ANNA CHRISTENSEN. Studier i köprätt. I. Allmänt om hävning. II. Detentionsrätt och temporär avvisningsrätt. III. Hävning vid successiv leverans. IV. Hävning då köparen inte kan återställa godset. Akad. avh. Sthlm 1970. Norstedts. 363 s. Kr. 83,35.
1. När ett köpeavtal har ingåtts är ju det normala att köparen får sin vara och säljaren sina pengar. Men det är tyvärr inte alltid som denna utväxling av gods mot pengar går i lås. Den som skall ta emot en prestation kanske finner att motparten inte följer avtalet och erbjuder sin prestation i kontraktsvidrigt skick eller på kontaktsstridigt sätt. Han vill därför avvisa motpartens prestation och hålla inne sin egen. Är det så att prestationerna redan utväxlats kan det hända att endera av parterna vill åberopa ett väsentligt fel i motpartens prestation och påkallar att köpet skall gå tillbaka.
I princip skall då prestationerna enligt avtalet återföras till respektive parter: köparen skall ha tillbaka sina pengar och säljaren skall återfå sin vara. Här uppkommer genast en del problem. Om det bara är viss del av ett varuparti som inte är kontraktsenligt, skall då hela partiet återgå, eller kan man nöja sig med att låta hävningen omfatta den felaktiga delen? Och om den felaktiga prestationen ingår i en serie avtalade prestationer, skall då en hävning också beröra andra led i den avtalade prestationskedjan? Slutligen kan en återföring av prestationerna försvåras genom att köparen redan förfogat över varan eller genom att denna av någon anledning har gått förlorad.
Det är dessa frågor kring avveckling av köp som Anna Christensens doktorsavhandling Studier i köprätt behandlar. Hon har valt att belysa problemen som de gestaltar sig utifrån köplagens regler och hennes ambition är en kritisk granskning av reglernas utformning och tolkning. Vid sin kritiska granskning faller hon ofta tillbaka på framkonstruerade ändamålsskäl för reglerna. Ibland söker hon också finna lämpliga konfliktlösningar med stöd av argument som hon finner på annat håll, exempelvis i regelsystemets konstruktion, i den allmänna obligationsrätten och i vissa utländska rättsordningar. Det som främst förvånar i denna uppläggning av en nyutkommen undersökning beträffande avveckling av köp är väl egentligen själva utgångspunkten, objektet för undersökningen. Det är nämligen köplagens regler om avveckling av köp det hela handlar om, d. v. s. i första hand hävningsreglerna.
För Anna Christensen tycks detta självklart — hon motiverar inte med ett ord varför hon koncentrerat sig på köplagens regler. Och detta fastän det framgår av ett flertal framställningar att hävningsrätten enligt köplagen åsidosatts inom mycket stora områden av handelslivet. Hävningsreglerna gäller således inte på de marknader där allmänna leveransbestämmelser finns, d. v. s. de är helt ute ur spelet när det gäller så gott som all omsättning av maskiner, tekniska anläggningar, varaktiga konsumtionsvaror och andra industrivaror. Dessutom är hävningsrätten kraftigt begränsad inom stora sektorer av råvarumarknaden, i regel åsidosatt genom handelsbruk
inom vanlig detaljhandel och säkerligen också betydelselös på andra områden.1
Att de regler som behandlas i avhandlingen är dispositiva och idag i stort sett saknar praktisk tillämpning avspeglas också i refererad rättspraxis. Förutom i ett ganska egenartat fall rörande hävning på grund av rättsligt fel i överlåten rörelse, NJA 1961 s. 330, har hävningsreglerna blott en gång under 1960-talet vunnit tillämpning i ett typiskt köpmål, nämligen potatisfallet NJA 1963 s. 136. Och här var det väl närmast ett förbiseende att man inte avtalsvägen satte den svenska köplagen ur spel.2
Varför? Ja, förf. har själv på olika ställen i avhandlingen kunnat konstatera att hävningspåföljden är långt ifrån idealisk till sin konstruktion.Bl. a. slår den ojämnt vid prisförändringar och ställer till trassel i löpande affärsförhållanden mellan seriösa parter.
