Personlig äganderätt i Sovjetunionen
Äganderätt och marxism-leninism
I Sovjetunionens kommunistiska partis program heter det: "Kommunism är ett klasslöst samhällssystem med en enhetlig egendomsform, där hela folket äger produktionsmedlen och det råder fullständig social jämlikhet mellan alla samhällsmedlemmar".1 Den sovjetiska staten har som mål att förverkliga kommunismen. Härav följer att, när detta har genomförts, ett enhetligt egendomssystem och en "kommunistisk äganderätt" skall ha kommit till stånd.
Den privata äganderättens innebörd och betydelse har en central plats i marxismens sociala teori. Marx använde termen ägande i två betydelser.2 För det första innebar ägandet "tillägnandet av naturen i arbetsprocessen". Därmed menade han, att egendom eller ägande av egendom kan definieras som en form för de materiella resursernas utnyttjande. Begreppet har då fått en dynamisk innebörd. Marx gav dock begreppet ägande en mer statisk betydelse. Han menade att ägande betyder ägandet av produktionsmedel.
De sovjetiska juristcrna utgår delvis från dessa ekonomiska definitioner när de söker definiera äganderätt juridiskt. I själva verket arbetar de samtidigt med traditionella västerländska bestämningar av termen äganderätt. Detta framgår t. ex. av den definition som en sovjetisk lärobok i civilrätt gav år 1968: "Äganderätt i objektiv mening är ett system av normer fastställda av staten, vilka befäster, reglerar och skyddar de samhälleliga förhållanden som avser tillägnandet (tillhörigheten) av produktionsmedel och konsumtionsföremål men även besittandet och nyttjandet av samt förfogandet över dessa. Äganderätt i subjektiv mening utgör ett bestämt mått av tillåtet handlande från en därtill befullmäktigad person avseende besittandet och nyttjandet av samt förfogandet över egendom inom de gränser som fastställts i lag."3 Äganderätten definieras sålunda i två olika kategorier, vilket underlättar för den juridiska vetenskapen att subsumera äganderätten under de marxistiska egendomsteorierna. Äganderätt i objektiv mening blir en avspegling av det ekonomiska begreppet ägande. Det som här benämnes äganderätt i subjektiv mening motsvarar till stor del det traditionella europeiska äganderättsbegreppet. I den år 1805 utgivna franska Code Civil art. 544 heter det: "Äganderätt är rätten att bruka och förfoga över saker på det mest absoluta sättet förutsatt att man ej gör ett sådant bruk av dem som är förbjudet av lagar eller förordningar".
Emellertid har äganderättens innebörd, juridiskt sett, undergått stora förändringar sedan 1800-talet. När det gäller Sovjetunionen synes det tveksamt om man överhuvudtaget bör använda termen äganderätt i fråga om
de statliga företagen. Här är det snarare fråga om efterlevnad av förvaltningsrättsliga föreskrifter än om den fria dispositionsrätt, som vi i Sverige förbinder med termen äganderätt.
De sovjetiska äganderättstyperna
Sovjetunionen har — enligt den sovjetiska rättsvetenskapen — tre olika egendomstyper: 1) statlig, 2) kooperativ eller tillhörig vissa samhällsorganisationer, samt 3) personlig.
Statsegendom är enligt de sovjetiska juristerna den kvalitativt mest "högtstående" egendomstypen och den som kommer att få en allt större betydelse. Alla andra typer av egendom anses vara härledda från den statliga.4 Denna bildar tillsammans med den kooperativa egendomen en "socialistisk äganderätt", vars beståndsdelar så småningom skall sammansmälta till en enhetlig "kommunistisk" äganderätt. Staten kan — i motsats till privatpersoner eller kollektiv — äga vilket objekt som helst. I Sovjetunionen skiljer man ej mellan lös och fast egendom, då staten själv äger all jord. Jord är emellertid underkastad en särskild lagstiftning. Huruvida det är unionen själv eller dess olika republiker eller både unionen och republikerna som äger jorden är omtvistat.
Enligt den sovjetiska rättsvetenskapen skiljer sig privategendom från den personliga genom att den i princip användes som produktionsmedel. Härigenom anses den strida mot det sovjetiska ekonomiska systemets principer. Enligt vissa jurister skall egendom som tillhör hantverkare, vilka ej är medlemmar av kooperativ, anses vara privat. Emellertid reglerar den lagstiftning som gäller den personliga egendomen även den "privata".
Lagstiftningen inom området
Den sovjetiska lagstiftning som reglerar äganderätten är a) den sovjetiskakonstitutionen från 1936, b) grundvalarna (Osnovy) för civillagstiftningen inom Sovjetunionen från 1961 samt c) de olika unionsrepublikernas civillagar, vilka är mer utförliga regler, byggande på grundvalarna. Grundvalarna är den för hela Sovjetunionen gällande federala lagstiftningen, vilken i princip får företräde i händelse av konflikt med unionsrepublikernas lagstiftning. I föreliggande studie har RSFSR:s civillag av den 11 juni 1964 använts (i fortsättningen kallad civillagen). Denna trädde i kraft den 1 oktober nämnda år. Den ersatte den gamla civillagen från 1922, vilken var föråldrad.
