LEIF BYLUND. Bevisbörda och bevistema. En studie av en bevisbörderegel i mål om föreningsrättskränkningar. Akad. avh. Sthlm 1970. Norstedts. 204 s. Kr. 56,00.

 

Såsom undertiteln angiver, behandlar Bylunds avhandling en bevisbörderegel i mål om föreningsrättskränkningar. Regeln har skapats i arbetsdomstolens praxis. Situationen är denna: En arbetstagare¹ yrkar, att AD måtte förplikta en arbetsgivare att återanställa honom eller att utgiva skadestånd. Såsom grund för sitt yrkande åberopar arbetstagaren — såvitt nu är ifråga — 1) att han uppsagts² från sin anställning hos arbetsgivaren; 2) att han vid uppsägningen var medlem i fackförening, vartill kan komma t. ex. att han före uppsägningen verkat för fackföreningen i något närmare angivet hänseende; samt 3) ett orsakssammanhang mellan momenten 1) och 2).
    Momentet 2) kallas i fortsättningen för föreningsfaktorn eller med Bylunds förkortningssystem a.
    Momenten 1) och 2) äro vanligen ostridiga i målen. I vart fall äro de lättbevisade, och det medför ingen svårare belastning för arbetstagaren att bära bevisbördan för dem. Helt annorlunda förhåller det sig med momentet 3), orsakssammanhanget. I sådana fall, som utveckla sig till process, är det nämligen regel, att arbetsgivaren invänder, 1) att det förelegat ett objektivt giltigt skäl för uppsägningen,³ samt 2) att uppsägningen orsakats icke av föreningsfaktorn utan av detta senare skäl.
    Det objektivt giltiga skälet betecknar Bylund i avhandlingen med förkortningen b.
    Nu är det tydligt, att avsevärda bevissvårigheter uppstå beträffande orsakssammanhangen. Arbetsgivaren kan visserligen uttala sig om huruvida a eller b eller något annat varit en betingelse för uppsägningen, men med beaktande av arbetsgivarens partsställning torde bevisvärdet av hans utsaga vanligen bli tämligen ringa. I övrigt kan någon direkt bevisning om orsaken icke föras, eftersom det här är fråga om ett psykiskt förlopp. Man är därför hänvisad till indiciebevisning. Vid sådant förhållande är det naturligt, att domstolen tämligen ofta blir nödsakad att lägga en bevisbörderegel till grund för sitt avgörande.
    Efter ett ingående studium av AD:s domar kommer Bylund till det resultatet, att AD synes fördela bevisbördan beträffande orsakssammanhangen på följande sätt: Arbetstagaren måste göra sannolikt, att föreningsfaktorn a varit en nödvändig betingelse för uppsägningen. Om detta lyckas, måste arbetsgivaren styrka, att det objektivt giltiga skälet b varit en tillräcklig betingelse för uppsägningen. Denna bevisbörderegel har, såsom det framgår av avhandlingen, utbildats stegvis, men den torde för närvarande

 

¹ Här och i det följande bortses från det förhållandet, att kärandeparten oftast är arbetstagarens organisation. För korthets skull kallas käranden alltid för arbetstagaren.

² Även andra åtgärder kunna åberopas, t. ex. viss tids avstängning från arbetet.

³ T. ex. att arbetstagaren misskött sitt arbete.

 