Finns det något som tyder på att köplagens hävningsregler har någon praktisk betydelse idag? För det första kan man ju hävda att köplagens regler också i viss mån är den allmänna obligationsrättens. Men i så fall får man nog undersöka närmare i vilken utsträckning så är fallet. Frågan om köplagens inverkan utanför köpområdet är så vitt jag känner till knappast fullt klarlagd. För det andra kan man förmoda, att köplagens regler i den praktiska tillämpningen ibland kan tränga undan formulärbestämmelser och kutym. Åberopandet av köplagens hävningsregler i konsumentskyddsdebatten tyder på detta. Köplagens roll är kanske inte fullt så blygsam som dess 1 § antyder. Men utan empiriska undersökningar vågar man knappast uttala sig härom.3
Dessa problem — centrala för ämnesvalet och för uppläggningen av undersökningen — har förf. utan vidare gått förbi genom att kort och gott konstatera: Formulärrätten har jag inte behandlat (s. XV)!
2. Min erfarenhet är att det är ganska svårt att få ett grepp om Anna Christensens avhandling. Jag skall försöka peka på några faktorer som kan göra det svårt för läsaren att hålla ihop trådarna.
Anna Christensen har valt att lägga fram sitt arbete som ett knippe studier, icke som en sammanhållen monografi (jfr s. XIII). I en monografisk framställning av vedertagen typ kan läsaren stödja sig på den plan som författaren lagt upp för undersökningen och han får på det sättet ett sammanhängande, logiskt uppbyggt mönster, där han kan foga in sina nyförvärvade kunskaper. När det rör sig om flera inbördes fristående studier blir det genast svårare för läsaren att relatera olika områden av ämnet till varandra. Och det blir på motsvarande sätt enklare för författaren, som slipper det arbete som det innebär att komponera hela framställningen i ett sammanhängande stycke.
I detta fall tycker jag nog att den tematiska enheten — möjligen med bortseende från detentionsrättskapitlet — är så pass stor att en vedertagen monografisk uppläggning borde ha varit möjlig. Detta kunde också ha medfört den fördelen att problem som hör samman kunde behandlats på samma ställe. Som det nu är får man ofta söka på olika ställen i avhandlingen om man vill ha svar på en bestämd fråga, något som ter sig särskilt svårt
eftersom boken saknar sakregister.
Ett exempel på en kraftig uppspaltning av sammanhängande frågekomplex utgör enligt min mening förf:s behandling av partiell hävning. Effekten av dessa regler behandlas s. 44 ff., varefter — något överraskande — en redogörelse för reglerna följer å s. 76 ff. Frågan om ersättning för delningsskada vid partiell hävning behandlas s. 133 ff. och den partiella hävningens relation till felbegreppet belyses på ett intresseväckande sätt s. 303 ff. Ett annat exempel är detentionsrätten vid successiv leverans som behandlas såväl s. 101 ff. som s. 154 ff.
Men det är inte bara sättet att sprida problembehandlingen på olika studier i stället för att smälta samman framställningen till en enhet som försvårar för läsaren. Det är också den bristfälliga introduktion i avhandlingens planläggning som meddelas i det första kapitlet — vilket just har till uppgift att ge den allmänna bakgrunden. I detta kapitel tas ett flertal frågor upp till diskussion utan att man får besked om hur förf. ämnar fullfölja dem eller hur hon tänker utnyttja sina i kapitlet uppnådda resultat.
Första kapitlet är också förbryllande i sin uppläggning. Utan att säga något om vad hävning är för något eller när hävning förekommer, och utan att göra klart för läsaren vad hon behöver ett eventuellt hävningsbegrepp till, börjar förf. s. 1 med ett försök att bestämma begreppet hävning. Utan de nyss angivna grundläggande förutsättningarna kan en sådan diskussion givetvis inte leda till något resultat, vilket också förf. kommer till insikt om, s. 9. Efter hävningsbegreppet behandlas "hävningens rättsgrund"; termen rättsgrund är vag och metafysiskt belastad. I detta avsnitt framställes emellertid olika uppfattningar om hävningsreglernas rättspolitiska bakgrund och hävningspåföljdens effekter. Under nästa rubrik "Om hävning och andra kontraktsbrottspåföljder i olika typsituationer" avslutar förf. den diskussion som började i avsnittet om "rättsgrunden", liksom hon slutför den inledningsvis påbörjade beskrivningen av vad hävning egentligen är för något. Denna uppdelning av sammanhörande frågor på olika rubriker verkar förvirrande på läsaren.