Konstitutionen, vilken är den formella statsrättsliga grundvalen för Sovjetunionen, reglerar äganderätten i artiklarna 5—10. I artikel 5 stadgas, att den socialistiska egendomen är antingen statlig eller kooperativ. Artikel 6 stadgar att bl. a. jorden är statsegendom. Enligt artikel 8 är den jord som kolchoserna brukar upplåten åt dessa för evärdlig tid. I artikel 10 heter det, att rätten för medborgarna att äga sina arbetsinkomster och besparingar, bostad, stödjordbruk, hushållsredskap, föremål för personligt bruk och komfort samt arvsrätten skall skyddas genom lag. Slutligen tillåts enligt artikel 9 privata enmansjordbruk och enmanshantverk.
I Sovjetunionen har man ansett att det inte finns en speciell ekonomisk förvaltningsrätt, utan man skiljer endast mellan civilrätt och administrativ rätt i motsats till förhållandet i exempelvis Östtyskland och Tjeckoslovakien.
Därför regleras den statliga äganderätten i civillagen.
I det följande kommer en redogörelse att lämnas för de källor från vilka egendom med personlig äganderätt kan härröra samt de möjligheter som står en ägare till buds, när det gäller att förfoga över hans egendom. Därför kan man inte begränsa framställningen till de lagregler som avser personlig äganderätt, utan man måste dessutom beröra obligationsrätten (köp, lån o. s. v.), upphovsrätten, arvsrätten samt även allmänna civilrättsliga principer.
Grundvalarna ägnar framför allt artikel 25 åt den personliga egendomen. Av civillagens avdelningar, vilka indelas i kapitel, är följande avdelningar här av betydelse: den första avdelningen som innehåller allmänna principer, den andra avdelningen som är ägnad åt olika typer av äganderätt, den tredje som avser obligationsrätten samt slutligen den sjunde, vilken ägnas åt successionsrätten. Personlig äganderätt regleras särskilt av kapitel 11. Den egendom som äges med personlig äganderätt är avsedd för konsumtion (art. 93 andra stycket civillagen), t. ex. kläder och bilar. Personlig äganderätt skall tjäna som ett av medlen för att tillfredsställa medborgarnas behov.
Personlig äganderätts uppkomst
Eftersom den personliga egendomen endast är avsedd för konsumtion och icke får härröra från inkomster av annat än arbete, har lagstiftningen uppsatt gränser för vad som får befinna sig i en enskild persons ägo. Denne får inneha arbetsinkomster och besparingar, stödjordbruk, ett hus samt hushållsföremål och artiklar för den personliga bekvämligheten. I princip tillåts ej en medborgare äga vad som i ekonomisk mening kan sägas vara produktionsmedel. Det främsta undantaget är det stödjordbruk som man tillåts inneha, enklare redskap samt den speciella frilott som en kolchosfamilj får bruka. Marx vände sig enligt sovjetisk uppfattning endast mot privat egendom som produktionsmedel.5 Man tillåter däremot människorna att äga konsumtionsegendom. Därför kan tillåtandet av en viss personlig egendom icke i och för sig anses strida mot Marx' åskådning.
Till personlig egendom hör vidare de inkomster, som i ekonomisk mening icke kan betraktas såsom inkomster av arbete. Till dessa hör räntor på insatt kapital i sparkassor (art. 270 civillagen). Räntor på fordringar mellan privatpersoner är dock ej tillåtna (art. 176 civillagen). Man kan vinna på lotterier och utfå premieobligationsvinster samt erhålla inkomster av uthyrning (art. 304 civillagen). Man får sålunda hyra ut rum i sitt hus men hyran får inte överstiga 16 kopek i månaden per kvadratmeter (RSFSR:s ministerråds förordning av den 9 augusti 1963).6 Försäljning av produkter från stödjordbruk och frilott kan också ge tillåtna inkomster, vilka ej kan anses vara arbetsinkomster, i den mening vari ordet arbete i det här sammanhanget används av sovjetiska jurister, nämligen i betydelsen av arbete som är till allmänt gagn.7
Personliga inkomster kan vidare härröra från arv och testamente (art. 527—541 civillagen). I detta sammanhang bör anmärkas att arvsskatten av-
skaffades genom en ukas från SSSR:s Högsta Sovjets presidium den 9 januari 1943.8 Vissa avgifter har dock bibehållits. Barn, adoptivbarn, föräldrar samt icke arbetsföra personer, som i mer än ett år varit medlemmar av den avlidnes hushåll ärver i första hand (art. 532 civillagen). I andra hand ärver syskon samt far- och morföräldrar. Man kan erhålla egendom genom testamente, vilket bör skrivas under medverkan av en notarie. Minderåriga eller icke arbetsföra personer i testators hushåll har dock alltid rätt att erhålla två tredjedelar av den lott de skulle ha erhållit om ej testamente skrivits (art. 535 resp. 539 civillagen). En motsvarighet finnes alltså till vår laglott, men i övrigt råder full testamentsfrihet. Arvingar till uppfinnare, upphovsmän och patentinnehavare har rätt att under viss tid erhålla viss del av inkomsterna av uppfinningen, verket eller patentet (art. 496, 518 och 525 civillagen).