få anses vara gällande rätt. I Bylunds formulering av bevisbörderegeln ligger, såvitt jag trott mig förstå, i och för sig intet nytt.
    Vad som i svensk rätt icke tidigare behandlats är emellertid det komplicerade bevisbördeproblem, vartill en sådan bevisbörderegel ger upphov. Såsom Bylund påpekar, äro nämligen dessa arbetstagarens och arbetsgivarens bevistemata oförenliga i den meningen, att de icke båda kunna vara sanna. Om b i verkligheten varit en tillräcklig betingelse för uppsägningen, utesluter nämligen detta, att a varit en nödvändig betingelse härför och omvänt.⁴
    Nu har det allmänt antagits, att det icke är rimligt att fördela bevisbördan för två oförenliga påståenden på det viset, att båda parterna ha bevisbördan, envar för sitt påstående. Bylund konstaterar detta men redovisar icke närmare skälen för denna uppfattning. Mig förefaller det, som om skälen vore olika, allteftersom det rör sig om kontradiktoriskt eller konträrt motsatta påståenden.⁵
    Antag först, att käranden skulle ha bevisbördan för a och svaranden för icke-a. En sådan ordning skulle leda till en logisk motsägelse för det fall, att ingendera parten kunde fullgöra sin bevisbörda. Enär käranden icke fullgjort sin bevisbörda för a, skulle domstolen döma som om icke-a, men samtidigt skulle domstolen döma som om a, enär svaranden brustit i sin bevisbörda för icke-a. Detta gäller vid kontradiktoriskt motsatta påståenden.
    Antag därefter, att käranden har bevisbördan för a, som implicerar icke-b, medan svaranden har bevisbördan för b, som implicerar icke-a. Påståendena om a och b äro då konträrt motsatta. Här kan domstolen, utan att någon logisk motsägelse uppkommer, lägga både icke-a och icke-b till grund för domen. Om vi ta det aktuella exemplet med orsaken till uppsägningen, kan domstolen utan motsägelse utgå från att varken föreningsfaktorn eller det objektivt giltiga skälet orsakat uppsägningen, ty denna kan ju i verkligheten ha haft någon annan orsak. Emellertid måste en sådan fördelning av bevisbördan, att vardera parten skulle styrka ett av två konträrt motsatta påståenden, i regel te sig meningslös. Om a ingår i grunden för käromålet, medan b är ett motfaktum, saknar det nämligen betydelse, huruvida svaranden fullgör sin bevisbörda eller ej. Antingen förmår käranden att styrka a, och därmed är påståendet om b vederlagt, eftersom a implicerar icke-b, eller också misslyckas käranden att fullgöra sin bevisbörda, och då skall käromålet ogillas redan på denna grund.
    Bylund, som haft att utgå från AD:s ovannämnda bevisbörderegel, menar emellertid, att regeln kan göras meningsfull, om grundvalen för bevisbedömningen icke är densamma vid prövningen av a-orsaken som vid prövningen av b-orsaken.⁶ Efter en ingående analys av AD:s domar samt med beaktande av ändamålsskäl menar han, att AD vid prövningen av om arbetstagaren gjort sannolikt, att a varit en nödvändig betingelse för uppsägningen, icke bör beakta hela bevismaterialet i målet utan blott en del därav, nämligen 1) all bevisning, som avser a-orsakens existens och 2) så-

 

⁴ Ett annat exempel på oförenliga påståenden är följande: 1) A skrev sitt testamente den 15 mars 1970. 2) A avled den 10 mars 1970.

⁵ Kontradiktoriskt motsatta äro två påståenden, vilka icke båda kunna vara sanna och ej heller båda falska. Två påståenden, som icke båda kunna vara sanna men väl båda falska, äro konträrt motsatta.

⁶ Se Bylund s. 14.

 

dan indirekt motbevisning, som minskar (ev. ökar) bevisvärdet av bevisningen för a-orsaken.⁷ Däremot skulle domstolen bortse från den bevisning, som avsåge b-orsaken.
    Därmed skulle bevisbörderegeln bli hanterlig och meningsfull. Då Bylund emellertid icke klart skiljer mellan fall av kontradiktoriska och fall av konträra påståenden, blir framställningen stundom tvetydig. Så är t. ex. fallet på s. 14, där Bylund ibland synes sätta likhetstecken mellan icke-X (den kontradiktoriska motsatsen till omständigheten X i grunden) och Y (svarsfaktum, som implicerar icke-X). Detta skapar en viss förvirring, ty ehuru Y implicerar icke-X, är icke-X dock icke ekvivalent med Y.⁸ Framställningen tyder vidare på att Bylund skulle anse bevisbörderegeln tillämplig även vid fall av kontradiktoriskt motsatta påståenden, något som jag icke är benägen att acceptera utan vidare.
    Efter denna presentation av grundlinjerna i avhandlingen övergår jag till en bedömning av densamma och de teser, som där framföras.
    Mot avhandlingens disposition skulle följande anmärkning kunna riktas: Sedan läsaren väl tuggat sig igenom den utförliga rättsfallsanalysen i kapitel II för att få veta, hur AD preciserat parternas bevistemata, känns det föga omväxlande att i kapitel III idissla samma rättsfall på nytt, nu i syfte att klarlägga bevisbörderegelns innebörd och hur bevisvärderingen går till. Dock har jag svårt att föreställa mig, att förf. i detta avseende skulle kunna ha disponerat materialet annorlunda. När man i andra fall diskuterar bevisbördeproblem, brukar man vanligen icke behöva ägna mycken möda åt bevistematas utformning, eftersom denna redan från början framstår som klar. Så har det icke förhållit sig i det fall, som behandlas i avhandlingen, och ett särskilt kapitel härom synes mig därför oundgängligt.
    Framställningssättet är klart och redigt. Med tanke på att avhandlingens ämne är sådant, att den bör kunna finna läsare även utanför fakulteterna, kunde man väl ha önskat sig, att abstraktionsnivån stundom varit något lägre. Det kan knappast förnekas, att avhandlingen ställer krav på sina läsare. Koncentration, uppmärksamhet och en viss tankeskärpa erfordras för att icke läsaren skall tappa tråden i de ofta mycket invecklade resonemangen. Det främsta skälet härtill synes dock vara problemens intrikata natur. Men förf. kunde nog ha underlättat förståelsen av rättsfallsanalyserna genom en mera schematisk uppställning av hypoteserna, så att läsaren bättre kunnat hålla dem isär.
    Avhandlingen börjar med en inledning, vari bl. a. förf:s terminologi presenteras. Bylund begagnar den av mig introducerade terminologien, när det gäller indelningen av motfakta i svarsfakta, replikfakta o. s. v. Men Bylund ger dessa termer ett helt annat innehåll än vad jag gjort. Avgörande för

