En fråga om tillämpning av den s. k. inskränkningslagen av år 1916
Svea Hovrätt har för kort tid sedan haft att taga ståndpunkt till frågan, huruvida ett kommanditbolag, vari en av bolagsmännen var ett aktiebolag, vars bolagsordning icke innehöll förbehåll enligt 2 § inskränkningslagen, kunde förvärva fast egendom utan att ha erhållit särskilt förvärvstillstånd. Hovrättens beslut blev nekande. Då spörsmålet åtminstone för mig, som förde kommanditbolagets talan, ter sig åtskilligt tveksamt och då frågan torde ha ett icke obetydligt allmänt intresse, har jag med några ord önskat kommentera utgången.
Kommanditbolagets delägare utgjordes av ett aktiebolag, som var komplementär, och två fysiska personer, som voro kommanditdelägare. Föremålet för kommanditbolagets verksamhet var tomtstyckningsrörelse. Kommanditbolagets firma tecknades endast av aktiebolaget-komplementären. Genom särskilda köpebrev förvärvade kommanditbolaget två tomtstyckningsobjekt i Stockholms skärgård. Förvärvstillstånd enligt 1916 års lag söktes ej. Förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen erfordrades icke, eftersom objekten voro taxerade som annan fastighet.
Kommanditbolagets ansökningar om lagfart på fastigheterna avslogos av vederbörande inskrivningsdomare "enär i kommanditbolaget ingående aktiebolags bolagsordning ej innehåller sådant förbehåll om utländsk medborgares förvärv av aktier som sägs i 2 § 2 st. lag 30.5.1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. och enär ej visats att förvärvstillstånd sökts inom den i 5 § 1 st. nämnda lag föreskrivna tiden".
Kommanditbolaget besvärade sig i Svea Hovrätt, som fastställde inskrivningsdomarens beslut med följande motivering: "Enär bolagsordningen för Aktiebolaget. . . saknar sådant förbehåll, som anges i 2 § 2 st. i 1916 års lag, får detta bolag icke förvärva fast egendom utan där angivet tillstånd. Till följd härav och då aktiebolaget ingår som delägare i kommanditbolaget är jämlikt grunderna för angivna lagrum erforderligt med sådant tillstånd för kommanditbolagets fastighetsförvärv. Förvärvstillstånd har icke sökts inom föreskriven tid."1
Kommanditbolaget, som börjat tomtförsäljningen, kunde icke, även om bolaget delade min uppfattning, att frågan borde föras vidare till Högsta Domstolen, taga den tidsutdräkt och ränteförlust, som skulle vara förknippade med ett överklagande. Hovrättens avgörande vann därför laga kraft.
1916 års inskränkningslag har som bekant till syfte att förhindra att utlänningar och vissa med dem i lagen jämställda "farliga" rättssubjekt vinna kontroll över svenska naturtillgångar. För att nå detta syfte föreskriver inskränkningslagen (1 §), utländsk medborgare, varmed enligt paragrafens andra stycke jämställes utländska bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser, ej må utan särskilt tillstånd förvärva fast egendom m. m. Enligt lagens 2 § utsträckes förbudet till svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till inneha-
varen, och svensk ekonomisk förening samt därjämte till varje svenskt aktiebolag, som ej i sin bolagsordning har s. k. utlänningsförbehåll.
Samtidigt med inskränkningslagen tillkom en särskild lag innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag ("tillläggslagen"). Förbud stadgades genom tilläggslagen för utlänning att utan Konungens tillstånd sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. Av intresse i detta sammanhang är, att i lagtexten ursprungligen föreslogs ett andra stycke, som stadgade, att med utlänning i tilläggslagens mening skulle jämställas utländskt bolag, förening, annan samfällighet och stiftelse. Detta stycke fick emellertid utgå ur texten efter yrkande av lagrådet, som ansåg stadgandet "obehövligt". Tilläggslagen har 1968 ersatts av en ny lag om "rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag". Någon saklig ändring synes därigenom icke ha skett.
Mitt referat av de i detta sammanhang relevanta delarna av 1916 års lagstiftning är härmed avslutat. Det bör endast tilläggas, att fång, för vilka tillstånd icke meddelats, ehuru sådant bort sökas, bli ogiltiga. Detsamma gäller förvärv av aktier, som sker i strid med förbehåll i bolagsordning enligt 2 § andra stycket inskränkningslagen. Konsekvensen av ett åsidosättande av lagens bestämmelser är sålunda mycket allvarlig.