Gåva, slutligen, kan ge upphov till personlig äganderätt (art. 256—257 civillagen). Full frihet att ge gåvor råder, men en gåva på över 500 rubler måste bekräftas av en notarie.
Arvsrättens successiva genomförande i SSSR är ej förenligt med Marx' åskådning. Denne krävde arvsrättens avskaffande. Marx torde dock främst avse arvsrätten till produktionsmedel. En rumänsk jurist menar att Marx ej vände sig mot arvsrätten i och för sig utan endast mot överförandet av äganderätten till produktionsmedel, vilket arvsrätten möjliggjorde.9
Objekt för personlig äganderätt
De objekt som man får äga personligen får inte vara av typ produktionsmedel utan måste vara saker som är ägnade för konsumtion eller personligt bruk. Lagstiftarens svårighet består emellertid i att en rad objekt kan användas både till konsumtion och som medel för att erhålla inkomster. Vid vissa tillåtna objekt är kvantiteten i lag fixerad (bostad, stödjordbruk). Enligt en författare är även antalet automobiler som får befinna sig i enskild ägo begränsat.10 De nämnda objekten kan användas både för konsumtion och för att intjäna inkomster. Objekt, vilka endast till mindre del kan användas för konsumtion, är helt förbjudna (t. ex. lastbilar och bussar). I övrigt är det en huvudprincip, att en person själv skall avgöra, vad han vill äga inom ramen för vad som man kan köpa lagligen i SSSR. För här ickenämnda objekt, t. ex. sparkassekonton och statsobligationer, gives inga kvantitativa inskränkningar. En sovjetisk medborgare kan i princip vara miljonär.
Personlig äganderätt till bostad
Bostadsbristen är svår i SSSR. Därför är det naturligt, att tvister om äganderätt och nyttjanderätt till bostäder (hus eller våningar) ofta förekommer. För att inte bostaden skall kunna användas för att intjäna arbetsfri inkomst, men också för att försöka fördela de knappa resurser som finns, har man i lag angivit att varje person eller familj med eller utan barn i princip endast får inneha ett hus (art. 106 civillagen). Man har försökt främja byggandet av flerfamiljshus, där var och en äger sin lägenhet. Enligt en förordning
från 1959 får medborgarna tillsammans bygga flerfamiljshus.11 De kommer därvid att personligen äga var sin våning, medan gemensamma utrymmen (trappor o. d.) äges gemensamt.
Tidigare hade man kunnat få nyttja den staten tillhöriga marken för att därpå bygga ett eget hus eller en "datja" (sommarhus). Detta ledde emellertid till att medborgarna ibland började förvärva arbetsfri inkomst genom att försälja den åt dem personligen givna avstyckningen. SSSR:s Högsta domstol har förklarat att alla typer av överlåtelser av avstyckad mark äro giltiga.12 Genom en förordning 1962 har man i större städer helt förbjudit avstyckandet av mark åt privatpersoner.13 Redan 1961 förbjöds avstyckning av mark för byggande av datjor.14 På de platser där avstyckning fortfarande tillåtes får markytan i städer vara högst 600 m2 och på landet högst 1 200 m2. Härvid förutsätter ett statligt typavtal, att byggandet av huset måste påbörjas inom ett år efter det att avstyckningen erhållits, och att det måste avslutas inom tre år från arbetets början. I och med registrering blir byggaren ägare till huset.
Tidigare lagstiftning bestämde antalet rum man fick inneha, medan den nya civillagen endast föreskriver att bostadsytan får uppgå till högst 60 m2. Större familjer har rätt till en yta överstigande 60 m2. Vissa kategorier av medborgare såsom författare, konstnärer och vetenskapsmän har oavsett familjestorlek rätt till större bostadsyta (art. 106 tredje stycket, jfrt med art. 316 sjätte stycket civillagen).
Om en person eller familj lagligen t. ex. genom arv eller giftermål får i sin ägo mer än ett hus eller ett hus och del i ett annat (andra) eller del av ett hus överstigande 60 m2 eller mer än en våning i ett flerfamiljshus, så måste personen (familjen) frånhända sig ett eller flera av husen (delarna eller våningarna) inom en tidrymd av ett år från den tidpunkt då han kom att äga mer än ett hus (del av hus o. s. v.). Tiden för frånhändandet kan dock förlängas. Om frånhändandet ej sker frivilligt (försäljning eller gåva) måste tvångsförsäljning ske genom den lokala sovjetens försorg. Härvid återfår ägaren försäljningssumman minskad med försäljningskostnaderna. Finns ingen köpare, övergår huset utan betalning i sovjetens ägo (art. 107 civillagen). Om det gäller en familj kräves enighet om vilket hus som skall säljas, annars får en domstol avgöra saken.
