Demonstrationsstraffrätt och amnesti. Nya västtyska lagar
De pågående strävandena inom förbundsrepubliken att successivt modernisera den tyska strafflagen resulterade förra året i en ny "Strafrechtsreformgesetz", det tredje i ordningen, som denna gång reglerade de såväl politiskt som juridiskt livligt debatterade bestämmelserna om straff till skydd för den allmänna ordningen, vanligen kallad demonstrationsstraffrätten. För de två föregående reformlagarna beträffande den västtyska straffrätten har jag i korthet redogjort i en tidigare artikel i denna tidskrift 1969 s. 813.
Under 50-talet diskuterades inom den västtyska straffrättskommissionenolika teorier om straffbarheten av motstånd emot myndighet. Resultatet blev vissa förslag till lagändringar. När ungdomsdemonstrationerna på 60-talet tog allt våldsammare former väcktes politikernas intresse för en snar modernisering av de antikverade bestämmelserna i §§ 110—111 och 113—118 i 1871 års strafflag, StGB sjätte kapitlet ("Widerstand gegen die Staatsgewalt"). I blickfältet kom också § 125 i strafflagens sjunde kapitel om störande av allmän ordning ("Landesfriedensbruch"). Straffrättskommissionens texter kom nu väl till pass. Justitieministern framlade en rad förslag för det särskilda utskott inom västtyska förbundsdagen, som sedan år 1962 arbetat på en reform av strafflagstiftningen. I mars 1969 var utskottet färdigt med sina rekommendationer. På grund av motstånd från såväl CDU/CSU som FDP blev det dock icke möjligt att då uppnå ett gemensamt beslut i förbundsdagen, vilket kunde ha möjliggjort en reglering av ämnet redan i den första reformlagen.
Koalitionsregeringen mellan SPD och FDP efter valen 1969 framlade snabbt egna förslag i ämnet föranledande motförslag från oppositionspartiet CDU/CSU. Rent allmänt gällde, att SPD och FDP önskade en tämligen långt gående liberalisering av strafflagen i berörda frågor medan CDU/CSU ville gå långsammare fram med reformerna. Bägge förslagen jämte ett utkast till lag om amnesti behandlades i det särskilda utskottet under våren 1970. Med knapp majoritet (231 röster mot 210) segrade regeringens förslag och de nya bestämmelserna trädde i kraft redan den 22 maj 1970. Många har beklagat att så viktiga bestämmelser som det här är fråga om, bestämmelser med karaktär av Magna Charta, icke kom att vila på ett bredare folkligt underlag. Alla var dock ense om att strafflagsbestämmelserna från "auktoritetsstatens" tid behövde reformeras. Under den wilhelminska eran var demonstrationer misshagliga företeelser, som bara ansågs leda till revolution och därför icke uppmuntrades. Även oskyldiga, som av nyfikenhet råkat komma med i en demonstrerande folksamling, straffades med fängelse enligt principen "mitgefangen — mitgehangen". Bestämmelserna har framstått som särskilt föråldrade vid sidan av de numera garanterade yttrande- och församlingsfriheterna. Svårigheter har särskilt förelegat att draga en gräns mellan fredlig demonstration och störande av allmän ordning, mellan plikten att hörsamma myndighets befallning och rätten att göra motstånd vid obefogade polisingripanden, mellan våld och ickevåld m. m. Detta har tydligt framgått av rättsskipningen. De vid student-
demonstrationerna fasttagna deltagarna har dömts till mycket varierande straff, beroende på domarens inställning till de förlegade lagtexterna. Somliga deltagare har gått helt fria, andra har erhållit flera års fängelse för i stort sett samma sak. Flera av dessa äldre straffstadganden har försvunnit med tillkomsten av de nya bestämmelserna.