 

⁷ Se a. a. s. 131 f., 137 och 165 f.

⁸ Jfr. a. a. s. 40, där arbetsgivaren misslyckats med att styrka, att b varit huvudorsaken till uppsägningen. Bylund anför där, att domstolen lade motsatsen till detta bevistema till grund för domen och uttalade, att den måste utgå från att a varit huvudorsaken. Men motsatsen till att b varit huvudorsaken är att b icke varit huvudorsaken. Detta säger i och för sig ingenting om huruvida a varit huvudorsakten eller ej. Huvudorsaken kan ju också tänkas ha varit c. Jfr. vidare uttryckssättet s. 46 andra stycket, där den omständigheten, att arbetsgivaren måste styrka, att a inte utgjort en nödvändig betingelse för uppsägningen (icke-X), säges innebära, att han måste styrka, att b varit en tillräcklig betingelse för åtgärden ifråga (Y). Men icke-X "innebär" icke Y, även om Y är en möjlig variant av icke-X. 

klassificeringen i grund, svarsfakta etc. är enligt Bylund bevisbördans fördelning, icke åberopsbördans, som jag hävdat. Man frågar sig då, varför icke Bylund hellre valt Olivecronas terminologi med grundrekvisit och motfakta av första graden, andra graden etc., eftersom Olivecrona lagt just bevisbördans fördelning till grund för denna indelning. Som det nu blivit, verkar Bylunds terminologi förvirrande åtminstone på mig, och den kan stundom leda till överraskningar. Sålunda frågar sig förf. (s. 74), om ett av svaranden åberopat motfaktum skall anses ingå i grunden eller utgöra svarsfaktum. Det förefaller mig strida väl mycket mot vedertagen processuell terminologi att säga, att ett motfaktum kan ingå i grunden. Helt konsekvent synes förf. ej heller ha lyckats genomföra sin terminologi. Sålunda räknar han på s. 88 med att käranden kan ha bevisbördan beträffande svarsfakta.
    En misstanke, som jag på grund av bristande kunskaper i arbetsrätt icke kan ta ställning till, är att vad Bylund kallar svarsfakta åtminstone stundom kan tänkas ha karaktären av bevisfakta, icke av rättsfakta.⁹ Så är visserligen klart fallet på s. 108,¹⁰ men just detta torde vara ett tillfälligt förbiseende av förf.
    En terminologisk onödighet synes mig vara att ha ytterligare en beteckning för oförenliga bevistemata, nämligen osjälvständiga sådana (s. 14). Att framställningstekniken skulle kräva denna dubblering har jag svårt att förstå, och den är hindersam för läsaren, som, när den senare termen småningom dyker upp, måste hejda sig för att tänka efter, vad den egentligen innebär.
    En terminologisk oklarhet råder ifråga om klassificeringen av bevis i direkt och indirekt motbevisning. Bylund definierar i anslutning till Ekelöf den direkta motbevisningen så, att motparten söker "visa, att rättsfaktum icke inträffat därför att ett annat faktum i stället förelegat, som utesluter att så varit fallet". Jag vill hålla före, att all bevisning, som går ut på att vederlägga motpartens bevistema, är direkt.¹¹ Värre är dock, att gränsen mellan direkt och indirekt motbevisning stundom kan tyckas flytande. Härtill skall jag dock återkomma längre fram.
    Kapitel II innehåller, som redan nämnts, en analys av AD:s domar med syfte att fastställa parternas bevistemata. Förf. visar där, hur bevisbörderegeln vuxit fram. Jag har i stort sett bara detaljanmärkningar att anföra mot detta avsnitt.
    I anslutning till referatet av det tidiga rättsfallet AD 1931 nr 107 (s. 30) kan man fråga sig, om AD vid denna tid krävt, att arbetsgivaren skulle styrka något mer än förekomsten av ett objektivt giltigt skäl för uppsägningen. Vissa ordalag tyda på att så icke skulle vara fallet. Å andra sidan tyda slutorden om huvudorsak på att arbetsgivaren haft att ådagalägga jämväl ett orsakssammanhang mellan skälet och uppsägningen. Huru därmed må ha förhållit sig, ter sig ovisst, och det har väl numera snarast rättshisto-