En annan sak som verkar besynnerlig är att förf. avslutar första kapitlet med en redogörelse för köplagens regler om påföljdsvalet, s. 61. Avsnittet skall utgöra en bakgrund till framställningen i de följande kapitlen. Men hade man inte behövt denna introduktion redan som en bakgrund till första kapitlet? Hade man inte behövt vara bekant med köplagens påföljdssystem för att kunna diskutera hävningsdefinitionen? Borde man inte introducera reglerna om påföljder enligt köplagen innan man diskuterar dessa reglers funktioner och effekter? I själva verket beaktar förf. redan på s. 26 nederst påföljdssystemet i dess helhet, dock utan att upplysa läsaren om vilka påföljder hon avser. Det naturliga hade väl varit att först introducera helheten, köplagens påföljdssystem, och därefter ta fram en del härav, hävningsreglerna, till särskild granskning.
Ytterligare en sak som gör framställningen svår att följa, är att förf. inte riktigt lyckas dra upp den röda tråden för framställningen så att läsaren kan följa den (andra kapitlet är i viss mån ett undantag). Förf. har märkt behovet av att presentera dispositionen för varje avsnitt, men gör det inte på ett sådant sätt att läsaren förstår tankegången bakom den valda uppläggningen. Förf. nöjer sig med att förklara att hon först behandlar en sak och sedan en annan o. s. v. Och det är ju något som läsaren kan få be-
sked om i innehållsförteckningen. (Tyvärr har innehållsförteckningen i den här boken fått en typografisk utformning som gör den allt annat än lättöverskådlig, men det är ju inget som förf. kan klandras för.)
Vidare kastas läsaren stundom från ett problem till ett annat utan att egentligen veta varför. Avsnitten följer ibland helt oförmedlat på varandra. Ett exempel är s. 219, där förf. talar om den svenska köplagens inställning till möjligheten att häva för framtiden vid successiv leverans. Hon konstaterar läget de lege lata och upplyser att hon också har de lege ferenda-synpunkter att komma med. Men, säger hon, dessförinnan skall jag tämligen utförligt redogöra för rättsutvecklingen på området i engelsk rätt. Och först efter 9 sidors tålmodig läsning får man klart för sig förf:s avsikt med denna utvikning. En lika omotiverad övergång hittar man på s. 279, där förf. plötsligt i avsnitt 8 börjar behandla Stuart Mills orsaksbegrepp efter att under en längre tid ha försökt tolka begreppet "annan åtgärd" i anslutning till 58 § köplagen.
Detta var som sagt några tänkbara förklaringar till att föreliggande avhandling kan vara svår att få grepp om. Dessa synpunkter får givetvis inte överbetonas; man bör kanske kunna kräva av en kvalificerad läsare att han kan skaffa sig en god överblick över framställningen utan alltför mycket handledning av författaren.
3. Inledningen till avhandlingen innehåller en brasklapp som verkar chockerande även på den mest förhärdade läsare. På s. XIII skriver förf.: "Problemen har valts ut och behandlats från en annan utgångspunkt än den uttömmande insamling och redovisning av allt tillgängligt material på ett välavgränsat område som brukar utmärka just doktorsavhandlingar".
Man frågar sig genast på vilket sätt materialinsamlingen och materialredovisningen är ofullständig och vilka urvalsprinciper förf. tillämpat när hon låtit bli att vara fullständig. En titt på det material förf. använt får gesvaret på frågan.
Förf. använder givetvis som källa de skandinaviska köplagarna och deras förarbeten; dessutom redovisar hon att hon tar hänsyn till engelsk, tysk och fransk rätt samt Uniform Commercial Code och lagen om internationella köp av lösa saker. (På s. 316 vid not 7 förvånar hon dock läsaren genom att dessutom upplysa om gällande rätt i Italien, Spanien och Grekland, något som så vitt jag kan finna är en engångsföreteelse.)
Det utländska materialet använder förf. för att belysa de teorier som ligger bakom reglerna och dessutom utnyttjar hon utländsk rätts lösningar i sin argumentation. När hon talar om att hon kontinuerligt beaktar vissa utomskandinaviska rättssystem (s. 284) måste det vara en lapsus; hon utnyttjar som regel endast utländsk rätt i centrala köprättsliga frågor och bara när den kan passas in i hennes framställning. Någon komparativ helhetsbild eftersträvar hon av allt att döma inte.