Makar, liksom barn över 18 år, vilka lever åtskilda, har var och en rätt till ett eget hus. Vidare har familjemedlemmar rätt att äga flera delar av samma hus. Det gäller dock ej våningar i kollektivt byggda flerfamiljshus (art. 106 tredje stycket civilllagen).
Egenmäktigt byggande är förbjudet (art. 109 civillagen). Lagtexten ägnar stor uppmärksamhet åt de sanktioner, som följer på egenmäktigt byggande: nekad registrering, rivning eller konfiskation, varvid någon plikt för den lokala sovjeten att skaffa annan bostad åt byggaren ej föreligger. Olovligt byggande är troligen ett problem för de sovjetiska myndigheterna.
Man tillåtes att förutom ett eget hus även äga en datja. Detta framgår av flera rättsfall.15 Dessa avser vräkning av hyresgäster från deras förhyrda
lägenheter på den grund av hyresgästerna även har ett eget hus. Högsta domstolen har upprepade gånger yttrat, att vräkning av denna orsak är tilllåten endast om det egna huset dels befinner sig på samma ort som den förhyrda bostaden, dels också är lämpligt för ständigt och stadigvarande bruk.
Stödjordbruk och kolchosgårdens frilott
Stödjordbruken och kolchosgårdens frilott spelar en stor roll i Sovjetunionens lantbruksekonomi. En tredjedel av lantbruksproduktionen härrör från sådana stödjordbruk eller frilotter.
Enmansjordbruk
Man skiljer i rättsligt hänseende mellan stödjordbruk, som anses vara personlig egendom, kolchosgården som är en särskild rättsgemenskap, och de s. k. enmansjordbruken. De sistnämnda som också är speciella rättsgemenskaper anses av vissa jurister vara privatägda. De omfattar 0,5 procent av alla jordbruk. Reglerna för kolchosgårdens frilott gäller för dessa jordbrukom ej annat är stadgat. Vari den rättsliga skillnaden i realiteten består mellan enmansjordbruk och kolchosgårdens frilott förefaller svårt att avgöra. Det synes som om denna på ideologiska grunder motiverade distinktion ej avspeglar någon rättslig skillnad. Skillnaden är enbart kvantitativ i och med att verksamheten på ett enmansjordbruk är ett heltidsarbete medan arbetet på frilotten eller stödjordbruken i princip endast skall ske på deltid. De sovjetiska juristerna ser emellertid i denna skillnad i kvantitet en kvalitativskillnad. Enighet råder dock ej helt på denna punkt.15a
Stödjordbruket
Arbetare och tjänstemän i statsjordbruk, i industrier och organisationer äger numera att i anslutning till sina egna hus — eller av staten upplåtna områden kring städer och samhällen — bruka små jordlotter. Verksamheten på dessa lotter, som i princip skall ske på innehavarens fritid, avser dels att ge jordbruksprodukter in natura till brukaren, dels att ge innehavaren extrainkomster genom att produkterna säljes på den öppna marknaden. Den sovjetiska lantbrukspolitiken har i detta avseende varit mycket ryckig, vilket även avspeglas i lagstiftningen. År 1959 utfärdades en förordning vilken förbjöd innehav av boskap i anslutning till stödjordbruk i de större städerna. I förordningen talas det om att man måste upphöra med det "primitiva" bruket att ha boskap i städerna. År 1964 utfärdades en ny ukas, vilken tillät alla ensamstående medborgare eller familjer som ej är kolchosmedlemmar att oavsett bostadsort personligen äga en ko och en kalv, ett svin med kultingar, tre får och getter, vilka är äldre än ett år, och — vid avsaknad av ko eller svin — fem får eller getter. Antalet fjäderfä begränsas inte.16 När det gäller antalet andra husdjur än fjäderfä, är stödjordbruket sålunda av tämligen begränsad omfattning.
Kolchosgårdens frilott
Den växlande sovjetiska jordbrukspolitiken har även påverkat inställningen till kolchosens s. k. frilott. År 1965 utfärdades en förordning, vilken upp-
hävde alla de inskränkningar i rätten att inneha en trädgårdsodling och boskapsdjur som i strid med den dåvarande mönsterstadgan för kolchoserna från 1935 hade vidtagits under de föregående åren. Den nya mönsterstadgan för kolchoserna, vilken antagits av den tredje all-unionella kolchoskongressen i november 1969, bekräftar och befäster kolchosmedlemmarnas rätt att inneha en frilott.17 Detta underströk även medlemmen av politbyrån D. S. Poljanskij i sitt tal inför kongressen.18 Han kritiserade därvid de tidigare inskränkningarna och yttrade att tiden ej var mogen för frilottens avskaffande. I övrigt innehåller den nya mönsterstadgan i avseende på frilotten inga viktiga förändringar. Däremot har det gamla namnet kolchosgård (kolchoznyj dvor) avskaffats och ersatts med termen "kolchosfamiljens stödjordbruk." För klarhetens skull kommer dock termen kolchosgårdens frilott här att bibehållas. Den rätt som specialister, såsom lärare och läkare, vilka är knutna till kolchoserna, har att av dessa utfå en jordlott, har befästs i den nya stadgan.