 

⁹ Jfr diskussionen a. a. s. 13. I det där anförda exemplet med avtalet, där käranden åberopar vissa moment, som konstituera köp, medan svaranden hävdar moment, som konstituera kommission, har jag svårt att förstå, huru de kommissionskonstituerande momenten skulle kunna vara rättsfakta i målet. Någon i målet relevant rättsföljd är ju ej anknuten till dem.

¹⁰ E:s relation till P:s son, se slutet av referatet s. 107 av AD 1945 nr 92.

¹¹ Däri skulle således ingå även den bevisning, som förf. behandlar i not 9 s. 9. 

riskt intresse. Frågan ger dock anledning till en reflexion av mer allmän art: Är det möjligt att eliminera orsaksrekvisiten ur parternas bevistemata och nöja sig med blott skälen?
    Såvitt jag förstår, medgiver gällande rätt inte detta, sådan den framgår ur lag och AD:s praxis. Vad först angår arbetstagarens bevistema, har jag svårt att förstå, hur en talan grundad blott på uppsägningen jämte föreningsfaktorn skulle kunna bifallas.¹² För att man med fog skall kunna säga, att uppsägningen utgjort en föreningsrättskränkning, synes det erforderligt att utgå från att föreningsfaktorn utgjort icke blott ett skäl för uppsägningen utan det avgörande skälet eller med andra ord en betingelse. Likadant synes det förhålla sig med arbetsgivarens bevistema. Mot bakgrund av den fria uppsägningsrätten kunde man tycka, att uppsägningen borde stå fast, om blott arbetsgivaren haft ett objektivt giltigt skäl för densamma, eftersom arbetstagaren då i alla händelser kunde uppsägas under åberopande av detta skäl. Å andra sidan kan man säga, att uppsägningen, om den faktiskt orsakats av föreningsfaktorn, utgjort en föreningsrättskränkning, även om det till äventyrs förefunnits även objektivt giltigt skäl härtill, ett skäl som dock icke haft någon avgörande betydelse för arbetsgivarens beslut. Svårigheten att bevisa orsaksrekvisitet synes mig icke böra föranleda till att man frånkänner det relevans. Ej heller synes det mig vara någon vinning med att tala om det mera generella begreppet motiv i stället för skäl.¹³
    Bylunds rättsfallstolkning är föredömligt försiktig, och man finner inga tendenser till tillrättaläggande av rättsfallsmaterialet med syfte att anpassadet till förf:s teser. Någon gång kan väl tolkningen verka mindre övertygande. Sålunda säger Bylund (s. 51) med avseende på AD 1939 nr 76, att det förefölle sannolikast, att AD menat, att det i målet inte styrkts, att b orsakat uppsägningen. Enligt min mening framgår det tämligen klart, att AD funnit det styrkt, att a varit orsaken. — I analysen av AD 1949 nr 56 III (s. 57) finner förf. det tänkbart, att AD funnit det rättsligt relevant, att a bidragit till en mindre förskjutning av tidpunkten för avstängningen av en arbetstagare H. På s. 62 framställs detta utan ytterligare motivering som ett faktum, ej blott som tänkbart. I själva tolkningsfrågan finner jag mig böra reagera mot hypotesen, att H skulle ha avstängts vid en senare tidpunkt, om a ej förelegat. Detta förefaller föga sannolikt, eftersom H:s försummelser legat i tiden rätt långt före beslutet om avstängningen.
    När det sedan gäller Bylunds slutsatser av rättsfallstolkningen i kap. III ifråga om AD:s tillämpning av bevisbörderegeln och dess bevisvärdering, tycker jag för min del, att Bylund kanske väl mycket framhåller schemat, att AD först skall pröva, om a-orsaken gjorts sannolik och därefter om b-orsaken styrkts. Detta sker på bekostnad av den för AD arbetssparande möjligheten att gå en genväg till domslutet. Denna möjlighet påpekas visserligen av Bylund, 14 och han framhåller den också här och var vid behandlingen av de olika rättsfallen. Möjligheten är denna: Om det förhåller sig