Ur rättspraxis kan inhämtas att frågan, huruvida aktiebolag må ingå såsom delägare i kommanditbolag respektive i handelsbolag, som tidigare bedömdes i viss mån tveksam (jfr dock vad ovan sagts om förarbetena till tilläggslagen), lösts genom två regeringsrättsavgöranden refererade i Regeringsrättens årsbok 1918 ref. 98 och 1932 ref. 34. I det första rättsfallet gällde frågan, om ett aktiebolags inträde i ett kommanditbolag kunde registreras. Överståthållarämbetet hade vägrat dylik registrering, men Regeringsrätten undanröjde Överståthållarämbetets beslut och återförvisade målet. Det andra rättsfallet gällde frågan, om registrering kunde äga rum av ett handelsbolag med enbart aktiebolag såsom delägare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som hade vägrat registreringen, avgav ett utlåtande i målet. I detta påpekades, att tilläggslagen skulle till sina verkningar kunna bli, om icke praktiskt betydelselös, så dock möjlig att kringgå, därest utlänningar med aktiebolag som mellanled kunde vinna delägarskap i handelsbolag. Även i detta fall ansåg emellertid Regeringsrätten, att registrering skulle ske av handelsbolaget.
Det må anmärkas, att redan den ursprungliga avfattningen av tilläggslagen, såsom ovan anmärkts, utgick ifrån att juridiska personer kunde vara delägare i handelsbolag och kommanditbolag. Ännu tydligare är detta efter den omformulering, som skedde i den nya lagen av år 1968.
I litteraturen förefaller det här diskuterade problemet icke ha dryftats. På s. 61 i Nials Om handelsbolag och enkla bolag omnämnes situationen med juridiska personer och enkannerligen aktiebolag såsom delägare i handelsbolag. Redogörelse lämnas i en not för de av mig omnämnda regeringsrättsavgörandena. På s. 63 i samma bok lämnas en redogörelse för tillläggslagen. Ingenstädes finnes omnämnt att ett "farligt" aktiebolag i den mening jag här använt begreppet icke skulle utan iakttagande av särskilda formaliteter kunna bli delägare i ett handelsbolag eller att ett dylikt handelsbolag skulle vara förhindrat att förvärva fast egendom eller bundna aktier. I Ljungwaldhs Arbetsordning för inskrivningsavdelningen i Södra Roslags domsaga finnes problemet ej heller berört. Jag drager för min del
den slutsatsen av litteraturens tystnad, att man i doktrinen icke föreställt sig, att gällande rätt skulle ha den innebörd, som hovrätten antagit.
Mot bakgrund av vad ovan angivits beträffande innehållet i inskränkningslagen och tilläggslagen lär det vara tydligt, att inskrivningsdomarens motivering för avslagsbeslutet i det aktuella fallet icke var tillfredsställande. "Domskälen" synas närmast antyda, att det någonstans i 1916 års lag skulle uttryckligen angivas, att ett sådant kommanditbolag som det, som sökte lagfart, måste ha förvärvstillstånd. Så är, som framgår av det ovanstående, ingalunda fallet. Hovrätten skrev därför om motiveringen så att grunderna för inskränkningslagen åberopades till stöd för samma slut som det, vartill inskrivningsdomaren kommit.
I detta sammanhang må påpekas, att hovrätten vid sitt ståndpunktstagande icke synes ha lagt vikt vid att aktiebolaget i det aktuella fallet var komplementär ("och då aktiebolaget ingår som delägare2 i kommanditbolaget"). Detta innebär, att enligt hovrättens mening kommanditbolaget skulle behöva tillstånd för fastighetsförvärv även om aktiebolaget ägde t. ex. en obetydlig kommanditlott. Ett kommanditbolag (eller vanligt handelsbolag) skulle på så sätt bli strängare behandlat än ett aktiebolag, av vilket upp till 19,9% kan ägas av utlänningar utan att tillstånd till fastighetsförvärv erfordras. I och för sig kan det vara motiverat att ej göra någon skillnad mellan komplementär och kommanditdelägare. Som bekant bildas numera många kommanditbolag på så sätt, att de verkliga intressenterna ingå i bolaget såsom kommanditdelägare samt insätta ett av dem ägt, ofta litet aktiebolag såsom komplementär.
Enligt sedvanliga tolkningsmetoder lär inskränkningslagen böra tolkas restriktivt. Eftersom lagen innbär ett undantag från vad eljest gäller, nämligen att var och en fritt får förvärva fast och lös egendom, borde det icke vara möjligt att genom en extensiv tolkning utsträcka dess tillämpningsområde. Vikten av en restriktiv tillämpning framstår särskilt klar, om man beaktar att förvärv i strid med förbud är ogiltigt med de allvarliga konsekvenser för parterna, som följa därav.