Att kolchosgårdens frilott skulle ha ändrat namn till kolchosgårdens stödjordbruk kritiserades av en av de främsta experterna på kolchosrättens område, professor Pavlov. Termen kolchosgård användes i all övrig lagstiftning bl. a. i konstitutionen, i den nyligen antagna jordlagstiftningen och i civillagstiftningen. Därför vore det lagtekniskt olyckligt och kunde leda till oklarheter om nu en annan term användes. Rätten att bruka kolchosgårdens frilott är garanterad av konstitutionen och är således en viktig rättighet, om vars natur det inte borde råda tvivel. Medan kolchosgårdens frilott betecknar någonting som är anslutet till den åt kolchosen upplåtna marken, något som jordlagstiftningen också bekräftar, får termen kolchosfamiljens stödjordbruk snarare anses vara en anknytning till en person och hans familj. Dessutom kan flera familjer, t. ex. föräldrar och deras gifta vuxna barn, vara brukare av en frilott.
När nu varje familj skall ha sitt stödjordbruk, kan det tänkas att marken ej räcker till utan blir utspridd på flera ställen, vilket inte vore till nytta för vare sig samhället eller den enskilde. Från samhällets synpunkt är den nya ordningen ogynnsam, då någon registrering av stödjordbruket ej blir nödvändig.19
Kolchosgården är en egenartad rättsgemenskap, vilken har sitt ursprung i den gamla ryska "miren", som enligt 1800-talets ryska revolutionärer skulle bilda grundvalen för den ryska kommunismen. Kolchosgården är en familje- och hushållsgemenskap, vars egendom äges samfällt av medlemmarna, av vilka en måste vara medlem av en kolchos. Alla medlemmar äger lika delar, även minderåriga barn. Förmögenheten kan delas endast vid tre tillfällen: när en medlem lämnar gemenskapen, när lotten delas i flera lotter och när en medlems del måste tas i anspråk för exekution. Beslut måste fattas enhälligt. Gemenskapen har ett överhuvud, som genom avtal kan binda medlemmarna. Han presumeras sluta avtal för frilottens räkning. De enskilda medlemmarna däremot presumeras ej binda frilottsgemenskapen. Frilotten anses enligt härskande uppfattning ej vara en juridisk person, utan den är blott ett antal samägare.19a Detta förefaller dock tvivelaktigt. Genom registrering erhåller frilotten rättskapacitet. Avtal kan ingås för kolchosgårdens räkning utan att medlemmarna personligen blir bundna.
Enligt den nya stadgan äger en kolchosbondes familj rätt att bruka en
frilott, även om alla familjemedlemmar är arbetsoförmögna vid kolchosen på grund av sjukdom eller ålderdom eller familjen endast består av minderåriga eller den ende arbetsföre kolchosmedlemmen fullgör sin militärtjänst eller annat offentligt uppdrag eller undergår utbildning. Pensionärer eller barn till kolchosbönder, som ej är förpliktade att utföra arbete på kolchoser, hjälper sålunda ofta till med skötseln av frilotten.
Gemenskapens speciella karaktär framgår bl. a. av att, när en medlem avlider, hans lott ej går till hans arvingar utan i stället tillfaller frilottsgemenskapen (art. 560 civillagen). I verkligheten medför emellertid detta ej någon större skillnad, då frilottsgemenskapen vanligtvis, men ej nödvändigtvis, består av den avlidnes familj.
Frilottens egendom får, enligt den nya mönsterstadgan, omfatta nyttjanderätten till ett markstycke med en storlek av högst 0,5 ha (i dikat område högst 0,2 ha) samt husdjur, en ko med en upp till ett år gammal kalv och ett ungdjur upp till två år, en sugga med upp till tre månader gamla kultingar eller två gödsvin, högst tio får eller getter, bikupa, fjäderfä och kaniner. Unionsrepublikernas ministerråd kan medge överskridande av de i stadgan fastställda ramarna avseende antalet husdjur. Frilottens egendom skall även bestå av gröda, jordbruksredskap och bostadshus. Det framgår vidare av den nya stadgan, att kolchosen är förpliktad att ge kolchosbönderna hjälp med skötseln av djuren och marken på frilotten (t. ex. veterinärhjälp).
Medlemmarna har, förutom sin andel i frilottsgemenskapen, sin personliga egendom (t. ex. kläder, möbler och radioapparater). De har däremot ej rätt att personligen inneha ett stödjordbruk (art. 113 andra stycket civillagen). Sålunda kan den i kolchosstadgan givna rättigheten att inneha en frilott med hus och boskap endast avse frilottsgemenskapen i dess helhet, ej dess medlemmar. Dessa får ej personligen äga hus eller boskap.
Den personliga äganderättens utövande
Enligt artikel 93 civillagen skall den personliga äganderätten vara ägnad att tillgodose människans personliga behov, d. v. s. dess ändamål är konsumtion och ej produktion. Den får sålunda ej nyttjas för ändamål vilka är ägnade att strida mot dess karaktär av konsumtionsegendom. Inom denna ram har dock ägaren till personlig egendom en rad befogenheter.