Inte heller när det gäller urvalet av rättspraxis har förf. avvikit från vanliga principer beträffande materialinsamling och redovisning. Hon har gått igenom tryckta skandinaviska rättsfallssamlingar från 1930 och NJA I fullständigt utom notisfallen. Det enda som förvånar är att inget norskt rättsfall lyckats tillvinna sig så stort intresse hos förf. att det lyfts upp från notapparaten. Särskilt beklagligt är detta när det gäller fallet Rt 1928s. 261, som förf. åberopar s. 120 not 7 i anslutning till rättsfallet NJA 1963s. 136. Den uppfattning om det norska fallets betydelse för det svenska av-
görandet som antydes i JR Dennemarks särskilda yttrande har nämligen ifrågasatts av Bengtsson.4 Det skulle ha varit intressant att ta del av förf:s åsikt på denna punkt.
Ur metodisk synpunkt kan emellertid Anna Christensens sätt att utnyttja rättspraxis diskuteras. Hon utgår från att rättspraxis icke kan lämna några särskilt väsentliga bidrag till lösningen av de i avhandlingen behandlade problemen (s. XV). Detta skulle bero på att rättspraxis är sparsam — men kan man verkligen påstå det beträffande tiden fram till 1940-talet?
När det gäller problem som icke får någon klar lösning i lagtext och förarbeten ger förf. följande metodiska anvisning: Under sådana förhållanden bör man lösa spörsmålet på grundval av ändamålssynpunkter och rättsgrundsatser, erkända på andra områden inom obligationsrätten, om bara den lösning man kommer fram till inte är oförenlig med lagtexten eller lagstiftaren övervägt men avvisat den (s. 270). Varje antydan om att rättspraxis skulle spela någon roll saknas här. Samma inställning framgår på s. 61 när förf. skall redogöra för köplagens påföljdsregler. Redogörelsen skall enligt förf. innefatta lagens regler på området samt doktrinens uppfattning om gällande rätt i frågor där bestämmelserna är oklara eller ofullständiga. Rättspraxis nämns inte — men s. 74 f. måste förf. naturligt nog använda praxis som källa för sin redogörelse!
Denna inställning till domstolspraxis som rättskälla kommer stundom till uttryck i förf:s sätt att lägga upp diskussionen kring olika rättsregler. Hon redogör i regel först för lagregeln i fråga i belysning av förarbetena. Därefter diskuteras olika meningar i doktrinen och slutligen framföres förf:s egen åsikt, gärna i anslutning till konstruerade exempel. Först i sista hand för förf. in rättspraxis för en kontroll av att rättspraxis inte kommit till någon annan lösning — och det visar sig då ofta att praxis ligger i linje med vad förf. förordar! Som exempel på avsnitt där rättsfallsreferaten hängs på sedan diskussionen i stort sett slutförts kan nämnas s. 271 f. och s. 293.
Enligt min mening hade man i flera fall kunnat gå mer direkt på lösningarna på de olika problemen om man låtit rättspraxis få en mera framskjuten placering i diskussionen. Eftersom förf. är synnerligen skicklig när det gäller att presentera och analysera rättsfall, är det mycket möjligt att framställningen kunde vunnit på detta. Förf:s sätt att plocka in rättspraxis som en nödtvungen efterhandskontroll erinrar för övrigt om den metod som Bolding förordar för domar och juridiska resonemang i andra sammanhang — ett common-sense-resonemang som avslutas med en konfrontation med föreliggande rättskällor.5
När det gäller åberopad doktrin har förf. redovisat sina urvalsprinciperför den utländska litteraturen — enligt s. XVI har hon i huvudsak byggt på de gängse obligationsrättsliga framställningarna. Med hänsyn till syftena med den komparativa undersökningen är detta otvivelaktigt en lämplig begränsning. Man får emellertid inte glömma att man med ett så smalt underlag är tvingad till viss försiktighet. Förf. är därför enligt min mening något för djärv när hon med hänvisning till en tysk uppsats från 1954 uttalar sig om vilken åsikt majoriteten av tysk doktrin företräder, särskilt som enligt fram-
ställningen i fråga sju författare anslutit sig till den härskande teorin och sammanlagt lika många bekänt sig till andra uppfattningar.6
Det återstår då bara urvalet av skandinavisk litteratur. Det är här som förf:s brasklapp har relevans. Det visar sig nämligen, att förf. visserligen i vanlig ordning utnyttjat och åberopat föreliggande litteratur på det köprättsliga området, men att hon vid behandlingen av för undersökningen mera perifera problem lagt ner mindre omsorg vid insamlande och redovisning av skandinavisk litteratur än som är brukligt.
