyldighet skulle icke i främsta rummet vara, att den skadelidande finge tillfredsställande ersättning. Detta är visserligen önskvärt, men det är icke mera angeläget att den som utsättes för ett barns skadegörandehandling får ersättning än att ersättning utgår till den som skadas av en vuxen eller av en naturhändelse. Vad man skulle vinna vore framför allt, att man sluppe, om också kanske icke helt, att laborera med skadeståndsskyldighet för barn och att man skulle undgå att ålägga barn för dem menliga skadeståndsbördor.
    Om en jämförelse göres med det populära kravet att det allmänna skall ersätta skada genom brott, bör man finna, att motiven för att bereda ersättning av allmänna medel för skada som barn orsakar är starkare. För kravet, att det allmänna skall ersätta skada genom brott, kan knappast anföras annat än hänsyn till den skadelidande, och man ser icke varför det är angeläget att han ställes bättre för det den skadegörande handlingen är brottslig. När det gäller skada som barn orsakar, är omöjligheten att åstadkomma en tillfredsställande lösning av problemet om barns skadeståndsskyldighet ett vägande skäl för att det allmänna bekostar ersättningen.

 

14 I den norska lag av 1969, som omtalats i not 10, har stadgats, att föräldrar skall, oberoende av egen skuld, svara för skada, som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållats av deras barn under 18 år som de bor tillsammans med och har omsorgen om, med intill 500 kr. för varje särskild skadehändelse.