FREDRIK STERZEL. God publicistisk sed. Sthlm 1970. Institutet för offentlig och internationell rätt. Norstedts. 113 s. Kr. 10,80.
I förevarande arbete belyser bitr. professor Fredrik Sterzel den självsaneringsverksamhet som pressen genom sina organisationer bedriver utom ramen för gällande tryckfrihetslagstiftning. Både verksamhetens organisation och dess materiella innehåll omfattas av redogörelsen. Inledningsvis redovisas bl. a. den tryckfrihetsrättsliga bakgrunden samt de regler för god pressetik och journalistsed som antagits av Publicistklubben (PK-reglerna) och Svenska Journalistförbundet (SJF:s yrkeskodex). Avsnittet om de organ, som handhar verksamheten, redovisar utförligt de förändringar, vilka genomfördes år 1969 och som bl. a. innebar att Pressens Opinionsnämnd utökades med representanter för allmänheten och fick befogenhet att utdöma ett slags böter, s. k. expeditionsavgifter. Vidare inrättades då funktionen såsom Allmänhetens Pressombudsman (PO) med uppgift bl. a. att pröva och utreda anmälningar mot tidningar samt att agera som åklagare i de ärenden som ombudsmannen anser bör prövas av opinionsnämnden. Framställningens senare delar innefattar en systematiserad redogörelse för den praxis som opinionsnämnden utvecklat i fråga om innebörden av begreppet god publicistisk sed. Till grund härför ligger en genomgång av nämndens uttalanden under de senaste 15 åren.
    Vad till en början beträffar redogörelsen för organisationen bör det observeras att det rör sig om en verksamhet som är under utveckling och där formerna kanske ännu inte är fast utmejslade. Mot bakgrunden härav kan analysen av de bestämmelser, som gäller för opinionsnämnden och pressombudsmannen, måhända bli alltför teoretisk. Verksamheten är redan nu föremål för en ny översyn från pressorganisationernas sida på grundval av de erfarenheter som vunnits under något års tillämpning. Därvid kommer bl. a. frågan om expeditionsavgifternas storlek och utformning att bli föremål för nya överväganden.
    Framställningens tyngdpunkt ligger i redovisningen av Pressens Opinionsnämnds praxis. Det är av utomordentligt värde att en systematisering av denna praxis kommit till stånd med utnyttjande av den tekniska skicklighet som författaren besitter. En viss osäkerhet har nog hittills rått på många håll i fråga om innebörden av de regler för hederlig journalistik som pres-

 

Anm. av Fredrik Sterzel: God publicistisk sed 279sen åtagit sig att följa. Ibland lämnar PK-reglerna inte tillräcklig vägledning. Den sammanställning som Sterzel gjort ger en betydligt fylligare bild av de krav som opinionsnämnden i olika avseenden ställt på tidningarna, exempelvis i fråga om kontroll av uppgifters riktighet före publicering och om rätt till genmäle. Arbetet bör i denna del bli till utmärkt nytta både för den allmänhet, som i olika sammanhang konfronteras med pressen, särskilt dess mera tveksamma sidor, och för arbetet på tidningsredaktionerna. Även vid undervisningen i pressetik bör framställningen kunna utnyttjas.
    Det måste givetvis vålla svårigheter att sammanställa och utläsa riktlinjer i uttalanden från ett organ av opinionsnämndens typ. Någon given utgångspunkt för systematiseringen, som t. ex. olika lagstadganden, finns inte. En viss anknytning har dock kunnat ske till skilda avsnitt i PK-reglerna. För den som vill använda framställningen som en uppslagsbok kan det bli vissa svårigheter att snabbt finna uttalanden, som är relevanta för det problem som föreligger till bedömning. En ytterligare förbättring av systematiken och ett utökat referenssystem kan te sig önskvärda för den som vill utnyttja arbetet på detta sätt.
    Till slut kan tilläggas att en jurist, som vill sätta sig in i opinionsnämndens praxis, bör hålla i minnet att det rör sig om pressetiska bedömningar— inte om lagtolkning eller rättstillämpning. Opinionsnämnden reflekterar sålunda en ansvarig uppfattning om vad som vid varje tidpunkt kan anses förenligt med hederlig journalistik. Det säger sig självt att bedömningarna i sådant avseende kan växla betydligt. Även om man vid läsningen av Sterzels arbete blir överraskad av den betydande kontinuiteten i nämndens ställningstaganden bör man sålunda vara medveten om att det gäller värderingar, som lätt kan skifta. Detta förringar ingalunda det värdefulla i denna översikt av praxis hos en nämnd, som arbetat i omkring femtio år utan att dess verksamhet någonsin synes ha blivit analyserad på detta sätt.

Lennart Groll