Ägaren av personlig egendom anses ha rätt att besitta denna. Han har vidare rätt att nyttja den på olika sätt samt slutligen rätt att förfoga över den. Besittningsbegreppet kräver här ej någon förklaring. Det är förfogandets och nyttjandets innebörd, som närmare måste klarläggas. Nyttjandet innebär att man tillgodogör sig egendomens specifika nytta. Konkret uttryckt: Det är att bära den kostym man inköpt. Att förfoga över sin egendom innebär att köpa, sälja, byta, giva, testamentera och pantsätta samt hyra ut denna. Avtalsfrihet råder i princip om den personliga egendomen. Det är kanske inom denna sektor som sovjetmedborgaren är friast. Han kan fritt välja sina personliga ägodelar och förbrukningsvaror.
Liksom andra civilrättsliga rättigheter får dock den personliga äganderätten ej utövas i strid med sitt ändamål. Denna regel återfinner vi i såväl grundvalarnas som civillagens artikel 5. Dessa generalklausuler har dock använts mycket restriktivt av domstolarna och närmast bibehållits för att bevara sambandet med RSFSR:s äldre civillag, artikel 1. Den äldre civilla-
gen tillkom under NEP-perioden, då viss privatkapitalistisk verksamhet tillläts. Lagstiftaren ville då inskärpa att man kunde inskrida mot avtal och andra rättshandlingar vilka i alltför hög grad gynnade enskilda vinstintressen.
Den personliga egendomen får inte brukas (här sammanfattas begreppen förfoga och nyttja) för att förskaffa s. k. arbetsfria inkomster (art. 25 första stycket slutet grundvalarna och art. 105 tredje stycket civillagen). Att skaffa sig arbetsfria inkomster är ett av sätten att använda sin förmögenhet på ett sätt stridande mot ett socialistiskt samhälles normer. Begreppet arbetsfria inkomster kan jämföras med begreppet "obehörig vinst" i vårt rättssystem.20
Lagstiftningen har ej preciserat alla de andra antisociala handlingar, vilka generalklausulen (art. 5 civillagen) åsyftar. Man får ej nyttja sin egendom till förfång för andra. En författare nämner att det t. ex. finns regler som förbjuder att radioapparater efter ett visst klockslag får vara påslagna med alltför hög styrka.21 Av lagen framgår vidare, att en plikt föreligger att vårda hus och föremål av historiskt eller kulturellt värde (art. 141 och 142 civillagen). Vid vanvård kan hus konfiskeras om ägaren trots anmaningar ej reparerar.
Följden av att egendom användes i strid mot sitt ändamål består i att denna kan konfiskeras enligt artiklarna 49 och 111 civillagen. Enligt artikel 49 är avtal, som strider mot en socialistisk stats intresse, ogiltiga och det som parterna är skyldiga varandra tillfaller i stället staten. Egendom som systematiskt användes för att skapa arbetsfria inkomster skall konfiskeras (art. 111 civillagen). Artikel 111 är en lex specialis i förhållande till artikel 49. Dessa båda regler kan ej samtidigt användas vid fall av arbetsfria inkomster.22 Artikel 49 kan även användas i andra fall än som sanktion mot arbetsfria inkomster, men otvivelaktigt är, att de vanligaste typerna av antisociala avtal, som t. ex. om köp och försäljning av utländsk valuta, också medför arbetsfria inkomster. Sanktionerna kan användas helt eller endast delvis. Domstolen kan sålunda vid olovlig hyresverksamhet antingen konfiskera hela huset eller dra in alla hyresinkomster eller endast den del av hyresinkomsterna som överstiger det tillåtna.
Begreppet arbetsfria inkomster definieras ej av den gällande lagstiftningen.23 Det täcker en rad olika fall som delvis endast med svårighet kan subsumeras under begreppet arbetsfria inkomster. Begreppet arbete i det här sammanhanget tycks först innebära någonting förhållandevis svårdefinierbart, nämligen arbete som är till allmänt gagn. Om man utför arbete som icke är till allmänt gagn kan man sägas ha gjort en obehörig vinst. Emellertid säges det i kommentaren till civillagen att "icke varje inkomst, som icke är resultat av allmännyttigt arbete, får betecknas som arbetsfri."24 Därmed tycks termen delvis ha förlorat sin mening och skulle helt enkelt kunna ersättas med termen olagliga inkomster.
Som ovan framhållits är det den egendom som används för att förtjäna "arbetsfria inkomster", ej själva inkomsterna som skall helt eller delvis kon-
fiskeras enligt artikel 111. Själva inkomsterna kan konfiskeras enligt artikel4 9 men i vissa fall även enligt straffrättsliga regler. Egendomen skall vidare systematiskt ha använts i detta syfte. Det torde t. ex. ej räcka att man vid ett enstaka tillfälle mot betalning erbjudit några personer att medfölja i sin automobil, för att denna skall konfiskeras.25 När det gäller s. k. arbetsfria inkomster får vi alltså skilja på olika fall.