På s. 1 f. och 233 f. berör förf. diskussionen om de s. k. mellanbegreppen, d. v. s. centrala frågor för den rättsliga begreppsbildningen. Att döma av hänvisningarna stöder sig förf. här på en mycket obetydlig del av den rikhaltiga litteraturen i ämnet. Finsk och norsk litteratur är överhuvud icke åberopad och för svensk del noterar man särskilt att Olivecronas framställningar inte beaktats.
Förutsättningslärans hypotetiska prov behandlas och kritiseras av förf. s. 18 ff. De här behandlade frågorna är ju mycket omskrivna, och man häpnar därför över att i stort sett endast finna hänvisningar till de ursprungliga källställena, nämligen till Lassens och Ussings framställningar. Särskilt står man frågande till att varje hänvisning till Bengtssons utförliga behandling av dessa frågor saknas.7
På olika ställen i avhandlingen där förf. behandlar hävningsreglernas preventiva effekt, främst i det första kapitlet, har hon underlåtit att anknyta till de diskussioner i motsvarande frågor som återfinnes i arbeten av Ekelöf och Ljungman.8 Hon har inte heller kommit med någon antydan om den livliga diskussion om civilrättsliga påföljders preventiva effekt som förs i skadeståndsrättslig litteratur.
På s. 161 talar förf. om gränsen mellan utfyllnadsregler och tolkningsregler utan att avslöja att problemet är högeligen omstritt och omdiskuterat i svensk doktrin. Hänvisningar till Vahlén och Karlgren hade i varje fall varit på sin plats.9 När förf. s. 164 talar om allmänna grundsatser om passivitet omnämnes icke den enda svenska framställning som har ambitionen att täcka hela passivitetsområdet.10 Frågor om hävning vid brott mot biförpliktelse vid köp har tagits upp till diskussion också av Bengtsson, något som borde ha anmärkts i not 6 s. 187.11
S. 279 kommer förf. in på adekvat kausalitet och gör därvid inledningsvis en generell litteraturhänvisning i not 1. Av formuleringen att döma skall hänvisningen vara någorlunda uttömmande. Det visar sig emellertid att förf. underlåtit att beakta litteratur från de senaste 15 åren; här saknas sålunda bl. a. arbeten av Saxén, Bomgren, Strahl och Ulf Persson.12
Man kan kanske inte fordra att en författare i en avhandling som berör
så många centrala civilrättsliga frågor som den föreliggande, fullständigt redovisar och utnyttjar all skandinavisk litteratur om varje problem. När det gäller spörsmål som i avhandlingen har en mera perifer placering, får man acceptera en mindre noggrann litteraturredovisning. Men om så sker, bör detta enligt min mening tydligt markeras av förf. Och gör man ett urval av föreliggande litteratur bör man även redovisa principerna för urvalet. Enligt min mening vore det olyckligt om det blev vanligt och accepterat att man behandlade juridiska problem utan att bry sig om att ta reda på vadandra tyckt, tänkt och skrivit. En förutsättning för vetenskapliga framsteg är ju att man tillgodogör sig det som redan vunnits. Först därefter kan man gå vidare.13 För övrigt skulle det rättsvetenskapliga skriveriet förlora mycket av sin tjusning, om inte ens kolleger som sysslade med samma frågor skulle behöva ta hänsyn till vad man anfört. Skandinavisk juridisk litteratur är inte mera omfattande än att varje författare kan ha anspråk på att åtminstone bli uppmärksammad av andra författare.
4. Förf:s framställningssätt är i regel föredömligt klart. Inom varje enskilt avsnitt kan man i regel lätt följa hennes tankegång; den utomordentliga språkbehandlingen underlättar för läsaren att tillgodogöra sig de ofta komplicerade resonemangen.
Någon gång skulle man kanske önskat att förf. uttryckt sig med större tydlighet. Ett svårforcerat avsnitt är t. ex. I A. 3. i tredje kapitlet, s. 133—137. Här ställer sålunda förf. inledningsvis tre frågor, som hon aldrig lämnar några klara svar på. När förf. på s. 121 förklarar att den temporära avvisningsrätten kan vara mera omfattande än hävningsrätten i allmänhet tror jag nog också hon överskattar läsarens förmåga att följa hennes tankegång. Men detta är som sagt undantag, som inte förtar det goda intrycket av förf:s framställningskonst.
