ANDERS BRATHOLM. Umyndige personer. Oslo 1970. Universitetsforlaget. 156 s. Nkr. 29,75.
Professor Bratholms bok bygger på hans föreläsningar i personrätt vid Oslo Universitet. Enligt bokens företal var det författarens avsikt att utge en lärobok i personrätt, vilken skulle ersätta Arnholms sedan länge utsålda lärobok i samma ämne. Sedan emellertid ämnet personrätt utgått som självständigt ämne ur den norska studieordningen har författaren delat upp materialet på två böcker, den nu föreliggande som behandlar de omyndigas rättsställning och en senare utlovad om rättsskydd för personligheten.
Föreliggande bok är främst avsedd att täcka ett behov i praxis men samtidigt fungera som bredvidläsningsbok för juris studerande. Bratholm inleder boken med några korta reflexioner om fördelar och nackdelar med gällande förmynderskapsrättsliga regler och behandlar därefter i 2 kap. de två grupperna omyndiga: underåriga och omyndigförklarade. Bland annat berörs bakgrunden till sänkningen av myndighetsåldern 1969 och dess följdverkningar på andra åldersgränser. I kapitlet redogörs även för de substitut till omyndighetsförklaring som den norska rätten erbjuder. Av intresse för svensk del är därvid den möjlighet som ges att utse hjelpeverge — godman — för den som lider av sinnessjukdom eller annan psykisk sjukdom
och som på grund därav inte kan ta till vara sina intressen. Något krav på att sjukdomen skall vara av övergående natur — vilket föreskrivs i motsvarande svenska lagrum 18: 3 FB — uppställs därvid inte. Kapitlet avslutas med en intressant redogörelse för rättspraxis angående omyndighetsförklaring vid förmynderskapsdomstolen i Oslo.
I 3 kap. behandlar Bratholm de processuella bestämmelserna vid omyndighetsförklaring i såväl första som högre instans. Kap. 4 och 5 innehåller redogörelse för omyndigs ställföreträdare, dvs. förmyndaren och overformynderiet samt dessas kompetensområden. Som bekant föreskriver norsk rätt att overformynderiet och inte förmyndaren skall förvalta den omyndiges tillgångar, bortsett från vissa smärre undantag. Enligt Bratholm medför emellertid denna ordning en sådan arbetsbelastning för overformynderierna att, i vart fall i fråga om legala förmynderskap, bestämmelserna mer eller mindre stannat på papperet. I detta sammanhang kan nämnas att en norsk kommitté i november 1969 framlagt förslag till revision av reglerna om förvaltning av omyndigs medel. Detta innefattar bland annat att värdepapper och penningmedel skall deponeras i bank, varvid förvaltningen ombesörjs av banken enligt regler likartade dem som gäller för svensk rätt.
I bokens 6 kap. behandlas foreldremyndigheten — vårdnaden — varefter Bratholm i följande två kapitel tar upp frågorna om omyndigs rättshandlingsförmåga och följderna av att den omyndige överskrider gränsen för denna. Även följderna av att förmyndaren och overformynderiet överskrider sin kompetens behandlas ingående. Boken avslutas med ett kapitel om förmyndarens, overformynderiets och — eftersom overformynderiet utses av kommunerna — även kommunernas ersättningsskyldighet mot den omyndige vid brister i förvaltningen av den omyndiges tillgångar.
Sammanfattningsvis kan sägas att Bratholms bok är väl disponerad och i bästa mening lättläst. Av särskilt värde för en svensk läsare är att boken innehåller upplysande redogörelser för hur domstolarna och overformynderierna tillämpar — eller ibland inte alls tillämpar — de förmynderskapsrättsliga reglerna. Att endast läsa en utländsk lagtext ger ju inte hela bilden av förhållandena på ett aktuellt rättsområde. Denna måste kompletteras med upplysningar om rättspraxis, vilka som regel och särskilt på det förmynderskapsrättsliga området, där problemen mer sällan kommer till bedömande i högsta instans, ofta är svåråtkomliga. I detta sammanhang bör tillfogas att Bratholms bok är försedd med utmärkta och fylliga register innefattande såväl ordregister som register över lagar och rättsfall. För svenska läsare som på ett lättillgängligt sätt vill sätta sig in i norsk förmynderskapsrätt kan Bratholms bok varmt rekommenderas.
Lennart A:son Sjögreen