 

¹² Bylunds uttalanden härom på s. 70 synas mig väl försiktiga. Mot bakgrund av vad Bylund själv anför på s. 186 synes det mig klart, att ett orsaksrekvisit bör ingå i grunden. Det vore klart olämpligt, att det typiskt tvistiga momentet icke inginge i grunden utan hänfördes till svarsfaktum.

¹³ Om begreppen skäl och motiv se Jareborg, Handling och uppsåt s. 108 ff. och 115 ff.

¹⁴ Se t. ex. Bylund s. 137.

 

23—713005. Svensk Juristtidning 1971. Rättsfall

 

så, att arbetstagaren skall göra sannolikt, att föreningsfaktorn varit en nödvändig betingelse för uppsägningen, medan arbetsgivaren skall styrka, att det objektivt giltiga skälet varit en tillräcklig betingelse härför, kan man av påståendenas konträra karaktär draga följande slutsats: Om det ena påståendet är sant, så är det andra falskt. Om det t. ex. är styrkt, att a varit en nödvändig betingelse, är det alltså tillika styrkt, att b icke varit en tillräcklig betingelse, och omvänt. Om AD vid en första överblick av hela bevismaterialet finner någotdera av dessa förhållanden styrkt, är det därför onödigt att dela upp bevisvärderingen på två led. Så synes AD också stundom ha förfarit.¹⁵
    När det sedan gäller den av Bylund föreslagna uppdelningen av bevisningen med utgångspunkt från indelningen i direkt och indirekt motbevisning, uppstår en svårighet, nämligen att bevisningen kan vara så att säga "dubbelverkande". Enligt Bylund skulle man vid den inledande prövningen av a-orsakens sannolikhet bortse från sådan bevisning, som avsåge b-orsakens existens (s. 165). Emellertid synes sådan bevisning även kunna ha den verkan, att den minskar (ev. ökar) bevisvärdet av den bevisning, som har avseende på a-orsakens existens. Därmed skulle den tillika få karaktär av sådan indirekt motbevisning, som enligt Bylund skulle beaktas vid den nyssnämnda inledande prövningen. Man frågar sig, om icke en sådan ordning kan bli väl komplicerad.
    Jag skulle för min del vilja ifrågasätta, om det inte vore lämpligare att anknyta till ifrågavarande bevisnings karaktär av indiciebevisning. Vid indiciebevisning får man skilja mellan två spörsmål. Det ena är frågan om indiciets bevisvärde, det andra frågan om med vilken bevisstyrka indiciet skall vara ådagalagt för att överhuvudtaget tillmätas något bevisvärde. Det synes nämligen väl riskabelt att draga någon slutsats från indiciet, om icke dess existens är säkrad med relativt tillfredsställande grad av bevisstyrka. Äldre författare framhålla, att indicierna skola vara styrkta.¹⁶ Det är tveksamt, om detta är riktigt.¹⁷ Jag kan dock inte här gå in på denna fråga utan nöjer mig med det bevisvärdeneutrala uttrycket, att indicier skola stå fast. Därmed menas endast, att indiciets existens skall vara fastställd med så stor bevisstyrka, att indiciet kan tillmätas något bevisvärde.
    Min tanke är nu, att domstolen vid den inledande prövningen av huru-

 

¹⁵ Vid sådant förhållande ter det sig ej helt förståeligt, att man av den omständigheten, att AD gjort en ordinär totalavvägning av bevisningen, skulle kunna sluta, att det varit fråga om två självständiga bevistemata (a. a. s. 94).