5. I det första kapitlet diskuterar förf. som nämnts bl. a. hur man bör definiera och beskriva hävning. Hon kommer fram till att hävning kan beskrivas som ett slags kvittningsförfarande som ger ett saldo till den hävandes förmån, och detta saldo är relaterat till den genom kontraktsbrottet uppkomna skadan. Om kontraktsbrottet är av sådant slag att det objektivt nedsätter värdet av den prestation som berörs därav, innebär hävning att denna förlust överförs från den hävande till hans motpart (s. 36). Detta sätt att se på hävning förefaller utgöra ett framsteg i förhållande till tidigare definitionsförsök, som måhända ger en alltför ensidig bild av hävningsinstitutet (jfr s. 42 f.).
I första kapitlet behandlar förf. också hävningsreglernas olika funktioner, däribland den preventiva funktionen och påtryckningsfunktionen. Med den preventiva funktionen menar hon reglernas egenskap att generellt stimulera gäldenärer till riktig uppfyllelse (s. 31). Påtryckningsfunktionen eller påtryckningseffekten — förf. skiljer ej klart på termerna funktion och effekt —inträder då en borgenär genom att utöva sin detentionsrätt i ett konkret fall hotar att göra bruk av hävningsrätten (s. 31 f.).
I not 2 s. 32 förklarar förf. att terminologin på området är vacklande. Hon tillägger, att när Hellner talar om hävningshotet som ett påtryckningsmedel avser han i själva verket hävningens preventiva funktion. Detta kan inte vara riktigt. Hellners uttalande "Hotet om att kunna häva kan emellertid också fungera som ett påtryckningsmedel för att förmå säljaren att
prestera i tid"14 ger absolut inte utrymme för någon sådan tolkning. Hellner menar naturligtvis just vad förf. kallar påtryckningseffekten, och därmed är kanske den terminologiska förbistringen inte så stor som förf. antyder. För övrigt skulle det vara egendomligt om just Hellner, som i annat sammanhang eftertryckligt ifrågasatt skadeståndets preventiva funktion,15 hade uttalat sig på det sätt förf. påstår.
Förf:s egen inställning till hävningsreglernas preventiva funktion är för övrigt något dubiös. På s. 31 uttalar hon att hävning på det sättet stimulerar till riktig uppfyllelse, att gäldenärens vetskap om att hävning eventuellt kan ske i framtiden utgör ett incitament för honom att uppfylla sina förpliktelser. S. 86 går hon ännu längre och fastslår att den preventiva funktionen är ett genomgående drag i det civilrättsliga påföljdssystemet.
Längre fram i avhandlingen blir förf. plötsligt mindre kategorisk: "Man antar allmänt att en regel, som till visst handlande anknyter för den handlande ofördelaktiga rättsföljder, verkar prevenerande på denna typ av handlande" (s. 178) och s. 180 uttalar hon, att föreställningen om en allmänpreventiv effekt hos hävningspåföljden troligen i betydande grad påverkat reglernas utformning, trots att man i realiteten vet mycket litet om den allmänpreventiva effekten.
Man får alltså inte riktigt klart för sig, om den preventiva funktionen hos hävningsreglerna är ett faktum eller blott en smått suspekt föreställning; förf. ansluter sig försiktigtvis till bägge ståndpunkterna. I varje fall lyckas förf. knappast ge något eget bidrag till preventionsdebatten: hennes framställning ger i denna del intet utöver Bengtssons.16 Dessutom har jag ett intryck av att förf. inte får anledning att stödja sig på sina preventionsresonemang i fortsättningen; enligt min mening hade avhandlingen därför vunnit på om dessa avsnitt fått utgå.
I första kapitlet behandlar förf. ganska utförligt den partiella hävningen och jämför detta institut med totalhävning ur olika synpunkter. Man har en känsla av att förf. härvid i sina betraktelser avlägsnar sig något från de regler som i själva verket gäller om partiell hävning. Det är sålunda tveksamt om de situationer som avses på s. 49 f. verkligen är tänkbara i praktiken: när man genom partiell hävning inte fullt ut kan tillgodose den reparativa synpunkten beror ju detta på att godsets delar var för sig är mindre värda än när de ingår i helheten. I sådana fall torde partiell hävning knappast vara möjlig (jfr s. 78 med not 9). Missvisande är också det exempel som förf. anför s. 47 för att förklara att partiell hävning blott kan ske när det gäller "självständigt fungerande enheter" av godset. Exemplet gäller ett bokverk där ett av banden har några defekta sidor. I detta fall måste man enligt förf. häva beträffande det felaktiga bandet; det går inte att begränsa hävningen till de felaktiga sidorna. Förf. säger försiktigtvis att hävning beträffande det defekta bandet är "tekniskt" möjlig — i själva verket uppkommer här en värdeförlust som övervältras på gäldenären; denne kan dåpåfordra att hävningen utvidgas till att avse hela köpet. Någon partiell hävning blir sålunda ej aktuell i ett sådant fall.