1. Inkomsterna från näringsverksamhet, vars utövande bestraffas enligt RSFSR:s strafflag artikel 162, anses arbetsfria. Detta gäller t. ex. — vilket framgår av ovanstående exempel — drivande av droskrörelse. Man får däremot gärna anställa en privatchaufför.25a Endast ett begränsat antal hantverks- och näringsgrenar är tillåtna. Motiven till att förbjuda olika typer av näringsverksamhet är främst ekonomiska eller ekonomiskt-ideologiska men kan också vara omsorg om hälsovården eller rent politiska. Sålunda förbjudes all privat typografisk framställning, inklusive stencilframställning.
2. All näringsverksamhet — oavsett om den är tillåten eller ej — i vilken främmande arbetskraft används, anses grunda arbetsfria inkomster. Utövande av sådan verksamhet är även straffrättsligt förbjuden och får ses som ett specialfall av typ 1. Här framträder begreppets ideologiska karaktär klart. Man exploaterar här tydligen någon annan persons arbete. Man frågar sig dock i detta fall vad som skall konfiskeras enligt artikel 111.
Det torde finnas fall där inga eller få eller relativt värdelösa arbetsredskap användes. Om förbudet mot användandet av främmande arbetskraft skall vara effektivt måste tydligen själva inkomsterna konfiskeras, vilket också är möjligt genom straffrättsligt förfarande eller med hjälp av artikel 49.
3. Inkomster från lagligen tillåtna hantverksgrenar och enmansjordbruk anses vara arbetsfria om inkomsttagaren ej sökt eller ej erhållit erforderligt tillstånd. Objekt för konfiskation är här främst arbetsredskap o. d.
4. Inkomster från försäljning av jordbruksprodukter från stödjordbruk och frilott anses arbetsfria om verksamheten överstiger vad som är tillåtet. Här kan tydligen boskap konfiskeras. Det finns vidare en förordning vilken fastställer en rätt för den lokala sovjetens exekutivkommitté att förbjuda personer vilka ej utför "allmännyttigt arbete" att besitta boskap, fjäderfä eller bin.26 Likaså anses hyresinkomster vilka överstiger det tillåtna förskaffa arbetsfria inkomster.
Försäljning av egendom är tillåten, om den ej anses vara spekulation, vilket innebär att man försäljer föremål eller varor med vinst (privathandel). Om säljaren vid inköpet av varan ej hade för avsikt att försälja denna vidare med vinst, föreligger ej spekulation. För att förhindra spekulation med bilar måste dessa försäljas genom speciella statliga kommissionsbutiker, där priset ej får överstiga det statligt bestämda detaljhandelspriset.27Avtal om försäljning av hus får slutas först sedan tre år förflutit från en tidigare husförsäljning (art. 238 civillagen). Köp av varor kan i princip även anses vara förberedelse till spekulation. Detta medför för den statliga de-
taljhandelns del, att det finns bestämmelser som förhindrar försäljning i större kvantiteter av samma vara eller artikel.28
Det är förbjudet att taga räntor på lån till privatperson (art. 176 civillagen), men man har — som tidigare nämnts — rätt att erhålla ränta på sina besparingar.
Hus, sommarhus och bilar som förvärvats med medel från arbetsfria inkomster må konfiskeras enligt förordningar från 1962 och 1963.29
Följande rättsfall ger en belysning av hur sistnämnda sanktionstyp användes: Järnvägsregionens folkdomstol i staden Dusjambe i Tadzjikstan biföll den lokala sovjetens exekutivkommittés ansökan om konfiskation av M. L. Kigels hus på den grunden att det byggts med medel från arbetsfria inkomster. Sovjetunionens högsta domstols plenum biföll sin ordförandes protest mot överdomstolarnas domar, vilka fastställde folkdomstolens. Enligt högsta domstolen skall en domstol i dylikt mål fastställa dels svarandens och hans familjs arbetsinkomster, dels de faktiska utgifterna för husbygget, dels ock huruvida byggnadsmaterialet förvärvats på lagligt sätt. Omständigheterna var följande: Kigel erhöll 1958 en avstyckning på 500 m2 enligt den lokala sovjetens exekutivkommittés beslut. Han byggde under tiden 1958—1959 ett hus av tegel på 56 m2. Huset kostade 5 509 rubler att bygga. Svarandens månadsinkomst var 256 rubler. Hans fru arbetade som tandläkare och erhöll 100 rubler i månaden. Under tiden för husbygget bestod familjen av tre personer. Här hade tydligen underdomstolarna misstagit sig; ett utomäktenskapligt barn flyttade in först i oktober 1959, hustruns moder först 1962 efter det att hon sålt en andel i ett annat hus för 2 600. Hon erhöll 27 rubler i månaden i pension. Underdomstolarna antog alltså att familjen Kigels arbetsinkomst under tiden för husbygget uppgick till 12 000 rubler. De menade vidare att denna inkomst ej kunde bekosta både husbygget och en dyrbar inredning. Det visade sig emellertid att utredningen var bristfällig. Ofullständiga var även uppgifterna om under vilka omständigheter byggnadsmaterial hade införskaffats. På grund därav upphävdes underdomstolens dom om konfiskering av huset och målet återförvisades för förnyad behandling.30 Rättsfallets sociologiska representativitet kan inte fastställas. Det förefaller som om underdomstolarna ibland dömer efter tämligen bristfälliga utredningar. Rättsfallet ger vid handen att förordningen måste tolkas restriktivt. Det får nog ej tolkas så att ett dyrbart levnadssätt i och för sig innebär en presumtion för att man erhållit arbetsfria inkomster.