¹⁶ Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt II s. 568 f. och Rosenberg, Die Beweislast, 4 uppl., s. 194 med i not 1 anförd litteratur. Ekelöf, Rättegång IVs. 34 talar om att indiciets existens fastställs.

¹⁷ Under alla förhållanden synes det mig böra krävas, att det föreligger sannolikhetsövervikt för indiciets existens. Att gå så långt ned synes fullt möjligt, ty detta kan ju sägas blott påverka säkerheten av slutsatsen. Om man från x kan sluta sig till y och det föreligger 60 % sannolikhet för x, kan man ju säga, att y följer med lika stor sannolikhet. Nu kan man visserligen resonera på precis samma sätt, om sannolikhetsgraden för x bara är 40 %. Men det synes mig inte rekommendabelt att göra det i rättegång. Jag skulle vilja jämställa det senare fallet med att man icke äger någon kunskap alls om x, så att x icke kan tillmätas något bevisvärde. Jag är nämligen rädd för idén att addera en mängd fyrtioprocentiga bevis och så småningom komma fram till en högre sammanlagd bevisstyrka, som kanske kunde befinnas tillräcklig, trots att det inte funnes sannolikhetsövervikt för något enda av de enskilda indicierna. 

vida föreningsfaktorn sannolikt orsakat uppsägningen skulle beakta blott de indicier, som talade för att så vore fallet, samt all den bevisning i målet, vilken hade avseende på dessa indiciers existens och bevisstyrka. Någon uppdelning av motbevisningen i direkt och indirekt motbevisning skulle icke behöva göras. Även motbevisning, som avsåge att vederlägga ett indiciums existens, skulle beaktas. I denna första bevisprövning skulle man med andra ord först betrakta ifrågavarande indicier som bevistemata och konstatera, huruvida de stode fast och i så fall med vilken bevisstyrka. Därefter skulle man övergå till att pröva, vilket bevisvärde dessa indicier, sedda isolerade från övrig bevisning med undantag för härvidlag relevanta hjälpfakta, hade för det slutliga bevistemat i första omgången, a-orsaken.
    I detta sammanhang har jag icke kunnat noggrant penetrera AD:s domar för att kontrollera, huruvida AD möjligen förfar på det sätt, som här föreslagits. En mera flyktig översyn har likväl givit vid handen, att så åtminstone ibland kunde tänkas vara fallet. Särskilt väl tycks det stämma överens med AD:s uttalanden i rättsfallet 1937 nr 57.¹⁸ Skillnaden mellan min och Bylunds uppfattning blir väl i praktiken icke särskilt betydande och till stor del beroende på vart Bylund vill hänföra den motbevisning, varmed arbetsgivaren vill vederlägga existensen av indicier, som tala för a-orsaken. Huruvida bevisregeln i min beskrivning blir lättare att förstå och tillämpa, är väl ovisst.
    Mellan indicier och presumtioner finns ett starkt historiskt samband, och även i nutiden står presumtionsbevisningen rätt nära indiciebevisningen. Den ifrågavarande typen av indiciebevisning med bevisbördeomkastande verkan synes mig rätt väl kunna beskrivas som en presumtion. De lege lata förkastar Bylund denna möjlighet (s. 125 f.) med motiveringen, att den presumerande faktorn icke utgjordes av något visst bestämt bevisfaktum på samma sätt som i den tidigare presumtionsregeln i FB 3: 2. Emellertid synes mig detta argument icke övertygande. Jag kan svårligen finna det uteslutet, att den presumerande faktorn skulle kunna vara ett komplext bevisfaktum. Om man så ville, kunde man åsätta detta en beteckning, t. ex. föreningsfientlig attityd hos arbetsgivaren. Detta komplexa bevisfaktum skulle — på motsvarande sätt som det komplexa rättsfaktum äganderätt — innefatta en mångfald olika fakta, vilka vart och ett för sig eller några i förening kunde konstituera den föreningsfientliga attityden. Bylund diskuterar denna möjlighet de lege ferenda men avvisar också den främst av det skälet, att det skulle vara i det närmaste ogörligt att kunna uppräkna och beskriva de fakta, som skulle konstituera den presumerande faktorn. Detta är väl riktigt, men jag frågar mig, om det är så nödvändigt. Man kan knappast fullständigt uppräkna och beskriva alla de omständigheter, som konstituera det komplexa rättsfaktum äganderätt, men likväl användes detta begrepp dagligen och fungerar till synes tillfredsställande. Icke heller inom bevisrätten skulle motsvarighet saknas. Man jämföre uttrycket "andra inträffade omständigheter" i 2 § konkurslagen. Det torde vara svårt att med anspråk på fullständighet uppräkna och beskriva alla omständigheter, som utgöra så typiska tecken på insolvens, att borgenären genom att styrka något av dem får anses ha fullgjort sin bevisbörda i första omgången av insolvensprövningen. Det har överlämnats åt domstolen att i det enskilda fallet avgöra,