Men härtill kommer, att en tolkning av inskränkningslagen utifrån ändamålssynpunkter knappast kan leda till det resultat, vartill hovrätten kommit i detta mål. Kontroll av ett handelsbolags eller ett kommanditbolags fastighetsförvärv kan visserligen vinnas i samband med lagfartsansökan, men hinder föreligger icke för att andel i kommanditbolag eller handelsbolag, som redan äger fast egendom, förvärvas av aktiebolag utan förbehåll i sin bolagsordning. Det är numera ganska vanligt, att handelsbolagsandelar och kommanditlotter äro föremål för överlåtelse; kommanditlotter, särskilt i stora kommanditbolag, kunna vara föremål för handel nästan som om det vore fråga om aktier. För att en förvärvskontroll, sådan som hovrätten tydligen tänkt sig, skall ha någon rimlig effektivitet, borde alltså ur grunderna för inskränkningslagen kunna utläsas, att "farligt" aktiebolags förvärv av bolagslott skulle vara ogiltigt, om kommanditbolaget/handelsbolaget äger fast egendom (eller bunden aktie). Något sådant lagstadgande finnes som bekant icke och ej heller lär det gå att ur grunderna för inskränkningslagen draga en dylik slutsats. Effektiviteten bleve för övrigt ytterst ringa, om ej föreskreves skyldighet för de myndigheter, som föra handelsregister, att vid an-
mälan om aktiebolags inträde i handelsbolag eller kommanditbolag kontrollera, huru det förhåller sig med förbehåll i bolagsordningen.
Det torde alltså kunna konstateras, att den förvärvskontroll hovrätten måhända antagit följa av grunderna för inskränkningslagen kommer att avsevärt brista i effektivitet. En tolkning av inskränkningslagen på sätt hovrätten funnit vara riktig synes ej heller ha blivit sanktionerad av lagstiftaren i samband med tillkomsten av ovannämnda lag av år 1968 om rätt för utlänning och utländskt företag att ingå i handelsbolag. Det förefaller nämligen alldeles klart, att, om man velat förhindra fastighetsförvärv av handelsbolag eller kommanditbolag, i vilket "farligt" aktiebolag är bolagsman, man i 1968 års lag bort intaga ett stadgande om att dylikt aktiebolag icke utan särskild prövning finge ingå i handelsbolag eller kommanditbolag. På så sätt kunde den av hovrätten förutsatta begränsningen ha gjorts effektiv. Att lagstiftaren icke skulle ha haft sin uppmärksamhet fäst på problemet förefaller mindre sannolikt. Redan 1918 och ännu mera 1932 godtogos handelsbolag (och kommanditbolag) med aktiebolag såsom delägare.
Såsom redan antytts i det föregående måste en konsekvens av hovrättens ståndpunktstagande i lagfartsfrågan bli, att ett handelsbolag eller kommanditbolag med "farligt" aktiebolag som bolagsman ej kan förvärva bundna aktier. Redan skedda fång av dylika aktier skulle följaktligen vara ogiltiga.
Det är olyckligt, att Högsta Domstolen icke fick taga ställning till det här behandlade spörsmålet. Det kan nämligen icke anses vara uteslutet, att fastighetsförvärv skett och lagfart meddelats i strid med vad hovrätten funnit vara riktigt. Dylika fång skulle, om hovrättens bedömning är riktig, vara ogiltiga. Fastighetsförvärven kunna väl efter hand botas genom att tjuguårig hävd mellankommer, men hur går det om handelsbolag och kommanditbolag av den beskaffenhet, som avses med dessa rader, förvärvat bundna aktier? Ett sådant fång vore, som nyss sagts, ogiltigt och här finnes ingen hävd, som botar åtkomsten. Det kan ej bedömas vara sannolikt, att säljare av aktier, eller i praktiken fondkommissionärer, kontrollerat, att ett köpande handelsbolag ej haft "farligt" aktiebolag som delägare. Vid registrering av aktier i aktiebok har säkerligen ej heller någon dylik kontroll skett.
Det är numera vanligt, att kommanditbolag eller handelsbolag bildas för att äga hyreshus såsom ett alternativ till en bostadsrättsförening, I praktiken förekommer med säkerhet, att utlänning via svenskt aktiebolag blir delägare i dylika fastighetshandelsbolag eller fastighetskommanditbolag. Dylika aktiebolags förvärv av bolagslott äro till äventyrs också ogiltiga?
Man frestas nästan fråga sig, om hovrätten möjligen kan ha påverkats av en i skatterättsliga sammanhang tidigare förekommande tveksamhet beträffande handelsbolags status av helt självständig juridisk person. I den speciella uppläggningen av deklarationsförfarandet för handelsbolag kan väl finnas en psykologisk förklaring till den ibland yppade tveksamheten. Från dylika funderingar tog emellertid Regeringsrätten bestämt avstånd bl. a. genom avgörandet i det bekanta Cervinmålet Regeringsrättens årsbok 1950 ref. 16. Det vore i sanning olyckligt, om det skulle kunna sägas, att de allmänna domstolarna blanda ihop handelsbolags rättssfär med dess delägares.
Inskränkningslagen och därtill anslutande lagar stå förr eller senare inför en revision med hänsyn till utvecklingen av den internationella samfärdseln. Det är kanske därför fåfängt att hoppas på ett klarläggande lagstiftningsvägen.
Bengt Westerling