Den personliga äganderättens skydd
Personlig äganderätt skyddas dels genom straffrättsliga, dels genom civilrättsliga bestämmelser. Här skall endast de civilrättsliga nämnas.
Själva besittningen av egendomen skyddas ej. En ägare har rätt att återkräva sin egendom från en person som besitter egendomen olovligen (vindikation, art. 152 civillagen) Om en godtroende person förvärvat personlig egendom, kan ägaren återkräva denna endast om egendomen stulits eller om den på annat sätt försvunnit genom en handling som ej skett i enlighet med ägarens vilja (art. 152 civillagen). I motsats till svensk rätt tillåtes ej godtrosförvärv av stulen lös egendom. Vid fastighetsköp måste registrering ske varför fall av godtrosförvärv där blir sällsynta.
Skyddet för den socialistiska egendomen är starkare. Godtrosförvärv av denna tillåts aldrig, utom när det gäller oidentifierade pengar eller värdepapper (art. 153 och 154 civillagen).
Genom artikel 156 kan ägaren fordra att ett angrepp mot den personliga äganderättens utövande undanröjes. Han kan kräva att egendom, som befinner sig i en annan persons besittning, vid utmätning hos denne skall uteslutas från utmätningen. Han måste härvid styrka sin äganderätt till egendomen.
"Föreställningen om obegränsad tillväxt av den personliga äganderätten är inte vår; den är främmande för den kommunistiska tanken", framhöllChrusjtjov vid den 22 partikongressen 1962.31 För den ideologiskt skolade sovjetjuristen och ekonomen finns här onekligen ett problem. När levnadsstandarden höjes, ökar den personliga äganderätten i ekonomisk betydelse, från början kanske endast absolut sett men så småningom kanske även relativt sett. För att undvika denna situation anvisar partiprogrammet en utväg: "De samhälleliga konsumtionsfonderna kommer att svara för ungefär hälften av befolkningens totala realinkomster".32 Härmed menar man att befolkningens stigande levnadsstandard ej endast skall tillgodoses genom ökat innehav av olika konsumtionsvaror utan även genom att befolkningen fritt och utan betalning skall kunna bruka av staten ägda objekt, t. ex. bostadshus, hotell, restauranger och transportmedel. I Kina förverkligades en sådan idé delvis genom skapandet av de s. k. folkkommunerna. Det förefaller emellertid som om denna tanke nu skjutits i bakgrunden. I och med att ett kostnadstänkande alltmer vunnit terräng i Sovjetunionen förefaller det snarare som om tendensen vore den motsatta: Man skall i allt mindre grad gratis få tillgodogöra sig av samhället tilllhandahållna varor och tjänster. Trots att antalet tillåtna privata hantverksgrenar utökades 1965 och trots att frilotten har bibehållit sin sedan 1965 förstärkta ställning i den nya kolchosmönsterstadgan, är det dock den i huvudsak statliga eller kooperativa äganderätten till produktionsmedlen som utmärker Sovjetunionens egendomsordning. Klart är dock att en viss privat förmögenhetsbildning kanske främst genom privat sparande — vilket f. ö. starkt ökat de senaste åren. Genom arvsrätten kan dessa privata förmögenheter överföras till ett yngre släktled.
För den som vill undersöka och jämföra olika rättssystem kan äganderättens utformning vara av stort intresse. Det synes uppenbart att den personliga äganderätten i Sovjetunionen till sin utformning i stort sett överensstämmer med det romanistiska äganderättsbegreppet. Även innehållsmässigt erbjuder den stora likheter med en kontinental tradition: "Äganderätt förpliktar". Det är snarare den ideologiska överstrukturen, vilken gör att den sovjetiska juridiken ofta har en starkt begreppsjuridiskt färgad metod, samt det mot ideologien svarande snäva ekonomiska utrymmet för privat äganderätt i vår bemärkelse, som gör att man talar om ett socialistiskt rättssystem. Det är innehållet, nämligen den statliga "äganderätten" till produktionsmedlen, som särskilt utmärker det socialistiska rättssystemet, menar flera forskare. Huruvida en statlig äganderätt i en starkt centraliserad planekonomi har mer än namnet gemensamt med t. ex. våra privata el-
ler statliga företags förmögenhetsrättsliga befogenheter återstår att undersöka.
Anders Fogelklou
Använda förkortningar
Vedomosti verchovnogo soveta RSFSR VVS RSFSR
Sobranie postanovlenij Pravitel'stva SSSR SP SSSR
Sobranie postanovlenij Pravitel'stva RSFSR SP RSFSR
Bjulleten' verchovnogo suda SSSR BVS SSSR
Postanovlenie post.
Opredelenie opred.