1968 års brottmålsutredning (borgmästaren Yngve Kristensson) har nyligen avlämnat sitt betänkande Snatteri (SOU 1971: 10). Betänkandet behandlar de mindre förmögenhetsbrottens straffrättsliga ställning och åtgärder mot det s. k. butikssnatteriet.
    Enligt utredningens mening bör samhällets kriminalpolitik följa delvis nya linjer. Utredningen ifrågasätter nödvändigheten av att kriminalisera avvikelser i den utsträckning som nu sker, t. ex. ifråga om näringsrättsliga överträdelser och oaktsamhetsöverträdelser. Rättsvårdens resurser är begränsade och de bör främst inriktas på den allvarligaste kriminaliteten. Samhällets högsta beslutandeorgan bör bestämma de allmänna riktlinjerna för en fördelning av resurserna.
    Kriminalpolitiken bör i en helt annan utsträckning än för närvarande ta sikte på den allmänt brottsförebyggande verksamheten, som är en gemensam uppgift för samhället och medborgarna. Brottmålsutredningen föreslår att det inrättas ett centralt råd under justitiedepartementet för planering och samordning av denna verksamhet. I rådet bör ingå företrädare för samhällets högsta beslutsorgan och berörda myndigheter, för rättsvården, näringslivet, folkrörelserna och för kriminalpolitisk forskning. Det föreslås vidare att till rådet knyts ett särskilt planerings- och utredningsinstitut.
    Utredningen föreslår att fängelse utgår ur straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt samt att straffsatserna för dessa brott blir enbart böter. Denna reform motiveras av den nutida värderingen av dessa brotts svårhetsgrad, vilket bl. a. kommit till uttryck i domstolarnas straffmätningspraxis, och till angelägenheten att undvika frihetsstraff för den mindre allvarliga brottsligheten.
    Förslaget får viktiga processuella verkningar. Polisen får möjlighet att meddela rapporteftergift i bagatellfall av engångsnatur. Åklagaren bör i ökad utsträckning kunna ge åtalsunderlåtelse. I sådana fall då lagföring anses påkallad bör åklagaren normalt utfärda strafföreläggande. Endast en liten del av de mindre förmögenhetsbrotten skall — liksom fallet är i Danmark och Norge — behöva föras till domstol. Handläggningen vid domstol kan ske med en lagfaren domare utan nämnd. — Utredningens förslag innebär dock inte att rätten att tillgripa tvångsmedel (gripande, husrannsakan, kropps visitation o. s. v.) upphör vid nu ifrågavarande brott.
    Snatterierna förövas till betydande del (ca 25 %) av barn under 15 år. Mindre snatterier bör i stor utsträckning kunna klaras upp med barnet och (i regel) dess vårdnadshavare utan att myndigheterna behöver kopplas in. I den mån anmälan görs bör detta ske till en befattningshavare vid barnavårdsnämnd och inte till polisen. Utredningen förordar en förenklad, snabb och informell handläggning av flertalet av dessa ärenden vid barnavårdsnämnden.
    En särskild avdelning av betänkandet ägnas åt butikssnatteriet. Enligt utredningens mening är denna brottslighet i väsentlig utsträckning en följd av samhällets ekonomiska expansion med ökat frestelsetryck. Av redogörelsen för butikssnatteriet och klientelet av butikssnattare framgår bl. a. att 21 105 tillgrepp i butiker och varuhus anmäldes till polisen år 1967, att affärsföretagens

 

318 Notiseranmälningspraxis är mycket ojämn, att de polisanmälda butikssnattarna till största delen består av vuxna personer utan egen inkomst, arbetare med mycket låg inkomst och studerande, att kvinnornas andel är avsevärt större än vid andra typer av tillgreppsbrott, att tillgreppen huvudsakligen avser matvaror, kläder och textilier, att ca 30 % gäller varor värda mindre än 5 kronor, ca 50 % varor under 10 kronor och ca 75 % varor under 20 kronor, att det oftast förekommande värdet är 2—5 kronor, att en relativt stor grupp av snattarna (10—30 %) tidigare är känd hos polisen samt att återfall i butikssnatteri förekommer relativt sällan.
    Brottsmålsutredningen anser att kriminaliserigen av butikstillgrepp bör bibehållas och avvisar tanken på att butikerna medges rätt att ta ut någon form av kontrollavgift av snattarna. Någon särbestämmelse för butikstillgrepp (oaktsamhetsförseelse eller snatteriförseelse) anser sig brottmålsutredningen ej heller kunna förorda. Brottet bör liksom nu falla under stadgandet i 8 kap. 2 § BrB. Däremot föreslår utredningen att samhällets straffrättsingripanden begränsas på processuell väg.
    Enligt utredningens mening är butikssnatteriet i första hand ett internt kontrollproblem inom affärerna. Affärerna måste på olika sätt motverka att människor utsätts för onödiga frestelser genom den fria varuexponeringen. Utredningen, som enligt direktiven ej har att göra mera ingående undersökningar om brottsförebyggande åtgärder, betonar betydelsen av en översiktlig inredning och varuexponering, en butikskontroll inriktad på att förebygga butikstillgrepp, förbud att stoppa någon vara på sig eller i egen kasse eller väska. Utredningen framhåller att det centrala rådet för brottsförebyggande verksamhet bör se till att det blir enhetliga regler för handeln — ett önskemål som också framförts från affärsföretag till utredningen.
    En av grundtankarna i förslaget är att själva upptäckten av ett snatteri och affärsföretagets omedelbara ingripande mot den som första gången avslöjas för butikssnatteri i de flesta fall utgör en så allvarlig reaktion att polisanmälan bör kunna underlåtas. Från kriminalpolitisk synpunkt är ett rättsingripande främst av betydelse i fråga om kvalificerade förfaranden, systematisk brottslighet, återfall, högt tillgreppsvärde. Utredningens syn ansluter sig härvidlag till förhållandena i bl. a. Danmark och Norge. I den mån polisanmälan görs i sådana fall, då brottet bedöms som obetydligt och det ej gäller återfall, bör polisen enligt utredningens mening meddela rapporteftergift.
    För att begränsa rättsvårdens befattning med butikssnatteriet föreslår utredningen den principiellt viktiga nyheten att det i 8 kap. 13 § BrB införs en särskild åtalsregel enligt vilken allmänt åtal för snatteri av varor, som utbjuds till försäljning under sådana former att de är fritt åtkomliga eller eljest lätt tillgängliga för kunden, inte får ske med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

E. A.