I andra kapitlet behandlas rätten att innehålla den egna prestationen i avvaktan på kontraktsenlig prestation, detentionsrätt, och den motsvarande
rätten att avvisa en prestation som inte är kontraktsenlig. Förf. gör här först en beaktansvärd insats genom att fastslå en helt invändningsfri definition av detentionsrätt: rätt att innehålla vederlaget för ej kontraktsenligt fullgjord prestation (s. 80). Därmed slipper man de svårigheter som ligger i den av Rodhe lanserade definitionen, där detentionsrätt bestäms av att den avser borgenären tillhörig prestation17 — det är ju inte alltid så lätt att fastställa vem prestationen i ett visst skede "tillhör".
I avsnitt III i andra kapitlet kritiserar förf. skickligt den egendomliga grundsats som kommer till uttryck i rättsfallen NJA 1920 s. 1 och 1920 s. 632, nämligen att man icke äger innehålla en prestation i ett avtal om successiv leverans för att säkerställa sig mot följderna av ett kontraktsbrott som vidlåder en tidigare prestation i avtalsförhållandet. Denna ståndpunkt får den olyckliga följden, att omedelbar hävning tvingas fram. Förf. visar att en sådan lösning går tillbaka på betraktelsesättet att de olika posterna vid en successiv leverans är att anse som skilda avtal; själv förordar hon varmt detentionsrätt i sådana fall. (Jfr även s. 159.)
I ett följande avsnitt diskuterar förf. den intressanta frågan om kravet på väsentlighet för hävning också begränsar den temporära avvisningsrätten— d. v. s. är en borgenär berättigad att avvisa en prestation även om den endast är behäftad med fel som inte i och för sig ger honom hävningsrätt? Om avvisning kan ske vid varje fel (som inte är så obetydligt att avvisningen får betraktas som chikanös) innebär detta nämligen att borgenären kan åstadkomma att gäldenären kommer i dröjsmål, vilket i sin tur medför att köpet "på en bakväg" kan hävas på grund av oväsentlig oriktighet. Mot detta har Rodhe,18 med instämmande av Lejman,19 opponerat sig — avvisningsrätten borde begränsas på samma sätt som hävningsrätten.
Förf. hävdar emellertid att en total avvisningsrätt ej är oförenlig med en mer begränsad hävningsrätt och anför ett flertal argument för sin mening; även utländsk rätt anföres som stöd (s. 112 ff.). Förf. trycker dock hårdast på synpunkten, att borgenären har rätt till just den utlovade prestationen och att rätten till riktig fullgörelse skulle urholkas om gäldenären fick möjlighet att omforma avtalet på detta sätt.
Enligt min mening betonar förf. här väl starkt det av henne fastslagna ändamålet med detentionsrätten — att vara ett påtryckningsmedel. Om man vidgar perspektivet något och ser på hur en total avvisningsrätt skulle kunna påverka omsättningen av varor och tjänster är det frågan om man inte skulle kunna hitta flera beaktansvärda argument som talar mot den lösning som förf. ur en snävare synvinkel förordar.20
I tredje kapitlet behandlas utförligt reglerna om hävning vid successiv leverans. Efter en redogörelse för reglerna och de teorier och ändamålsskäl som ligger bakom dem, kommer förf. in på frågan om reglernas tilllämpningsområde. Hon avvisar härvid tanken, att man skulle tillämpa reglerna om successiv leverans analogt, när köparen tar emot delprestation utan att vara skyldig till det enligt avtalet (s. 162 ff.). Förf. vänder sig också mot tanken att en köpare som regel skulle vara tvungen att reklamera utan oskäligt uppehåll för att behålla hävningsrätt i ett sådant fall (s. 164 ff.).