De viktigaste nyheterna kan sammanfattas sålunda:
1. Den, som vid deemonstrationer, ledande till våld mot egendom ellerperson ("Landfriedensbruch") blott är "medlöpare" skall icke straffas men däremot enligt StGB § 125 i den nya lydelsen den som själv aktivt begår våldshandlingar eller hotar med våldshandlingar eller deltager i sådana eller i hot eller hetsar andra därtill, allt under förutsättning att gärningen eller gärningarna begås med förenade krafter på ett sätt som medför fara för den allmänna ordningen. Frihetsstraff upp till 3 år kan utdömas. Enligt tidigare lydelse kunde varje person bestraffas med maximalt tre månaders fängelse, som uppehöll sig i en anhopning av människor, i vilken våld kom till användning, oavsett huruvida han själv var delaktig i våldet eller ej. CDU/CSU hade utan gehör från regeringens sida krävt bestraffning även av sådana demonstranter, som icke ofördröjligen avlägsnat sig.
2. Som anstiftare skall anses och bestraffas den som offentligen i en folksamling eller i skrift o. dyl. uppmanar till konkreta brott eller förseelser ("eine mit Strafe bedrohte Handlung") enligt StGB § 111 i den nya lydelsen. Denna överensstämmer i sak med tidigare lagstiftning. Förut straffbelades även uppmaning offentligen till ohörsamhet mot lagar och förordningar eller myndighets beslut (StGB § 110, som upphävts).
3. Bestämmelserna om straff för motstånd mot myndighet genom våld eller hot om våld eller genom angrepp på myndighetsperson har till en del mildrats i det att skillnad göres mellan villfarelse, till vilken våldsmannen icke har skuld och sådan för vilken han själv får bära skulden beträffande det befogade i viss åtgärd av myndighet. Om sålunda någon gör motstånd mot polisman under oriktigt antagande att dennes uppträdande är obefogat ("nicht rechtmässig") går han fri från straff om villfarelsen icke kan läggas honom till last. Har han däremot själv skuld till villfarelsen skall ett mildare straff utdömas och vid ringa skuld inget straff alls. StGB § 113 i den nya lydelsen stadgar uttryckligen att motstånd av det slag varom fråga är icke skall bestraffas om myndighetens åtgärd icke är befogad. Endast genom våld eller hot om våld för att hindra en ämbetsman ("Beamter") eller en soldat från att fullgöra sina åligganden göres bestämmelsen tilllämplig. Med ämbetsman likställes polisman. Även angrepp i detta sammanhang på ämbetsman eller soldat straffbelägges enligt § 113. I särskilt svåra fall kan frihetsstraff upp till fem år utmätas. Detta är en skärpning av bestämmelserna. Sådana fall anses föreligga då gärningsmannen medfört vapen eller den angripne försatts i fara att avlida eller att bli svårt sårad.
4. Den gamla bestämmelsen om rättsstridigt tvång mot ämbetsman har befunnits onödig (StGB § 114 kvarstår men med annat innehåll). Man har ansett att de allmänna reglerna om straff för rättsstridigt tvång istället kan tillämpas (StGB § 240).
5. Vidare har man strukit bestämmelserna om straff för deltagande i uppror och upplopp i StGB §§ 115—116. Upprorsparagrafen har uppgått i den
nya lydelsen av § 125 i StGB, för vilken redogjorts under 1. Deltagande i upplopp som terminologiskt utbytts mot otillåten folksamling ("Unerlaubte Ansammlung") är icke längre ett brott utan en ordningsförseelse ("Ordnungswidrigkeit"), som icke hör hemma i strafflagen. Istället skall böter utdömas i fall då någon ansluter sig till en folksamling eller icke avlägsnar sig trots att polismyndighet tre gånger, befogat, uppmanat mängden att skingra sig.