 

¹⁸ Se referatet hos Bylund s. 44 f.

 

om en viss omständighet kan anses utgöra ett sådant tecken. Hindret mot att uppfatta 2 § konkurslagen som en presumtionsregel synes mig ligga icke så mycket i detta utan i det förhållandet, att den tillika utgör en regel om exklusivt bevis. Om den i 2 § konkurslagen intagna regeln utgjort en presumtion och de där uppräknade omständigheterna varit att anse som presumerande fakta, borde borgenären — för att få en exakt parallell till de klara presumtionsfallen — ha kunnat direkt styrka insolvensen utan att gå omvägen över de presumerande fakta.¹⁹ Men detta är honom icke tillåtet. Ett motsvarande hinder finnes emellertid icke i föreningsrättskränkningsfallet. Det må medgivas, att AD:s uttryckssätt nästan aldrig låter antyda, att bevisbörderegeln uppfattats som en presumtion. Detta hindrar dock inte, att man skulle kunna beskriva regeln som sådan. I utländsk doktrin har ock stundom förekommit, att liknande regler betraktats som presumtioner.²⁰
    De lege ferenda skulle jag emellertid vilja förorda en radikalare lösning, nämligen att hela bevisbördan för orsaksrekvisitet lägges på arbetsgivaren. Det förefaller mig, som skulle Bylund (s. 184) överskatta dennes bevissvårigheter. Arbetsgivaren behärskar dock bevismaterialet beträffande det objektivt giltiga skälet, och det skadar väl inte, att arbetsgivaren måste säkra bevisning på denna punkt, innan han beslutar sig för att avskeda någon.En sådan bevisbördefördelning synes mig stå i överensstämmelse med nutida tendenser till ökad anställningstrygghet. Väl kunde det då stundom inträffa, att en arbetsgivare, som brustit i fullgörandet av sin bevisbörda, tvunges återanställa en arbetstagare, trots att ett objektivt giltigt skäl för dennes avskedande förelegat. Detta synes mig icke vara någon större olycka. Antingen skulle det objektivt giltiga skälet kvarstå, och då kunde arbetstagaren avskedas på nytt, sedan arbetsgivaren denna gång säkrat bevis, eller också hade skälet försvunnit utan att ersättas av något nytt, och då kunde väl arbetstagaren lika gärna få vara anställd även i fortsättningen.
    Sammanfattningsvis vill jag om Bylunds avhandling anföra, att den på ett inträngande och skarpsinnigt sätt behandlar ett område, som visserligen är snävt begränsat men trots detta svårhanterligt på grund av mängden av varandra närliggande möjliga hypoteser. Begränsningen utesluter icke, att Bylunds förslag till lösningar kunna visa sig gångbara även på andra områden, och att de därför ha en mera generell karaktär. De anmärkningar, som jag trott mig ha anledning att här framföra, äro ej av fundamental natur; dels avse de detaljer, dels äro de uttryck för andra men likartade synsätt, och resultaten bli i stort sett likartade.
    Andra anmärkningar mot avhandlingen kunde måhända framställas ur arbetsrättslig synvinkel. På grund av min okunnighet i arbetsrätt har jag fått utgå från vad boken främst är avsedd att vara, nämligen en avhandling i processrätt. Som sådan synes mig dess främsta värde ligga i att den påvisat ett sätt att fördela bevisbördan, vilket hittills förbisetts i svensk doktrin. Undersökningen är omsorgsfullt genomförd och måste anses vara ett gott prov på förf:s analytiska förmåga.

Robert Boman

 

¹⁹ Jfr Ekelöf, Rättegång IV s. 84.

²⁰ Hedemann, Die Vermutung s. 237.