I ett följande avsnitt, s. 170—173, behandlar förf. den situationen, att successiv leverans har avtalats, men parterna överenskommit att köparen inte behöver betala förrän allt godset levererats. Förf. menar, att man kan uppfatta en sådan klausul antingen som en bestämmelse som enbart angår betalningstiden eller som en reglering av såväl tid som villkor för betalning, d. v. s. att betalning skall erläggas endast om allt godset levereras. Förf. finner att det sista alternativet är det mest sannolika. Överenskommelsen innefattar ett slags garanti för att köparen inte skall bli sittande med mindre gods än han tänkt sig. Följaktligen bör man inte använda sig av 22 § köplagen, som ju medför att man endast får häva beträffande den fördröjda posten. Detta skulle ju innebära att köparen trots överenskommelsen fick betala, fastän han inte fått hela den avtalade kvantiteten.
Förf:s lösning innebär en kvalificerad ovänlighet mot säljaren. I den här skisserade situationen skulle han inte bara behöva underkasta sig ogynnsamma betalningsvillkor och ge köparen kredit ända fram till dess den sista leveransen sker (enligt vad förf. framhåller s. 171 är ju kontant betalning för varje post det naturliga och normala — på vilket sätt det skulle vara onormalt med kredit framgår dock inte). Utan dessutom skulle han medförf:s lösning vara utsatt för risken att hela köpet hävdes och sålunda mista det skydd mot hävning beträffande kontraktsenligt levererade delposter som 22 § ger honom.
Denna för säljaren synnerligen obekväma lösning grundar förf. som nämnts på ett antagande om att en klausul angående betalning i efterskott innefattar ett slags garanti för att allt godset skall levereras. En sådan tolkning grundar förf. på ett fullkomligt obestyrkt antagande om partsavsikten. Enligt min mening kan man inte lägga någon sådan innebörd i betalningsöverenskommelsen. Om man t. ex. väljer att låta köparen betala med accept på sex månader, och leveransen skall ske inom denna tid, har jag svårt att tro att andra överväganden än sådana som rör kreditmöjligheter och likviditetsförhållanden har varit aktuella för parterna. Tanken att köparen skulle vilja skaffa sig någon garanti för en fullständig leverans genom betalningsklausulen tycks verklighetsfrämmande. Om köparen misstänker att säljaren inte kommer att fullfölja sina leveranser, föredrar han nog att avstå från köpet och eventuellt försöka på annat håll. Förf. har alltså enligt min mening knappast kommit med några övertygande argument för att utesluta tillämpningen av 22 och 46 §§ köplagen i fall när betalning skall ske i efterskott sedan samtliga leveranser fullgjorts.
I det följande uppehåller sig förf. vid möjligheterna att häva för framtiden vid successiv leverans. Hon ägnar därvid särskilt intresse åt reglernas konstruktion som ett slags presumtionsregler. Avslutningsvis kritiserar förf. de olika reglerna om hävning för framtiden och skisserar, i anslutning till lösningarna i engelsk rätt, några metoder att komma tillrätta med problemen.
I det fjärde kapitlet — kanske det mest intressanta i avhandlingen —undersöker förf. hävningspåföljdens genomförande då köparen inte kan återställa godset. Förf. finner bl. a. att de regler som antas vara gällande rätt på området medför, att säljaren vid en hävning i många fall kan komma att bära förluster som inte har något samband med kontraktsbrottet. Hon visar — enligt min mening helt övertygande — att de grundläggande frågorna på området brukar ställas på ett oriktigt sätt och föreslår själv en
välbehövlig korrigering med hjälp av skadeståndsrättsliga grundsatser. Förf. förkastar den vedertagna uppfattningen att köparen vid hävning skall försättas i samma situation som om avtalet aldrig ingåtts. Hon menar, att man i stället bör eftersträva att köparen kommer i samma läge som om avtalet uppfyllts utan kontraktsbrott. Diskussionen i samband med avhandlingens bedömning antyder att detta nya djärva grepp inte omedelbart kommer att slå igenom. Mycket tyder på, att dessa frågor kommer att bli föremål för en fortsatt debatt.
6. Av ovanstående framgår att Anna Christensen i denna undersökning visat prov på en framstående analytisk förmåga och ett gott juridiskt omdöme. Hennes resultat är med något enstaka undantag väl underbyggda och hon har på många ställen lyckats visa på stora, hittills fördolda ofullkomligheter i köplagen och i den Alménska kommentaren. Hennes arbete har också renderat henne välförtjänt docentkompetens.
Carl Martin Roos