Samtidigt med de ändringar i StGB för vilka nu redogjorts beslöt förbundsdagen om amnesti för brott begångna enligt de gamla bestämmelserna i StGB §§ 110, 114—119 och 125 — undantagna alltså §§ 111 och 113 i den äldre lydelsen — samt enligt §§ 23 och 29 mom 4 i lagen om den offentliga mötesrätten av år 1953. Denna amnesti kom envar till godo, oavsett straffets omfattning, som dömts till frihetsstraff och böter enligt de numera upphävda bestämmelserna. Vidare beslöts om amnesti för dem som dömts till frihets- och bötesstraff för gärningar (t. ex. skadegörelse å egendom), som begåtts i samband med demonstrationer om straffet icke överstigit nio månaders frihetsberövande eller det ej varit fråga om vissa uppräknade, särskilt svåra brott. Amnestibestämmelserna hade tillkommit för att göra slut på förföljelserna av studenter, som demonstrerat och därvid förbrutit sig mot andra bestämmelser än dem som nämnts såsom upphävda eller ändrade i StGB. Enligt av förbundsregeringen i december 1969 lämnade uppgifter hade åtalsförfarande inletts mot 4 834 personer för olaga gärningar i samband med demonstrationer. Ej heller amnestibestämmelserna kunde röstas igenom i förbundsdagen annat än med knapp majoritet (231 för och 212 emot). Oppositionen höll fast vid sitt eget förslag till mindre långtgående amnesti, en sorts "anpassningsamnesti".
En väsentlig oklarhet som kvarstår, trots reformerna, är frågan om innebörden av ordet våld, vilken har betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om straff för rättsstridigt tvång ("Nötigung") i StGB § 240. Som ovan nämnts upphävdes § 114 i StGB ("Beamtennötigung") enär det ansågs att StGB § 240 kunde tillämpas även för våld eller hot om våld för att tvinga någon i offentlig tjänst att företa eller underlåta att företa en åtgärd. Även ifråga om tillämpningen av § 113 i StGB i dess nya lydelse uppkommer samma oklarhet. I domstolarna kommer fortfarande att råda osäkerhet om vad som skall förstås med våld. I en dom av förbundsrepublikens högsta domstol (Bundesgerichtshof) dömdes en student till straff som organisatör av en sittstrejk på spårvagnsskenorna i Köln i protest mot höjda befordringsavgifter. Han ansågs med våld ha förhindrat spårvagnsföraren från att fortsätta färden. Skämtsamt anförde någon efter domen att Gandhi skulle i Tyskland ha dömts för rättsstridigt tvång genom användande av våld. I vart fall är det oklart om sådana protester som sittstrejk vid maskinerna i en fabrik eller sittande på gatan eller andra liknande former av fredlig demonstration icke skall anses som rättsstridigt tvång genom våld ("Gewalt") enligt tysk lag. Hade man använt uttrycket våldshandling ("Gewalttätigkeit") istället såsom i StGB § 125 enligt ovan synes tolkningsproblem av detta slag icke ha behövt uppkomma. Man ville dock inte ge sig in på en ändring av StGB § 240 för att icke försvåra genomförandet av reformen av demonstrationsstraffrätten.
De nyheter, för vilka nu i korthet redogjorts, har tillkommit som en direkt följd av studentdemonstrationerna även om tiden var inne för avskaf-
fandet av många av de föråldrade bestämmelserna på området. Dock torde den s. k. tredje lagen om reformer av straffrätten vara att betrakta som en ad-hoc-lagstiftning, enbart utformad med tanke på den oroliga ungdomens aktioner. Det har framhållits att även andra, från studentdemonstrationer sociologiskt och politiskt helt skilda orosfenomen i samhället måste uppmärksammas, såsom en del opolitiska men svåra gruppdelikt, övergrepp och gatuslagsmål från radikala organisationers sida och prorevolutionära oroligheter, mot vilka ett demokratiskt samhälle måste kunna skydda sig med hjälp av straffbestämmelser.
De nya bestämmelserna återfinnes i Bundesgesetzblatt, del I, nr 45, den 21 maj 1970.
Curt Leijon